Det är verkligen jätteskönt att ha någorlunda stora barn. Åtminstone den äldsta vet hur man använder en diskborste och den näst äldsta lagar mat ibland. Trean blir förbannad när hon attackeras av dammråttor så dem bekämpar hon gladeligen med Elektroluxen.

Men i vår evakueringslägenhet är det endast diskningen som fungerar. Golvet är täckt av grus som fastnar under fötterna och följer med i sängen, kläder ligger utströdda överallt och INGEN GÅR UT MED SOPORNA! Ni skulle bara veta hur mycket skräp det ryms i en vanlig matkasse! Chipspåsar, hushållspapper och annat skräp är i princip vacumpackat och än ryms det nog både en och annan mjölktetraflik... Det är tur att jag, förste sophanteringsansvarige, bara var borta i fyra dagar.

Det här är ännu ett märkligt fenomen. När en tandkrämstub börjar ta slut så ställs den åt sidan och en ny välfylld tub får inta hedersplatsen på tvättställskanten. Sedan faller det på min lott att klämma ut så mycket som möjligt ur de gamla ratade tuberna. Det brukar bli åtskilliga tandborstningar innan tuben obönhörligen är tom. Även detta är således en syssla som enbart mammor kan ägna sig åt. Barn måste alltid ha fulla tandkrämstuber!

Verkar jag trött, tjatig, bitter, less och uppgiven? Helt riktigt, för det är jag. Framförallt less. Men det händer bra saker hela tiden. Som att jag vann 422 kr på en av mina två stående rader på måltipset. Och att kollegan Anna hittade den försvunna batteriluckan till min telefon. Att Arvingarna är på Cleo på torsdag och att jag ska till Max och Christin och äta imorgon. Åsså var det ju bara finemang i Vemdalen. Så jag får väl sopa bort gruset från lakanen, blunda och vara nöjd med det.

Min resa till Vemdalen blev slutet för den stackars ekorre som hamnade under mitt vänstra bakhjul på 50-sträckan i Gäddvik, strax utanför Luleå. Men för mig gick allt bra. Strax söder om Ö-vik rådde det dock snöoväder med påföljande moddhelvete. Körningen blev plötsligt ett val mellan pest och kolera. Jag kunde antingen ligga bakom en långtradare och låta de undermåliga vindrutetorkarna gå på högvarv, eller försöka köra förbi i den livsfarliga modden i vänsterfilen. Jag valde det andra alternativet, men kunde bittert konstatera att de två hörde ihop eftersom alla Sveriges långtradare i torsdags befann sig på E4:an mellan Ö-vik och S-vall...

När jag svängt av mot Östersund blev dock väglaget bättre och jag kunde börja tycka det var lite trevligt. När jag närmade mig Vemdalen körde jag om den Volvo jag legad bakom de sista åtta milen. Måste ju låta turbon jobba lite så jag gasade på rätt bra. Tills jag såg en figur i reflexväst som stod vid vägkanten och vinkade med en röd lampa... Många svordomar kan jag och alla hann jag tänka medan jag försökte få stopp på bilen och svänga in på parkeringen bredvid vägen. Hann nästan slå Thomas nummer också:
- Hej, det är jag. Jo, nu åkte jag för fortkörning igen och den här gången blev det lite dyrare. Inte för att du var med, men kan du betala dem ändå?
Ja, nu blev det ju inte så illa, tack och lov. Den trevlige polisen tittade på mitt körkört (Nej, han sade inte att jag såg ung ut.) och sedan såg han min gps, och plötsligt hade vi en livlig diskussion om vilken som var bäst, var man kan hamna o s v. Till slut kom han på att jag skulle blåsa och när jag gjort det fick jag åka och då drog jag en lättnadens suck ska jag säga...

Thomas hade redan installerat sig och vi ringde genast efter Roger och Martin från Norrskedikaparken, som kom och drack den Minttu/O´boy som traditionen bjuder.


Det var mycket som skulle hinnas och klockan åtta gick Thomas och jag till Hildings och åt middag tillsammans med Cattis, Hampus, Carl-Martin och Erik. Välbehövligt, gott och väldigt trevligt.

