Holy night
- Du ska alltid vara värst! sa Maria...
Helgen har inte bara bestått av böter och stulna mobiltelefoner. I lördags åkte jag till Max och Christin där jag återigen bjöds på oxfilé. Men hellre skörbjugg av oxfilé än av korv och makaroner. Därefter såg vi först på Dansbandsbrudar och sedan på Dansbandskampen.
Den lille gossen växer så det knakar och är värsta fotomodellen...
...men han har ruskig stora fötter...
...som han luktar på ibland...
...när han inte stoppar dem i munnen på morbror Rousseau.
Jo, även på fredag kväll lyste flitens lampa i mitt kök då jag sydde gardiner med öljetter till Olof samt svängde ihop två julkuddfodral. Istället för julgran.
De här sydde jag till Max o Christin för typ tusen år sedan. De har inte heller någon gran...
Förutom Katts mobil så blev det bra till slut i alla fall. Det kan ju vara bra att få vara riktigt förbannad ibland. Man kan prestera en hel del när adrenalinet pumpar så igår kväll gick jag först till Ingrid och Kent med gardinerna och där tillbringade jag flera timmar. Blev bjuden på middag och gratis psykoterapi. Därefter gick jag en jättejättelång promenad i ett hisnande tempo. Och med The Playtones Rock´n Roll Christmas Party i hörlurarna blev den uteslutande angenäm. Faktiskt.
There's thieves among us
Pepparkakor...
...och pepparkatter (till Max och Christin)
För utsocknes kan jag berätta att Varvet består av fyra sjuvåningshus, klädda i röd s k Plannja-plåt, med vardera fyra portar i varje hus. Inalles 336 lägenheter. Till området hör ännu ett hus (men med grön plåt) som förut inhyste både socialförvaltningen och Vägverket men som även detta numera enbart innehåller ett för mig okänt antal lägenheter. Under hela området sträcker sig ett jättegarage i vilket de flesta av de bilägande hyresgästerna förvarar sina fordon. Ovan jord är nämligen antalet parkeringsplatser starkt begränsat. Så begränsat att det inte fanns en enda ledig på hela området när jag anlände. Men vid infarten till det som en gång var en fotbollsplan finns den här skylten:
Dessutom stod det några bilar parkerade på planen så jag ställde mig också där förstås. När jag en och en halv timme senare lämnade mamma och satte mig i bilen hade jag denna på rutan.
Jag är naturligtvis rasande. FRUKTANSVÄRT arg! Ja, i ärlighetens namn är jag så jävulskt irriterad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. En tanke är i alla fall att jag ska ta mig samman och mejla parkeringsbolaget samt bifoga bilderna på skylten. Och imorgon ska jag ringa fastighetsägaren och fråga vad som menas. Lägg märke till att boten dessutom är på HUTLÖSA 500 kr! Jag skulle ha parkerat utanför porten...
Ett annat slags tjuvar har min lilla Katt råkat ut för i London. Hon är inte längre ägare av en Sony Ericsson Xperia x10. Och det är ju väldigt, väldigt trist. Nu vill jag att det snabbt skall bli onsdag för då kommer hon hem. Sen ska hon aldrig mer få åka nånstans.
Taking all of my energy
Det här blev en dag som började på det mest mardrömslika sätt man kan tänka sig i ett välfärdssamhälle. För första gången sedan januari 1979 FÖRSOV jag mig!! Ja, inte så våldsamt som min kollega, som vaknade kvart över tio, två timmar och en kvart efter att han skulle börjat jobba, utan mer humana fem i sju. Det värsta är att jag inte riktigt fattade vad klockan var utan skulle precis slänga mig i duschen när Malin frågade:
- Börjar du senare idag, eller...?
- Nä, sa jag. Jag blir hämtad typ tjugo över sju.
- Men klockan är ju fem i! fortsatte hon.
Och när jag stirrat på köksklockan i åtminstone 30 sekunder insåg jag att hon hade rätt. Jag fick således slänga på mig kläderna i en hast, borsta tänderna och trycka ner matbacken i handväskan medan Malin bredde två mackor, vilka jag för övrigt givetvis glömde ta med mig när jag rusade iväg.
