Walk a mile in my shoes
Ju närmare helgen kom, på desto bättre humör blev jag. Mer eller mindre omedvetet har jag de senaste åren flytt hemmet på min födelsedag (Ja, det har gått ett år sedan mina fantastiska dagar hos världens bästa Thomas och Anna) och torsdagen utgjorde inget undantag. Jag var bjuden till Max och Christin där jag i vanlig ordning bjöds på oxfilé, pepparsås och potatisgratäng med Trocadero till. I och med att jag skulle sova där kunde jag också dricka välkomstdrink samt tömma "min" flaska med rom innan den angreps av mögel. Eller surnade. Present fick jag också!
Badolja både i ros- och kulform och en ljuvlig tvål. När jag grävde runt lite i det vita trasslet hittade jag denna...
...SURPRISE!!!
Fredag är fredag, men denna fredag var speciell eftersom min arbetsplats skulle ut och gå. En elitgrupp skulle för egen maskin förflytta sig hela 2,7 mil (!) medan vi andra valde att gå/springa en simpel realistisk mil. Jag gick med min mentor Anki och det visade sig vara ett lyckodrag, då vi båda föredrog att hålla ett tämligen högt tempo, dock utan att springa. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde ett försök att börja springa. Efter ett femtontal gånger gav jag upp då jag insåg att jag definitivt inte tillhör den kategori som otroligt nog finner en njutning i att detta självplågeri. En rejäl promenad är dock något helt annat. Man slipper blodsmaken i munnen och känslan av att bröstkorgen är för liten för de stackars lungorna, som förtvivlat försöker tillgodose kroppens plötsligt överdrivna behov av syre, utan att lyckas.
I min nya telefon finns det en stegräknare och hittills har jag inte kommit upp i det rekommenderade antalet steg, som är 10 000 per dag, utan oftast landat på mellan 2500-3000. Absolut högst, alltså. Undantaget förra lördagen, då jag tillsammans med Malin och Frida utforskade beståndet i kommunens samtliga skoaffärer.
Gårdagens resultat. Måndag, tisdag och torsdag har jag faktiskt gått en sväng på lunchen, därav de marginellt högre staplarna.
Jag hade för avsikt att tillbringa fredagkvällen i soffan, läsande gamla Mad-tidningar som jag fått låna av Max och Christin, men det blev istället ett avslappnande bad.
I glaset - Bacardi Melon och fruktsoda. Inte alls dåligt.
Idag har jag, likt en pigg pensionär, varit uppe så tidigt att jag hunnit lösa melodikrysset! Jag har liiiiiite ont i kroppen, men alls inte farligt. Träningsvärk kan ju onekligen vara nästan skönt att ha. Då vet man ju att man har någon liten muskel här och där som man har väckt upp...
Someone left the cake out in the rain
Om livet för det mesta känns helt ok och dagarna som går ändå är fyllda av relativt mycket glädje, så märks det ganska tydligt när motsatsen inträffar. Ni vet, när man går omkring och känner sig allmänt deppig, helt enkelt. När saker och ting kör ihop sig. Då brukar ett skumbad hjälpa. Mörkt i badrummet, levande ljus och - imorse hos mig - frukosten på en stol intill badkarskanten. För att slippa stressa klev jag upp redan klockan fem, och hann således tillbringa en ansenlig tid i det våta elementet. Det är klart att det hjälpte. Jag var ändå hyfsat uppåt när jag anlände till jobbet. Men hungrig! Man skall inte äta frukost i gryningen när man börjar jobba kvart över nio och inte har lunch förrän efter ett!
Redan vid tio-snåret hade jag kunnat äta en häst, men jag lierade mig med min trogna Max-kollega, och tillsammans avnjöt vi varsitt mål där på eftermiddagen, när vanligtvis eftermiddagsfikat äger rum. Sedan gick vi in på Kvantum, där jag laddade inför resten av dagen med lakritsplopp, lakritsstrong och Red Bull (inspirerad av U).
Det händer någon gång då och då att vår arbetsplats höjs till skyarna som den bästa kundtjänsten ever. Det har bjudits på smörgåstårta förut och idag var det dags igen. I köket var kylskåpen fyllda av tårtor, men arbetskamrater kan ju vara hur glupska som helst, så av rädsla att bli utan försåg vi oss med ett par rejäla bitar som vi hade tänkt spara till fikarasten, men som liksom inte ville vänta utan bara slank ner. Sen mådde jag jätteilla. Nu, sju timmar senare, är jag bara proppmätt. Och lakritsploppen får vänta till imorgon...
Redan vid tio-snåret hade jag kunnat äta en häst, men jag lierade mig med min trogna Max-kollega, och tillsammans avnjöt vi varsitt mål där på eftermiddagen, när vanligtvis eftermiddagsfikat äger rum. Sedan gick vi in på Kvantum, där jag laddade inför resten av dagen med lakritsplopp, lakritsstrong och Red Bull (inspirerad av U).
Det händer någon gång då och då att vår arbetsplats höjs till skyarna som den bästa kundtjänsten ever. Det har bjudits på smörgåstårta förut och idag var det dags igen. I köket var kylskåpen fyllda av tårtor, men arbetskamrater kan ju vara hur glupska som helst, så av rädsla att bli utan försåg vi oss med ett par rejäla bitar som vi hade tänkt spara till fikarasten, men som liksom inte ville vänta utan bara slank ner. Sen mådde jag jätteilla. Nu, sju timmar senare, är jag bara proppmätt. Och lakritsploppen får vänta till imorgon...
Summer´s almost gone
Under de senaste veckorna har det snorats och hostats i min omgivning så till den milda grad att jag plötsligt fann mig själv med ett paket Lambi pappersnäsdukar i den ena handen, en äcklig, men nödvändig, nässpray i den andra och, ungefär mitt emellan dessa, en rinnande näsa, smärtande hals och vattnig blick.
Jag har under denna vecka genomgått förkylningens alla faser. Från feber, rinnsnuva, ont i halsen till nu mot slutet - den vidriga rethostan. Det är svårt att låta vänlig och naturlig i telefonen, när det plötsligt känns som om någon trycker ner en näve svandun i strupen. Jag har mutat telefonen för att kunna hosta och dricka vatten, kunderna har ropat "Hallå, var tog du vägen?" och jag har halvkvävt fått ur mig att "Oj, det klipper visst litegrann!".
Till slut pallrade jag mig iväg till apoteket och köpte Noskapin. 30 tabletter till det facila priset av 122 kr. Giftiga grejer, de där. En vuxen får bara äta tre tabletter per dag. Vad som händer om man äter fler framgår inte i förpackningens varningstext. Men att det inte är några sockerpiller vi har att göra med förstår man när man ser detta:
Man fattar ju att barn inte skall kunna komma åt någon medicin överhuvudtaget, men att de inte ens får SE på en förpackning Noskapin kan ju bara betyda att den är ruskigt farlig. Men, som sagt, väldigt effektiv.
Att jag sover fram till vanliga människors lunchtid på helgerna har blivit mer regel än undantag. Tyvärr. Redan nästa helg ska jag ändra på detta. Det är sjukt så lite man hinner på de här två dagarna. Igår fick jag för mig att klockan var tjugo över nio när jag studsade ur bingen, så glad i hågen satte jag på kaffe och plockade fram melodikrysset, men blev snabbt upplyst av sonen att klockan faktiskt var halv tolv så myspys med Eldeman var bara att glömma. Det blev stadsbesök och skoköp till Frida och därefter, sedan jag skjutsat hem henne, rekreationsfika med Malin på Sub & Co.
