Nyttosömnad

Förra året lånade jag Jenny Hellströms bok Urban Collection på biblioteket. Det fanns inget mönster som föll mig på läppen. Lite för ungdomliga modeller som passar bättre på lite nättare människor än jag. Men killmönsterna är jättefina. Jag har tidigare sytt ett par svarta byxor till Björn som han har använt jättemycket. Nu har jag sytt ett par jeans av samma mönster, byxan Oliver, och ett par t-shirts som heter Julian shirt. 
 
 
Tyget kommer från Tygdrömmar och var inte helt billigt... Men fint.
 
 
Den enfärgade jerseyn kommer från stuvavdelningen på Ohlssons. Den är en doubleface med typ ribbad insida så det var bara att vända på tyget och använda det till ärmmuddar och halsringning för en tjusig finish. Tyget i bröstfickan är även det från Tygdrömmar.
 
Båda tröjorna satt fint över axlarna men nästa tröja skall jag förlänga, både ärmarna och nertill. Sonen brås på sin mamma nämligen.
 
 
Byxorna gjorde jag lite vidare i benen än de svarta. Nu har han inte provat dem ännu så jag har faktiskt ingen aning om huruvida de passar, men jag hoppas det. 
 
 
Såhär ser de ut bak. Helt vanliga utan några utsmyckningar. 
 
 
Hur insidan ser ut spelar ju ingen roll, men lite roligare tyg än vanligt vitt gör ju byxan lite mer speciell. 
 
Ja, och så har jag sytt ännu en kofta av en tröja. Jag älskar färgen och har dessvärre varit tvungen att avyttra en bomullskofta från Indiska i samma färg, som till slut hade större likheter med en disktrasa än med ett klädesplagg. Men knapparna sparade jag till denna. Jag har gjort koftor av tröjor flera gånger förut, och HÄR visar jag hur man gör. Inga genvägar. Man måste vara noga med både fix och tråckling. Eller måste och måste. Det bestämmer man förstås själv.
 
 
Ja, det var allt för idag!
 
 
 
 
 
 
 
 

Nysytt!

För två år sedan köpte jag ett petrolfärgat tyg på Ohlssons i Umeå som jag tänkte sy en kappa/jacka av. Dessvärre fanns det bara knappa två meter kvar på packen, så kappan kunde jag glömma men jag tyckte så mycket om både färgen och texturen så jag köpte biten i alla fall. Sen har den legat och legat och legat, precis som de flesta andra tyger jag köpt under de senaste åren. Mitt största issue, intalar jag mig, har varit att hitta ett lämpligt mönster. Det är naturligtvis inte sant, för ganska omgående fann jag ett enkelt jackmönster i en av mina Ottobre-tidningar. Nej, som jag tidigare berättat sinade min sömnadsinspiration och under några år har jag bara sytt det allra nödvändigaste och knappt det. I julas tog jag mig i alla fall tid att rita av och klippa ut mönstret. Jag började givetvis med en för stor storlek, det insåg jag när jag tejpade ihop mönsterdelarna och provade. Jag är så rädd att sy för smått, särskilt när jag syr ytterplagg, eftersom det är så mycket jobb. Blir det horisontella veck i plagget så är det för litet, så är det bara. Rätt storlek är  A och O. Nåväl, det tog VECKOR att rita av mönstret, klippa ut delarna till både tyg och foder, stryka fix där det ska vara (i ett ytterplagg skall man ALLTID stryka ett tunt fix på hela framstycket). Jag har dessutom alltid ett tunt mellanfoder (kallades tidigare shetlandsull, men det är ju förstås inte ull numera), som jag overlockar fast i fodret. Allt det där gjorde jag och sydde till och med ihop foderdelarna, men sen tog det stopp. Förra veckan tog jag mig i kragen och sen gick det undan. Det gör ju det när man har gjort ett grundligt förarbete. På torsdag kväll sydde jag i knapparna och i fredags premiäranvändes den.
 
Jag är jättenöjd med modellen, bortsett från fickorna. Det skulle vara ficklock, men det fanns helt enkelt inte tyg så det räckte till dem. Allt som återstod när jag hade klippt ut mönsterdelarna var bara några stackars tygslamsor. Det var tråkigt, för fickans form var beroende av ficklocket och nu ser de bara sneda ut, fast de inte är det. Jaja, hade jag varit lite mer förutseende så hade jag givetvis gjort stolpfickor. Fördelen med de små fickorna är förstås att jag inte kan använda dem som handväska.
 
 
Den har ok och delat bakstycke och jag valde att inte sy några stickningar, eftersom jag inte hittade någon stickningstråd som passade i färg.
 
 
Så här ser den ut utan halsduk.
 
 
Fodret är ett billigt paisleymönstrat syntettyg från något parti vi köpte in på Ohlssons på den tiden jag jobbade där. Det har alltså legat till sig ordentligt. Jag har ett likadant i rött också. Man ska aldrig kasta något...
 
 
 
Jag är jättenöjd. Verkligen. I påsen har jag ett badskum från Rituals. Drygt och helt enkelt underbart.

Mest stickning

Fascinerande hur snabbt tiden går. Nyss var det jul och nu är det bara sex hela veckor kvar innan påskveckan börjar. Går till och från jobbet varje dag, sitter mest i soffan och stickar på kvällarna. Jag har oftast en liten jobbstickning, sockor eller vantar, och ett lite större projekt här hemma. Nog har jag stickat massor i mina dagar, men under de senaste åren har jag producerat otroligt mycket. Förr sydde jag varje ledig stund, men nu sätter jag mig vid maskinerna bara om det är absolut nödvändigt och jag uppslukas inte av sömnaden på samma sätt som förut. Senast alstret var en liten cape till Frida. Den ska hon ha när hon ska på bal nu i mars. Hennes sambo går på Karlberg och där är det tydligen bal då och då och då gäller det att följa the dresscode. Capen ska hon ha när de går ut och kollar på fyrverkerier.
 
 
Ohlssons tyger hade dessvärre inte svart fuskmink så jag fick beställa från Stoff och stil, men det gick ju bra det också. Satinbandet kommer i alla fall från Ohlssons. Jag har fodrat den med en tunn, lite stretchig, duchesse från min tid i tygaffären, som snart kan räknas till forntid.
 
