Come back
Den är ÄNNU äckligare i verkligheten!
Ja, och så pendlar jag ju som sagt, så milen på bilen blir fler och fler... På fredag morgon såg det ut så här:
För inte fullt ett år sedan gick den runt 20 000, och när jag köpte den i september 2007 hade den gått 14 900 mil. Visst, jag har kört en del, men jag har nog aldrig haft en bil som känts så himla rejäl och pålitlig. Så när jag har kört slut på den här stackaren så blir det absolut en ny Saab. Tveklöst.
Nu sitter jag här i ett hotellrum i Malung och dricker champagne med Anna. Om några timmar anländer förhoppningsvis Thomas och sen skall vi SOVA. Men jag verkar kommit in i andra andningen så om en stund kan ni nog läsa ett nytt inlägg även här.
Nu har jag förresten tvättat håret på Anna. Man kan väl säga att jag är hennes personlig assistent. Hon har nämligen VÄLDIGT ont.
Där näckrosen blommar 2
Jag trodde att det bara var en vanlig liten gosse som råkat gå fel och slunkit in i en studio, men Christer var större än så! Läs om honom här!
Själv ska jag ta mig i kragen och baka åtminstone en sorts kakor...
Flower power
När jag var till Anna och Thomas för två veckor sedan, var det varmt och skönt men deras rhododendronbuskar hade ännu inte slagit ut. Det kan ha berott på att de nyligen var ditflyttade från Annas föräldrahem. Jannes granne har en sådan buske, som en tidigare ägare (en skånsk kvinna) planterade för säkert 15 år sedan. Den är inte stor, men väldigt vacker.
Tänk att den överlever våra kalla vintrar!
Även idag har vi umgåtts med Hjärtrud och Kungen.
Gulliga!
Där näckrosen blommar
Jag tycker det är helt underbart. Förutom den här plattan följde det med flera stycken med s k evergreens. Anna har dessutom hittat en trälåda på loppis som innehöll en italiensk språkkurs. Hur effektiv den var vete fåglarna då det bara rabblades fraser på italienska från början till slut. Utan översättning, alltså.
Jag inbillar mig att man lyssnade på musiken på ett helt annat sätt än vad man gör idag, bara genom det faktum att det krävdes något av den som skötte om grammofonen. Min mamma har en mängd stenkakor hemma, bl a Harry Lime´s theme, (ledmotivet ur filmen Den tredje mannen i vilken Orson Welles spelade huvudrollen)med Anton Karas. Efter den filmen blev cittran ett populärt instrument och hemma hos mamma finns även en sådan. När jag ser den går dock mina tankar i första hand till Göingeflickorna och Kära mor... Usch, vad jag börjar bli gammal! Men lyssna på de här bitarna på Spotify, om ni inte har något annat för er... Själv går jag nog och lägger mig nu.
Boomtown rats
För första gången sedan jag började på G4S var jag INTE på stan på lördag. Istället åt jag först frukost på Ruter Retro Café i Boden (är ju bara där på vardagarna, varför inte tillbringa helgerna i grannkommunen också?) innan Thomas skulle ta itu med utgrävningarna bland sina egna prylar, som f n återfinns i ett förråd utanför stan.
Sigge anslöt för att kolla att vi åt ordentligt.
Jag ÄLSKAR det där stället! Skulle kunna BO där!
Thomas och Sigge åkte brandbil till förrådet. Själv höll jag mig till Saaben, och det var nog tur, för brandbilens bromsar visade sig vara obefintliga.
När Thomas var färdig med sina kartonger åkte vi hem till Sigge och fikade lite mer.
Sigges badtunna höll 40 grader, men tråkigt nog hade varken Thomas eller jag några badkläder med oss. Synd...
Sigges ägor vaktas både av rådjuret...
...och av Arrak.
Sedan åkte vi in till stan och träffade lilla Siri, Thomas guddotter.
Där lämnade jag Thomas och åkte hem. Malin och jag ägnade lördagkvällen åt att leka med Kungen och Hjärtrud, vars matte Katarina åkt till Tjåmotis. Det är inte lätt att fotografera råttor. De är nämligen kvicka som möss...
...och ibland hinner man bara få med svansen på dem.
På söndag morgon fick jag äntligen sova ut. Klockan var exakt 13:03 när jag vaknade, visserligen med en gruvlig huvudvärk efter en smula tandgnisslande, men ändå. Jag var nog ganska utsövd i alla fall.
I fredag var jag på Björknäsparken och dansade till Fernandoz. Läs om det HÄR.