Så hade jag lyckats boka tvättstugan på lördag kväll, och mellan mangling och tumling var det återigen dags för en genomgång av förrådet. Eller man kanske kan säga att jag styrde upp litegrann därnere. Strukturerade röran. Gjorde plats för ett antal kartonger med tyg som jag lätt skall kunna komma åt när behovet uppkommer. Jag skall nämligen göra plats för Fridolina i syrummet och det kräver en decimering av tygbeståndet som är ENORMT!
Det är inte mycket luft i förrådsutrymmena. I alla fall inte någon särskilt bra luft. Jag vaknade alltså i morse med en skallebank utöver det vanliga. Efter frukosten blev det således en dryg timme på spikmattan innan jag målade mig pigg och skjutsade Frida till bussen. Efter tre timmar hos min lilla mamma sitter jag nu här och överväger ett skumbad. På G4S är sommaren förbi och imorgon har jag min första sovmorgon. Nu längtar jag bara till natten mot den 31 oktober, då även sommartidshelvetet är förbi för den här gången. För varje morgon, när jag väcks av Black Jacks What do you wanna make those eyes at me for kl 5, kan jag inte låta bli att tänka att klockan egentligen bara är fyra. Och det känns faktiskt helt otroligt fruktansvärt...
Jo, i fredags gosade jag med en kattunge och så dansade jag till Drifters. Läs mer HÄR.
Jag har under denna vecka genomgått förkylningens alla faser. Från feber, rinnsnuva, ont i halsen till nu mot slutet - den vidriga rethostan. Det är svårt att låta vänlig och naturlig i telefonen, när det plötsligt känns som om någon trycker ner en näve svandun i strupen. Jag har mutat telefonen för att kunna hosta och dricka vatten, kunderna har ropat "Hallå, var tog du vägen?" och jag har halvkvävt fått ur mig att "Oj, det klipper visst litegrann!".
Till slut pallrade jag mig iväg till apoteket och köpte Noskapin. 30 tabletter till det facila priset av 122 kr. Giftiga grejer, de där. En vuxen får bara äta tre tabletter per dag. Vad som händer om man äter fler framgår inte i förpackningens varningstext. Men att det inte är några sockerpiller vi har att göra med förstår man när man ser detta:
Man fattar ju att barn inte skall kunna komma åt någon medicin överhuvudtaget, men att de inte ens får SE på en förpackning Noskapin kan ju bara betyda att den är ruskigt farlig. Men, som sagt, väldigt effektiv.
Att jag sover fram till vanliga människors lunchtid på helgerna har blivit mer regel än undantag. Tyvärr. Redan nästa helg ska jag ändra på detta. Det är sjukt så lite man hinner på de här två dagarna. Igår fick jag för mig att klockan var tjugo över nio när jag studsade ur bingen, så glad i hågen satte jag på kaffe och plockade fram melodikrysset, men blev snabbt upplyst av sonen att klockan faktiskt var halv tolv så myspys med Eldeman var bara att glömma. Det blev stadsbesök och skoköp till Frida och därefter, sedan jag skjutsat hem henne, rekreationsfika med Malin på Sub & Co.
Så hade jag lyckats boka tvättstugan på lördag kväll, och mellan mangling och tumling var det återigen dags för en genomgång av förrådet. Eller man kanske kan säga att jag styrde upp litegrann därnere. Strukturerade röran. Gjorde plats för ett antal kartonger med tyg som jag lätt skall kunna komma åt när behovet uppkommer. Jag skall nämligen göra plats för Fridolina i syrummet och det kräver en decimering av tygbeståndet som är ENORMT!
Det är inte mycket luft i förrådsutrymmena. I alla fall inte någon särskilt bra luft. Jag vaknade alltså i morse med en skallebank utöver det vanliga. Efter frukosten blev det således en dryg timme på spikmattan innan jag målade mig pigg och skjutsade Frida till bussen. Efter tre timmar hos min lilla mamma sitter jag nu här och överväger ett skumbad. På G4S är sommaren förbi och imorgon har jag min första sovmorgon. Nu längtar jag bara till natten mot den 31 oktober, då även sommartidshelvetet är förbi för den här gången. För varje morgon, när jag väcks av Black Jacks What do you wanna make those eyes at me for kl 5, kan jag inte låta bli att tänka att klockan egentligen bara är fyra. Och det känns faktiskt helt otroligt fruktansvärt...
Jo, i fredags gosade jag med en kattunge och så dansade jag till Drifters. Läs mer HÄR.
Dazed and confused
Framemot småtimmarna i lördags slängde jag mig i soffan och började zappa mellan mina lätträknade kanaler. Plötsligt befann jag mig på en konsert med Led Zeppelin och med Malin och Katarina i tankarna kastade jag in ett videoband (!) och spelade in återstående 45 minuter.
På söndag eftermiddag bänkade vi oss framför tv:n för att njuta av dessa tre kvartar. Jag hade ju redan sett det jag behövde se, så jag roade mig med att läsa om Led Zeppelin, som jag förr visste förvånansvärt lite om med tanke på hur mycket jag har lyssnat på dem, i Bonniers Rocklexikon. Och roande var det. I ett försök att rymma så mycket text som möjligt på så få sidor som bara tänkas kan har Jan Sneum, eller möjligen Palle Budtz som har översatt texten, förkortat så många ord att det bitvis kan vara svårt att förstå vad han menar.
"Eng gr bestående av Jimmy Page (g. el-g); Robert Plant (vo); Johan Paul Jones (el-b. p.org) och John Bonham (dm). /.../68 sp de in sin första LP(1)./.../ Han skaffade dem kontrakt m det am bolaget Atlantic som gav ut (1) våren69. /.../L kunde som inga andra sp hårt och tungt /.../
och så vidare... Plötsligt dyker det upp lite personliga reflektioner! "76 utkom (7) som man kommer ihåg för låten Achilles last stand." Och jag undrar givetvis vem "man" är? Sista meningen innan discografin lyder: "LPna(1,2 och 4) är de bästa." Jaha? Says who? Jag tycker nästan att det är lite roligt. Men bara lite.
På söndag eftermiddag bänkade vi oss framför tv:n för att njuta av dessa tre kvartar. Jag hade ju redan sett det jag behövde se, så jag roade mig med att läsa om Led Zeppelin, som jag förr visste förvånansvärt lite om med tanke på hur mycket jag har lyssnat på dem, i Bonniers Rocklexikon. Och roande var det. I ett försök att rymma så mycket text som möjligt på så få sidor som bara tänkas kan har Jan Sneum, eller möjligen Palle Budtz som har översatt texten, förkortat så många ord att det bitvis kan vara svårt att förstå vad han menar.
"Eng gr bestående av Jimmy Page (g. el-g); Robert Plant (vo); Johan Paul Jones (el-b. p.org) och John Bonham (dm). /.../68 sp de in sin första LP(1)./.../ Han skaffade dem kontrakt m det am bolaget Atlantic som gav ut (1) våren69. /.../L kunde som inga andra sp hårt och tungt /.../
och så vidare... Plötsligt dyker det upp lite personliga reflektioner! "76 utkom (7) som man kommer ihåg för låten Achilles last stand." Och jag undrar givetvis vem "man" är? Sista meningen innan discografin lyder: "LPna(1,2 och 4) är de bästa." Jaha? Says who? Jag tycker nästan att det är lite roligt. Men bara lite.
Getaway Car
Barn är ett alldeles fantastiskt påfund. När de är små är de söta (om man har tur) och när de blir stora är de bra att ha som sällskap, och man kan också ha nytta av dem. I eftermiddags ville Katarina att jag skulle följa med på stan, så jag och Malin skyndade oss så vi hann ut strax före tre. Sedan var vi och kollade på skor innan vi gick upp på Claes Ohlsson för att köpa bilvax.