Ja, man är ju på orkesterforum för att dansa och på torsdagen spelade Jannez, Highlights och Gamblers. Dåligt ljud om man inte stod alldeles framför scenen, och kanske inte riktigt den optimala dansmusiken för åldringar som jag. Jag gillar dock Jannez och sedan säger jag inget mer.

Fredagen ägnades åt trevlig samvaro med folk från här och där. Mingel klockan 18 och därefter middag. Iskall pajbit, men efter det kycklingbröst med sås och sånt och det var gott. Sedan underhållning och av min godhet nämner jag inte vilken, men föreställningen var åtminstone trettio minuter för lång och jag är så FRUKTANSVÄRT less på att bli utsatt för diverse "lustigheter" av "underhållare" som är så obegåvade att de inte har förmågan att läsa av sina åhörares kroppspråk. Denna gång fick jag en mugg med konfetti över mig, och även om det var lindrigare än att få en mikrofon uppkörd under hakan, så hade jag föredragit att INTE få det. Subba.

Fredagen bjöd på orkestrar mer i min smak, och kvällen blev lyckad. Det ena duktiga bandet löste av det andra, men kvällens höjdpunkt var i alla fall Streaplers. Dock gick varken Donnez, Jontez, Jive eller Martinez av för hackor.

Läckra Lillans nya look.
Kvällen avslutades inne hos Roger och Martin som i vanlig ordning bjöd på pytt i panna med lakritsshots. Men jag hoppade över pytten...

Lördagen är alltid den mest spännande dagen på alla forum eftersom det är då som frågesporten äger rum. På höstforumet skall man ut och promenera, givetvis rakt uppåt, vilket är så ansträngande att vätskekontroller är nödvändiga. Martin hade två flaskor lakritsshots, så hjärntrusten klarade sig ända fram i mål, där öl och jägermeister serverades. Av någon anledning var vi några stycken som blev kvar däruppe, jag tror att det var för att vi var tvungna att hjälpa till med den överblivna jägermeistern, men det var inga problem för ner kommer man ju som bekant alltid.

Vid nedstigningen träffade vi dessa fyra herrar som alla skulle på after ski. Nu hade ju inte backarna öppnat så det där med after ski låter mer pretentiöst än vad det var...

Jag var alltså i en alldeles utmärkt form när vi kom tillbaka till hotellet. Efter lite pizza hos Roger och Martin var jag tvungen att göra mig i ordning inför kvällen och då plötsligt ringde en journalist och ville intervjua mig om ombyggnaden av min lägenhet. Jag måste ha varit väldigt trevlig, för hon ville aldrig sluta prata. Ingela kom förbi och tillsammans raglade vi till minglet. Nu överdrev jag faktiskt. Så farligt var det inte. Ha ha...

Denna kväll var underhållningen bra mycket bättre. En fyndig barbershopkör och därefter Norrbottens stolthet Stefan Gunnarsson, som demonstrerade olika Yamaha-instrument. Han hanterar keyboard, bas, gitarr och trummor med samma skicklighet och dessutom sjunger han ju förbaskat bra! Ja jäklar...

Jag ska inte skriva vad det första dansbandet hette, men de var så pinsamt dåliga att jag aldrig hört på maken! Det råkade jag dessutom säga till en arrangör häruppifrån som tittade sorgset på mig och sa:
- Men jag trodde ju att du var snäll!
Och det är jag ju eftersom jag inte säger vad de heter.

Bäst var i alla fall Schytts. (Bara så ni vet så var det Schytts som gjorde Invitation. Dock långt före Peter Danielsons tid.) Bra låtar, bra musiker, bra ljud, bäst sångare som dessutom kan röra sig på scen.

Men allting har en ände och åldern tar ibland ut sin rätt. Jag orkade inte stanna och lyssna på Divine och Dreams utan gick till min lägenhet och såg på tv fem minuter innan jag somnade en stund. När jag vaknade till insåg jag konsekvenserna av all vätska jag satt i mig under dagen. Utan att bli alltför ingående och dra paralleller till min dotters nakensvansade husdjur, kan jag bara tipsa om att SP12 kan vara något att ta med sig på nästa resa.