Cause I´m a dancebander, yes I am
Jag har alltid gillat Date. Trots att de ändå hör till de där "omogna" moderna banden (och jag gillar ju mest de där mogna "omoderna"...) så spelar de ju faktiskt musik som man vill dansa till. Och om man bortser från vad de spelar så är de så himla glada, trevliga, skickliga och BRA att man bara inte kan låta bli att tycka om dem!
Scenen delades, som sagt, med The Playtones, som jag måste få säga gör det himla bra! De spelar två snabba, två lite lugnare, folk dansar så det står härliga till och allt detta gör de UTAN ATT VARA ETT DANSBAND! Är det inte helt fantastiskt? Som fem gökungar står de där och gör precis det RIKTIGA dansband gör, och ändå är de bara ett country/rockabillyband! Kanske tänker de ibland att "Jamen, tänk om vi skulle börja spela Radio Rix-hits eller kanske lite blues, för det vore ju så förskräckligt kul att få vara ett riktigt dansband!"
Men de är måhända ändå rätt nöjda med att ha vunnit Dansbandskampen, blivit nominerade i fyra klasser i Guldklaven, fått äran att vara med i Allsång på Skansen (där f ö Luleå-bandet Movits också kommer att medverka. Min patriotiska hjärta klappar stolt...), legat på Svensktoppen, sålt fler skivor än många dansband bara kan drömma om, ha en full spelplan (på dansställen!), egen dansbandsbuss samt lyckats smälta mitt och hundratusentals svenskars hjärtan. Man kan väl säga att de är så nära man kan komma, eller...?
Stefan
Peter (Jodå, en pedal steel-guitar är också en gitarr..)
Masse
Svannte
Andreas
Som ni förstår så står jag fortfarande fast vid det jag skrev om The Playtones i februari...
Varför sitter gamla kärringar med hatten på?
Det finns som vanligt massor att berätta om min helg, men jag kan ju inte skriva hur långt inlägg som helst, så jag börjar väl med att vara arg. Thomas och Anna bor ju numera ute på rena bondvischan i ett jättestort hus, inhägnat av staket, buskar och en rejäl grind, som alltid är stängd. Nästan.
På lördagen var vi och handlade en liten gräsklippare så att den stora inte skulle behöva känna sig ensam. Eller för att man inte kommer åt överallt med den stora. Nåt av det.
Anna passar på... Normalt är detta Thomas syssla.
Det växer tusensköna i deras gräsmatta. Bara sådär.
Anna köpte också några dynor till den fina bänken som hon skruvade ihop i fredags och ställde på förstukvisten.
Mitt när vi stod där och klippte bort lappar från dynorna, så dök det upp en äldre dam som resolut sköt upp grinden och till och med började gå uppför trappen medan hon sa:
- Jaha, och här skall det grillas, ser jag!
Hur hon nu kunde få för sig det, eftersom ingen av oss pysslade med någonting som har med grillning att göra. Anna är dock inte den som är den när hon anar ugglor i mossen. Därför sa hon helt frankt:
- Och vad vill du? Är det Jehovas?
- Ja, erkände damen, som ju förstås inte kunde ljuga, utsänd av en högre makt som hon troligen ansåg sig vara.
- Då kan du vända, sa Anna.
Och den överrumplade damen vände på klacken och gick. En stund senare vandrade hon förbi på vägen tillsammans med två bundsförvanter, som förmodligen gjort sitt bästa för att störa byns övriga befolkning i lördagsfriden.
En stund senare, när vi satt oss ner på dynorna, kom en bil körande på vägen. Nej, förresten, det var en våldsam överdrift. Den kom parkerande på vägen. I bilen satt två damer, förmodligen proppmätta på all glosoppa de måste ha ätit. Hon som körde stannade t o m till utanför huset, och där stod de en stund innan de fortsatte. Thomas, som smitit in, vågade sig ut igen och allt var frid och fröjd, trodde vi.
Stalkers...
Men ack, vad vi bedrog oss! Helt oväntat stod ännu en dam vid grinden, som nu tack och lov var stängd. Anna och jag hade fullt upp med att fylla olja och bensin i den nya gräsklipparen, d v s Anna fyllde och drällde medan jag pekade var hon skulle hälla. Damen frågade om det var Anna, som mycket kort svarade att ja, det var det. Sedan började hon berätta vem hon var och varför hon visste vem Anna var och så passade hon liksom i förbifarten på att fråga vart Thomas tagit vägen. Anna var ungefär lika vänlig som mot Jehovas-tanten och frågade om det var den här damen som kört förbi tidigar och "tittat på cirkusen". Och det var det ju förstås. Det var andra gången hon gjorde på detta viset. Så nu skall Thomas och Anna köpa den värsta och fulaste kamphunden som står att finna. Den skall bo i en koja alldeles invid grinden, på vilken det skall sitta en skylt med texten
DET TAR TVÅ SEKUNDER FÖR HUNDEN ATT TA SIG FRÅN SIN KOJA TILL GRINDEN!
