Det är egentligen ett jäkla projekt att åka till Skellefteå och dansa när man har jobbat till kvart över fyra. Särskilt när det är mammavecka och man förväntas se till att avkommorna får något annat än chips i magen. Eftersom jag skulle köra själv till Piteå, och därifrån åka med Mats och Gunilla, var jag tvungen att åka förbi OK för att köpa en glödlampa till bilen. Naturligtvis hade den pajat på den sida där man knappt får ner handen för att byta och självklart funkade inte min ficklampa. Den lilla bygeln som håller fast lampeländet lossnade helt och ramlade ner nånstans där jag inte kunde se den (trots läsglasögon) och till slut ringde jag jouren (Janne) som kom och fixade alltihop. Känns onekligen lite nesligt att inte ens kunna byta lampa på sin egen bil...

Och när jag duschat så målade jag mig och fixade håret samtidigt som jag lagade middag, bara för att konstatera att det endast var jag och Malin som skulle äta. Sedan blev det gasen i botten till Piteå och för en stund glömde jag bort att hålla hastighetsbegränsningarna. Det var i alla fall tur att jag passade på, för på hemvägen var det snöoväder.

Det var inte mycket folk i Skellefteå Folkets park. Troligen inte ens trehundra hade sökt sig dit, men det var mest synd om dem (förutom arrangören) som missade en ruskigt rolig kväll. Det riktiga dansbandet Sannex konkurrerade med tvåmannabandet Ola o jag, som spelade  två mil bort, där det enligt säkra källor "var bra med folk." Ja, det är väl lika bra att publiken vänjer sig vid den typen av band, för snart vågar väl ingen arrangera dans till hela orkestrar. Och när den dagen kommer stannar jag nog hellre hemma och stickar sockar...

Sannex är i alla fall förbaskat roliga att dansa till! Deras repertoar är kolossalt blandad men väldigt dansvänlig. De är glada, närvarande och inte fula alls... Åsså har de nästan lika snygg backdrop som Streaplers...

Sannex har ju onekligen en hel del egna hits som de tack och lov spelar, plus några riktiga dansbandsklassiker. Dessa blandas med mycket nytt, vilket för mig är det optimala. Skitbra, helt enkelt!

Dansbandskampen såg jag först idag, och det var nog den hårdast omgången hittills. Att göra ett oförglömligt intryck med en enda låt, som dessutom inte är signifikativ för ens band, visade sig vara omöjligt för Schytts, de jag verkligen hoppats skulle gå vidare. (Invitatiooon, Linda! Invitatioooon! Ha ha...) Men sånt är livet och de gjorde ju inte bort sig precis i alla fall. Kul för Date att få en guldstjärna, de måste man väl säga att de var värda. Men Titanix version av Gråt inga tårar var, enligt mitt förmenande, rena helgerånet. Det finns ju betydligt mer raffinerade sätt att göra en personlig tolkning av en låt än att skruva upp tempot. Nu blev det mest skrikit och själlöst. Tycker jag, alltså. Man behöver inte dela min uppfattning även om det är önskvärt... 

Idag fyllde Katarina 20 år, vilket innebär att jag numera bara har två tonåringar hemma. (Frida 16 och Björn 14) Hon var mest störd över att systemet är stängt på söndagar...