- Åh, vilket skall man välja? undrade jag där jag stod med en flaska i vardera handen, rädd att välja någon svårhanterlig variant som kräver rubbing med fårskinn.
- Men gå och fråga nån! föreslog Katarina.
- Nä, fan. Det här skall jag väl klara av själv. Vad står det på dem? sa jag och höll fram flaskorna så hon och Malin skulle kunna läsa den pyttelilla texten högt.
- Men herregud! fortsatte Katarina. Gå och fråga! Säg bara Hej hörru. Jag undrar ba vad jag ska välja för vax till min bil. Det är en Saab. Den är ganska stor va och så är den lång framtill men bak är den liksom tvär. Den är som rak, så här. Åsså är den svart. Vad ska jag ha för nåt då?
Jag följde INTE hennes exempel utan beslutade mig för en röd flaska och en påse trassel. Därefter gick vi på Kafé Koppar och fikade. Malin ville helst gå någon annanstans, märkligt nog, för det var där hon och hennes kompis träffade Dee Snider och grabbarna för bara en månad sedan... Twisted Sister, alltså.
Nu var ju inte de där idag, men vi fikade nog en timme eller så innan vi bröt upp. Jag ville ju verkligen hinna tvätta och vaxa bilen innan mörkret föll.
Men först kollade vi in modelltåg i ett skyltfönster. Visste ni att det finns yttepyttesmå modelljärnvägar, där rälsen bara är ett par centimeter bred? Urgulligt!
Bilvård är inte det roligaste jag vet. Därför var det tur att tjejerna hjälpte till, annars hade jag brutit ihop. Medan jag schamponerade bilen så tog Malin ut mattorna som Katarina spolade av, och sedan dammsög hon den.
Gott om myggkadaver i fronten.
...och Katarina roade sig...
Därefter hjälptes vi åt att vaxa hela caretan, vilket inte var det lättaste. Det är ju nämligen enbart de lackade ytorna som skall beläggas med vax, inte fönsterna och alla plastdelar. De senare sprayade jag över med något slags medel för att få bort de tråkiga flammorna, men inte vet jag om det blev så himla bra.
På håll såg den i alla fall helt ok ut när allt var klart, lite drygt två timmar senare. Det är rart med barn.
- Åh, vilket skall man välja? undrade jag där jag stod med en flaska i vardera handen, rädd att välja någon svårhanterlig variant som kräver rubbing med fårskinn.
- Men gå och fråga nån! föreslog Katarina.
- Nä, fan. Det här skall jag väl klara av själv. Vad står det på dem? sa jag och höll fram flaskorna så hon och Malin skulle kunna läsa den pyttelilla texten högt.
- Men herregud! fortsatte Katarina. Gå och fråga! Säg bara Hej hörru. Jag undrar ba vad jag ska välja för vax till min bil. Det är en Saab. Den är ganska stor va och så är den lång framtill men bak är den liksom tvär. Den är som rak, så här. Åsså är den svart. Vad ska jag ha för nåt då?
Jag följde INTE hennes exempel utan beslutade mig för en röd flaska och en påse trassel. Därefter gick vi på Kafé Koppar och fikade. Malin ville helst gå någon annanstans, märkligt nog, för det var där hon och hennes kompis träffade Dee Snider och grabbarna för bara en månad sedan... Twisted Sister, alltså.
Nu var ju inte de där idag, men vi fikade nog en timme eller så innan vi bröt upp. Jag ville ju verkligen hinna tvätta och vaxa bilen innan mörkret föll.
Men först kollade vi in modelltåg i ett skyltfönster. Visste ni att det finns yttepyttesmå modelljärnvägar, där rälsen bara är ett par centimeter bred? Urgulligt!
Bilvård är inte det roligaste jag vet. Därför var det tur att tjejerna hjälpte till, annars hade jag brutit ihop. Medan jag schamponerade bilen så tog Malin ut mattorna som Katarina spolade av, och sedan dammsög hon den.
Gott om myggkadaver i fronten.
...och Katarina roade sig...
Därefter hjälptes vi åt att vaxa hela caretan, vilket inte var det lättaste. Det är ju nämligen enbart de lackade ytorna som skall beläggas med vax, inte fönsterna och alla plastdelar. De senare sprayade jag över med något slags medel för att få bort de tråkiga flammorna, men inte vet jag om det blev så himla bra.
På håll såg den i alla fall helt ok ut när allt var klart, lite drygt två timmar senare. Det är rart med barn.
Lady is lingering
Det är inte så himla hemskt att pendla mellan Luleå och Boden. Det är faktiskt nästan roligt. Det beror nog på att jag tycker om att köra bil sådär i största allmänhet, men mest på att jag kör Saab, ett under av körglädje och komfort i samma paket. Dessvärre klonkar det lite konstigt från bakvagnen ibland, så när jag är ensam i bilen, d v s innan jag plockar upp mina samåkningskompisar och när jag har släppt av dem, så brukar jag spela musik. HÖGT. Just nu snurrar Status Quo Hello och jag lyssnar uteslutande på deras intron, som är grymma.
I våras fick jag mig ett fotografi tillsänt föreställande mig själv bakom ratten i min fina svarta bil. En fin och tydlig bild, men väldigt dyr. 1500 kr. Vid ungefär samma tidpunkt blev jag fotograferad i Rosvik, men av detta kort blev det inget, tackochlov. Jag misstänker att man bara såg ett svart streck... Eftersom jag insett att mitt körkort inte är någon självklarhet är jag betydligt försiktigare med gaspedalen numera. Jag ställer in min GPS på behagliga 92 km/h och därefter glider jag iväg. Och i Sunderbyn får man brassa på, helt lagligt, i 110. En stund. Detta fungerar bra för från Luleå-hållet är det tvåfiligt, men efter dagens slip och släp, när man närmar sig den åtråvärda 110-sträckan, är effekten ofta precis den motsatta. Precis när man skall börja trycka ner plattan inser man att man måste flytta högerfoten ett snäpp åt vänster för att undvika en kollision med framförvarande fordon, som inte alltför sällan helt enkelt SAKTAR IN istället för att GASA PÅ! Jag har kommit på att det är en följd av att körbanan ifrån Boden-hållet är enfilig. Folk - inte jag - är så urusla på att köra bil att de måste bromsa in när vägbanan blir en smula smalare. Ja, så har jag det nuförtiden. Annat var det förr, när jag vandrade mellan Kallkällan och Shopping, dag ut och dag in...
I våras fick jag mig ett fotografi tillsänt föreställande mig själv bakom ratten i min fina svarta bil. En fin och tydlig bild, men väldigt dyr. 1500 kr. Vid ungefär samma tidpunkt blev jag fotograferad i Rosvik, men av detta kort blev det inget, tackochlov. Jag misstänker att man bara såg ett svart streck... Eftersom jag insett att mitt körkort inte är någon självklarhet är jag betydligt försiktigare med gaspedalen numera. Jag ställer in min GPS på behagliga 92 km/h och därefter glider jag iväg. Och i Sunderbyn får man brassa på, helt lagligt, i 110. En stund. Detta fungerar bra för från Luleå-hållet är det tvåfiligt, men efter dagens slip och släp, när man närmar sig den åtråvärda 110-sträckan, är effekten ofta precis den motsatta. Precis när man skall börja trycka ner plattan inser man att man måste flytta högerfoten ett snäpp åt vänster för att undvika en kollision med framförvarande fordon, som inte alltför sällan helt enkelt SAKTAR IN istället för att GASA PÅ! Jag har kommit på att det är en följd av att körbanan ifrån Boden-hållet är enfilig. Folk - inte jag - är så urusla på att köra bil att de måste bromsa in när vägbanan blir en smula smalare. Ja, så har jag det nuförtiden. Annat var det förr, när jag vandrade mellan Kallkällan och Shopping, dag ut och dag in...
