Crush

Arvingarna har jag inte hört på länge. Det är nog snart fyra år sedan de var på en "vanlig" Norrlandsturné med Cleo på torsdag, Skelleftehamn fredag och kanske Ersboda lördag. Självklart var jag både på Cleo och i Skelleftehamn, men på det senare stället var det bara 140 gäster. Märkligt att inte folk har vett att uppskatta ett riktigt bra band vars värde inte bara ligger i dansbarheten utan också i den auditiva upplevelsen. Men detta hände sig som sagt för flera år sedan och dessutom i Västerbotten (alltså Arvingarnas spelning i Skelleftehamn, inte den på Cleo), länet där:
1. danspubliken inte går man ur huse bara för att det är dans, utan stannar hemma om det är något bra på tv.
2. folk hellre lägger 60 spänn på Duåvi, Viådom, Ossåni på måndagkvällarna än en hundring till för att få lyssna på en hel orkester som spelar själv.
Till västerbottningarnas försvar kan jag dock säga att de är helt otroligt dansanta, och det är därför som jag utan att tveka mer än gärna rattar de 28 milen tur och retur för att dansa.

Igår var de i alla fall på Cleo igen, och självklart var de precis lika bra som de brukar vara. Trots att de ändå bara hållit på i tjugo år, kan de fylla en kväll med en ansenlig mängd egna hits. Det är tufft, men de får det att svänga mer än vad många "moderna" band bara kan drömma om. Ett riktigt dansband, helt enkelt. Men det var nära att de inte kommit. Sju mil söder om Skellefteå havererade deras buss och det blev riktigt spännande för ett tag. Tills den blåa reguljära Norrlandskusten kom till undsättning och levererade Arvingarna till deras destination. Med instrument och allt. Fantastiskt! Och när dansen var slut och jag gick till bilen, så stod deras reparerade buss utanför hotellet. 

Mina tankar gick osökt till en höstkväll för tre år sedan, då jag skulle ha Micke Ahlgrens i Gammelstad och Micke ringde från Sundsvall klockan halv två på eftermiddagen för att berätta att deras van var inkörd på verkstad. Det var min första höstdans och jag var redan sjukt nervös. Men på något underligt sätt förträngde jag allvaret och åkte istället in på en second hand-butik där jag hittade en Streaplers-LP från 1962 typ. Och då förstod jag att allt skulle ordna sig även om jag inte begrep hur. Det tar nämligen ca sex timmar att köra mellan Luleå och Sundsvall med en vanlig bil och rimligt fortkörning. Ahlgrens hade ju sitt jättesläp, men strax före 20 var de framme och hann göra allt det de skulle utom att äta, och prick 21 spelade de upp till första dansen. 

För att återgå till nutid, så var Thomas, Magnus och jag på den utmärkta restaurangen Corsica och åt varsin utomordentligt perfekt plankstek innan...



...vi gick vidare till Cleo, där Thomas kontrollerade de nödvändiga kravallstaketen.

Ja, det blev på det hela taget en lyckad kväll. Mycket folk i alla åldrar och bland publiken märktes t o m ett av mina barn! Tack och lov det äldsta... Imorgon är det Sannex i Skellefteå så man passar väl på. 



Kommentarer
Td

Bodil, du har börjat hemfalla åt syftningsfel enligt mitt förmenande.. Var västerbottningarna på cleo?

2009-11-14 @ 11:59:04
Boella

Åh, herregud så petnoga man kan vara! Nu har jag klargjort sammanhanget. Hoppas jag.

2009-11-14 @ 17:49:19


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0