För att inte utgöra en fara för mig själv och min omgivning bör jag äta på morgonen, så därför gick jag lös på min kollega Marias hårdbrödmackor och långsamt kände jag livsandarna vakna till liv. Då kom nästa jävelskap. En annan kollega vände sig mot mig och sa:
- Du har ju varit på xxx-utbildning, eller hur? X vill ha en blabla och en blablabla till en xxx. Jag cc:ar honom till dig.
Då höll jag jäklar i min låda på att bryta ihop på riktigt. Febrilt började jag söka i mina dokument efter vad som efterfrågades och blev så vansinnigt uppgiven att jag faktiskt nästan kände hur tårarna steg i ögonen och jag var en halv minut från att istället skriva en avskedsansökan.
Nå, jag tror att det löste sig när min arbetsledare ringde en annan, semestrande, kollega för sen blev allt som vanligt.
I tisdags åkte vi förbi Biltema, den enda butik på Storheden som jag kan gå in i utan att känna vansinnet komma krypande uppför ryggraden rätt in i mitt medvetande. Köpte ett skitsnyggt batteri som, när det senare hamnade på plats, visade sig vara i ett helt suveränt skick. Tusen spänn fattigare blev jag dock så hade jag fått välja hade jag föredragit denna utgift någon annan månad en denna...
Ännu några timmar kvar av dagen och dessa skall jag ägna åt att skrapa två trisslotter samt äta lite julkorv med mos och starksenap. Sedan är det bäst att lägga sig, antingen i sängen eller badet, det får jag avgöra då. Kanske det första är att föredra eftersom jag vill läsa ut min bok, Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist. Bra något så fruktansvärt! Och nu längtar jag väldigt väldigt mycket efter Katarina, som har nästan en vecka kvar i London.
This is to the rats
Verkar som om jag helt frångått min underbara vana att sova fram till lunch åtminstone den ena av helgens dagar. I söndags klev jag upp strax efter 8 och det kändes märkligt nog helt naturligt. Fast det kanske berodde på att jag tog ett bad... DET känns naturligt. Kvart i två skulle jag skjutsa Malin till kören eftersom hon hade kjol och det fortfarande är kallt något så FRUKTANSVÄRT häruppe. Skulle samtidigt passa på att veckohandla på Kvantum, men vad hände? Ja, faktiskt ingenting alls. Ett litet knäppande och sedan var det dött. Ringde givetvis min bror för support men han hävdade rent krasst att batteriet förmodligen gjort sitt och måste bytas. Under tiden hämtades det en batteriladdare som kopplades till och sedan var det bara att gå därifrån och glömma Kvantum för en stund. Följde Björn ner Paddelvägen och gosade lite med råttorna.
De är inte still en enda sekund...
Gullesvansen 
Ett litet missöde inträffade dock... Kungen (som är en tjej) kröp in under håret i min nacke och låg alldeles stilla. Plötsligt kände jag hur något rann efter ryggen... Jo, jag vet att jag borde duscha mer, men detta gav mig en förevändning att få bada ännu en gång den dagen.
Efter fem timmar på laddning startade Saaben som om inget hänt. Men nånting är det med den i alla fall. En marginell höjning av tomgångsljudet, en liten odefinierbar vibration, det är svårt att säga men något är förändrat. Det får bli ett nytt batteri i alla fall, för har den gjort så här en gång så kan det lika gärna hända igen. Jag kan aldrig mer lita på den, helt enkelt. Men jag ger den ett nytt batteri och en chans. Tusen spänn till, men det kan det vara värt. Och jag måste kunna ta mig till Kvantum.
I söndags var det också första advent, så på lördag kväll tog jag med mig Malin ner i förrådet och hämtade upp kartongerna med julpynt. Någon hade staplat fyra sommardäck framför dem, men smidig som en lekatt svingade jag mig över dessa och humpade över kartongerna till andra sidan. Av däcken, alltså. Vi ska inte ha någon gran i år så jag satte fram ALLT annat julpynt. Efter renoveringen har vi enbart jordade uttag så jag fick givetvis ägna halva kvällen åt att leka elektriker.
Bytte kontakt och satte strömbrytare på en ljusstake
Ändå lite småmysigt?
Jag älskar min svarta adventsstjärna. Den får mig att tänka på det juligaste jag vet.