Ikväll har jag stickat klart en ruta i en teknik jag aldrig förut provat, nämligen dubbelstickning. 
 
 
Ganska skojigt men väldigt tidskrävande och jag skall villigt erkänna att jag hellre stickar kläder. Den här får i alla fall fungera som grytlapp, eftersom jag stickade i bomull.
 
Idag har jag också färdigställt veckans fika- och lunchraststickning, ett par sockor. I våras köpte jag ett par 100-gramsnystan Socki från Adlibris, som lustigt nog även säljer garn. (Inte konstigt att fysiska garnaffärer har svårt att överleva). Jag var osäker på hur långt det skulle räcka så jag delade upp det i två 50-gramsnystan och stickade en tå upp-socka från vardera nystanet. På så vis slapp jag sitta med slut garn och en och en halv socka. Det blev lite kortare skaft istället, men det gör inget.
 
 
En annan jobbstickning efter jul har varit ett renoveringsprojekt. Frida hade med sig två par raggisar när hon hade varit upp till Tjåmotis i jul. Båda paren hade gigantiska hål på hälarna, alldeles för stora för att jag skulle kunna stoppa dem. Sockorna har barnens farmor stickat och hon gick bort för sex år sedan, så det kändes tråkigt att behöva kasta bort dem. Istället stickade jag på nya fötter på farmors skaft och av bara farten stickade jag ett extra par till farfar.
 
 
Riktiga vänner växer inte på träd. Christin är en riktigt nära vän som har funnits i mitt liv i drygt 30 år. Ingrid har hängt med lite längre, kanske 36-37 år. Hisnande. Hon fyllde 60 år nu i februari och till henne stickade jag koftan Siri, ett omåttligt populärt mönster av Linnea Öhman, i dubbelt supersoft från Magasin Duett. En riktig yllekofta, varm och skön. Hon blev väldigt glad. Visst var det mycket jobb, men när man tycker mycket om någon så är det enbart kärt besvär.
 
 
Jag lägger upp allt jag stickar på instagram och ibland även på facebook. Och precis som när jag sydde mycket så händer det rätt ofta att jag får pm från bekanta som undrar om jag tar beställningar och svaret är nej. Jag stickar inte på beställning. Heller. Jag syr nämligen inte på beställning. Möjligen kan jag fålla byxor eller göra någon ändring på nåt plagg, men inga projekt. Jag har fållat byxor till ett par arbetskamrater och fått rejält betalt, både i form av en slant, men även i tacksamhet. 200 kr för att fålla ett par brallor kändes först lite mycket, men det var de som gav mig det och de tyckte båda det var värt det. 
 
När det gäller stickning spelar vi i en helt annan division tidsmässigt. Ett par mönsterstickade vantar tar, för att ta ett exempel, mellan 12-15 timmar att sticka. Ett par tjocka raggsockor går betydligt snabbare, men vi pratar fortfarande 5-6 timmar, beroende på storlek. Lägg garnkostnaden därtill. Ett bra slitstarkt sockgarn är inte gratis. Nej, jag har massor med projekt i pipeline och har helt enkelt inte tid att sticka åt andra, undantaget exemplen ovan som är självvalda. Det är inte för att vara otrevlig, men jag vill inte känna mig tvungen att sticka något och därför säger jag nej för det mesta. Stickning är för mig nöje och avkoppling och det blir det inte om jag inte själv får bestämma vad och till vem jag skall sticka. 
 
Imorgon ska jag sätta om blommorna och sen ska jag nog åtminstone börja sy på den ulljacka som har tagit mig hela vintern att klippa till. Hoppas att jag får lite inspiration. Jag behöver nya kläder och jag har ganska mycket tyg i hyllorna...

Mars igen!

Nu är det så långt mellan inläggen att jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev om sist. LIvet går sin gilla gång med dans, stickning, lite sömnad och ett compact living som aldrig verkar ta slut. I fredags var det nio veckor sedan vattenskadan uppkom och jag kan ju inte tillskriva Rikshem några höga poäng när det gäller deras engagemang i detta. Kalles bud och transport har i alla fall varit här och flyttat ner mitt möblemang till ett rum i källaren och nu har vi en avfuktare som är kopplad till ventilationen i badrummet. Det går alltså inte att stänga dörren dit in, men alternativet var köksfläkten och vi har ju bara ett kök, men två toaletter.
 
Vi har det alltså inte så himla mysigt hemma just nu och ca 6 veckor framåt. Jag ägnar inte kvällarna åt så mycket mer än stickning och nu, under senaste veckan, lite sömnad. Christin har fyllt år och i fredags åkte jag dit och hade med mig hennes present, ännu en jacka. Denna gång i ett bomull/lin som jag beställt från Japan. Christin har en hög kroppstemperatur och vill helst vara ute utan ytterplagg, även på vintern, men det skulle ju se konstigt ut, så därför kan nog den här jackan vara användbar. Ofodrad i ett svalt tyg, som en skjorta fast en jacka. Jag slog in den i ett fint papper.
 
 
Rousseau tittade på medan Christin öppnade paketet.
 
 
Det visade sig att jackan var perfekt i både storlek och utförande. 
 
 
Min lilla mamma, som fyller hela 90 år idag, har börjat ligga till sängs mer och mer. Personalen på hennes boende vill gärna att hon skall vara klädd under dagtid och inte ha nattlinne dygnet runt, men det blir väldigt varmt för henne med långbyxor, även om det är tunna trikåbyxor. Jag sydde därför två stycken kjolar som jag hoppas kan vara bättre att ha på sig.
 
Båda två är i tunn viskostrikå och sydda i sex våder. Upptill har jag sytt muddväv istället för en resårkanal, då jag tänkte att det kanske känns lite mjukare i midjan för henne.
 
 
 
 
Annars blir det väldigt mycket stickning. Katarina tappade bort sin ena tunna vante när hon sprang till bussen och när jag stickade en ny så blev det en skarp övergång i garnet, som nog kan betraktas som ett produktfel. 
 
 
Jag stickade då ett helt nytt par i ett annat garn. Det garnet skiftade så långsamt att vantarna blev helt olika varandra, men väldigt vackra och Katarina blev mycket nöjd.
 
 
Till Björn har jag stickat ännu ett par torgvantar med huva. Han har använd de gråa hela vintern så nu får han variera lite.
 