Bloody well right
Jag har ibland en förmåga att befinna mig på rätt plats vid rätt tillfälle. Åtminstone tyckte nog Frida det igår när hon ringde och undrade var jag var.
- På väg till Apoteket, svarade jag.
Och då blev hon jätteglad, för hon var också på stan och ville väl kanske spara busspengar, alt. visa ett par skor hon hade kollat in. Det kan eventuellt finnas en liten, liten möjlighet att hon ville träffa människan mamma också.
- Jag kommer till Apoteket, sa hon. Måste köpa skavsårsplåster.
Jag gick dit, tog en lapp och hade precis satt mig ner att vänta när det durrade till i kappfickan. Jag hann dock inte ta upp telefonen, varken ur fickan eller ur den läckra lilla glampåsen som skall skydda den mot hugg och slag, förrän tösen gled runt hörnet på en hylla och fick syn på mig.
- Jag skickade just ett sms! Jag undrade hur en kvinna på nästan två meter kan göra sig osynlig på ett apotek men nu vet jag!
Jag vet ju inte vem hon menade för jag är ju varken två meter eller osynlig.
Vi åkte hem till mig och två av Fridas pite-kompisar kom och hälsade på och vips var den dagen nästan slut. Och nu vill hjärtat ha en plats hos mig, så till helgen skall jag göra lite omdisponeringar i mitt syrum så att hon får plats med sig själv och lite saker. Får bara lite ångest när jag tänker på mitt källarförråd som redan är proppfullt men som nu också skall svälja några kartonger tyg. Rent volymmässigt får de ju säkert plats, men grejen är att jag vill ha kontroll över dem också d v s ha ett slags system som gör att jag lätt som en plätt kan gå på rätt kartong och plocka fram en bit svart muddväv om det skulle behövas. Men det blir väl någon råd med det. Mer akut är kanske att frigöra lite utrymme för de fyra däck som inte används just nu. Jag sneglar på grannens förråd som är tomt sånär som på en demonterad våningsäng och en pinnstol...
- På väg till Apoteket, svarade jag.
Och då blev hon jätteglad, för hon var också på stan och ville väl kanske spara busspengar, alt. visa ett par skor hon hade kollat in. Det kan eventuellt finnas en liten, liten möjlighet att hon ville träffa människan mamma också.
- Jag kommer till Apoteket, sa hon. Måste köpa skavsårsplåster.
Jag gick dit, tog en lapp och hade precis satt mig ner att vänta när det durrade till i kappfickan. Jag hann dock inte ta upp telefonen, varken ur fickan eller ur den läckra lilla glampåsen som skall skydda den mot hugg och slag, förrän tösen gled runt hörnet på en hylla och fick syn på mig.
- Jag skickade just ett sms! Jag undrade hur en kvinna på nästan två meter kan göra sig osynlig på ett apotek men nu vet jag!
Jag vet ju inte vem hon menade för jag är ju varken två meter eller osynlig.
Vi åkte hem till mig och två av Fridas pite-kompisar kom och hälsade på och vips var den dagen nästan slut. Och nu vill hjärtat ha en plats hos mig, så till helgen skall jag göra lite omdisponeringar i mitt syrum så att hon får plats med sig själv och lite saker. Får bara lite ångest när jag tänker på mitt källarförråd som redan är proppfullt men som nu också skall svälja några kartonger tyg. Rent volymmässigt får de ju säkert plats, men grejen är att jag vill ha kontroll över dem också d v s ha ett slags system som gör att jag lätt som en plätt kan gå på rätt kartong och plocka fram en bit svart muddväv om det skulle behövas. Men det blir väl någon råd med det. Mer akut är kanske att frigöra lite utrymme för de fyra däck som inte används just nu. Jag sneglar på grannens förråd som är tomt sånär som på en demonterad våningsäng och en pinnstol...
It ain´t 1918
Ja, så var det söndag kväll igen! Ingen dans i helgen heller och inte är jag ledsen för det. Malin fyllde år i fredags och jag tyckte väl att hennes födelsedag var viktigare än Matz Bladhs. Nog för att det hade varit kul att lyssna på dem, nu när Conny sjunger, men man kan inte vara överallt. Så det blev lite myspys hemma istället, med hembakade kakor (Malin), muffins (Frida) och köpt djupfryst tårta (jag).
Själva födelsedagsbarnet. 23 år och äldst i syskonskaran.
Helgens höjdpunkt har dock varit de nya mobilerna från Cyberphoto som jag och Malin hämtade på Ica i fredags. Eller ja... Detta var nog en större händelse för mig än för henne. Mina gamla har fungerat alldeles utmärkt i tre års tid. Aldrig några problem förrän på sista tiden, då knapparna inte fungerat som önskat. Nu på slutet kunde jag inte avsluta ett samtal utan att bita på den knappen, vilket har varit ganska påfrestande. Jag har alltså inte heller kunnat använda knapplåset med följd att jag har ringt upp folk helt oavsiktligt och sedan varit tvungen att stoppa telefonen i munnen snabbt för att avsluta uppringningen. Man behöver inte ha någon livligare fantasi för att föreställa sig hur sjukt det ser ut när en kvinna plötsligt stoppar mobilen mellan käkarna och biter till...
Fönsterputsning och bilvaxning har således fått stå åt sidan till förmån för ett evigt tryckande. Jag hade stora problem att få över alla kontakter, då sim-kortet visade sig vara fullt och de senaste kontakterna satt på telefonen. Jag har flyttat sim-kort fram och tillbaka, raderat och flyttat tillbaka igen ett oräkneligt antal gånger. Sedan skulle jag lägga in lite musik, men då visade det sig att det skulle installeras program som heter PC Company och PC Suite och när jag hade gjort det så var jag så less på att sitta framför datorn, så det där med musiken får vänta till en annan dag.
Malin läser användarhandboken till sin egen telefon medan hon spelar hamsterspel i min.
Jag sydde två glamourpåsar till mina fina saker. Mobilen och kameran alltså...
Själva födelsedagsbarnet. 23 år och äldst i syskonskaran.
Helgens höjdpunkt har dock varit de nya mobilerna från Cyberphoto som jag och Malin hämtade på Ica i fredags. Eller ja... Detta var nog en större händelse för mig än för henne. Mina gamla har fungerat alldeles utmärkt i tre års tid. Aldrig några problem förrän på sista tiden, då knapparna inte fungerat som önskat. Nu på slutet kunde jag inte avsluta ett samtal utan att bita på den knappen, vilket har varit ganska påfrestande. Jag har alltså inte heller kunnat använda knapplåset med följd att jag har ringt upp folk helt oavsiktligt och sedan varit tvungen att stoppa telefonen i munnen snabbt för att avsluta uppringningen. Man behöver inte ha någon livligare fantasi för att föreställa sig hur sjukt det ser ut när en kvinna plötsligt stoppar mobilen mellan käkarna och biter till...
Fönsterputsning och bilvaxning har således fått stå åt sidan till förmån för ett evigt tryckande. Jag hade stora problem att få över alla kontakter, då sim-kortet visade sig vara fullt och de senaste kontakterna satt på telefonen. Jag har flyttat sim-kort fram och tillbaka, raderat och flyttat tillbaka igen ett oräkneligt antal gånger. Sedan skulle jag lägga in lite musik, men då visade det sig att det skulle installeras program som heter PC Company och PC Suite och när jag hade gjort det så var jag så less på att sitta framför datorn, så det där med musiken får vänta till en annan dag.
Malin läser användarhandboken till sin egen telefon medan hon spelar hamsterspel i min.
Jag sydde två glamourpåsar till mina fina saker. Mobilen och kameran alltså...