Don´t dream it´s over (reviderat 20110516)
Handelns uppfinningsrikedom tycks gränslös när det gäller att locka till konsumtion så här i juletider. Igår hade man Black Friday i Galleria Enter i Boden vilket innebar att alla affärer hade något slags rea. Plötsligt råkade jag se en spiknackkudde i hälsokostaffären och skulle bara kolla vad den kostade. Har länge funderat på en sån, men aldrig riktigt kommit mig för att ens kolla priset som igår visade sig vara humana 99 kr varpå jag glatt utbrast:
- Jamen då tar jag en! när jag kom på att jag inte hade börsen med mig. Det hade däremot min kamrat, så det hela löste sig på ett smidigt sätt och igår kväll invigde jag den när det var sängdags. Eller golvdags. Jag använder spikmattan på golvet, somnar på den och kravlar mig sedan upp i sängen någon gång mitt i natten. Det var i alla fall en avsevärd skillnad mellan att lägga spikmattan över nackkudden, som jag gjort förut, och att ha en spikkudde. Den senare gjorde ont något så jääävulskt, men jag bet ihop och lyckades somna tämligen omgående. Men det där med att bita ihop är nog inte så himla bra, för det känns som om det är något jag gör mest hela tiden, av någon anledning... Eller också är det den här jäkla kylan som får mig att spänna käkar, nacke, axlar och för farao hela kroppen.
Inte känner jag míg mer avslappnad idag, nyss hemkommen från helvetet, kan man säga... Jag skulle klippa mig kvart i elva, så jag tog en härlig promenad in till stan (Det kändes faktiskt inte så kallt. Hade väl vinden i ryggen kanske.). När jag var färdigklippt gick jag på apoteket och hämtade ut ny migränmedicin till det facila priset av en tusing och det var då mitt humör började svikta. Därefter mötte jag Malin och tillsammans begav vi oss till Lärkan och kollade in Fridas dansuppvisning. Jättekul och fint, men när vi sedan gav oss ut på stan igen var det slut på friden.
Generellt så tycks folk ha uppenbara problem att röra på benen. De STROSAR sakta in i affärer och när de väl kommit in STANNAR de till och ser sig omkring. Detta gäller var man än kommer. Shopping, Smedjan, Strand, Åhléns - you name it. De går i bredd, de rör sig sakta, de stannar till - kort sagt - de gör allt för att jävlas med sina medmänniskor. Jag är inte intresserad av att i full vinterstass (det är -16 ute) stillsamt skrida omkring i en varm butik. Jag vill snabbt uträtta mitt ärende för att kunna gå ut igen och jag vill inte att bli hindrad av rullatorer, barnvagnar och senfärdiga individer. Det är möjligt att jag hyser något slags hat till mänskligheten och bör satsa på nätshopping, vad vet jag? Det kan också vara så att min stubin var kort idag för att magen var tom.
Efter ett besök på Subway kändes det nämligen mycket lättare att leva. 
Parmesanbröd, teriyakikyckling, sallad, oliver, rödlök och chipotledressing - mums...
Det är konstigt så långt man kan gå bara genom att knata runt lite på stan. Jag har redan gått 1,2 mil sedan i går morse. Och detta trots att Malin övertalade mig att ta bussen hem med henne, vilket inte var så svårt. Nu ska jag sova middag innan jag sätter igång och pyntar lite. Fast sen blir det Kvantum en sväng. Jag har naturligtvis inga ljus till adventsstaken och säkert skall en och annan lampa i julstjärnorna bytas också. Men pepparkaksdegen gjorde jag igår och natten är lång!
Pärlor för svin (reviderat 20110516)
Jag hade ju bilen så jag slog till och åkte på Max på lunchen. Eftersom man har en timmes lunch när man har sexvecka bestod egentligen planen av att någon gång under veckan knata iväg till Köket och äta men just nu är det verkligen fruktansvärt vidrigt kallt, alltså alldeles för kallt för att promenera, därav Max-besöket. Efter jobbet blev det ännu ett Maxbesök för mig men där blev jag bjuden på oxfilé med pommes och pepparsås...
Max och Christine hade julpyntat lite. Det stod en tomte på det lilla bordet i hallen.
Say no more...