 
 
 
Vantarna är stickade i Alafoss, men garnet tog slut så toppen på den ena huvan är stickad i svart lovikka. Det är lite grövre men det gjorde inget.
 
Min svägerska Ulla och hennes väninna Nina har ägt Handarbetshörnan i tio år, men trots ett ökande intresse för stickning och handarbete så har kundunderlaget minskat med åren. Förklaringen torde vara att de fått större och större konkurrens av internet men också av Rusta, Dollarstore, matvaruaffärer och andra butiker. Till och med Ohlssons har börjat sälja garner. Handarbetshörnan har haft ett otroligt sortiment, men för en tid sedan bestämde de sig för att sälja. Flera intressenter har hört av sig, men då hyresvärden krävde att de skulle binda hyresavtalet flera  år så var det ingen som vågade satsa och nu är butiken stängd, efter ett par månaders utförsäljning. Jag hann fynda lite garner och ett broderi och av ett av garnerna har jag stickat en jättefin sjal. Jag borde fotat den utsträckt för den är stickad lite på skrådden och verkligen jättefin.
 
 
Nurmilintu heter mönstret och det var gratis på Ravelry. Här ser ni också mitt eget instickade headset. Det har blivit några till. Först gjorde jag dem helt för hand efter denna tutorial:
 
https://www.youtube.com/watch?v=HueHUb1GtFw 
 
Jag lycksdes inte göra länken klickbar, men kopiera den och och öppna i nytt fönster.
 
 
Men så köpte jag en Prym stickkvarn och med den gick stickningen i en rasande fart. Från delningen får man dock sticka för hand, men ett par lurar tar högst ett par timmar att göra. Jag skall göra en liten film och lägga upp på Youtube så får ni se. Återkommer med den...
 
 
 
 
Som ni förstår så tycker jag det här är skitkul! Jag älskar att producera! Nördic Knitting hade en liten mysteriestickning i vintras och det här är resultatet av den.
 
 
Jag är supernöjd! Men nu ska nog stickorna få vila ett litet tag. Jag har en del grejer som jag vill sy, så jag får väl passa på medan inspirationen flödar.

Lite måndagssömnad

Ikväll har jag sytt två par trosor, tro det eller ej. Slaktade ett par som jag trivs bra med (jag har fler i samma modell) och svängde ihop två par som blev minst lika bra som originalen. Lite skojigare i färgen bara.
 
 
 
Jag har inte använt overlocken alls utan sytt med den vanliga maskinens flatlocksömmar. Provade mig fram lite innan jag bestämde mig för att den här var mjukast. 
 
 
Upptill har jag använt vikresår. Den funkar alldeles utmärkt. Återstår att se hur den blir efter tvätt i 60 grader. Jag kan konstatera att det hade gått bra mycket snabbare med en coverlock men jag känner inget behov av att skaffa ännu en maskin. Vem har bråttom?

En kall måndag

 
Det är lite snöigt, luften är skön att andas och det är ganska kallt. I morse var det -11 grader. Men underbart är kort och snart blir det regn och blida igen. Tur att jag har icebugs och broddar.
 
Jag har en väldigt produktiv helg bakom mig då jag har hunnit väldigt mycket på min to do-lista. Här kommer några bilder på klänningen jag sydde. Tyget köpte jag på Ohlssons tidigare i höst. Blev lite inspirerad av Lisa Pähns klänning i samma tyg, men modellen är min egen. Eller ja, jag ritade av en klänning som jag köpte på Kapp Ahl i somras.
 
 
Fast jag lade till två fickor som jag mönsterpassade såpass att jag knappt hittar dem!
 
 
Min syhörna ser numera ut såhär:
 
 
Det lilla sybordet är från Ikea. Det är tungt och stadigt och rymmer de två maskiner jag använder mest. Det är så litet att risken för att det också skall fungera som något slags avlastningsyta är i det närmaste obefintlig. Stolen är också från Ikea och under den har jag ett golvskydd.
 
De två lådorna rymmer de sybehör jag behöver ha inom räckhåll när jag sitter och syr.
 
 
Den högra lådan har jag inrett med små vita plastlådor från Clas Ohlson som finns flera olika storlekar och som kan sammanfogas som man önskar. Helt perfekt.
 
Ja, och så har vi soffan då. Jag som svurit på att aldrig skaffa ett sånt där groteskt monster med schäslong. Den här har två schäslonger. Jag valde i alla fall tyg med omsorg. 33000 martindale innebär att den bör hålla min livstid ut i alla fall. 
 
 
Bilderna är väldigt mörka men den här årstiden är inte de ljusa stunderna så långa. 

Jodå...

...jag syr fortfarande. Man kan säga att jag syr mer än jag bloggar. Det har blivit ytterligare någon topp till mamma, en och annan klänning till mig själv, linnen, t-shirts och lite annat. Jag lagar också en hel del kläder och utför lite ändringssömnad. Jag har sytt en del gardiner och kuddfodral till Hans. I helgen, när jag var till Umeå, sydde jag en duk i plastad textil till hans utebord på balkongen.
 
 
Jag har sytt av hörnen och fållat duken. Därefter har jag sytt fast vit "hård" kardborre i hörnen och en bit mitt på varje sida. Sedan har jag satt svart "mjuk" självhäftande kardborre på bordet. Nu ligger duken på plats trots åska, storm och drivis.
 
Av tyget som blev kvar sydde jag två små förvaringspåsar, den ena lite större än den andra.
 
 
Det var mest på kul, men det gick snabbt och blev väldigt fint. 
 
Förra helgen åkte jag inte till Umeå. Jag var nämligen bjuden på bröllop! Mitt allra första syskonbarn, Christoffer, gifte sig med sin älskade Heidi. Vigseln ägde rum kl 11 på förmiddagen och 14:30 åkte hela familjen på semester till Side i Turkiet.
 
 
Jag var sexton är när Christoffer föddes och jag blev helt överrumplad över den kärlek jag kände för den då skallige lille gossen. Jag trodde inte att man kunde älska en unge så mycket! Sen kom det fler och det var då jag insåg att kärleken är en brunn som aldrig sinar. Christoffer fyller 40 år i december och jag fattar inte hur det har gått till! Det måste ju innebära att jag fyller...GAAAHHHH! Fast så illa är det inte. Jag är egentligen så väldigt tacksam för varje år jag får fylla!
 