Who don´t like kids
Malin ligger sjuk, hög feber, och kunde därmed inte gå ner i tvättstugan. Jag skyndade mig hem så att ingen skulle sno mina maskiner men när jag ramlade in genom dörren strax före 17:30 hade Katarina redan varit ner och startat de första maskinerna. Underbart. Jag kunde således sätta igång med dagens konstiga middag (according to my kids), tandoorigryta med grönsaker. Inget kött. Björn strejkade och åt hos Janne och Anci...
Medan blomkålen kokade och bönorna rann av passade jag på att betala månadens räkningar. Ingenting som man skrattar högt åt precis. Då ringde det på dörren och utanför stod det två kvinnor med massor av socialdemokraternaknappar och pins på sina ytterplagg. Jag hann tänka att farao vilka fula hål det kommer att bli efter allt det pyntet innan den ena sken upp som om hon hade mött Mona Sahlin herself.
- Nejmen hej! Är det du? Från tygaffären!
- Nej, det är det inte, ville jag säga men log istället och försökte se stressad och upptagen ut.
- Jaha, du bor här?
- Absolut inte. Vad får dig att tro det? Sa jag förstås inte.
Och sedan satte de igång med sitt ärende, nämligen att försöka få mig att rösta på dem, men jag har ju en strategi för tillfällen av detta slaget och det är att hålla med.
- Har du bestämt dig för hur du skall rösta?
- Självklart på socialdemokraterna!
- Eeh... Åh, men vad roligt! Vill du ha några broschyrer?
- Nä, min pappersinsamling är full.
- Jamen dåså. Tack!
Enda gången inte detta funkar är när Jehovas vittnen dyker upp, skulle jag tro. För de har väl stenkoll på medlemmarna.
Sedan har jag ägnat resten av kvällen åt att skriva mitt förnamn om och om igen. En kollega har nämligen blivit pappa och en annan kollega har samlat ihop pengar till den lille gossen. Idag hade hon ett kort som alla skulle skriva sitt namn på och det gjorde jag. När kortet hade snurrat runt bland våra arbetplatser en stund så hör jag hur hon frågar om inte jag skall också skall skriva. En annan observant kollega upplyser henne om jag redan har gjort det, men hon vill inte riktigt tro på honom.
- Var då?
- Här.
- Nämen där står det ju Arne. Vi har väl ingen Arne?
Och hur jag än försökte visa hur jag tänkt mig att man skulle tolka mina bokstäver så köpte hon inte det. Till slut resignerade hon.
- Ok, du skriver b-en liggande...
Konsten har alltid varit oförstådd.
On the road again
Jag har inte bloggat här idag. Jag har, som sagt, begränsningar. Däremot har jag bloggat HÄR och inkluderat ett ruskigt skojigt klipp med Bhonus som visar hur kul man kan ha, trots en skuren motor...
Beat the clock
En del helger hinner man ingenting, medan man andra helger hinner hur mycket som helst, som den här t ex. Jag stannade INTE i Boden i fredags. Björn ville gå på Udden, på gratisfestivalen Musikens Makt, och se Familjen och då tänkte jag att jag också skulle dit och hålla lite koll på honom. Men tack och lov verkar han ha ärvt min folkskygga sida, så han bestämde sig för att stanna hemma och spela dataspel istället. Det kändes bra att ligga i soffan och sova istället för att stå och trängas med fulla ungdomar och lyssna på musik som man inte begriper något av, alternativt flänga runt på Björknäsparkens dansgolv.
Igår hann jag alltså MASSOR. Medan Frida skurade badrummet sydde jag färdigt alla gardiner jag hade klippt till tidigare. Jag visste var jag skulle hänga dem, men Malin fick syn på de jag tänkt ha i vardagsrummet och vips hängde de i hennes istället...
Tyget till gardinerna på de två översta bilderna kommer från Designer Guild och är asdyrt. Kostar typ nånstans mellan 5-700 kr/m men jag fyndade det på stuvavdelningen på tygaffären för under femtilappen metern. Det övre heter Marienlyst och det nedre Zakharov. Båda produceras i flera olika färger och också som tapeter. Köksgardinerna är ett skitläckert (tycker jag alltså) 70-talsinspirerat lite tunnare tyg som kom in till affären innan jag slutade i februari. Jag begrep att ingen ville köpa det till ordinarie pris, så jag har väntat ut det och fyndade fem meter förra veckan. Och ska jag vara riktigt ärlig så sydde jag dem FÖRRA helgen och inte denna... Tyvärr sitter köksfönstret snett, något som jag inte tänkte på, så den ena längden är flera centimeter för lång, men jag ids inte göra något åt det. Faktiskt. Det känns nog vidrigt att jag ska behöva putsa fönsterna, kanske redan nästa helg. Så jag gör väl bort både det och tvätt av bil så kan jag kanske göra något roligt sen.
Nå, efter gardinsömnaden städade jag äntligen min bostad, som under de senaste veckorna varit intill förväxling lik en kvart, eller något av objekten i Rent Hus. Så lördagskvällen kunde med gott samvete tillbringas i soffan. Malin och jag avnjöt ett filmiskt mästerverk vid namn Freddy vs Jason.
Gossen var våldsamt sugen på aioli när han vaknade strax efter det somliga människor kallar lunchtid. Och den ömma modern (alltså jag) ställde mig givetvis vid köksbänken och fixade denna. Själv älskar jag aioli, men mår inte särskilt bra av det. Smakade ändå lite.
Därefter tog bakningen vid. Idag gick min provanställning över till tillsvidareanställning och traditionen kräver tydligen att det skall bjudas på fika. Allt har gått bra och jag har inte misslyckats med en enda plåt. Däremot tappade jag en mugg innehållande tre äggvitor, i golvet. Fatta hur svårt det är att få upp ägg. Det liksom slemmar och glider undan och jag fick moppa och moppa och moppa innan det blev fint igen.
Plötsligt insåg jag att ALLA barnen var hemma samtidigt! Passade på att fota medan de satt och försökte komma överens om vilken film de skulle se.
Vilket var lika omöjligt som att få alla fyra att se någorlunda normala ut på en och samma bild....
Igår hann jag alltså MASSOR. Medan Frida skurade badrummet sydde jag färdigt alla gardiner jag hade klippt till tidigare. Jag visste var jag skulle hänga dem, men Malin fick syn på de jag tänkt ha i vardagsrummet och vips hängde de i hennes istället...
Tyget till gardinerna på de två översta bilderna kommer från Designer Guild och är asdyrt. Kostar typ nånstans mellan 5-700 kr/m men jag fyndade det på stuvavdelningen på tygaffären för under femtilappen metern. Det övre heter Marienlyst och det nedre Zakharov. Båda produceras i flera olika färger och också som tapeter. Köksgardinerna är ett skitläckert (tycker jag alltså) 70-talsinspirerat lite tunnare tyg som kom in till affären innan jag slutade i februari. Jag begrep att ingen ville köpa det till ordinarie pris, så jag har väntat ut det och fyndade fem meter förra veckan. Och ska jag vara riktigt ärlig så sydde jag dem FÖRRA helgen och inte denna... Tyvärr sitter köksfönstret snett, något som jag inte tänkte på, så den ena längden är flera centimeter för lång, men jag ids inte göra något åt det. Faktiskt. Det känns nog vidrigt att jag ska behöva putsa fönsterna, kanske redan nästa helg. Så jag gör väl bort både det och tvätt av bil så kan jag kanske göra något roligt sen.
Nå, efter gardinsömnaden städade jag äntligen min bostad, som under de senaste veckorna varit intill förväxling lik en kvart, eller något av objekten i Rent Hus. Så lördagskvällen kunde med gott samvete tillbringas i soffan. Malin och jag avnjöt ett filmiskt mästerverk vid namn Freddy vs Jason.