Där skall den ligga och dregla medan den gnager på äkta stalkerben och drömmer om nya, feta vrister att sätta tänderna i.
Bara den låter bli underbara Sixten...
Mors Dag
"Miss Decibel
Hejsan morsan.
Tänkte bara passa på att skriva grattis, men kom på att det är lika bra att tacka också, när jag väl är igång.
Tusen tack för all värdelös musik som du under mina få levnadsår hunnit introducera i mitt liv och på något sätt fått mig att tycka om. Tack för att du fått mig att vilja veta precis allt som hänt de senaste femhundra åren och tack för att du tycker att jag ska läsa Populär Historia. Tack för att du stod och buggade i vardagsrummet när jag knappt kunde gå och tack för att du gav mig en del av din skarpa hjärna. Tack för att du har fyra barn och värsta många jobben och värsta dansintresset och ändå är värsta coola bruden. Miljoners tack för att du födde mig och mina fina syskon och några hundra tack för de tusentals svordomar som du under otaliga bilfärder har lärt mig. Tack för att du har delat med dig av ditt intresse för svensk litteratur och tack för att du skrattar så högt och stort att det smittar av sig och tack, tack mamma för att du födde mig.
Grattis morsan för att du är en mamma och grattis för att du är just min mamma! "
Fridas blogg hittar ni HÄR.
"
Fiddler on the roof
Egendisponerad tid är en bristvara i mitt liv just nu. Kvällarna den här veckan har liksom bara försvunnit i intet, och allt jag måste göra har liksom bara skjutits framåt, så nu har jag en jättehög med måsten och jag vet inte riktigt hur och var jag skall börja. Det är inte bara tvätten som väntar på att bli struken och vikt, även en tårta måste bli bakad, ett par klänningar och en jacka vill bli sydda och timmarna räcker inte riktigt till. Igår var jag i alla fall i Käcktjärn och dansade till Shake. Om det kan du läsa här.
I onsdags försökte jag mig på en mental återhämtning i ett varmt skumbad eftersom det brukar hjälpa. Fast jag blev liggande alldeles för länge, det blev alldeles för sent i säng och jag var alldeles för trött för att kliva upp morgonen därpå, trots den lilla sovmorgonen jag åtnjuter under sexveckan. Idag har det i alla fall varit härlig ledig lördag igen, och min vana trogen har jag, tillsammans med Malin, tillbringat en betydande del av denna ute på stan och , ve och fasa, på Storheden. Köpt småstrumpor, eftersom det bor ett monster i min tvättstuga som ÄTER dessa, en petrolfärgad t-shirt, högtalare och en fyraportars hub till datorn. Nu är det mammavecka och jag skall dessutom klura ut vad vi ska äta varenda dag den här veckan. Förslag emottages tacksamt av en trött mamma...
Idag blev det i alla fall inget fika på stan. Malin var Max-sugen eftersom hon inte ätit hamburgare på flera veckor, så det blev ett besök på Max, som har Sveriges bästa hamburgare.
Själv var jag inte särskilt sugen på hamburgare, men svalde gladeligen en stor pommesmeny med smältost och hot creole samt några chilicheese.
Malin, däremot, högg in på ett riktigt originalmål.
Därefter var vi redo för Storheden, ett Birsta eller Svågertorp i miniatyr. Tillräckligt för att knäcka en mindre stabil individ, som t ex jag. Nu var vi en smula softa och angrep inte den värsta ångestbutiken, nämligen Coop Forum, utan höll oss till softvarianterna Biltema (glödlampor till bakljusen på Saaben), Jula och Willys. Men det var fullt tillräckligt. Jag har inte hämtat mig ännu...
Här antecknar jag vilken typ av glödlampa som skall inhandlas. Min hjärna blir som teflon när jag är på Storheden.
I morse, eller vad andra människor kallar lunchtid, blev Björn och jag vittne till hur en man valde ett något annorlunda område för en promenad. 
Han hade ingen propeller på ryggen, så Karlsson var det inte...
Mammy Blue
I söndags var jag GANSKA nära ett rejält sammanbrott. Det var nämligen då vår kära Mammylock bestämde sig för att ge upp. Detta yttrade sig i att hon slutade binda övertrådarna, som liksom bara lade sig på tygets ovansida. Jag trädde om, svor, provsydde, svor, trädde om igen, svor, provsydde, svor, trädde om en tredje gång, svor, provsydde, svor och gav sedan fan i allt och gick och lade mig. Svärande.