Det är lika långt till Vemdalen som hem till Luleå. Fram till Sundsvall, där jag var in på Ikea en sväng, var det torrt och fint väglag men när jag kom ut på E4:an började det småregna. Fy tusan, vad trött man blir av sånt! I Örnsköldsvik åkte jag in på Statoil och köpte choklad, kaffe, smörgås, cola och en bulle. (Den sista stoppade jag i fickan och den fick Frida i present när jag kom hem. Den var god, sa hon.) Gruset i ögonen försvann och resten av resan gick bra mycket lättare.

Bara 45 mil kvar. Typ.

 De sista åtta milen räddades av spår 2 och 16 som löste av varandra tills jag kunde slå av motorn hemma på Lingonstigen. Nu var det inte Rallarsväng som satt i cd-spelaren utan en Creedence-samling... Got a spell on you och Heard i thru the grapevine. Igen å igen å igen å igen....  

Mina tankar går osökt till Monty Python-sketchen där en samling välbesuttna herrar försöker överträffa varandra i eländig uppväxt. Ja, ni vet: "Jag växte upp tillsammans med fjorton syskon i en skokartong i rännstenen på den och den gatan". Så här ser nämligen mitt hem ut just nu:

Skyliften skymmer min lägenhet, men den ser ut som lägenheten under. Inga väggar...
Men i min tillfälliga bostad är det varmt och gott. Den ligger fint mot ett skogsområde och det hugger lite i hjärtat när jag tänker på att vi faktiskt bara skall bo här till jul. Det är rogivande att se när träden vajar utanför fönstret. Från min lägenhet ser vi bara hus...

Jag har inte sytt en decimeter på hela hösten. Det är något knas med min overlock, nålinfästningen vrider sig under sömnad och om man inte ser upp kör man av högra nålen stup i kvarten. Ytterst irriterande. Maskinen är en gammal Mammylock och jag har inte tänkt kosta på den någon reparation så nu när jag bytt minst fem nålar har jag börjat ha en tång bredvid maskinen så att jag kan vrida till själva grejen som nålarna sitter fast i, när jag ser att den börjar vrida sig.

Jag sydde alltså i helgen. Under lördagskvällen svängde jag ihop en typ träningsoverallsjacka till Björn i en underbart mjuk långhårig fleece. Ingen avancerad modell, men jag sydde tre encentimeters satinband på vardera ärmen, bara så att den inte skulle se så "fleecig" ut. Varm är den i alla fall och jag hoppas han kommer att använda den.

Jag måste verkligen investera i en bättre kamera...
Imorgon jobbar jag en plågsamt lång dag, tyvärr. Jag skulle behöva vara hemma och packa inför Vemdalsresan som jag har för avsikt att påbörja klockan 7 på torsdag morgon. Den tar i alla fall tio timmar.

Var fjärde vecka är jag ledig fredag, lördag och söndag, vilket är kolossalt skönt. Blir som en liten semester. Jag hade en lång att göra-lista som jag skulle beta av. Jag hann nog det mesta, men att hitta alla verifikat till skattedeklarationen tog längst tid, trots att jag visste i vilken flyttkartong allt låg.

Sedan var det dags att göra sig iordning inför kvällens dans på Folkets Hus i Piteå, där Jive (UTAN Jonas Näslund) spelade upp till dans, vilket de gjorde alldeles fantastiskt bra! För några år sedan hörde jag Jive på orkesterforumet i Vemdalen (dit jag f ö åker på torsdag) och tyckte att de spelade så otroligt bra dansmusik att de t o m skulle kunna få spela hos mig. Jag har således haft dem både på Forum i Älvsbyn och på Kanislogen. Folk är skeptiska till nya band, men jag hörde ingen som sade något negativt om dem.