I källaren plockade Christin fram några korgar som hon fyndat på loppis. Jag hade ju precis ätit och var inte riktigt förberedd, men lyckades ta mig samman såpass att jag kunde fotografera dem.
Till slut återstod endast de grå, blå och äckelpäckellaxrosa pärlorna. Och av dessa skapades den sista korgen.
Är dessa mästerverk skapade på lasarettets arbetsterapi? Fängelset? Hur tänkte man egentligen? Stora frågor som förmodligen aldrig kommer att få ett svar. Och nästa vecka är de sålda...
I soffan låg en stackars kissemiss som dagen innan blivit av med sina bollar.
Chockad? Oberörd? Rentav glad?
Men sen sket sig alltihop. Resten av kvällen, alltså. Coop Forum på Storheden lockade med färsk tysk oxfilé så jag förträngde min aversion mot Storheden i allmänhet och Coop Forum i synnerhet och svängde in där på hemvägen, helt i onödan, för givetvis var den slut. Giriga människor hade sett till att förse sig, så nu får vi väl äta palt på söndag istället för dubbelmarinerad oxfilé. Slutligen skulle jag springa in på Intersport och hämta en jacka som kollegan Sandra hade lagt undan. Affärerna på Storheden hade julklappsöppet till kl 21. Utom Intersport, förstås. Vem hade trott något annat?
Talent is an asset
http://urbanprytz.blogspot.com/2010/11/tv-kronika-en-sardonisk-vessla-fran.html
Läs och begrunda!
Ur led är tiden
Vi har idag skrivit den 23 november och jag undrar: Är det jul nu? Är det ens advent? På min tid hängde man upp en julstjärnorna dagen innan man firade första advent, alltså första söndagen i december, i undantagsfall sista helgen i november. Samma helg ägde också skyltsöndagen rum. På skyltsöndag gick man ut på stan med sin mamma och pappa och tittade på mekaniska tomtar i Tempos skylfönster. Ett annat skyltfönster som lockade var Källmans leksaksaffär. Ingenting hade öppet mer än bankerna. Dit gick man och fiskade i fiskdammarna och så fick man möjligen köpa en lott i något som kallades TOMBOLA.
En gång fick jag köpa en lott på Sparbanken, men istället för att få en RIKTIG lott, en liten papperskorv som man öppnade i sidorna och rullade upp, så fick jag skriva mitt namn på en lista. Jag minns hur fruktansvärt lurad jag kände mig, och tanten på andra sidan bordet försökte förgäves förklara tillvägagångssättet för mig, men jag begrep ingenting utan ville bara ha en lott i handen. Och det fick jag förstås inte.
På kvällen ringde telefonen och mamma svarade. Det visade sig att jag vunnit första pris, en stor spargris i porslin, som vi gick och hämtade nästkommande dag. Och jag har faktiskt kvar den än idag, men jag vet inte riktigt var. I en av mina tusen kartonger i källaren, antar jag. Den var i alla fall från Guldkroken och lottnumret var 74. Så var det på den tiden.
Hur det är idag behöver jag knappast redogöra för. Men jag misstänker att både jul och advent är flyttad, för flera av mina grannar har ställt stakarna i fönstret redan helgen som var. Gud, så dammiga de ska hinna bli innan tomten kommer.
Here comes the sun
I somras införskaffades, med gode vännen Sigges hjälp, en trattgrammofon till familjen Deutgen/Ohlsson. Med denna grammofon medföljde ett antal stenkakor, däribland en där Christer Falkenström, 10 år sjunger Där näckrosen blommar till eget cittraackompanjemang. Detta fann jag mycket spännande och intressant av flera orsaker. Dels gillar jag onekligen låten, som i första hand får mig att tänka på Flamingokvintetten, dels betyder instrumentet en hel del då vi faktiskt hade ett exemplar i mitt barndomshem. Alla som åtminstone fyllt 45 nickar säkert igenkännande när jag säger Göingeflickorna och Kära mor...
Vem var Christer Falkenström och vad hände sedan? Tillgången till internet var i detta fall helt ovärderlig. Jag fann även detta klipp
Sedan hittade jag denna intressanta artikel i Göteborgsposten. Så gick det några månader och en dag kollade jag förstrött igenom alla kommentarer på bloggen och fann en från ingen mindre än Christer Falkenström!