Mitt hopp stod till Katarina, som jag trodde skulle lösa problemet under måndagen. Men till och med hon gick bet och efter ett två minuter långt rådslag, då vi vägde in det faktum att maskinen bara kostat några hundralappar, bestämde vi oss för att lämna in den på reparation. Så igår lämnade jag den hos Bernina i Gammelstad och idag har jag hämtat den. 799 pix, men maskinen är som ny. Han har, förutom åtgärdat felet som bestod i att skyttlarna nere var i ofas och därför inte band trådarna, slipat knivarna, rengjort den och dessutom gett mig fyra koner så att trådrullarna skall hållas still. Nu skall här sparas så att vi kan köpa en ny Bernina overlock till hösten. Hos honom, givetvis.
För några år sedan lämnade jag in en maskin jag hade lånat, till symaskinsreparatören i Singerbutiken efter att jag råkat köra i en knappnål och förstört knivarna. För drygt niohundra kronor rengjorde han maskinen och slipade knivarna. Trodde jag. Vid provsömnad hemma visade det sig att den skar lika dåligt som när jag lämnade in den. När jag klagade hos reparatören menade han att jag återigen kört i en nål och förstört de nyslipade knivarna, samtidigt som han försökte sälja på mig en Singer overlock. Dessvärre iddes jag inte tjafsa, utan lämnade in maskinen hos Bernina-försäljaren i Gammelstad. Det visade sig att knivarna INTE var slipade... Han bytte i alla fall ut dem, och återställde maskinen i ursprungligt skick. Sedan lät jag honom serva min vanliga Bernina och även den blev som ny.
Hemma igen...
Man hinner inte med så mycket på kvällarna när man jobbar heltid. Särskilt inte under 6-veckan. Malin, stackarn, ringde och frågade varför jag sa att jag bokat tvättstugan idag, när det egentligen var igår. Ja, det är inte så himla lätt att kombinera rätt datum med rätt veckodag.
Det går framåt med huset jag bor i. Nu är de klara med fasaderna på både fram- och baksidan vid min lägenhet, så nu väntar vi på balkongerna, något som tolv priviligierade hyresgäster redan har fått. 
Vi kanske skulle kunna få använda den enorma skyliften som balkong tills vidare...?
Men idag har jag i alla fall än en gång blivit gammelfaster, då en av mina brorsöner och hans fru fått sin andra son! Åh, vad roligt!
Gallihopp, min gröne greve
När Anna ringde hade bilen svängt av från storvägen (E 22:an?) och hon kunde återigen gasa på litegrann, så gott det nu gick. (Är det inte så att bilar sotar igen om man kör för sakta...?) Men hon var arg, mycket arg och vem förstår en frustrerad bilförare bättre än jag? Tillsammans svor vi ve och förbannelse över den gröna bilen och jag fick också tillfälle att berätta om alla galningar som vistas på väg 97 mellan Luleå och Boden.
Jag ställer in farthållaren så den håller 90-91 km/h. Ändå hamnar jag ofta bakom någon som inte har vett att köra mer än kanske 86 och som dessutom inte begriper att han/hon skall gå lite åt sidan så att jag kan köra om, vilket annars kan vara svårt eftersom vi på morgnarna möter alla glada bodensare som skall till Luleå, och som på kvällen är skitförbannade för att de måste hem till Boden igen. Det skulle ju således underlätta om den indolente bilföraren förmådde vrida ratten en smula åt höger, givetvis förutsatt att det är fri sikt. Dessvärre händer detta sällan, av olika anledningar.
Ett par gånger har jag dock lyckats köra om dessa bromsklossar, trots att de motarbetat mig. Två gånger har jag passerat förare som suttit och sms:at och hållit i både ratt och mobil och knappast haft en aning om var de överhuvudtaget befunnit sig. Vid några tillfällen har jag kört om riktigt gamla människor, och sådana gånger kan jag faktiskt, ofattbart nog, ha en viss förståelse för deras körsätt.
Jag reagerade nog ändå mest på den kvinna i min ålder (fast äldre) som höll händerna på ratten klockan 11 och 13 och liksom lutade sig fram mot den. Ratten alltså. Såg helt sjukt krampaktigt och faktiskt panikslaget ut. Och jag kan liksom inte låta bli att fundera på när en sån fick körkort? Jag menar, de flesta på 50+ bör ju ha kört bil några år, men ändå ser man företrädesvis kvinnor, som framför sitt fordon som om det är första gången de sitter bakom ratten.
Ja, ja, det här var bara några reflektioner i den sena lördagskvällen. Det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst. Men föraren av Annas gröna tålamodsprövare borde nog ansöka om färdtjänst och därmed göra en insats för den mentala hälsan hos bilisterna i Blekinge.