Gossen var våldsamt sugen på aioli när han vaknade strax efter det somliga människor kallar lunchtid. Och den ömma modern (alltså jag) ställde mig givetvis vid köksbänken och fixade denna. Själv älskar jag aioli, men mår inte särskilt bra av det. Smakade ändå lite.
Därefter tog bakningen vid. Idag gick min provanställning över till tillsvidareanställning och traditionen kräver tydligen att det skall bjudas på fika. Allt har gått bra och jag har inte misslyckats med en enda plåt. Däremot tappade jag en mugg innehållande tre äggvitor, i golvet. Fatta hur svårt det är att få upp ägg. Det liksom slemmar och glider undan och jag fick moppa och moppa och moppa innan det blev fint igen.
Plötsligt insåg jag att ALLA barnen var hemma samtidigt! Passade på att fota medan de satt och försökte komma överens om vilken film de skulle se.
Vilket var lika omöjligt som att få alla fyra att se någorlunda normala ut på en och samma bild....
Reinforcements
Det har sakta men säkert smugit sig på... När jag tittar tillbaka på de senaste månadernas bloggande så märks det klart och tydligt. Mina inlägg saknar spets och det kan bara bero på en sak - jag känner mig förvånansvärt tillfreds med tillvaron.
När jag jobbade i butiken fanns det alltid något/någon att reta sig på. Inte för att antalet korkskallar på jorden har minskat men jag träffar inte på dem i samma utsträckning som förr och om jag någon gång gör det så gitter jag inte hetsa upp mig.
Lite roligt var det i alla fall förra veckan när jag var in i butiken och köpte tyg till nya köksgardiner på tok-rea. Bäst jag stod där och fick mina fem meter tillklippta, passerade en kund bakom min rygg. Hon bar på några rullar reatyg som hon förmodligen ville lägga undan för när hon såg mig stannade hon till och sa:
- Åh, är du på den här sidan disken? Jobbar du imorgon?
- Jodå, svarade jag.
Så var jag tyst några sekunder innan jag log och fortsatte:
-...men inte här.
Ja, jag är antagligen en jävligt elak människa, men det kändes alldeles otroligt bra.
Jag har varit på TJÄNSTERESA! Först tänkte jag att det var min första tjänsteresa sedan hösten -94, då jag fortfarande var anställd på posten, men sedan kom jag ihåg att jag ju faktiskt jobbar litegrann på frilansbasis på Får jag lov och var i Malmö på förlaget så sent som i juni, så där fick jag revidera en smula...
Hursomhelst så har jag varit i Stockholm två dagar med lika många kollegor. Jag kan inte säga vad vi har gjort där, för det förstår jag inte riktigt, men roligt var det! Efter arbetsdagens slut igår enades vi om att ta en promenad till hotellet eftersom det bara låg typ tre kilometer bort. Alltså bara marginellt längre än avståndet Kallkällan-Shopping, vilket jag övertygade en ganska motvillig Håkan om. När jag tänker närmare på det kan det vara så att jag och Maria enades och lämnade honom utan talan... Det kanske var därför vi då och då hörde honom ironiskt påpeka att det i alla fall inte regnade...
För vi gick ju inte raka spåret precis. Jag hade skrivit upp vägbeskrivningen på en liten lapp, men vi förleddes av två andra kollegor, en från Göteborg och en från Malmö, att gå nerför en trappa och följa Kungsholms strand. Dessvärre råkade vi gå över fel bro, hamnade på S:t Eriksgatan som vi därefter följde alldeles för länge. Istället för att vika åt höger innan Vasaparken gick vi av någon outgrundlig anledning RUNT den och därmed förlängde vi vår lilla vandring med åtminstone två kilometer. När vi äntligen kom fram till hotellet var vi lättade och trötta men inte särskilt glada. Inte blev humöret bättre av att receptionisten tyckte att vi skulle BETALA för hotellrummet! Jag ringde chefen samtidigt som jag fick hjälp av en annan receptionist, som utan att tveka lämnade ut en nyckel till mig, förmodligen fast förvissad om att det hela på något sätt skulle reda upp sig, medan mina kollegor blev utan. Nå, chefen ringde upp och pratade förstånd med hennes motsträviga kollega och jag slapp dela mitt enkelrum med mina kumpaner...
Efter en stunds rekreation gick vi till Jensens Böfhus (jag visste var det låg så vi gick inte fel en enda gång) där vi åt varsin smaskig köttbit. Jag tvingades dricka öl till maten eftersom de inte serverade gt, men jag tog en irish till efterrätt. Thomas, du hade varit stolt över mig...
I morse förklarade en mycket bestämd Håkan att vi skulle åka tunnelbana, vilket vi givetvis fann oss i. Och det gick alldeles utmärkt. Man kan säga att det var färdigpromenerat på den här resan.
Jag fotograferade givetvis litegrann. Det här är utsikten från mitt rum:
Alla rum låg en trappa ner i ett system liknande Finlandsfärjornas, vilket innebar att massor med rum inte hade något fönster. Så hellre utsikt över ett parkeringshus än ingen utsikt alls, eller hur man nu brukar säga.
Hotellet var alldeles nytt så det var faktiskt jättefräscht. Toalettlocket var dämpat, en lyx jag bara hört talas om men inte var säker på existerade irl.
Självklart tog jag också några fina bilder på mina kollegor, men med tanke på deras ovilja att bli fotograferade så väljer jag att inte publicera dem. Vi ska ju ändå vara arbetskamrater i åtminstone femton år till och jag har hellre vänner än ovänner...
När jag jobbade i butiken fanns det alltid något/någon att reta sig på. Inte för att antalet korkskallar på jorden har minskat men jag träffar inte på dem i samma utsträckning som förr och om jag någon gång gör det så gitter jag inte hetsa upp mig.
Lite roligt var det i alla fall förra veckan när jag var in i butiken och köpte tyg till nya köksgardiner på tok-rea. Bäst jag stod där och fick mina fem meter tillklippta, passerade en kund bakom min rygg. Hon bar på några rullar reatyg som hon förmodligen ville lägga undan för när hon såg mig stannade hon till och sa:
- Åh, är du på den här sidan disken? Jobbar du imorgon?
- Jodå, svarade jag.
Så var jag tyst några sekunder innan jag log och fortsatte:
-...men inte här.
Ja, jag är antagligen en jävligt elak människa, men det kändes alldeles otroligt bra.
Jag har varit på TJÄNSTERESA! Först tänkte jag att det var min första tjänsteresa sedan hösten -94, då jag fortfarande var anställd på posten, men sedan kom jag ihåg att jag ju faktiskt jobbar litegrann på frilansbasis på Får jag lov och var i Malmö på förlaget så sent som i juni, så där fick jag revidera en smula...
Hursomhelst så har jag varit i Stockholm två dagar med lika många kollegor. Jag kan inte säga vad vi har gjort där, för det förstår jag inte riktigt, men roligt var det! Efter arbetsdagens slut igår enades vi om att ta en promenad till hotellet eftersom det bara låg typ tre kilometer bort. Alltså bara marginellt längre än avståndet Kallkällan-Shopping, vilket jag övertygade en ganska motvillig Håkan om. När jag tänker närmare på det kan det vara så att jag och Maria enades och lämnade honom utan talan... Det kanske var därför vi då och då hörde honom ironiskt påpeka att det i alla fall inte regnade...