 
Lilla Annie fyllde tre år dagarna före bröllopet. En pratglad liten charmör! Christoffers yngre bröder, tvillingarna Daniel och Andreas, sjöng och spelade. De är fantastiskt duktiga! Dessvärre stod de lite tokigt till så jag kunde inte fota dem. Jag valde att bara lyssna och njuta.
 
 
Nu varade förstås inte bröllopet hela helgen. Jag var ju ledig fyra dagar och en av dessa ägnade jag åt sortering. Jag började med stick- och virknålar som jag tidigare förvarade i olika filialer runt om i hemmet. Alltså jag har MASSOR!
 
 
Från mig själv, mamma och mormor. När jag nu har sorterat och kartlagt beståndet skall jag skänka lite av mitt överskott till en kollegas 12-åriga dotter som upptäckt glädjen i att sy och sticka. Sånt skall uppmuntras!
 
När jag gjorde djupdykningen i mina tillhörigheter så hittade jag några arbeten i frivoliteter från min mamma (möjligen från mormor). Jag har en bok om detta någonstans, men nu hittade jag även en skyttel.
 
 
Jag är inte så förtjust i spets, men det är fantastiskt roligt att ha kvar.
 
 
Slutligen blev det en snabb översyn av trådbeståndet och jag kan konstatera att det har krympt betänkligt. Förr har jag köpt tyg och alltid utgått från att jag har tråd hemma, men så är det inte alltid längre.
 
Jag sade upp mig från Folksam personskador för tre månader sedan och idag har jag börjat på mitt nya jobb på Liv- och pensionsservice, ett dotterbolag till Folksam. Jag är kolossalt glad! Jag mjukstartade lite redan förra veckan när jag var på en föreläsning med min nya arbetsgrupp. Inger Hansson heter föreläsaren och temat var "Så lyckas du som kollega". Inger är god vän med Gunilla Dahlgren, illustratören ni vet, och ett av Gunillas citat är "Man ska inte reta sig på dumma människor. Man ska ha dem som varnande exempel." Det är ju bra. Det tar alldeles för mycket energi.
 
 
 
Det här passar i alla fall mig bäst. Nu är t ex klockan nästan 22 och jag MÅSTE börja dra mig mot sängen. Jag har sådana FRUKTANSVÄRDA problem med att ta mig ur bingen på morgnarna att jag snart måste söka hjälp. Det gör rent fysiskt ont i hela kroppen, men mest i ögonlocken som jag måste tvinga upp. Hujaligen! 

Skjortan

Hans använder skjorta väldigt mycket och har mängder av skjortor i olika färger och mönster. Men hur än rutor och ränder varieras så är en skjorta inte annat än en skjorta. Nu kan man hitta lite roligare modeller med avvikande tyg i knappslåar och kragar. Vi var och kollade på Hanzéns outlet och tänkte köpa en finskjorta och hittade några Dahlin som Hans provade. Fruktansvärt illa sydda, om ni frågar mig. Rygginsnitt som gick långt upp på skulderbladen... Nä, då är det bättre form på Dressman-skjortor. 
 
Jag blev dock omåttligt inspirerad och eftersom jag har sytt herrskjortor förr så är jag väl insatt i hur man syr de olika momenten. En vill ju att det ska bli snyggt och välsytt. På Ohlssons finns det poplin som är avsedd just till skjortor så där köpte jag tyg och även mönster. Så lånade jag en av Hans skjortor som jag vet sitter väldigt bra på honom och därefter skred jag till verket.
 
 
Knapparnas placering är viktig. Jag har lärt mig att knapphålet på ståndet skall vara liggande (naturligtvis, det faller sig liksom naturligt) men också första knapphålet direkt under ståndet. Resterande skall vara stående, alltså lodräta. Katarina har sytt ett flertal s k  Oscarskjortor, och när hon hade sytt den första konstaterade jag med förvåning att hon inte sytt något knapphål direkt under ståndet. Man gör tydligen inte det så ofta numera, inte ens på "finare" skjortor, men det bör finnas där för att det inte ska bli en bubbla under kragståndet om alla knappar är knäppta, vilket de ofta är om bäraren också använder slips eller fluga. Nästa knapphål sätter man i brösthöjd och sen ett mellan knappen under kragståndet och brösthöjdsknappen. Sen använder man sig av det avståndet för de resterande knapphålen slån ner.
 
 
Hans har inte slips så jag hade kanske kunnat spara in en knapp... 
 
 
Längden blev ganska ok, ev ett par, tre centimeter för lång.
 
 
En liten trekant i varje sida.
 
 
Insidan av manchetterna är också i det avvikande tyget och jag gick helt bananas och sydde fast knapparna på både manchett och ärmsprund med grön tråd. Dessa moment, sprund och manchett, kan man sy innan man syr fast ärmen i skjortan. Det är väldigt viktigt att man syr sprundet åt rätt håll, annars hamnar manchetten fel. Den ska ju liksom knäppas bakåt, men sånt ser man ju...
 
Den här skjortan var lite av en prototyp. Ryggen blev inte så bra. En kunde välja mellan två mönster till ryggen. Det ena med ett veck i mitten och det andra med ett mindre veck vid vardera skuldra. Den här skjortan har vecket mitt back och dessvärre blev inte passformen bak så snygg, troligen på grund av hans kraftiga ryggmuskler (gammal idrottare, själv har jag inte samma problem) så till nästa gång kör jag på två veck.
 
För det blir flera! Jag gillar detaljsömnaden och hur man liksom bygger upp en skjorta detalj för detalj. Det är faktiskt inte särskilt svårt eller krångligt, men man måste ju förstås vara noggrann. Det gäller givetvis för all sömnad, men när man syr en skjorta kan man inte fuska eller rädda något som gått fel. Det tar heller inte särskilt lång tid. Det mest tidskrävande är själva förarbetet, att klippa ut tyget, markera och stryka på fix. 
 
Jag brukar inte sy åt andra mer än till de som står mig nära, men jag har lovat att sy en skjorta åt en av mina arbetskamrater. Han har lite önskemål om modell och tyg som jag nog kan uppfylla så det ser jag nästan fram emot!