Vem tänder stjärnorna?
Jag läser horoskopen i både Norrbottenskuriren och Norrländska Socialdemokraten, bara för att jag tycker det är lite kul att få reda på viktiga saker om mig och mitt liv. T ex stod det en gång i mars, att jag hade mycket att göra nu inför julen, så det där med horoskop är ju alltså något att ta på största allvar. Idag stod det i den ena tidningen någonting om att jag inte ska ta ut några svårigheter innan de ens inträffat eftersom de kanske inte ens kommer att inträffa.
Att gruva mig för alla eventuella motgångar är ju annars min specialitet. Att vara beredd på det värsta kan vara bra, så slipper man otrevliga överraskningar. Att man sedan kanske går miste om mycket glädje är smällar man får ta. Jag gillar nästan att gå omkring och vara lite småilsken på någon, som jag tror kommer att säga något som gör mig arg. Ett exempel är den gången dragkedjan i Malins bävernylonoverall gick sönder. (Detta hände sig alltså för kanske 17 år sedan. Malin är 22...) Overallen var bara använd några månader är den plötsligt började dela på sig. Utsliten, alltså.
Med kvittot i högsta hugg klev jag in på Åhléns, visade overall och kvitto och förberedde mig på att hota med både Konsumentverk och press om jag inte skulle bli ersatt för den minst sagt undermåliga overallen. Expediten log vänligt och sade att hon skulle fråga avdelningschefen hur hon skulle gå till väga. Två sekunder senare dök han upp, log lika vänligt han, och sa att jag skulle få pengarna tillbaka. Allihop. Fan. Där hade jag byggt upp en osannolik ilska som ville ut. Och jag minns faktiskt inte vem jag öste den över sen...
Eftersom jag, enligt mina barn, lider av s k trafikilska så får mina dagliga passagerare lära sig nya svordomar lite då och då. I morse, t ex, körde jag på Skeppsbrogatan, som är huvudled, när en KÄRRING i en svart Saab (mycket mindre än min) kom körande på den korsande Kungsgatan OCH HELT ENKELT GAV FAN I ATT LÄMNA FÖRETRÄDE! Där var det nära att jag fick en ny framskärm, ska jag säga... Jag blev så upprörd att jag inte ens gav henne rätt finger.
Jag köpte en schampotvål på Lush. En sådan bör förvaras i en tvålkopp och inte ligga och svampa sig på badkarskanten. En kväll, när jag skjutsade Frida till träningen på Storheden, råkade vi förirra oss in på Ica Maxi och där kom jag plötsligt på att jag skulle köpa en tvålkopp. En som sitter fast på väggen med två sugproppar. Men av alla tvålkoppar med sugproppar lyckades jag givetvis välja en med den ena sugproppen så deformerad att den vägrar sitta uppe. 
Fast det funkar ju. Kanterna gör att tvålen i alla fall ligger kvar...
It goes to show you never can tell
Stor fantastisk comeback med Thor-Görans på parken i Boden och alla var där! Utom jag. Jag kan inte stanna i Boden efter jobbet varje fredag, och att sitta och åka fram och tillbaka känns bara förbaskat meningslöst. Jag kommer således att vara väldigt selektiv när det gäller sommarens fredagsdanser. Det lutar nog åt att jag snarare kommer att besöka Käcktjärn lite mer frekvent än tidigare.
Igår låg jag alltså i soffan halva kvällen och satt framför datorn andra halvan. Eller en bit in på natten, om jag skall vara ärlig. Det gäller att hålla sig vaken till gryningen, annars kan man ju inte sova bort halva dagen, något som jag trivs med riktigt bra. Efter att frukosten sjunkit ner framemot halv två, tog jag och Malin på oss springutstyrseln och sprang en härlig halvmil i den 26-gradiga hettan. Nästa gång väntar vi nog till kvällen... Därefter hämtade vi Katarina i Svartöstan innan vi åkte på HM och köpte var sitt par lite kortare brallor att springa i.
Och nu är vi precis hemkomna från bio! Jag har tamigtusan inte varit på bio sedan Martinez var här och åt i somras. Inklämd mellan dessa filmskadade gapflabbande musiker tvingades jag se en tämligen blodig thriller, som mitt sällskap uppenbarligen fick för sig var en komedi. Ikväll såg Malin och jag filmatiseringen av boken Flickan från ovan av Alice Sebold. Att det var ett drama gick inte att ta miste på, men jag blev mer berörd av boken, även om filmen var sevärd och helt ok. Den handlar väl egentligen om att kunna acceptera något fruktansvärt och gå vidare. Inte glömma bort att leva. Så jäkla lätt att säga, men så oändligt svårt när det händer. Man får följa en sörjande familj, men den största sorgen bär nog offret. Ja, som sagt, en märklig och ovanlig synvinkel som nog ändå gör sig bäst i bokform.