För vi gick ju inte raka spåret precis. Jag hade skrivit upp vägbeskrivningen på en liten lapp, men vi förleddes av två andra kollegor, en från Göteborg och en från Malmö, att gå nerför en trappa och följa Kungsholms strand. Dessvärre råkade vi gå över fel bro, hamnade på S:t Eriksgatan som vi därefter följde alldeles för länge. Istället för att vika åt höger innan Vasaparken gick vi av någon outgrundlig anledning RUNT den och därmed förlängde vi vår lilla vandring med åtminstone två kilometer. När vi äntligen kom fram till hotellet var vi lättade och trötta men inte särskilt glada. Inte blev humöret bättre av att receptionisten tyckte att vi skulle BETALA för hotellrummet! Jag ringde chefen samtidigt som jag fick hjälp av en annan receptionist, som utan att tveka lämnade ut en nyckel till mig, förmodligen fast förvissad om att det hela på något sätt skulle reda upp sig, medan mina kollegor blev utan. Nå, chefen ringde upp och pratade förstånd med hennes motsträviga kollega och jag slapp dela mitt enkelrum med mina kumpaner...
Efter en stunds rekreation gick vi till Jensens Böfhus (jag visste var det låg så vi gick inte fel en enda gång) där vi åt varsin smaskig köttbit. Jag tvingades dricka öl till maten eftersom de inte serverade gt, men jag tog en irish till efterrätt. Thomas, du hade varit stolt över mig...
I morse förklarade en mycket bestämd Håkan att vi skulle åka tunnelbana, vilket vi givetvis fann oss i. Och det gick alldeles utmärkt. Man kan säga att det var färdigpromenerat på den här resan.
Jag fotograferade givetvis litegrann. Det här är utsikten från mitt rum:
Alla rum låg en trappa ner i ett system liknande Finlandsfärjornas, vilket innebar att massor med rum inte hade något fönster. Så hellre utsikt över ett parkeringshus än ingen utsikt alls, eller hur man nu brukar säga.
Hotellet var alldeles nytt så det var faktiskt jättefräscht. Toalettlocket var dämpat, en lyx jag bara hört talas om men inte var säker på existerade irl.
Självklart tog jag också några fina bilder på mina kollegor, men med tanke på deras ovilja att bli fotograferade så väljer jag att inte publicera dem. Vi ska ju ändå vara arbetskamrater i åtminstone femton år till och jag har hellre vänner än ovänner...
I ett fotoalbum...
När jag var hos Max och Christin och åt surströmming för en tid sedan hade de även besök av Max barndomsvänner från Vännäs. (Vänner från Vännäs, hahahahaha! Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur roligt det är!) En av dem samlar på ALLT! Och då menar jag ALLT! Alltså nästan... Kanske inte tomma Bregottpaket precis, men tidningsartiklar, serieslipar, insändare, brev o s v i all oändlighet... Och DANSBANDSKORT! För några år sedan visade han stolt upp en jättebunt som han köpt på Röda korset och nu var det alltså dags igen! Jag fick i alla fall känna på dem. Ja, och fotografera, förstås...
Lars Eric Thorbjörns kom från Luleå
Johan Harrys var ett Älvsbyband
Carl-Görans utgick från Kiruna och jag tror faktiskt att de fortfarande finns!
Norrlänningarna bestod huvudsakligen av Pitepojkar, om jag inte har helt fel.
Lulebandet Nordpolarna
I Gällivare kunde man svinga sina lurviga till Fyra Toner
Hermanssons sponsor KRÄVDE att få vara med på framsidan
Är det måhända Gunborg´s (med akut accent, kanske med tanke på kommande utlandslansering?)som varit Face84:s förebild?
Ett mer troligt alternativ är kanske Flips från Vännäs.
Streaplers forever... Det söndertummade orkesterkortet vittnar om den gränslösa kärlek den tidigare ägaren av kortet kände för orkestern som firar 51 år i år!
I fredags dansade jag till Bengt Hennings på Björknäsparken. Fy farao, så bra de är!!! Läs mer HÄR.
Lars Eric Thorbjörns kom från Luleå
Johan Harrys var ett Älvsbyband
Carl-Görans utgick från Kiruna och jag tror faktiskt att de fortfarande finns!
Norrlänningarna bestod huvudsakligen av Pitepojkar, om jag inte har helt fel.
Lulebandet Nordpolarna
I Gällivare kunde man svinga sina lurviga till Fyra Toner
Hermanssons sponsor KRÄVDE att få vara med på framsidan
Är det måhända Gunborg´s (med akut accent, kanske med tanke på kommande utlandslansering?)som varit Face84:s förebild?
Ett mer troligt alternativ är kanske Flips från Vännäs.
Streaplers forever... Det söndertummade orkesterkortet vittnar om den gränslösa kärlek den tidigare ägaren av kortet kände för orkestern som firar 51 år i år!
I fredags dansade jag till Bengt Hennings på Björknäsparken. Fy farao, så bra de är!!! Läs mer HÄR.
Lucky lips
Jag målar mig i stort sett varje dag. Det skulle aldrig falla mig in att åka på Kvantum eller på jobbet utan make up. Jag är så fruktansvärt blek och genomskinlig utan smink att jag knappt syns. Men min hud är känslig, likaså ögonen, så jag använder sedan säkert femton år tillbaka nästan uteslutande produkter från Clinique. Dessa är allergitestade och de är inte heller särskilt parfymerade. Men även om de är enormt dryga så kostar de en hel del när man ska köpa dem, så igår köpte jag en ansiktsrengöring på Apoteket som jag tyckte verkade helt ok, Aloe vera från CCS. Men försök att tvätta ansiktet utan att få något på läpparna... Så nu sitter jag här med en obehaglig parfymstank från ansiktet och en ännu äckligare stank i munnen. Huga.
Detsamma gällde den bodylotion jag införskaffade. Den doftade härligt fruktigt, men väl på kroppen spred sig en omisskännlig doft av sur disktrasa. Nå, det har ju ingen betydelse. Man kan väl gott gå omkring och lukta lite disktrasa någon gång emellanåt. Värre dofter har man ju känt. På dans.
Detsamma gällde den bodylotion jag införskaffade. Den doftade härligt fruktigt, men väl på kroppen spred sig en omisskännlig doft av sur disktrasa. Nå, det har ju ingen betydelse. Man kan väl gott gå omkring och lukta lite disktrasa någon gång emellanåt. Värre dofter har man ju känt. På dans.
The Doom...
Jag har ju ändå levt ett tag, så jag tänkte att jag nog har upplevt alla typer av extremväder, men det visade sig igår att det fanns mer. När jag gick till garaget en kvart över sju på morgonen, var himlen så svart att gatlysena var tända. Det var mörkt som en januarimorgon.
Jag åkte som vanligt in till stan för att plocka upp min unga kumpan Jenny. När jag svängde in på Kungsgatan började de första tunga dropparna att falla och när jag körde upp framför Jennys port, några hundra meter senare, var det som om Gud vattenbombade Luleå. Jenny blev dyngsur av att springa de tre meterna till bilen (jag körde så nära jag kunde) och därefter började en vådlig färd mot Boden.
Vattenmassorna forsade runt bilen där vi kröp fram efter vägen och vindrutetorkarna gjorde ingen som helst nytta. Plötsligt blandades regnet med rejäla hagel, och ljudet av haglet mot plåten var öronbedövande. Jenny ringde sin pappa på Hertsön som sa att ovädret hade dragit över på ca 10 minuter, men vi åkte uppenbarligen med dess väg, för det lugnade inte ner sig förrän vi var framme i Boden.
I skärgården inträffade samtidigt ett extremt fenomen. På sex-sju minuter steg och sjönk vattennivån med mer än en meter tre gånger med påföljd att båtar och bryggor slet sig hejvilt. Spöklikt...
Men allt gick bra och igår kväll var jag och dansade till Larz Kristerz på Björknäsparken i Boden! Läs mer om det HÄR och HÄR!