Postat av: Christer Falkenström
Kul! Fast det var 56 år sedan jag gjorde inspelningen så har jag inte hört den spelas på trattgrammofon förut.
Bästa hälsningar från Christer
2010-07-12 @ 23:41:05
Så fantastiskt skojigt! Då han bifogat mejladressen skyndade jag mig att skriva ett litet mejl i vilket jag tackade för kommentaren och påpekade hur roligt det var att få veta lite om gossen med den mjuka kristallklara stämman.
Och förra veckan fick jag en cd-skiva med Christers låtar!
Ja, det här är internet när det är som bäst! En mörkare sida är all ondska som sprids då människor utnyttjar möjligheten att anonymt förtala och sprida lögner om andra. Men om detta skriver jag en annan dag, för det här är ett alldeles för soligt inlägg för sådant elände!
Achoo
På kvällen skulle jag recensera Tornedalsfestens galakonsert i Kulturens Hus. Den visade sig innehålla ömsom vin ömsom vatten. Mest vatten, faktiskt. När programmet dragit över en dryg timme så sket jag i alltihop och åkte hem. Trött, hungrig och med en överjävlig huvudvärk. Klev upp okristligt tidigt på söndag morgon för att hinna skriva innan jag skulle promenera till mamma. Klockan två på eftermiddagen trodde jag att det var läggdags. Så kan det bli när man är van att sova fram till lunch. Recensionen kan man läsa HÄR om man vill.
I måndags fyllde Katarina 21 år. Hon åker till London på tisdag, så av mig fick hon lite pund och av pappan fick hon en ny mobil. Väldigt behövligt. Tårtan fick hon göra själv, men så är det när man är vuxen. Den blev snygg, men lite torr. God. Men torr...
Ett självporträtt
I måndags började det klia i näsan, som av en analkande förkylning. Självklart bröt den ut under tisdagen och sedan dess har jag använt upp en hel förpackning pappersnäsdukar. Min kollega, som varit borta i två dagar, tittade i vår gemensamma papperskorg och sa:
- Oj, här var det fullt! Hur mår du egentligen, Boel?
- Dåligt. Jättedåligt. Schwajnit dåligt, faktiskt.
Sa jag inte. För vad är en liten förkylning egentligen? Inget man dör av i alla fall även om jag precis för ögonblicket tycker ganska synd om mig själv. För här sitter jag i mitt iskalla vardagsrum med jättetäppt näsa och inser att jag har glömt Otrivin-sprayen på jobbet.
Dark Chest of Wonders
I söndags var jag, som sagt, på Kulturens hus och såg Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Fy farao, så himla bra! Min recension i Norrbottenskuriren kan man läsa HÄR. En recension bör inte vara för lång. Med för många tecken till sitt förfogande är det lätt att skribenten REFERAR istället för recenserar, och det är en jäkla skillnad. Min självgodhet har inga begränsningar...
Idag blev vi bjudna på tårta på jobbet, vilket var precis vad jag behövde mitt under en jobbig eftermiddag. I lunchrummets dunkla belysning såg tårtan en smula märklig ut och jag undrade vem som stulit rosen. Sandra och jag tittade en stund på den besynnerliga tårtan och konstaterade till slut att det var ett BRÖST!
Det tyckte vi var jättekul men ändå rätt logiskt eftersom oktober, sedan några år tillbaka, är rena rama bröstmånaden. Vi funderade dock, under något ögonblick, på varför den inte var rosa, men bagaren ville väl att det skulle se så naturligt ut som möjligt. En stund senare var det färdigskrattat när en annan kollega krasst konstaterade att tårtan skulle föreställa en pumpa, och det var också av den anledningen som den reades ut till halva priset. Där ser man.
När jag jobbade i tygaffären i Shopping blev vi då och då föremål för kampanjer som var övergripande för hela köpcentret. En av kampanjerna var rosa bandet och alla skulle ha ett rosa band fastsatt på tröjan/blusen. Problemet var att det skulle sättas fast med en tämligen grov nål som stack hål på tätstickade/vävda textilier. Jag vägrade således bära bandet eftersom jag inte ville ha små hål i mina kläder. Jag fick veta att jag MÅSTE ha bandet men det sket jag i och det gick bra i alla fall och det har ingenting med mitt engagemang i kampanjen att göra utan mer om att ingen för farao skall bestämma vad jag skall skylta med. Året efter fick vi grisskära t-shirts och den hade jag faktiskt på mig en hel lördag, trots att den rosa färgen gjorde mitt ansikte så vitt att det nästan slog över i blått....