Men det är roligt och festligt att gå på bio! Vi var ensamma i salongen till strax innan filmen började. Då kom det fyra till. Fast nog kunde de dra ner lite på alla trailers... Om man skall se ett drama är man kanske inte så himla intresserad av att se den ena actiontrailern efter den andra. Jag var nästan rädd att de skulle glömma sätta på den rätta filmen...
Kung i stan
Nu har värmen kommit även hit upp, och idag, när jag var ute och sprang, var jag tvungen att ta av mig i bara linnet. Ganska härligt, faktiskt. Men i min för närvarande inplastade lägenhet, är det inte så skönt. Den påminner mer om ett riktigt effektivt drivhus. Isen har äntligen gått och det är ju ett säkert vårtecken. Fast i vår lokala tv-kanal 24 visade man en karl som åkte skidor uppe på Ormberget. Och det är väl ändå lite sjukt. När hade ni skidföre i Blekinge sist? Till exempel...
Det var längesedan jag visade Katarinas små råttor. Nu är de ju inte så himla små längre, men deras päls är fortfarande silkeslen och de är så söta, så söta! Häromdagen hade hon med sig Kungen upp till mig. Hon hade fått följa med på stan och inte en endaste en hade skrikit. Så folk är kanske inte få rädda för råttor som jag har fått för mig.
Hon rör sig hela tiden, den lilla rackaren, så det är svårt att få en skarp bild.
Om hon gör en sele till Hjärtrud också så kan vi gå ut med båda två. Det vore kul!
Needles and pins
Här sitter jag med ont i benen, från fotlederna till höfterna, och känner ändå att det vore skönt att springa en vända runt Mjölkuddsberget. Hur blev det så, undrar jag? Kommer jag att ta med träningskläderna till Thomas och Anna och springa en liten sväng in till Mörrum varje morgon innan de kliver upp? Hur skall detta sluta? New York-maran? Inte blir det Tjej-milen, i alla fall. Inte heller Vår Ruset (historiens vidrigaste och ändå mest legitima särskrivning). Jag har svårt för såna där evenemang, där man skall samlas och ha det trevligt, bara för att man råkar vara kvinna. Sen kan jag ju inte springa med en lapp på bröstet på vilken det står Vår Ruset. Hade det stått Vårruset kanske... Nä, inte då heller. Men det är den dagen nummerlappar skall sättas fast på t-shirts med säkerhetsnålar. Ingen har säkerhetsnålar hemma, men det kommer de inte på förrän två timmar före startsignalen. Då rusar de in på Ohlssons där de panikslaget roffar åt sig det som finns, d v s tvåhundra nålar i blandade storlekar i en burk till det facila priset av en femtilapp.
- Suveränt, tänker de. Då har jag till nästa år. Och nästa. Och året därefter.
Men när nästa år kommer är samtliga nålar försvunna och återfinns inte förrän efter loppet, då de får sällskap av ännu en nästan komplett tvåhundranålarsburk.
Jag lever fortfarande på en byggarbetsplats, även om entreprenören har avlägsnat nästan samtliga byggcontainrar på gården. Just nu arbetar man med husets fasad, vilket medför att samtliga fönster mot innergården är inplastade. Men det gör ingenting, för man kan ändå se om solen lyser med sin frånvaro eller inte.
I syrummet har vi balkongen, och där satte de in en balkongdörr som var typ två decimeter för kort. För att kompensera fick jag en tröskel som matchade. Detta var dock bara temporärt och idag har de monterat den nya balkongdörren. Jag var alltså tvungen att röja upp i syrummet, vilket man inte har kunnat beträda på flera månader.
Det är ju inte precis kliniskt undanplockat men i jämförelse med innan så är detta jämförbart med en operationssal.
Men hej och hå, nu åker joggingskorna på. Och de fjantiga trikåerna med reflexpasspoaler...
Mamma är lik sin mamma?