Jag åkte som vanligt in till stan för att plocka upp min unga kumpan Jenny. När jag svängde in på Kungsgatan började de första tunga dropparna att falla och när jag körde upp framför Jennys port, några hundra meter senare, var det som om Gud vattenbombade Luleå. Jenny blev dyngsur av att springa de tre meterna till bilen (jag körde så nära jag kunde) och därefter började en vådlig färd mot Boden.
Vattenmassorna forsade runt bilen där vi kröp fram efter vägen och vindrutetorkarna gjorde ingen som helst nytta. Plötsligt blandades regnet med rejäla hagel, och ljudet av haglet mot plåten var öronbedövande. Jenny ringde sin pappa på Hertsön som sa att ovädret hade dragit över på ca 10 minuter, men vi åkte uppenbarligen med dess väg, för det lugnade inte ner sig förrän vi var framme i Boden.
I skärgården inträffade samtidigt ett extremt fenomen. På sex-sju minuter steg och sjönk vattennivån med mer än en meter tre gånger med påföljd att båtar och bryggor slet sig hejvilt. Spöklikt...
Men allt gick bra och igår kväll var jag och dansade till Larz Kristerz på Björknäsparken i Boden! Läs mer om det HÄR och HÄR!
Just nu
Tidningsartiklar, forum och bloggar har ofta en kommentarsfunktion. Vanligtvis hoppar jag över dessa, men om jag känner mig irriterad och vill behålla det humöret, så är läsning av kommentarer ett ypperligt tillvägagångssätt. Se bara nu inför Dansbandskampen, då en mängd stackare som inte har något vettigare för sig, sitter och spyr ur sig sina förutfattade meningar om hur det kommer att bli. Och Christine Meltzer, denna roliga och intelligenta kvinna, är sågad redan innan hon klivit in på scen. Idag avslöjar Aftonbladet att Rigo and the Topaz sound är tillfrågade att vara med i Dansbandskampen och genast kastar sig en bitter självutnämnd dansexpert över tangentbordet och som en tunnelseende cyklop talar han om för alla som ids läsa hur fruktansvärt värdelösa The Playtones är som dansband och vilka amöbor de drar till dansställena. Bara så att alla ska begripa att man inte skall släppa in några främmande fåglar i branschen, oavsett hur dansbart det är. Och ni vet ju redan vad jag tycker... Annars kan ni läsa det HÄR och HÄR.
Jag tycker i alla fall att det är lite lustigt, för efter Black Ingvars medverkan i Dansbandskampen i fjol, när Thomas tog av sig skon, slog den i bordet och sa:
- MAN MÅSTE HINNA FLYTTA PÅ DE HÄR!
så skrev jag DETTA på bloggen.
Nu vet vi ju inte säkert OM Rigo verkligen ska vara med i Dbk och om de i så fall skall köra rent hiphopstuk. Det är bara att vänta och se....
Lullaby
Det blev tio och en halv timme... Somnade halv åtta och vaknade sex. Precis lagom för en vanlig måndagnatt. Så skulle jag vilja sova varje natt, men då skulle jag inte hinna något annat. Inte träffa mina barn, inte prata i telefon, inte promenera, inte sy och definitivt inte blogga. Så nu är klockan 22:44 och jag har precis bloggat färdigt på Får jag lovs hemsida. Jag har dessutom gått en promenad med Malin. Men nu måste jag gå och lägga mig. Har köpt senaste numret av Burda, och för en gångs skull hittade jag massor med mönster på kläder jag vill sy. Så det där med att sova tio och en halv timme på vardagarna blir det ingenting av i fortsättningen... Ni missar väl förresten inte Annas blogg, Gullsvansar och kärlekslimpor? Anna är ju, som jag sagt förut, en riktig allkonstnär. Hon bygger hus, syr vackra klänningar och "är ett med datorer". Till exempel. Och så finns det ingen som sjunger så vackert. Ja, så är det!
Säng säng säng sova sova sova
Jag har inte sovit inatt. Eller, ja, jag kanske har slumrat till då och då, men någon rejäl sömn har det inte varit frågan om. Klockan fem släpade jag mig upp och slängde mig i badkaret (fyllde det givetvis med vatten först...) medan jag planerade in dagens powernaps. Nu sitter jag här och väntar på att Frida skall komma hit så jag får krama henne lite, sedan skall jag sova tio timmar... Men jag har bloggat på Får jag lov i alla fall!
Mingel och vimmel
Det minglas och vimlas en hel del under Guldklaven-kvällen. Det är så himla roligt att träffa alla trevliga människor som bor alldeles för långt bort för att man skall kunna träffa dem mer än då och då. En av dem är Linda, som är sambo med Peter i Larz Kristerz.
Linda, vacker i grön klänning, och Anna, lika tjusig i äkta vintageklänning.
Anna och jag skulle förstås också behöva träffas lite mer än vad vi gör. De gånger vi ses har vi oftast ett så fullspäckat program att vi inte hinner med att sy och sånt som vi skulle behöva. När vi skall hinna ha vårt efterlängtade sy-lan vete tusan...
Anna, Anne-lie, Thomas och Thomas
Thomas och Ulf
Per-Erik och Melissa matchade varandra
Direktsänt mingel. Åsa, Martin, Anna och Thomas
Torgny Söderberg och jag! Stort! Det är Torgny som har skrivit Invitation...
Christoffer (Dennis Jarnebrinks grabb), Cattis och Gunnar
Nadja och Lasse
Några timmar efter middagen kan en varmkorv smaka bra...
Guldklaven för Årets dansband - den väger tungt!
Linda, vacker i grön klänning, och Anna, lika tjusig i äkta vintageklänning.
Anna och jag skulle förstås också behöva träffas lite mer än vad vi gör. De gånger vi ses har vi oftast ett så fullspäckat program att vi inte hinner med att sy och sånt som vi skulle behöva. När vi skall hinna ha vårt efterlängtade sy-lan vete tusan...
Anna, Anne-lie, Thomas och Thomas
Thomas och Ulf
Per-Erik och Melissa matchade varandra
Direktsänt mingel. Åsa, Martin, Anna och Thomas
Torgny Söderberg och jag! Stort! Det är Torgny som har skrivit Invitation...
Christoffer (Dennis Jarnebrinks grabb), Cattis och Gunnar
Nadja och Lasse
Några timmar efter middagen kan en varmkorv smaka bra...
Guldklaven för Årets dansband - den väger tungt!
Bara en fråga
Det jag tycker är mest fascinerande är att ni troget stannar kvar! Och ni skall bara veta hur glad det gör mig! Jag kom hem från Malung natten mot fredag, efter att ha kört de nittioen milen i stort sett nonstop. Stannade i Ljusdal och åt en kabanoss med räksallad, starksenap och ketchup och körde halv två på natten en repris av denna måltid på Statoil i Piteå tillsammans med Frida. Nu måste jag snabbt hoppa i kläderna för att därefter åka till Max och Christin i Boden där det vankas oxfilé, pommes och pepparsås. Några bilder från Malung...:
Thomas Lundin och Anna genrepar
Olle Jönsson likaså. OBS! Det är en burk mineralvatten han håller i handen och ingenting annat. Folk tycks ju tro att han är ständigt berusad, något som faktiskt knappast kan vara mer fel.
Insidan av Olles högra underarm.
Taktiksnack? Thomas, Olle, Stefan och Svannte
Nej, nu kurrar magen...
Thomas Lundin och Anna genrepar
Olle Jönsson likaså. OBS! Det är en burk mineralvatten han håller i handen och ingenting annat. Folk tycks ju tro att han är ständigt berusad, något som faktiskt knappast kan vara mer fel.
Insidan av Olles högra underarm.
Taktiksnack? Thomas, Olle, Stefan och Svannte
Nej, nu kurrar magen...