Tradera

Jag rensar ständigt. Gör mig av med grejer i ena änden och fyller på med tyg och garn i den andra och jag har äntligen lärt mig sälja på Tradera. Jag har sålt några fina klänningar som jag sytt, en väska och några par skor som jag knappt använt. Pengarna har jag satt på ett speciellt konto. Det är ungefär som när jag samlade guldtior i en stor cocacola-flaska med myntskåra i den igenlimmade korken. En saknar inte sakerna men ser hur beloppet på kontot växer och arbetsinsatsen är ringa och går in under "kärt besvär".
 
Det sker inga stordåd vid symaskinen för närvarande. Eller ja, det beror ju på hur man ser på det hela. I lördags ägnade jag förmiddagen åt att klippa tyg och på kvällen sydde jag. 
 
 
Den här tunikan till mamma var nog dagens mest avancerade modell med två fickor, veck och en fin halsringning. 
 
Sen sydde jag tre stycken svinenkla t-shirts. Två till mig själv en en till min gravida kollega, som vill ha något slappt och skönt men ändå hyfsat snyggt. Den sista av dessa tre är till henne.
 
 
Ganska kraftig bomull i en vacker orange färg.
 
 
Idén till bröstficka i avvikande färg snodde jag från T-shirt-store.
 
 
Rebecca vill inte ha bröstficka. Hon kanske inte ens vill ha t-shirten, för såhär på bild ser tyget ganska gräsligt ut. Det ser faktiskt lite bättre ut i verkligheten.
 
 
Slutligen svängde jag ihop ett vanligt linne i röd trikå. Jag hittade nämligen inget på stan och jag behövde det. Sånt här är ju svinbra att kunna sy själv. Tyg har jag hur mycket som helst och själva sömnaden går på ingen tid. Jag känner att jag hade platsat i Superspararna. Snart ska jag koka egen ketchup och börja duscha på jobbet. Nej visst ja, jag bor ju i hyresrätt och behöver inte snåla med vattnet...
 
Katarina har bott i ett kollektiv i en andrahandslägenhet. De hade löfte om att få hyra lägenheten i ett år från november, men plötsligt ville lägenhetsinnehavaren ha tillbaka sin bostad så nu är vi plötsligt en till i hushållet. Vi hade underskattat lastutrymmets storlek i Björns Mercedes så efter jobbet i måndags fick jag hyra ett släp på OK. Jag kan tillägga att jag just nu är ytterst tacksam över mitt extra förråd.
 
 
Detta var tredje gången jag körde med släp. Första gången var jag sexton år och hade släp på traktorn när jag gick en avbytarutbildning. Det gick inte särskilt snabbt. Högst 10 km/h. Sen fick jag låna ett gigantiskt täckt släp som jag körde ut till stugan i Brändön. Jag backade ner aset på min lilla väg ner till stugan (som jag sålt och skulle tömma) med hjälp av en av mina storebröder och det gick jättebra. Det gick bra även denna gång och jag behövde bara köra framåt. Alltså inte backa nåt. Det var himla tur det.

Tiiiden

Å ena sidan känns det som att det nyss var jul, trettonhelg eller åtminstone januari. Å andra sidan fattar jag inte att det kan vara så långt till påsk! Jag misstänker att det är den tidiga våren som rör om tidsbegreppen. Veckorna känns en smula långa i förhållande till helgerna.
 
Förra helgen hade Ohlssons 20% rabatt på stuvarna och likt en alkoholist smög jag in på lunchen på fredagen och försåg mig med några olika trikåer som jag inte riktigt vet hur jag tidigare har klarat mig utan.
 
Under veckan har jag sytt tre likadana toppar till mammas födelsedag av de mönstrade stuvarna. De enfärgade har jag sparat till mig själv. 
 
 
Jag använder en jättefin modell från en äldre Burda-tidning. Den har bystinsnitt och isytt ärm, vilket gör att passformen blir fin och tröjorna inte ser ut som gigantiska t-shirts. Jag har sytt utanpåfickor på samtliga toppar, men de syns inte eftersom mönsterpassningen är klanderfri. Fniss. 
 
Någonstans vid lunchtid i torsdags fick jag för mig att det var fredag. Någonstans innerst inne begrepp jag förstås att det inte var så, men när jag senare på kvällen var tvungen att inse fakta kände jag mig bara så jäkla arg! Fast nog gick det bra ändå. Lunchade prinsesstårta på mammas äldreboende, fikade ris och kyckling kafferasten och avslutade dagens sista samtal sexton minuter över sjutton. 
 
Det blev varma mackor till middag eftersom Malin och jag skulle på vernissage på Galleri Syster. Moa Romanova ställde ut och Katt var ansvarig. Väldigt välarrangerad vernissage med en kolossal talang. Jag är djupt imponerad och berörd.
 
 
En del av Moas sketchbookwall. Olika tekniker, olika material.
 
 
Moa och Katt kramar om varandra efter en lyckad vernissage med många besökare. Finingar.

Mysklänningar

I takt med att valkarna funnit sig tillrätta runt det som en gång var min midja har jag utökat min garderob med raka, sköna klänningar. Ja, egentligen har jag alltid gillat såna. Någon gång i början av 80-talet var det väldigt modernt med stickade klänningar och klänningar i sweatshirttyg. Jag hade en "luseklänning", mörkblå med vitt och ljusrosa mönster och en grå "joggingklänning" med smala mörkblå ränder. Mina vänner hade liknande klänningar och vi hade ett gemensamt namn för dem - Helly Hansen-klänningar. Ni fattar kanske känslan av att ha en stickad klänning på sig på dans, därav namnet. Man behövde inte frysa, om man säger så...
 
I vinter har jag sytt några Helly Hansen-klänningar, men jag har bara haft dem på jobbet.
 
 
Det här är ett annat av Annelis tyger. Det är en finstickad jersey och det följde med en bit matchande mudd. Även jag sydde av det här tyget när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Två tunikor, en i dovt grönt och en i senapsgult. Till dem hade jag leggings och under ett linne med rejäla axelvaddar.
 
Det blev trekvartsärm på den här modellen, som är från Allt om handarbete, och det p g a tygbrist. Jag ville förstås mönsterpassa både ärm och sidsömmar.
 
