Nu när planeterna har ställt sig på rad
Jag pendlar ju varje dag till grannstaden Boden, om det nu är någon som har missat det. Det är en sträcka på ca 3,7 mil enkel väg, alltså inte allra värst långt. Vi är tre stycken som samåker och förutom den ekonomiska fördelen så är det väldigt roligt. Vi är duktiga på att känna av varandra. Ibland kan det vara knäpptyst hela vägen och ibland slåss vi nästan om luften.
En av oss har en vinylsamling som antagligen kan få vem som helst att bli grön av avundsjuka. Förlåt, vilken dansbandsälskare som helst, menar jag. R har tusentals dansbandsskivor och ibland, när jag kör, har han med sig en kasse fylld av skivor med band man inte hade en aning om ens existerade. Och det gör de förstås inte längre, av förståeliga skäl. Härom morgonen fick jag mig ett gott skratt när han drog upp en skiva med The Gayes, ett band från Skåne som gjorde åtminstone fyra lp-skivor. Själv hade jag aldrig någonsin hört talas om dem, men efter att ha googlat lite fann jag dem där de hör hemma, på Katastrofala omslag (förstås).
Bara namnet är ju ytterst intressant. Det finns inte på världskartan att någon idag skulle komma på att kalla sitt band för The Gayes, hur muntra och glada medlemmarna än må vara. Hursomhelst så var de i alla fall riktigt bra, om man får tro han som äger skivorna...
Idag när vi åkte från jobbet transformerades jag till en människa så iskall, stenhård och skoningslös att Arnold Schwarzenegger hade framstått som Bamse i jämförelse. Nu när man har byggt så många rondeller att det inte finns plats för några fler så har man börjat bygga refuger lite här och där för att hålla folk sysselsatta i arbete och trafikanter lagom irriterade. Vi passerar ett sådant refugbygge när vi skjutsar hem R. Idag stod jag bakom en bil och väntade på att det skulle bli vår tur att köra, vilket det också blev till slut. Vi gasade på, jag och bilföraren framför, och när han svängde höger fortsatte jag rakt fram. Men vad stötte jag på, om inte en galning som på något sätt fått för sig att HAN skulle köra före mig, trots att jag kört mer än halva biten. (Det var alltså för smalt för att mötas.) Eftersom jag innerst inne är ett riktigt mes (snäll är väl ett positivare ord) så hade jag säkert försökt backa (trots tio bilar bakom mig) men då höjde R vid min sida rösten: "GE DIG INTE!"
"Nä, f-n heller" tänkte jag och körde mot den mötande bilen. Vi stannade båda två. Han blinkade med helljuset. Jag blinkade med helljuset. (Fel. R blinkade med mitt helljus.) Den runde lille mannen i den mötande bilen öppnade dörren och viftade åt mig. R öppnade sin dörr och viftade åt den lille, nu tämligen ilskna gubben som fann för gott att börja backa. Han hade problem, stannade, svettades förmodligen, backade lite till och till slut hade han backat så långt att jag kunde komma förbi. Men oj så arg han var! Han riktigt hoppade där han satt och gav mig fingret, men jag kände mig bara så himla lugn och STOLT över att jag inte gett mig. Det var ju faktiskt jag som skulle köra först!
När mina glasögon just sparkats av
Efter år av mammaledighet blev jag till slut uppsagd från Posten. Inte för att jag fött fyra barn på raken och knappt jobbat på tio år, utan för att mitt yrke - postkassörska - skulle utplånas. Jag skulle fylla 38 och trodde fortfarande att man som kvinna kunde välja mellan att bli lärare eller sjuksköterska. Eftersom jag inte passar i landstingets ljusblå tunikor så blev valet enkelt och jag började läsa på Komvux hösten -97.
Ganska snart upptäckte jag att jag klarade mig bra utan glasögon och slutade helt enkelt använda dem. Det var jätteskönt. En riktig befrielse. Men optikern tog ner mig på jorden och hävdade att glädjen skulle bli kortvarig. Om ett halvår skulle det vända och mina armar skulle plötsligt kännas för korta.