I tider som dessa känner jag mig så oerhört tacksam över att slippa jobba i tygbutiken. Det är nu mammor, mostrar, fastrar, mor- och farmödrar kommer in med sina tonårsdöttrar och skall välja tyg och mönster till balklänning. Inte alltför sällan har de med sig en bild från internet eller någon tidning, på en skapelse som inte är av denna världen. "Hur mycket tyg går det till den här?" Vad svarar man? "Fyra komma sju meter. Möjligen fyra komma sjuttifem." Säger man inte. Istället säger man att klänningen på bilden är en designklänning i ett tyg vars motsvarighet man inte finner i vår butik, och knappast ens i vårt landsända. Kanske inte ens i hela landet, faktiskt. Det kan dessutom vara svårt för en vanlig människa med måttliga sömnadskunskaper att konstruera mönstret så att resultatet blir någorlunda tillfredsställande. Det finns ofta massor av vilja, åtminstone hos tonårsdottern som vill vara vackrast på balen. Den uppgivne anhörige, den som skall göra jobbet, blir oftast väldigt glad när man påtalar svårigheterna och problemen och istället visar några snygga, enkla mönster i Burdakatalogen...
Igår åkte jag till Max och Christin direkt efter jobbet. Där fick jag mat, trevligt umgänge och födelsedagspresenter. Samt dåligt samvete eftersom jag inte kommit mig för att göra den där smörgåstårtan och bjuda hem dem... Presenten bestod av tre vackra böcker som heter För oss Kvinnor. (Fråga mig inte varför kvinnor i det här fallet skrivs med initialversal. Det bara är så.) 
Ryggarna är av ljusröd mocka. Häftet till höger innehåller en massa roliga saker man kan sy om man inte har något annat för sig, bl a ett oändligt antal förkläden i alla möjliga varianter.
De här böckerna är från 1959 (bästa året ever) och är helt fantastiska ur en kulturhistorisk aspekt. Jag börjar med att visa det första jag råkade slå upp, nämligen kvinnor som anses representativa för sin ålder med tillhörande tips på hur de skall bete sig för att inte verka patetiska. Typ. 
Kvinnan längst ner är alltså den jag skall jämföra mig med. Bredvid henne står följande punkter jag har att tänka på:
Grundlig renlighet
Riklig vila
Frisk mage
Stärkande promenader
Undvik kraftiga ansträngningar
Diskret makeup
Ingen ögonaccentuering
Inga plockade ögonbryn
Framhåll det personliga och undvik det glamorösa.
Om detta kan man tycka mycket. Jag har varit ute och joggat på förmiddagen, och nog vill jag påstå att jag ansträngde mig tämligen kraftigt, men det var ganska behagligt. Efteråt, alltså. Och det här med att undvika det glamorösa ställer till det om jag skall på Guldklavengalan. Då får det bli foträta skor, linneklänning och yllekofta istället för sidenklänning i 50-talsstuk.
Igår dansade jag till Drifters i Boden. Om detta skriver jag i min andra blogg, på Får jag lovs hemsida. Ikväll firar jag lördag som sig bör, med tvättstuga och skjuts av dotter till Piteå. Imorgon skall det verkligen städas i syrummet...
Jo, förresten! Jag måste få visa några bilder på en riktig solkatt! Vackraste Rousseau!
Beautiful Blogger Award
Med utmärkelsen följer vissa regler:
1. Thank the person who nominated you for this award/Tacka personen som nominerade dig
2. Copy the award and place it in your blog/Kopiera bilden och använd den i inlägget
3. Link to the person who nominated you/Länka till personen som nominerade dig
4. Tell us 7 interesting things about yourself/Berätta 7 intressanta saker om dig sjäv
5. Nominate 7 bloggers/Nominera 7 andra bloggare
6. Post a link to the nominated bloggers/Länka till de andra 7 bloggarna
1. Jag älskar Polly (röda påsen) och saltlakrits-Plopp. Den senare har jag dock missbrukat så intensivt att jag nu lever i avhållsamhet från den för att inte drabbas av avsmak.
2. Jag är 50 år och lider av FRUKTANSVÄRDA ålderskomplex! Fast jag har å andra sidan aldrig haft så kul som nu!
3. Jag lider av det s k Blåa bunken-syndromet, vilket innebär att jag vill veta ALLT innan det har skett. Oavsett om det gäller tillgången på sucketter i min egen servering eller var och med vilka jag ska sitta på Guldklavengalan 2011... Och 2012.
4. Jag har fyra barn, tre flickor som är 17, 20 och 22 år samt en pojke som snart fyller 15.
5. Jag jobbar just nu med teknisk support för hemlarm, men inleder mitt avancemang i företaget imorgon.
6. Jag tycker inte om att sitta stilla, men jag tycker heller inte om att motionera.
7. Jag älskar att sy och har ett helt rum inrett för ändamålet, men hinner dessvärre inte sitta vid maskinerna så ofta som jag skulle vilja. Huvudet är dock fullt av projekt som vill bli genomförda.
Jag nominerar:
Dansbandsänkans blogg
Fridolinas blogg
Katt
Bevemyrs
Vintageportalen
Små yrväder
Fotomicke
Och jag bloggar ju som sagt också på Får jag lovs hemsida numera...
