Silvermåne över bergen

Jag känner mig lite gnällig, men hade ändå tänkt försöka vara en smula positiv. Jag börjar med insikten om att jag har klarat mig utan egen bil i drygt två veckor. Och det, om något, är en sanning med modifikation eftersom Jannes Toyota fyrhjulsdrivna superduperdieselturboallting stått till mitt förfogande i stort sett hela tiden. Detta innehav förpliktar dock. Jag är ute var och varannan kväll med alla våra ungar som ska övningsköra. Något som jag, enligt övningskörarna, är ytterst lämpad för. Jag är snäll, bra på att muntra upp och ge dem positiv feedback (aarghhh, vilken floskel!) och - framförallt - så är jag OERHÖRT lugn. Svär aldrig åt dem. Säger inte ens HOPPSAN om de råkar göra någon mindre intelligent manöver. 
 
Det är också nästan tre veckor sedan Skellefteå tog sin fjärde raka seger i finalen mot Luleå och blev därmed svenska mästare i hockey. Vi var i Vemdalen, käkade på Hildings, Rogher dök upp i en gulsvart tröja, ondskan i mig tog överhand och jag frågade om han skulle på maskerad... Men han blev inte ledsen för hans lag hade ju utklassat Luleå (han hade inte tagit illa upp ändå, eftersom han är en glad typ) och jag lovade honom att sätta in den här bilden på min blogg.
 
 
Jag vet inte riktigt vad han och Thomas pratar om, men något säger mig att det inte är hockey i alla fall...
 
Även idag har det varit fullt upp. Trygghetsrådet på förmiddagen, lunch på Sushibar som en vanlig arbetande människa och på eftermiddagen en Manpower-information. I väntan på personligt möte med representant för Manpower drällde vi lite på stan och hamnade till slut, märkligt nog, på Mat o Prat i Shopping.
 

Konstigt, va? Tur att det inte är aktiviteter varje dag, för nu har det blivit ruskigt mycket fikande på sistone.
 
Fast när Malin och jag var på Kvantum och köpte lingongrova råkade det följa med en påse naturgodis hem. Har ni smakat salmiakmandlarna? Jag köpte också lite pistagenötter som jag skalade och lade i en skål. Ja, sen åt jag förstås upp dem.
 
 
Jag fick också en present idag. Hos Anita har de inget badkar, men väl en badkarskudde. En fullkomligt onödig ägodel för dem, men inte för mig. Så jag fick den och se hur fint den gör sig! Tack, Anita!
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0