Det där halvåret blev långt och jag klarade mig alldeles utmärkt fram till för några år sedan, då jag fick börja använda läsglasögon när jag satt vid symaskinen. På sista tiden har jag dock varit tvungen att ständigt ha med mig ett par i jackfickan eller handväskan då jag haft uppenbara svårigheter att läsa prislappar och sms.
Så jag gav upp.
Jag gick hela vägen och tog med progressiva glas.
And I never really knew what to do
Så har ännu en helg passerat och även denna har bjudit på mestadels strålande sol. Helt underbart igen. För första gången på länge skulle jag recensera en konsert och resten av helgen skulle jag sy på min jacka, Fridas och Ellens köksgardin samt laga Chrilles skinnjacka.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag vaknade tidigt igår morse och passade på att spola upp ett skumbad. Först tvättade jag dock håret och visst kände jag att det högg till i ryggen när jag böjde mig över badkarskanten, men jag fäste ingen vikt vid det utan rätade upp mig. När jag klivit upp ur badet och höll på att fixa mig kände jag mig mer och mer orörlig och till slut gjorde det ont bara av att röra benen. Nå, jag har väl aldrig varit någon vekling så jag åkte iväg till Lillan och upplevde den elektroakustiska konserten som jag skulle recensera men sen var det färdigt...
Jag klarade knappt av att gå från garaget. Malin och Adam fick komma ner och ta handväskan och hjälpa mig hem och resten av helgen har jag tillbringat i horisontalläge. När jag har ställt mig upp har jag nästan svimmat. Har känts som om jag haft kramp i varenda liten muskel från skuldrorna och ner. För farao, så däckad jag har varit. Nu har jag i alla fall varit upp och rört på mig, hängt en stund i en dörr och nu går det nog åt rätt håll.
Vilken jäkla tur att detta hände på helgen. Jag har dessutom semester imorgon (tandläkaren, optikern, lunch med Malin och lite sånt) så saker och ting kan ju, och får, ta sin tid. Min ena samåkningskumpan skall till huvudstaden så hade jag inte varit ledig hade jag nog varit tvungen att köra och det vete tusan hur det hade gått.
En sak jag är väldigt glad över är att jag hade kvar min sängbricka med ben (som aldrig tidigare kommit till användning och varit på väg bort vid flera storrensningar men på något sätt alltid lyckats bli kvar) annars vete tusan hur det hade gått med recensionen. Att sitta upp var otänkbart men tack vare brickan kunde jag ligga och skriva och klarade deadline.
Fast jag tänker att det är någon mening med detta i alla fall. Jag behövde förmodligen en helg i soffan. Helt onyttig har jag inte heller varit, för förutom recensionen så har jag fäst sjutusen garnändar i två par torgvantar och det var ju skönt att få bortgjort.
Men vad försatte mig då i detta orörliga tillstånd? Ja, jag slet med vinterdäcken i fredags. Inte för att det är dags för dem ännu, men Janne vill ha dem hos sig eftersom de skall bytas ut till några som är lite färskare med mer dubb. Så det är möjligt att jag inte tänkte helt ergonomiskt när jag handskades med de tunga däcken. Shit happens.
Well that was then and this is now
Frida är hemma igen efter tre månader i Kvikkjokk. Det är jätteroligt och uppväger eventuellt litegrann att jag har blivit av med Katarina.
Ikväll var jag hem till henne (Frida, alltså) och hämtade lite kläder som hon ledsnat på men som blir nya för mig och Malin. Sen hämtade jag Malin på kören. Jag hade för avsikt att låta henne köra så hon fick känna hur det känns att göra det i mörker och ösregn, men rutorna immade igen och fast jag drog på värmen hände inget. Jag insåg att fläkten inte gick så då åkte vi hem istället. Måste kolla om det har gått en säkring...
När jag kom hem från jobbet gjorde jag något som jag dragit på i ett par månader, nämligen rengjorde avloppet i tvättstället. Flera långhåriga individer i samma hushåll bidrar till att vattnet till slut vägrar lämna tvättstället och det är ganska äckligt när utspottat tandkrämsskum ligger och flyter i flera minuter. Äckelfaktorn är dock ännu högre när man har skruvat bort vattenlåset och skall försöka få bort det marsvinsliknande hårklägget. Fy farao, jag skulle nästan kunna leja bort den sysslan. Det hjälpte heller inte särskilt mycket men när jag drog på varmattenkranen för fullt så började vattnet till slut att rinna undan. Pust. Hoppas det klarar sig ett tag nu.