 
När det var som kallast klippte jag till ännu en klänning av det som var kvar av tyget från min onepiece (som jag f ö överlåtit till Katt) med ärmar av det enfärgade svarta sweatshirttyg som jag sydde Björns fina tröja av
 
 
Fint med små fickor att ha mobilen i när man går på rast eller har lunch.
 
 
Om det två ovanstående klänningarna är att jämföra med joggingbyxor så ser den tredje lite mer arbetad ut.
 
 
Den svartvita jerseyn köpte jag på Ohlssons i höstas och den svarta jerseyn har jag beställt från Stoff och Stil. Modellen är från Allt om handarbete 3/2015. Med petrolfärgade strumpbyxor är den jättefin!
 
 
Låtsasfickor med knappar som jag klätt med muddväven.
 
Förra veckan klippte jag till tyg till fyra stycken toppar till mamma som hon skall få till helgen. Hon fyller nämligen 89 år på fredag. Oj, vad åren går fort! 

Fådda tyger

Min kompis Anneli sydde tydligen en hel del förr om åren, på typ 90-talet, och som alla andra hemmasömmerskor samlade hon på sig alla möjliga tyger till kommande projekt. Under sommaren som passerade senast tog hon chansen att rensa beståndet och lät mig välja det jag ville ha. Jag blev jätteglad. Jag brukar inte vara den som får tyg. Nu ska jag, i ärlighetens namn, erkänna att många av tygerna inte föll mig på läppen, men det fanns en hel del som var fina och tidlösa.

Jag började med att sy en enkel kappa i parkasmodell. Det rutiga kommer från Anneli och det mörkbruna hittade jag i de djupa källarvalven. 


Bilderna är från Örnsköldvik nedanför Elite Hotell där vi bodde i december när vi hade en liten myshelg och dansade till Per-Håkans i Bredbyn.


Kappan är fodrad med mörkbrun stretchduchesse i vilket jag overlockade fast stickat mellanfoder (Enligt min f d kollega på Ohlssons, Karin, har det numera utgått ur leverantörens sortiment och vi får framledes klara oss utan. Hur nu det ska gå!)


Det har ju varit en mild vinter och kappan har varit alldeles precis lagom varm. Mönsterpassningen blev perfekt sånär som vid insättningen av huvan, men det berodde på tygbrist och inte på slarv. Fickorna är rymliga och kan stängas med blixtlås. Mönstret är från Stoff och Stil men eftersom jag ville ha foder så ritade jag infodringar och foderdelar med rörelsevidd och -veck.

Även om jag inte sytt sådär vansinnigt mycket i vinter har det ändå blivit en del gjort. Jag har ju svårt att bara sitta utan att göra något så en del stickat har det blivit förstås.

Först gjorde jag färdigt den här mössan.


Garn och mönster fick jag av min svägerska Ulla i födelsedagspresent 2013, så det var på tiden... 

Så hittade jag ett mönster på de här fantastiska vantarna och naturligtvis ska alla mina flickor ha ett par var. 


Katarina fick första paret


och Frida fick det andra. Modellen heter Gudrun och det är Maria Lärkäng som har designat den. Mönstret finns att köpa på Ravelry under Asfaltsflickan. Just nu stickar jag på Malins par, som blir svarta och ljusgrå.


Frida har också fått de här tunna sockarna i de rätta färgerna.

Annars rullar livet på. Den 25 maj byter jag jobb igen! Visserligen inom samma koncern, men jag sökte och var på intervju, referenser kontaktades och en av tjänsterna blev min! Jag är så glad! Tillvaron ljusnar och det är väldigt skönt!




Till Björn

Björn har dragit iväg och blivit en riktigt lång kille, ca 195 cm, och hullet har inte riktigt hängt med. Han brås på sin mamma i det avseendet. Det här har förstås medfört lite bekymmer när det kommer till kläder. Tack och lov finns det alltid jeans med långa ben, men det kan vara lite bekymmer med tröjor. Jag brukar köpa riktigt stora för att längden skall räcka och sen syr jag in dem i sidorna. För att det ska bli snyggt så sprättar jag alltid lös midjemudden och syr in den separat. Fast jag ska inte visa hur jag gör. Nej, jag har sytt en tröja åt honom, från början.
 
Han fick en jättefin tomatfärgad tröja med huva till julklapp i en lite speciell modell. Ohlssons fick nyligen in riktigt tjockt och härligt sweatshirttyg. Jag köpte 2,3 meter av det svarta och en bit klanrutigt bomullstyg och så sydde jag den här. Som vanligt tvättade jag båda tygerna innan för att eliminera risken att tröjan ska bli för kort efter tvätt.
 
 
Jag lade till fem cm nedtill och på ärmarna.
 
 
Björn blev jätteglad och jag blev jättenöjd. Bra, va?
 

Till mig själv

Min operation i munnen ägde rum på torsdag morgon så av naturliga skäl var jag hemma från jobbet även fredag. Eftersom jag inte var sjuk så fick jag en hel del gjort. Det mesta skedde i min syhörna. 
 
Jag hade tidigare under veckan hittat en tröja på H&M vars färg och mönster jag tilltalades mycket av. Enda felet var själva modellen som var helt rak. Men den hade isydd ärm, alltså inte nedhasad axel, så jag såg potentialen och sydde om den till en kofta. 
 
 
HÄR kan du läsa hur jag gjorde. Den ser kanske blå ut på bilden (jag trivs inte i blått) men i verkligheten är den mer petrol.
 
 
Jag köpte XL för att den inte skulle bli för snäv så jag fick ta in den litegrann i ärmarna och sidorna och då passade jag på att forma till den en smula ungefär i den höjd där jag brukade ha min midja.

Till mamma

Min mamma är 88 år och tillbringar merparten av sin tid sittande eller liggande. Sedan hon flyttade till ett äldreboende för drygt tre år sedan har hon gått upp i vikt och det tycker vi, jag och mina bröder, är positivt för då har hon matlust och det är bra. Mamma klär sig i bekväma långbyxor, mjuk top och en kofta. Den senare för att hon inte skall frysa eftersom hon inte rör sig så mycket.
 
Jag brukar sy hennes toppar och har använt ett och samma mönster i flera år, men nu provade jag ett nytt. Det är från Burda nr 4/2011 och jag har sytt av det en gång tidigare, HÄR. Tyget har jag köpt på Ohlssons, naturligtvis.
 
