Det har sakta men säkert smugit sig på... När jag tittar tillbaka på de senaste månadernas bloggande så märks det klart och tydligt. Mina inlägg saknar spets och det kan bara bero på en sak - jag känner mig förvånansvärt tillfreds med tillvaron.

När jag jobbade i butiken fanns det alltid något/någon att reta sig på. Inte för att antalet korkskallar på jorden har minskat men jag träffar inte på dem i samma utsträckning som förr och om jag någon gång gör det så gitter jag inte hetsa upp mig.

Lite roligt var det i alla fall förra veckan när jag var in i butiken och köpte tyg till nya köksgardiner på tok-rea. Bäst jag stod där och fick mina fem meter tillklippta, passerade en kund bakom min rygg. Hon bar på några rullar reatyg som hon förmodligen ville lägga undan för när hon såg mig stannade hon till och sa:
- Åh, är du på den här sidan disken? Jobbar du imorgon?
- Jodå, svarade jag.
Så var jag tyst några sekunder innan jag log och fortsatte:
-...men inte här.
Ja, jag är antagligen en jävligt elak människa, men det kändes alldeles otroligt bra.

Jag har varit på TJÄNSTERESA! Först tänkte jag att det var min första tjänsteresa sedan hösten -94, då jag fortfarande var anställd på posten, men sedan kom jag ihåg att jag ju faktiskt jobbar litegrann på frilansbasis på Får jag lov och var i Malmö på förlaget så sent som i juni, så där fick jag revidera en smula...

Hursomhelst så har jag varit i Stockholm två dagar med lika många kollegor. Jag kan inte säga vad vi har gjort där, för det förstår jag inte riktigt, men roligt var det! Efter arbetsdagens slut igår enades vi om att ta en promenad till hotellet eftersom det bara låg typ tre kilometer bort. Alltså bara marginellt längre än avståndet Kallkällan-Shopping, vilket jag övertygade en ganska motvillig Håkan om. När jag tänker närmare på det kan det vara så att jag och Maria enades och lämnade honom utan talan... Det kanske var därför vi då och då hörde honom ironiskt påpeka att det i alla fall inte regnade...

För vi gick ju inte raka spåret precis. Jag hade skrivit upp vägbeskrivningen på en liten lapp, men vi förleddes av två andra kollegor, en från Göteborg och en från Malmö, att gå nerför en trappa och följa Kungsholms strand. Dessvärre råkade vi gå över fel bro, hamnade på S:t Eriksgatan som vi därefter följde alldeles för länge. Istället för att vika åt höger innan Vasaparken gick vi av någon outgrundlig anledning RUNT den och därmed förlängde vi vår lilla vandring med åtminstone två kilometer. När vi äntligen kom fram till hotellet var vi lättade och trötta men inte särskilt glada. Inte blev humöret bättre av att receptionisten tyckte att vi skulle BETALA för hotellrummet! Jag ringde chefen samtidigt som jag fick hjälp av en annan receptionist, som utan att tveka lämnade ut en nyckel till mig, förmodligen fast förvissad om att det hela på något sätt skulle reda upp sig, medan mina kollegor blev utan. Nå, chefen ringde upp och pratade förstånd med hennes motsträviga kollega och jag slapp dela mitt enkelrum med mina kumpaner...

Efter en stunds rekreation gick vi till Jensens Böfhus (jag visste var det låg så vi gick inte fel en enda gång) där vi åt varsin smaskig köttbit. Jag tvingades dricka öl till maten eftersom de inte serverade gt, men jag tog en irish till efterrätt. Thomas, du hade varit stolt över mig...

I morse förklarade en mycket bestämd Håkan att vi skulle åka tunnelbana, vilket vi givetvis fann oss i. Och det gick alldeles utmärkt. Man kan säga att det var färdigpromenerat på den här resan.

Jag fotograferade givetvis litegrann. Det här är utsikten från mitt rum:

Alla rum låg en trappa ner i ett system liknande Finlandsfärjornas, vilket innebar att massor med rum inte hade något fönster. Så hellre utsikt över ett parkeringshus än ingen utsikt alls, eller hur man nu brukar säga.

Hotellet var alldeles nytt så det var faktiskt jättefräscht. Toalettlocket var dämpat, en lyx jag bara hört talas om men inte var säker på existerade irl.


Självklart tog jag också några fina bilder på mina kollegor, men med tanke på deras ovilja att bli fotograferade så väljer jag att inte publicera dem. Vi ska ju ändå vara arbetskamrater i åtminstone femton år till och jag har hellre vänner än ovänner...