Det är kul med små barn, de är ju söta och ofta väldigt oförargliga och sånt där, men stora barn, alltså typ vuxna, är inte heller alltid så tråkiga att ha att göra med. Jag lever ju i något som kan liknas vid ett kollektiv med fyra fascinerande personligheter och jag får ofta anledning att tänka: Hur blev hon/han sån? Särskilt när det gäller Katarina...

Katarina har helt klart en konstnärlig ådra, men medan andra likasinnade får utlopp för sin kreativitet genom att måla tavlor, vill Katarina permanenta sina alster på människors kroppar. I första hand sin egen. Och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om det. Eller, jo, det vet jag eftersom jag själv inte skulle låta tatuera in en endaste prick någonstans. I det här avseendet är hennes pappa och jag rörande ense, och därför fick hon ingen tatueringsmaskin i födelsedagspresent. Vi hämmar således hennes utveckling. Men i väntan på att hon skall tjäna ihop pengar till en maskin själv (hon är ju dessvärre myndig), så tränar hon med färgpennor på sig själv och sina syskon. Måtte det stanna vid det...