I fjol blev Jonas Näslund, från Mats Bergmans, ny frontfigur i Jive och plötsligt hade de förlorat stora delar av sitt sound. Detta var ju positivt för dem som gillade Jonas i MB, vilket jag faktiskt gjorde, men jag tyckte ännu bättre om Jive som de lät innan så därför kunde jag med stor förtjusning i fredags konstatera att det var det "gamla" Jive som stod på scenen i Piteå.

Tobbe var glad efter en lyckad kväll!
Så bor ni i närheten av där Jive spelar - missa dem inte! De spelar rolig och lite annorlunda musik, suverän att dansa till. Inga jävla idiotsnabba buggar som ingen blir glad åt, inga foxtrotlåtar så långsamma att folk riskerar att tappa balansen och ramla när de skall försöka hålla takten. Nix, bara mysiga låtar i dansanta tempon. Efter den lyckade danskvällen valde jag att stanna hemma på lördagkväll, trots Kindbergs i Skellefteå. Men vad jag gjorde då får ni läsa om imorgon för nu måste jag faktiskt försöka sova en stund. Jag klär inte så bra i svarta ringar under ögonen...

I den nedersta kökslådan i min egen lägenhet förvarade jag plastkassar, en tratt och en köttyxa. Allt detta är nu för evigt förlorat eftersom jag glömde tömma den lådan. Lite spill får man räkna med.

Det har varit mammavecka och Katarina har haft middagen klar varje kväll när jag kommit från jobbet. Jag har alltså ätit vegetariskt hela veckan.

Ser kanske inte lika präktig ut som Mat-Tina, men skenet bedrar faktiskt.

Jag är lite less på qourn, så därför var det med stor glädje jag lät mig inbjudas på middag hos Janne i lördags. Det hade blivit över massor med cateringmat efter Luleå Bugg & Swings buggtävling.

Bernaissåsen var rejält tilltagen.

Igår var det dags att lägga handen vid det sista i lägenheten, vilket visade sig inte var gjort på en kafferast. Om det var vår Herre eller försynen som såg till att det äntligen var dags att ställa tillbaka klockorna just denna söndag vet jag inte, men jävulskt skönt var det att kunna sova ut och finna att klockan ändå bara var halv tio när jag utan tvång steg upp. Jag lät Katarina sova ett par timmar till, men sen var det dags. Det kan finnas mer än man tror i en tom lägenhet.

Och i ett intilliggande rum stod det ytterligare nio fulla flyttkartonger och väntade... Plus två trädgårdsstolar.

Till sist skulle vissa delar av lägenheten städas. Badrum, lilltoa, kyl, frys och spis samt lättare sopning av resten. Jag var fast besluten att jag skulle bryta ihop när allt var klart. Det var nästan så att jag såg fram emot att ligga i badkaret och gråta bittert av ren utmattning.

Men när vi bortåt åttasnåret slutligen kunde konstatera att vi faktiskt var helt klara, så infann sig istället ett slags euforiskt glädjerus! Vi beslutade oss för att fira och det gjorde vi med stekta bananer i sirapssås och glass. Så det där sammanbrottet kanske jag sparar till återflytten.

I den gigantiska (91 kvm) trea jag nu har mina möbler, är diskbänken säkert en decimeter högre än i min egen lägenhet. Bara därför hade jag nästan kunnat tycka att det var lite roligt att diska, förutsatt att inte diskhon och slasken varit tillverkade för en dockfamilj.

Diskhon är lika bred som en ordinär mattallrik.
Ordet dishwashers har ungefär samma sludderfaktor som ett kvastskaft ska va kvistfritt.

Torsdagen blev annars en riktig höjdardag som, när den var över, kunde stavas LOGISTIK. Det är inte alltid tidsplaner stämmer men den här dagen blev ett riktigt skolexempel på god planering. Den avslutades, som alla förstått, på nattklubben Cleo där Thomas väckte liv i de anrika torsdagsdanserna. Med arrangören själv i entrén och Streaplers på scen ( Ha ha, vilket rim!) var succén givetvis given. Folk var glada, några var både fulla och glada, och det dansades så det stod härliga till. Lite knuffigt kanske, men det gjorde inget. Det gick bra ändå. Och redan nästa torsdag är det dags igen. Då är det Kindbergs tur och självklart ska jag dit.