För jag vill inte sms:a
Tvätta bör man, annars har man inga rena kläder att ta på sig, så därför har jag lämnat soffan några gånger under kvällen för att tömma maskiner, mangla och hänga in i torkskåpet. I mitt hus har vi nu begåvats med ett nytt bokningssystem i tvättstugan. Den bokas numera med en liten blipp som ger access till den tid man valt och detta har sina fördelar. Man får vara ensam därnere, ingen som tittar in och undrar om de får "låna" torkskåp eller tumlare eller rent av sno en maskin av en. Det är inte heller så petnoga att man börjar tvätta precis det klockslag man valt, för ingen annan kommer in på någon annans tid.
Ett par nackdelar finns dock. Skulle man råka LÄMNA sin lilla blipp i tvättstugan så kommer man inte in igen. I praktiken måste man då stå på vakt när nästa person skall tvätta för att vördsamt be om att få komma in och hämta den. Om man då, som jag, har satt fast blippen i nyckelknippan (med hemnyckeln) kan detta få förödande konsekvenser och man kan i värsta fall tvingas tillbringa natten i källarkorridoren. Om man har sista tiden på dygnet, vill säga. Och det har jag ALLTID. Man får heller inte missa sista inpasseringstiden, för då blir man helt enkelt utelåst och kan bara stå och titta in genom fönstret i dörren hur tvätten surnar i maskinen.
Nu hände inget av detta ikväll, men tiden blev knapp och jag hann inte torka allting. Jag har därför tvingats hänga tvätt över badkaret, vilket omöjliggör det härliga skumbad jag så väl behöver med jämna mellanrum, helst varje dag, och jag måste helt enkelt använda DUSCHEN. Jättejobbigt.
Jag har inte så mycket att skriva om numera, som ni kanske märker. Jag jobbar, äter, sover och promenerar och det verkar kanske skittråkigt, men det är faktiskt inte det. Jag känner mig faktiskt oerhört tillfreds med tillvaron just nu, trots det till synes händelselösa livet. Det gäller att lära sig att glädjas åt det lilla. Igår, till exempel, köpte jag tre stycken lakritsplopp på Kvantum (extrapris 15 kr). Eftersom jag faktiskt känner att jag nästan har förätit mig på dessa delikatesser så åt jag bara en och stoppade de två andra i handväskan. Tänkte att jag skulle lägga dem i en låda på jobbet för framtida behov, men detta glömde jag. Därför kunde jag avnjuta ännu en ikväll när jag plötsligt drabbades av ett osannolikt sötsug.
Apropå sötsug så bakade jag en äppelkaka en kväll efter jobbet. Helt otippat. Den var riktigt enkel och väldigt god. Ännu godare dagen efter då den tog slut innan jag hann säga "Är det någon som vill ha äppelkaka?"
Kalle har varit hemma på höstlov och i fredags satt han och Katarina vid köksbordet och bara myyyyste...
Don´t let the sun go down on me
Men det finns ändå små glädjeämnen här i livet. Ett av dem är att det snart är slut på sommartidshelvetet. Natten mellan lördag och söndag får vi äntligen, äntligen ställa tillbaka klockan, livet återgår till det normala och jag blir en hel människa.
Idag fick jag följa mina kamrater ner på stan för att köpa lunch på Köket. Jag var den enda som hade bil och jag misstänker att det var det som gav mig access till sällskapet. Åtminstone sa Ullis det. Fast på skoj, förstås. Köket ligger efter en gata i Boden, där man måste fickparkera. På längden, alltså. Detta har varit ett stort problem för mig alltsedan jag en dag för många år sedan råkade parkera på en sådan ruta med vår Cheva-van. Dessvärre var den rutan redan upptagen av en Volvo och det blev ganska dyrt för den blev väldigt olik sig.
Ivrigt påhejad av tjejerna lyckades jag övervinna min rädsla med detta fantastiska resultat.