 
 
Jag formsydde halsringningen istället för att sy en vanlig halsmudd, som jag gjorde på den tidigare och detta av två skäl. Originalmodellen är lite för vid i halsen för lilla mamma och med den bredare halsringningen syns kontrasttyget mer helt enkelt.
 
 
Fickor är ett måste eftersom mamma gärna vill ha en näsduk tillgänglig.
 
 
Det var värst vad den var ostruken...
 
 
 
Jag behöver väl knappast säga hur glad hon blev. Hon blev väldigt förtjust i både färg och mönster. Nu skall jag försöka hitta en enkel byxmodell för på den fronten behöver hon påfyllning.

Till Christin

Ibland blir man förvånad... I påskas gjorde jag en omfattande rockad här hemma och flyttade in i ett sovrum efter att ha sovit i vardagsrummet i sedan jag flyttade till min lägenhet i oktober 2002. Syrummet har jag flyttat in i vardagsrummet som blev så himla ljust och luftigt. Självklart har jag sytt en del sedan dess. 
 
I våras hittade jag ett helt vanligt bomullstyg på Ohlssons lagerbutik i Umeå. Jag visste direkt vad jag skulle sy av den och köpte hela biten. Den fick ligga till sig ett tag innan jag satte saxen i den och för ett par veckor sedan överlämnade jag plagget till sin ägare, Christin. 
 
Christin är ingen crazy cat lady på så sätt att hon har katter på allt. Hon samlar inte heller på katter utan har bara två stycken, Rousseau och Emile. Men jag förstod att det tämligen distinkt kattmönstrade tyget skulle falla henne i smaken. Därför norpade jag en av hennes Gudrun Sjödén-jackor och ritade av modellen. 
 
 
Jag kan ju börja med att säga att jag är väldigt nöjd.
 
 
Istället för att fodra jackan på "vanligt" sätt så köpte jag ett enfärgat bomullstyg (Konstig färg på bilden. Det är brunare i verkligheten.) som jag sydde ihop med kattyget. Jag sydde alltså jackan i dubbelt tyg med dolda sömsmåner. 
 
 
Jackan är i stort sett identisk med förlagan med bröstficka på vänster framstycke,
 
 
två blixtlåsförsedda fickor, 
 
 
tamp på kapuschongen 
 
 
och justerbara ärmslut.
 
 
Istället för att dra ut anorakssnodden på var sida av dragkedjan fram så satte jag två öljetter på insidan på höger sida och fäste snodden i en hälla med tryckknapp en bit upp så att den inte ska hänga ut och och fastna överallt.
 
 
Jag satte också anoraksstoppar på snörändarna till kapuschongen. Slutligen hängde jag ut jackan på balkongen och sprayade den med impregnering. 
 
I söndags var vi hos Max och Christin hela dagen då Katarina målade deras garagedörrar.
 
 
Innan vi åkte visade Christin jackan för Hans och Katarina. Det är verkligen som gjord för henne, både tyg och modell.  
 
 
Jag har inte frågat Christin om jag fick publicera en bild på henne så jag skar den litegrann... Jag är så glad att jag kunnat ge henne något alldeles unikt. Jag skulle nog faktiskt kunna ta ner stjärnorna till henne.

'cause tonight i'm gonna take that ride, across the river to the jersey side,

Förra veckan var en mammaledig kollega och hälsade på med sin lilla guldklimp. Han tyckte nog att det var ganska trist för han valde att sova gott, trots alla tanter och farbröder som flockades runt honom
 
 
Det här kändes märkligt välbekant.
 
 
 
Och detta... Kolla groparna och den lilla, lilla tummen. 
 
 
Det var ju ett tag sen de här hade gropar vid knogarna.
 
Ja, då var det tunikan/klänningen då. En nyans av orange, förstås. Hur det kan bli. En av mina kollegor sa en dag "Du, jag har en kjol från Noanoa som jag tänkte att du kanske vill ha. Jag vet inte, men jag tänker som på dig när jag ser den." "Ja, tack", svarade jag. Gissa vilken färg den kjolen hade...? 
 
Fast när jag tänker efter har jag inte sytt ett enda orange plagg på säkert över ett år. Inte en enda av sommarklänningarna jag sydde var orange.
 
 
  
 
  
 
 
Inte helt tokig, om ni frågar mig. Mönstret kommer från Allt om handarbete nr 1/2014. Jag har aldrig köpt den förut, men det fanns fler fina mönster i det numret.
 
Tyget är en courtellejersey från Ohlssons och som jag tvättade innan jag började klippa, precis som jag brukar. Karin, som jag köpte tyget av, sa att det skulle krympa ca 10% och det stämde nog. Men det är ett helt underbart tyg. Lagom kraftigt och med vackert fall. Klart värt pengarna (139 kr/m om jag inte minns fel.)

Cause they couldn't match the glow of your eyes

Jag jobbar, syr och dansar. Inget annat. Jo, jag kör också en del bil. Jag har börjat vänja mig vid den förhatliga sträckan Skellefteå - Umeå som är saltad med fartkameror. Jag kör aldrig över hastighetsbegränsningarna utan tar det lugnt och har hittills alltid kommit fram till hjärtat i vettig tid. Det går ju bra när man längtar till målet.
 
Jag har sytt en hel del, men inte så mycket till mig själv. Ett par byxor och en tunika. Byxorna har hamnat i en påse i hallen för att så småningom förpassas till Myrorna. Råkade missbedöma min storlek och sydde dem i storlek 42, vilket visade sig vara fel. Jag hade klarat mig med en storlek mindre, men det gjorde inget för tyget var ändå inte så särdeles snyggt egentligen.
 
Tunikan sydde jag i en kraftig courtellejersey från Ohlssons, men jag har inte fotat den ännu så den får ni se en annan dag. Den blev otroligt fin och precis i min smak. 
 
Jag har, tro det eller ej, köpt på mig en hel del tyger som jag vid inköpstillfället inte visste vad jag skulle göra med så de har fått ligga till sig lite, men nu har jag använt flera av dem. 
 
Av två tyger från stuvavdelningen blev det en fin bag som passar bra som t ex övernattningsbag eller som strandväska till sommaren.
 