Efterfesten, med den i Streaplerssammanhang obligatoriska löjrommen, ägde rum i Thomas rum där några gäster gjorde sig riktigt hemmastadda.

"Jag orkar inte min macka... Tror du jag kan...?"

"Va fan, såg du? Han har en tunnbrödmacka under täcket! Fan, va grisigt!"
Men eftersom Thomas har mer än ett jobb att sköta och således skulle upp i ottan, så blev det inget långvarigt samkväm. Sammanfattningsvis kan man nog säga att Cleo-premiären uppfyllde åtminstone alla mina förväntningar med råge. Ett lovvärt initiativ av Thomas!

Fredagsmys...

På lördag kväll tog jag en paus i flyttandet och åkte till Skellefteå med fyra goda vänner. Det var visserligen Black Jack i Sunderbyn, men Bhonus lockade mer. Tyvärr var tydligen inte lokalbefolkningen särskilt danssugen så det var nog inte ens trehundra gäster på parken. De kan ju haft svininfluensan, men det är också möjligt att de sparade sig till måndagens motionsdans som tydligen alltid besöks av minst fyrahundra människor. Två personer och en dator på scen, 70 spänn i entré. Tja, vad är väl en bal på slottet...? För det kan väl inte ligga någon sanning i att västerbottningar är ett snålt släkte?

Magnus poserade glatt. Så slapp jag ta en bild från deras hemsida...

Det är inte alla hobbybloggare som har en egen webbdesigner! Jag, däremot, har begåvats med en av de bästa. Plötsligt hade min header bytt utseende till ett betydligt mer fördelaktigt, om jag får säga det själv, och vem hade på eget initiativ utfört den förändringen? Jo, Anna givetvis. Sånt kommer hon på att pyssla med, fast hon, liksom jag, egentligen är i flyttartagen.

Igår kom kvartersvärden upp med två sådana här. De har gjort att det inte är fullt så plågsamt att vistas i bostaden. Idag har de tagit bort väggarna i alla lägenheter i porten bredvid, så det är inte att undra på att det är kallt. Burr.

Nu skall vi köra lite kartonger, jag och Malin. Tänker försöka köra så mycket som möjligt innan vi skall flytta möblerna på söndag, allt för att göra det så lindrigt som bara tänkas kan för alla de som skall hjälpa till.  

Imorgon är det, som sagt, Streaplers på Cleo och som VIP-gäst vill jag givetvis vara representativ och har därför inhandlat både klänning och skor. Inget hemsytt den här gången, men det är enbart p g a tidsbristen. Jag är i alla fall väldigt nöjd med mina inköp som jag skall ta bild på imorgon. Men nu är det mysbyxor, fleecejacka och arbetshandskar som gäller! 

Efter en månad är den äntligen hemma hos mamma igen! Frisk och kry!

Och jag skall hädanefter ta det lite lugnt över fartguppen....

När det känns som att röra runt i en geléburk med en sked när man skall växla sin bil, ligger det nära till hands att tro att växellådan har sagt upp sig. Detta kan även de som praktiskt taget är födda på ett verkstadsgolv få för sig. Därför vidtar man lämpliga åtgärder, d v s lämnar över bilen till någon som kan köpa och byta växellåda. Dock inte till någon bilverkstad eftersom man aldrig vet om de som jobbar där är bilmekaniker eller bara bildelsbytare, utan förslagsvis till honom, vars första ord som liten parvel var oljefilter.

Det skulle bli dyrt, det visste jag, men ändå bara en spottstyver om man jämförde med märkesverkstadens priser. Nygammal växellåda inhandlades och det visade sig att det tursamt nog följde med ett urtrampningslager (måste också bytas. Kostnad: typ 2000 bagis). Mitt nya positiva jag kunde alltså glädjas alldeles oerhört över att få betala ett ganska stort antal lakan för något jag inte ens visste hur det såg ut. Ungefär som att gå till tandläkaren och hosta upp tretusen för en rotfyllning...

