Walk a mile in my shoes

Ju närmare helgen kom, på desto bättre humör blev jag. Mer eller mindre omedvetet har jag de senaste åren flytt hemmet på min födelsedag (Ja, det har gått ett år sedan mina fantastiska dagar hos världens bästa Thomas och Anna) och torsdagen utgjorde inget undantag. Jag var bjuden till Max och Christin där jag i vanlig ordning bjöds på oxfilé, pepparsås och potatisgratäng med Trocadero till. I och med att jag skulle sova där kunde jag också dricka välkomstdrink samt tömma "min" flaska med rom innan den angreps av mögel. Eller surnade. Present fick jag också!

Badolja både i ros- och kulform och en ljuvlig tvål. När jag grävde runt lite i det vita trasslet hittade jag denna...

...SURPRISE!!!

Fredag är fredag, men denna fredag var speciell eftersom min arbetsplats skulle ut och gå. En elitgrupp skulle för egen maskin förflytta sig hela 2,7 mil (!) medan vi andra valde att gå/springa en simpel realistisk mil. Jag gick med min mentor Anki och det visade sig vara ett lyckodrag, då vi båda föredrog att hålla ett tämligen högt tempo, dock utan att springa. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde ett försök att börja springa. Efter ett femtontal gånger gav jag upp då jag insåg att jag definitivt inte tillhör den kategori som otroligt nog finner en njutning i att detta självplågeri. En rejäl promenad är dock något helt annat. Man slipper blodsmaken i munnen och känslan av att bröstkorgen är för liten för de stackars lungorna, som förtvivlat försöker tillgodose kroppens plötsligt överdrivna behov av syre, utan att lyckas.

I min nya telefon finns det en stegräknare och hittills har jag inte kommit upp i det rekommenderade antalet steg, som är 10 000 per dag, utan oftast landat på mellan 2500-3000. Absolut högst, alltså. Undantaget förra lördagen, då jag tillsammans med Malin och Frida utforskade beståndet i kommunens samtliga skoaffärer.


Gårdagens resultat. Måndag, tisdag och torsdag har jag faktiskt gått en sväng på lunchen, därav de marginellt högre staplarna.

Jag hade för avsikt att tillbringa fredagkvällen i soffan, läsande gamla Mad-tidningar som jag fått låna av Max och Christin, men det blev istället ett avslappnande bad.


I glaset - Bacardi Melon och fruktsoda. Inte alls dåligt.

Idag har jag, likt en pigg pensionär, varit uppe så tidigt att jag hunnit lösa melodikrysset! Jag har liiiiiite ont i kroppen, men alls inte farligt. Träningsvärk kan ju onekligen vara nästan skönt att ha. Då vet man ju att man har någon liten muskel här och där som man har väckt upp...



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0