När det känns som att röra runt i en geléburk med en sked när man skall växla sin bil, ligger det nära till hands att tro att växellådan har sagt upp sig. Detta kan även de som praktiskt taget är födda på ett verkstadsgolv få för sig. Därför vidtar man lämpliga åtgärder, d v s lämnar över bilen till någon som kan köpa och byta växellåda. Dock inte till någon bilverkstad eftersom man aldrig vet om de som jobbar där är bilmekaniker eller bara bildelsbytare, utan förslagsvis till honom, vars första ord som liten parvel var oljefilter.

Det skulle bli dyrt, det visste jag, men ändå bara en spottstyver om man jämförde med märkesverkstadens priser. Nygammal växellåda inhandlades och det visade sig att det tursamt nog följde med ett urtrampningslager (måste också bytas. Kostnad: typ 2000 bagis). Mitt nya positiva jag kunde alltså glädjas alldeles oerhört över att få betala ett ganska stort antal lakan för något jag inte ens visste hur det såg ut. Ungefär som att gå till tandläkaren och hosta upp tretusen för en rotfyllning...

Idag stod Janne lutad mot den vita Golfen och såg alldeles kolossalt nöjd ut.
- Hur går det? undrade jag.
- Den är färdig! svarade han.
Då hade han kört den fram och tillbaka till Rutvik och den gick alldeles utmärkt bra.
- Och billigt blir det för dig, fortsatte han och berättade att det inte var växellådan som skurit utan ett motorfäste som hade gått av. Reparationen var visserligen av det mer omfattande slaget men i bildelar som bytts ut pratar vi EN BULT! Och en bult kostar inte en näve tusingar. Fy farao, så glad jag är!!! Hurra för Saab och för världens bästa Janne!

Katarina är i Stockholm och kan således inte hjälpa till med packningen, vilket ju är jäkligt trist. För mig, alltså. Hon har säkert kul och det ska hon ha, tycker jag faktiskt. Men det finns risk för att hon får ta igen det när vi ska hem igen. Tar det tid att packa ner så tar det troligen ännu längre tid att packa upp.

Våningssäng till råttor. Kolla svansarna!

Förut tyckte jag att händerna och svansarna var det äckligaste på råttor. Men Kungen och Hjärtrud är inte som andra...
Igår var jag bjuden på middag hos Ingrid och Kent så dit skyndade jag mig direkt efter jobbet. Kent hade lagat jättegod mat, varmrätt och efterrätt. Vi lyssnade på min födelsedagsskiva, Lars Kristerz och Drifters, drack gt och hade det väldigt trevligt. Och så uppvaktade de mig med en present som blir en del i det som alldeles snart, tack vare motorfästesbulten, kommer att bli min! Vilka vänner jag har!

Så småningom åkte vi i alla fall till Piteå Folkets Hus, där Flamingokvintetten stod för musiken, och som vanligt gjorde de det med bravur! Dansmusik när den är som bäst! Det märktes också på publiken, som kanske inte var den yngsta precis, men ack så dansant!

Här är männen som vet hur Guitarboogie skall spelas! Tight! Impressive!

Dennis var nöjd och glad. Alla satt uppenbarligen inte hemma och såg på fotboll...
En lyckad kväll med goda vänner gör att veckan jag har framför mig möjligen känns lite lättare. Nu måste dansskorna putsas, för redan på torsdag är det dags igen! Streaplers på Cleo, kan det blir bättre? Sedan laddar jag på fredag inför Bhonus i Skellefteå på lördag! Och på söndag går flyttlasset...