Inspirationen flödar på hemmaplan. Jag stickar sockar och torgvantar samtidigt som jag syr en ulljacka till mig själv. Idag fick jag hem lite tygprover men blev grymt besviken.
Jag tänkte mig en kappa i petrolfärgad vadmal, men den visade sig vara alldeles för blå för att vara petrol och jag gillar verkligen inte blått annat än på jeans. Känner mig blek och eländig. Nej, det får bli ett par, tre meter av babycorden (tyget i mitten) till en klänning istället. Det klanrutiga bomullstyget är också himla fint, men jag måste ju veta vad jag ska sy och när jag ska göra det innan jag beställer. Så kappan får vänta. Suck.
Till sist måste jag bara få visa den märkligaste, men förmodligen den mest uppriktiga, dödsannons jag någonsin sett.
Inget hymlande där inte. Fanns i en av våra morgontidningar för ett tag sedan.
Imorgon är det då återigen fredag och på lördag skall jag bevista en konsert som skall recenseras i Kuriren. Det är det enda matnyttiga jag ska ägna mig åt. Inte ett enda danssteg blir det, men det får gå det också!
Tusentals stjärnor
En enda fredag kvar efter gårdagens. Sedan får man göra som alla andra - åka hem, slänga sig i soffan, se nåt värdelöst på tv och sedan somna.
Igår var dock kvällen ovanligt fullspäckad. Förutom att jag jobbade till 18 så var det grillfest på jobbet, Fångarna på fortet på tv4 och Martinez på Björknäsparken. Jag började med att jobba klart och sedan äta, förstås. Under middagen infann sig självklart den vanliga fredagsmattheten men jag mobiliserade lite kraft och åkte upp till parken för att hälsa på Sandra och killarna i Martinez. Min avsikt var att åka till Ulrika en sväng efter det och sen åka hem, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Jag åkte i alla fall till Ulle och kollade in Thomas i tv och precis som i alla andra sammanhang så bjöd han på sig själv, vilket resulterade i en förstklassig underhållning. Sen gjorde det inte så mycket att de inte vann, tycker jag. Dansbandslaget, med Erica, Casper, Mathias och Thomas gjorde en strålande insats!
Bilden har jag snott av Thomas. Fick den i ett mms...
Klockan tickade på och jag fann för gott att byta om till körsbärsklänningen (måste passa på att använda mina sommarklänningar medan det fortfarande är plusgrader) innan jag åkte tillbaka till parken. Det var ganska mycket folk och jag hann dansa litegrann innan det blev paus.
Jag fotade ingenting så det får bli en pytteliten bild från deras hemsida. Hursomhelst så kunde jag inte stanna så länge utan fick göra en liten utryckning mot hemmaplan, men sägas kan dock att Martinez, med sin rutin, sin oerhört bra och speciella dansmusik och inte minst sin fantastiskt duktiga sångerska Sandra Estberg, hör till de orkestrar som jag gärna skulle se mer häruppe.
Nu sitter jag här och har varit uppe med tuppen, i princip. Redan klockan nio kändes som att jag hade sovit klart. Jag började med att sortera ut böcker ur bokhyllorna och när jag satt vid frukosten kom jag på att jag, tillsammans med alla andra morgonpigga, skulle lösa melodikrysset så då gjorde jag det.
Nu väntar jag på att kollektivets övriga medlemmar skall vakna. Katarina skall flytta till Göteborg och åker med nattåget ikväll. Jag måste ladda upp med pappersnäsdukar men kommer nog att åka direkt till Piteå, där Perikles spelar, för att muntra upp mig lite efter att hon åkt.
Men först skall jag gå ut på stan och kolla in henne när hon skall ansikstmåla folk mellan 13-15 utanför Ebeneser. Det är kulturnatten i Luleå idag. Hela dagen.