Idag stod Janne lutad mot den vita Golfen och såg alldeles kolossalt nöjd ut.
- Hur går det? undrade jag.
- Den är färdig! svarade han.
Då hade han kört den fram och tillbaka till Rutvik och den gick alldeles utmärkt bra.
- Och billigt blir det för dig, fortsatte han och berättade att det inte var växellådan som skurit utan ett motorfäste som hade gått av. Reparationen var visserligen av det mer omfattande slaget men i bildelar som bytts ut pratar vi EN BULT! Och en bult kostar inte en näve tusingar. Fy farao, så glad jag är!!! Hurra för Saab och för världens bästa Janne!

Katarina är i Stockholm och kan således inte hjälpa till med packningen, vilket ju är jäkligt trist. För mig, alltså. Hon har säkert kul och det ska hon ha, tycker jag faktiskt. Men det finns risk för att hon får ta igen det när vi ska hem igen. Tar det tid att packa ner så tar det troligen ännu längre tid att packa upp.

Våningssäng till råttor. Kolla svansarna!

Förut tyckte jag att händerna och svansarna var det äckligaste på råttor. Men Kungen och Hjärtrud är inte som andra...
Igår var jag bjuden på middag hos Ingrid och Kent så dit skyndade jag mig direkt efter jobbet. Kent hade lagat jättegod mat, varmrätt och efterrätt. Vi lyssnade på min födelsedagsskiva, Lars Kristerz och Drifters, drack gt och hade det väldigt trevligt. Och så uppvaktade de mig med en present som blir en del i det som alldeles snart, tack vare motorfästesbulten, kommer att bli min! Vilka vänner jag har!

Så småningom åkte vi i alla fall till Piteå Folkets Hus, där Flamingokvintetten stod för musiken, och som vanligt gjorde de det med bravur! Dansmusik när den är som bäst! Det märktes också på publiken, som kanske inte var den yngsta precis, men ack så dansant!

Här är männen som vet hur Guitarboogie skall spelas! Tight! Impressive!

Dennis var nöjd och glad. Alla satt uppenbarligen inte hemma och såg på fotboll...
En lyckad kväll med goda vänner gör att veckan jag har framför mig möjligen känns lite lättare. Nu måste dansskorna putsas, för redan på torsdag är det dags igen! Streaplers på Cleo, kan det blir bättre? Sedan laddar jag på fredag inför Bhonus i Skellefteå på lördag! Och på söndag går flyttlasset...

Helgens bil har varit, och är fortrarande, en Volkswagen Golf av 1988 års modell. Tror jag. Vit med rostfärgade inslag i lacken och ett underbart hål-i-ljuddämparen-sound. Samt liten. Väldigt liten till och med. Ryms bara en banankartong i skuffen och baksätet kan man överhuvudtaget inte räkna med eftersom de har glömt att sätta dörrar där bak. Men den går som ett skållat nivetvad och det hörs när man kommer. 

Därför var Frida först att lämna träningslokalen i fredags när jag hämtade henne. Blixtsnabbt kastade hon sig in i bilen och skrek:
- Kööör!!! Kör innan de andra kommer!
 

Ibland när man har en ledig dag så händer det att man får åka på akuten med ett barn som har gjort sig illa. Det är något man skall tänka på innan man skaffar barn. Inte för att det är någon anledning att låta bli, men det kan ju vara bra att vara förberedd på vad som komma skall. Ju fler barn, desto mer hemma känner man sig på vårdcentraler (såväl för tänder som för kropp) och lasarett. Man bör också vara varse om att besöken snarare ökar i frekvens än minskar vartefter telningarna växer. De får liksom mer kropp att göra illa... I torsdags knäckte Frida några fingrar när hon skulle ta emot en kompis som hon hade slängt upp i luften och som landade snabbare än vad Frida hade räknat med, därav denna svullna högerhand. De tejpade fingrarna är Fridas...