 
I torsdags fyllde min lilla mamma hela 88 år! Jag fattar inte vart åren tar vägen! I år fyller Malin 27 år. Hon föddes tre veckor innan jag fyllde 28. Och så tänkte jag 27 år framåt, men bara en nanosekund innan jag bestämde mig för att inte gå händelserna i förväg...
 
Hursomhelst så sydde jag en tröja åt mamma i en skön viskostrikå som jag naturligtvis hittat på Ohlssons tidigare i höstas.
 
 
Den passade henne perfekt och hon blev jätteglad. På bilden ser den ut som en stor t-shirt, men så enkel är den inte. Det är både insnitt och isydd ärm, så den har fin passform.
 
I ett prickigt tyg provade jag ett annat mönster, denna gång till Christin. Den blev lite rolig med de lagda vecken i halsringningen och jag ska nog använda detta mönster till mamma också.
 
 
Annars har jag nog mest stickat på sistone. Det har blivit ett par glittriga sockar med mosstickat skaft
 
 
och ugglevantarna som jag visade i förra inlägget är nu färdiga och de blev både snygga och varma.
 
 
Sen har jag stickat en kattsocka och naturligtvis måste jag sticka en till. Tanken var att Christin skulle få det här paret, men tyvärr blev de lite snäva över vristen så jag får nog ge dem till någon av mina smalvristade flickor istället. Ett halvnummer större på stickorna och jag tror nog att nästa par skall passa Christin, men nu går det ju mot varmare tider så någon större brådska är det inte.
 
 
Den konstiga vintern börjar gå mot sitt slut. Jag kan äntligen gå till jobbet utan broddar. Istället får jag stanna ibland och peta ut de hårda gruskornen som på något märkligt sätt lyckas hoppa in i kängskaften på mina Dr Martens. Det går något bättre när jag har mina duckfeet, men när det är slaskigt vill jag inte ha dem. Är rädd för att förstöra dem.
 
 
Nog går helgerna väldigt snabbt. I fredags hade jag sett fram emot en kul kväll med mina kollegor på
O´learys, men ett migränanfall (det första på väldigt, väldigt länge) satte stopp för det. Istället blev det soffan och inte förrän idag har jag återhämtat mig ordentligt. Ja, så kan det bli ibland. 
 

Motionerat symaskinerna

Någon gång i början av december klippte jag ut tyg till en klänning efter ett mönster som jag köpt på Tradera. Jag pysslade med mönsterpassningen, sen lade jag undan alltihop och så blev det liggande ända tills i helgen, då jag tvingade mig själv att markera klart och sätta igång att sy.
 
 
 
Lite lagom tråkig kontorsklänning, men det är lite karuschka i tyget så den är väldigt bekväm.
 
 
Det är både guld- och silvertrådar i tyget så jag markerade sömmen under bysten med en tråckeltråd av silver. Jag är hyfsat nöjd och skall börja på ett nytt projekt snart.
 
Annars stickar jag mest. Jag har stickat lite drygt en och en halv ugglevante i ull. De blir väldigt fina men det är ingenting man kan lyfta blicken från för då kan det bli galet.
 
 
Helgen som var tillbringade jag för omväxlings skull inte i Umeå. Hans lilla flicka var hos honom så jag bestämde mig för att vara hemma med mina små flickor, och så lillpojken förstås.
 
 
 
Men först åkte jag till Max och Christin där jag bjöds på mumsig oxfilé med två olika sorters såser. Det blev en irish till efterrätt och sen satt jag och Christin i källaren och pratade och pratade och pratade tills det var nästan morgon. 
 
 
Jag sov riktigt länge men det hindrade inte att jag låg i soffan i allrummet och vilade lite medan värdfolket pysslade med frukosten. Jag är särskilt förtjust i de fina gardinerna från sent 60-tal eller tidigt 70-tal som är så vackra mot den röda kornischen.
 
Resten av helgen var fortsatt svinkall och vi häckade hemma i Luleå inomhus ända till måndag morgon, då plikten kallade. När jag kom hem visade termometern i köksfönstret 21 grader både ute och inne. Jag är imponerad av mina täta fönster. Några timmar efter den här bilden hade utetemperaturen dragit iväg och sjunkit ytterligare.
 
 
Som ni märkt händer det inte så mycket på bloggen numera. Det är tydligen så att Instagram är på väg att ersätta bloggarna, men så är det inte för mig. Jag har bara inte riktigt energi och ork att skrivajust nu. Jag har funderat på att helt enkelt lägga ner den, men jag tror den får vara kvar så jag kan uppdatera när/om andan faller på. 
 
Det händer roliga saker och det händer också sånt som jag gärna sluppit, men jag vet av erfarenhet att det är idag som gäller just nu. Det är fint att ha familj, vänner och min kärlek. 

Push da button

Jag vet med bestämdhet att det någonstans i mitt hem skall finnas en liten papperspåse med fyra orange undersydda knappar. Jag har själv köpt dem och burit hem dem men därefter har påsen med innehåll fått egna ben och står nu ej att finna! I mitt sökande hamnade jag i en sysselsättning som närmast kan liknas vid att t ex sortera skruv, något som varken skall underskattas eller föraktas.
 
Jag har flera knappburkar. En egen och två från min mamma. Min egen är en plåtburk som tidigare innehöll choklad från Anton Berg. Den är oerhört lämplig för ändamålet då den är låg och platt, vilket innebär att man kan söka en knapp utan att behöva hälla ut innehållet.
 
I jakten på de fyra orange knapparna hamnade jag i knappburken och kom inte ut från den förrän tre timmar senare. Jag har sedan tidigare gjort som min mamma, dragit ihop alla knappar som är likadana med en tråd. Helt fantastiskt bra för då ser man direkt hur många knappar av en och samma sort man har.
 
 
Men de flesta knappar i burken var löshästar, flera av varje sort,  så de måste jag ju göra något åt...
 
 
När så klockan närmade sig midnatt började jag vara klar. Nu är det ordning och reda! 
 
 
Men de fyra eftersökta dök inte upp vid min knapprockad. Besökte därför Ohlssons igår och inhandlade fyra nya, så jag gissar att de första dyker upp vilken sekund som helst. De ligger kanske på sybordet... 

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0