Förresten... När jag åkte mot Luleå inatt var det bara 1 plusgrad. Frida instagrammade en printscreen från Kvikkjokk kl 06:03 i morse som visade -3. Den första juni satt jag utanför Logen Käcktjärn och undrade vad jag höll på med. Logdans i 2 plusgrader är liiiite på gränsen för vad man skall utsätta sig för. Nu har det gått tre månader och vi är där igen och jag undrar förvånat vart den här sommaren egentligen tog vägen...
En dag i juni
Allvarligt, det här är ju inte bra. Vilket elände det kan bli av det som från början bara ska vara kul och partaj.
Ovanstående är från dagens Norrbottens Kuriren. Eller om det var NSD. Skit samma. Men på Pride-festivalen var det lugnt.
Idag sken solen från en klarblå himmel. Det har varit riktig sommarvärme och jag har strosat på stan med Madeleine och Karin. Vi har käkat glass, gått i lagom många affärer och bara haft det riktigt trevligt.
Det här med att vara ledig en fredag är alls inte tokigt. Flera gånger under dagen har jag fått för mig att det är söndag och varje gång har jag blivit jättelycklig när jag insett att det bara är lördag. Redan nästa vecka är det midsommar och snart tänder vi första adventsljuset igen!
"Natten till lördagen, som började så bra för polisens del med trevlig stämning och lugnt och städat i länet, slutade betydligt värre.
I Boden har en man gripits för mordförsök alternativt försök till dråp, i Luleå har en berusad far givit sig på sin dotter, i Övertorneå har en man gripits misstänkt för grov misshandel.
Bråken, fylleriet och stöket pågick ända in på småtimmarna. 26 personer hade plockats in till länets olika polisstationer, 22 av dem var berusade"
Ovanstående är från dagens Norrbottens Kuriren. Eller om det var NSD. Skit samma. Men på Pride-festivalen var det lugnt.
Idag sken solen från en klarblå himmel. Det har varit riktig sommarvärme och jag har strosat på stan med Madeleine och Karin. Vi har käkat glass, gått i lagom många affärer och bara haft det riktigt trevligt.
Det här med att vara ledig en fredag är alls inte tokigt. Flera gånger under dagen har jag fått för mig att det är söndag och varje gång har jag blivit jättelycklig när jag insett att det bara är lördag. Redan nästa vecka är det midsommar och snart tänder vi första adventsljuset igen!
Här är polisen...
Att i runda slängar ägna en timme om dagen till att ta sig till och från sitt arbete kan väl i och för sig ibland kännas lite som waste of time. Å andra sidan kan det vara riktigt kul att pendla, och däremellan ruskigt spännande. Som idag när vi åkte hem. Min kollega körde sin Renault med en bara-ibland-fungerande hastighetsmätare och jag satt på passagerarsidan och blundade lite sporadiskt när hon hann upp en mörkblå Volvo XC70. Tanken slog mig att det skulle kunna vara polisen, men tja, det stannade vid tanken. Min kollega lade sig som ett frimärke bakom och gjorde ett antal omkörningsförsök innan hon slutligen pressade pellen i botten och tog sig upp jämsides.
- Kan det vara polisen? sa hon samtidigt som hon tittade in i Volvon och observerade två stadiga män i framsätet, en i röd jacka och en i svart.
- Näää, fortsatte hon. Har de röda jackor?
Vad vet man? En civilpolis, som går omkring som en vanlig människa, har kanske det. Lite osäker blev hon dock och saktade in sedan hon tvärt kastat sig in framför, medan jag och Jenny försökte se registeringsnumret genom Renaultens tämligen skitiga bakruta, dock utan att lyckas. Vi såg däremot två små runda typ "extraljus" i fronten, vilka höjde oddsen för polismisstanken.
Hursomhelst så körde Anna till slut så sakta att de körde om oss men inte heller nu kunde vi säkert säga om det var poliser, för mannen på passagerarsidan höll nämligen upp armen, som att han höll sig i handtaget. Alltså handtaget ovanför sidorutan, inget annat... Detta fick oss att börja spekulera i huruvida poliser brukar göra så, alltså en ytterst konstruktiv diskussion, fylld av substans.
Däremot syntes ju registreringsnumret bättre i den här positionen, så jag slängde snabbt iväg ett sms till bilregistret och nu vet vi att poliser både kan ha röd jacka och hålla fast sig i handtaget när de åker bil.