Det tar vanligtvis minst ett halvt dygn att genomföra hela proceduren med besök på jourcentral för att få remiss till Sunderby sjukhus, röntgen på detta sjukhus samt ett förhoppningsvis avslutande läkarbesök. Vill det sig illa skall det gipsas och man får räkna med ett par timmar till i något av sjukhusets många väntrum, vars lockande lektyr jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Men igår gick det som smort och allt var över på mindre än två timmar. Hon hade stukat handen ordentligt och en flisa hade lossnat, men det blev inget gipsande den här gången och på kvällen tränade hon igen. Cheerleading, alltså.

Jag kunde således ägna dagen åt att packa. Banankartonger är bra till böcker men de tjugo jag samlat på mig fylldes i ett nafs.

På kvällen tog jag itu med sybehör och mönster. Eftersom jag inte har för avsikt att packa upp mer än nödvändigt under de åtta veckor vi är evakuerade så måste jag sortera ut det jag tror att jag kommer att behöva. Detta gäller även tyger. Mönstertidningar väger mycket, och jag bestämde mig för att kasta gamla Burda och Neue Mode från 70- och 80-talet. Jag köpte en stor bunt på loppis för några år sedan men nu har jag tittat färdigt i dem. För kommer jag någonsin att sy en sådan här bamsekappa?

Pinhead-looken är inget för mig och kommer heller inte att bli...

Och ingen "schick und schlank" skidoverall vill jag ha. För jag åker ju inte skidor...
Trots att mitt hem ibland (särskilt nu) ser ut som något som skulle kunna kvalificera sig till Rent Hus, så är jag en ordentlig människa såtillvida att jag vill veta var jag har saker. Därför sätter jag säkerhetsnålar, patentknappar, öljetter och tryckknappar i små burkar av olika slag. Igår hittade jag den här burken i sybehörslådan som kommer från min stuga som jag sålde för två år sedan.
 
Min mamma har i alla tider använt hudkräm från Apoteket och just den här burken är troligen från början av 60-talet. Jag tycker den är fin och jag kan nästan känna doften av den ljusrosa krämen som den innehöll innan den blev knappburk.

För att göra packningen lite enklare investerade jag i en rulle packfilm med hållare. En helt fantastisk pryl som borde finnas i varje välutrustat hem.

I helgen har det varit dansmara på parken i Skellefteå med Blender som spelat med Shake och Highlights vardera kvällen. Men jag sparar mig till Flamingokvintetten i Piteå nästa lördag! Istället såg jag HELA körslaget, vilket aldrig hänt förut. Tänkte i mitt stilla sinne att nu kommer det väl att klagas på att hela Älvdalen återigen solidariskt tokröstar på bygdens hjältar, men jag tror faktiskt inte att de var ensamma om att rösta på Team Stefan. Jag vet t ex en kvinna i Luleå som minsann skänkte laget inte mindre än två röster....

När jag vaknade i morse hade jag frost i ögonfransarna och det rök ur munnen. Ytterst motvilligt lämnade jag sängen, drog på mig raggsockar, yllekofta och mysbyxor ovanpå pyjamasen. Huttrande kunde jag konstatera att termometern som jag lagt på köksbordet visade 14 grader. Och det berodde inte på att någon glömt stänga balkongdörren eller ens en vädringslucka. Nix, lägenheten är lika tillsluten som korken på en oöppnad Trocaderoflaska. Upprörd ringde jag, för andra morgonen i rad, till Lulebos felanmälan och påtalade problemet. Det är möjligt att jag blev något gäll i stämman när jag beskrev känslan av att duscha i den låga temperaturen. Eller snarare vilket trauma jag genomled när jag klev ur duschen... Blöt, utan kläder, 14 grader är ingen bra kombination.

Men smart som jag är fann jag ett sätt att minska risken för sönderhackade tänder.

Effekten var dock ytterst lokal. Här är det Katarina som njuter.

Nu har vi förberett oss för nästa polarnatt. Malin har dubbla täcken och dubbla filtar. Skulle det inte bli brittsommar?
Men det blåser i alla fall inte...