Runaway train
Jag har ätit upp chokladen, med viss assistans från mina barn, men sparat lappen för den gör mig så himla glad!
Igår var Drifters i Sunderbyn. När jag träffade dem sist, i januari, kändes det ju lite sorgligt eftersom vi visste att vi inte skulle träffas på fyra månader, men tiden går snabbt och igår var det här. Och snart är det jul igen...
Mer om gårdagen kan ni läsa på min blogg på Får jag lovs hemsida. Men inte förrän imorgon, för ikväll hinner jag inte skriva...
Jag har äntligen dammsugit i vardagsrummet och lagt ut min nyinköpta matta från Ikea, den där som alla har. Det blev väldigt fint, om jag får säga det själv.
Igår kände jag inte riktigt igen min dotter Katarina... Förutom en ordentlig makeup så hade hennes annars så blå ögon antagit en mörkbrun färg. Själv begriper jag inte hur man, utan att behöva det, kan utsätta sig för att sitta och pilla in grejer i ögonen. För de ska ju dessutom bort sen.
Idag har jag gjort något jag aldrig trott jag skulle göra. Frida och jag har varit på stan och köpt springskor och lämpliga kläder att springa i. Till mig. Nu finns det ingen återvändo. Sanningen är den att jag, sedan jag bytte jobb, har känt mig oerhört rastlös och inaktiv. Förr gick jag ju till och från jobbet, alltså ca 5 km per dag, och dessutom rörde jag mig hela tiden i butiken. Numera går jag bara till och från garaget. Det är inte bra för kroppen att vara så stilla och jag har ju dessutom en dotter att springa med (Frida) så det är bara att sätta igång. Jag bävar bara för blodsmaken i munnen...
Vardagsskojigheter
En dag när vi åkte hem så ringde Jennys kille. När de hade pratat en stund sa Jenny:
- Men hörrudu. Var är du egentligen? Det låter som om du sitter i trappen och pratar när du ringer från ditt SÅ KALLADE kontor. HAR du något kontor egentligen? Eller sitter du i trappen och ringer?
Jag vet inte hur glad han blev av att bli ifrågasatt, men de är fortfarande tillsammans och det LÄT väldigt roligt.
Jag ringde till Cattis förra veckan i ett ärende och hon passade på att fråga mig vad jag skulle äta på Hildings i Vemdalen. Jag hade ju kollat menyn på nätet så jag sade:
- Jag tar lammköttet.
Cattis brast ut i gapskratt och sedan sa hon:
- Du, jag beställer fjälltoast till dig också. Det där lammköttet får du ordna på egen hand efteråt.
Ja, så skojigt kan man ha det trots att man befinner sig mitt i vardagen. Jag önskar att alla får skratta åtminstone någon gång per vecka. För det är faktiskt himla kul.
Psycho chicken
Hursomhelst så var det förbaskat kul i Vemdalen. Det blir bara roligare och roligare för varje gång, och jag föreslog för Backlund att de även skulle börja ha sommarforum och vinterforum. Vad sägs om midsommar och jul? Jag tror att behovet finns hos fler än mig. Roger och Martin från Norrskedika är två exempel. Leif Wibron, Gävleparken är dock tveksam. Jag misstänker att han har ett liv utanför dansgolvet också...
Det har kanske framgått att ett orkesterforum i Vemdalen inte är någon lek. Knappt hinner man komma dit så är det middag på Hildings för de som vill. Man måste ju äta, så därför vill jag. Sedan skall man lyssna på band och dansa. Därefter kommer nästa programpunkt, nämligen pyttipanna inne hos Roger, Martin, Leif och Marco.
Jag är inte så mycket för att äta på natten, men det är roligt att titta på när andra gör det. Dessvärre blir det ju inte sänggång förrän framåt gryningen när man nödvändigtvis måste vara med överallt...
Jag MÅSTE sova minst sex timmar. Av den anledningen brukar jag missa frukosten. Men jag är förutseende nog att köpa med mig bröd, pålägg, mjölk och o´boy så det går ingen nöd på mig. Fredag morgon bankade det på dörren. Därute stod killarna, tre av dem med slalompjäxor på fötterna! Helt galna! De har ju verkligen missuppfattat syftet med en fjällvistelse. Jag hoppade i kläderna, bredde ett par mackor och följde med dem till deras lägenhet, där de åt lunch innan de återigen utsatte sig för den benbrytarrisk som skidåkning innebär. Martin och jag stannade kvar och jag skrev fredagens blogginlägg.
Nu är det måndag kväll, jag är tillbaka i verkligheten och det innebär att jag faktiskt har ett jobb att sköta, så godnatt på er!