Tyvärr fick jag inte njuta av detta så särskilt länge eftersom det tog typ fem minuter att handla lunch. Och sedan var det dags att köra tillbaka.
Obsessed (reviderat 20110516)
I fredags förenade jag dessutom nytta med nöje när jag promenerade till en kollega i en annan stadsdel, roade mig med att dricka kaffe (irländskt) för att därefter promenera hem igen. Alltså efter fem timmar eller nåt sånt... Det blev inte bara kaffe utan också myspys med Milo - katten som gillar mig, otroligt nog.
Idag ägde promenaden rum i ottan, nämligen redan 20 minuter över 11. Därefter tog jag itu med de av stryktvätt fulla Ikea-påsarna som har stått i hallen och väntat på att någon skall förbarma sig över dem sedan förra onsdagen. Det tog hela eftermiddagen. Medan jag strök hann jag se två avsnitt av Lyxfällan (jag gillar att gotta mig åt andra människors elände) och första avsnittet av Kungarna av Tylösand. Det senare var precis lika vidrigt pinsamt som jag hört sägas och jag tänker inte slösa min dyrbara tid på en enda minut av något av de senare avsnitten. Lyxfällan var däremot jäkligt kul, för i det ena avsnittet var Gulletussan från Mia och Klara med. Fast här hette hon Vanita...
Sedan blev det dags för tvagning då nästa punkt på schemat var Drifters i Piteå. Som den uppmärksamma läsaren kanske märkt så har jag nästan helt kommit ifrån dansrutinerna, d v s jag ägnar mig åt annat än att dansa på helgerna. Är väl lite mättad eller så. Trött, kanske. Hursomhelst så lyckades jag hitta en klädtrasa att ta på mig och även ett bra ställe att fästa stegräknaren på.
Se! En liten bula vid vänstra höften bara! Syns knappt!
När jag kom till Piteå träffade jag allra först Anna, Jörgen och lilla Maja. Den sistnämnda var det första gången jag såg i verkligheten och det är klart att hon fick mig att flyktigt nudda vid mormorordet. Men bara flyktigt.
Väldigt behändig liten flicka. Och hon grät inte fast hon satt hos mig.
Men hon mådde gott hos mamma Anna också.
Apropå babysar så har Erica också drabbats av en släng av graviditet. Allt klär en skönhet, så även detta tillstånd.
Frågan är var dragspelet hamnar framemot februari - mars.
Ronny rockar loss. Eller nånting ditåt...
Jag hade förstås för avsikt att seriöst dansa HELA kvällen, men en gammal idrottsskada i vänster fot gjorde sig påmind. Jag fick problem med att lyfta hälen från golvet, något som är nödvändigt för att man inte skall stappla runt med elefantkliv, och bestämde mig för att åka hem efter pausen. Men först åt jag en av Pitefolkans smaskiga vaniljbullar som jag sköljde ner med pappersmuggsmakande svindyrt (20 kr) kaffe. Sedan hade orkestern paus så då roade jag mig med att se dem vräka i sig räkmackor. Därefter åkte jag hem.
Stellan och Ronny
Turbo hann både tugga och svälja
Erica
Jag tror inte att stegräknaren fixar foxtrotsteg. Jag glömde kolla vad den stod på innan jag svävade ut på dansgolvet, men jag misstänker att den inte registrerade så många. Nå, den står på 2,3 mil redan efter att jag nollade den i fredags morse och det är ju inte det sämsta.
Put another log on the fire (reviderat 20110516)
Idag visade termometern sex plusgrader när jag vaknade och efter att ha pratat med Jenny bestämde vi oss för att ta med oss matsäck ut i skogen. Eftersom jag varit upp en sväng vid halvfemsnåret och hämtat Malin kände jag mig onekligen lite seg.
Jag skyndade mig att fixa håret och måla mig (om man skulle möta något troll i skogen), packa en ryggsäck med muffins, kaffe och sittunderlag innan jag slängde i mig en tallrik gröt och rusade ner i garaget. Sedan hämtade jag Jenny och körde därefter upp på Ormberget. Planen var att först gå en runda och sedan hämta ryggsäckarna och söka upp någon av eldstäderna runt berget, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Vid varje eldstad satt det en massa människor, företrädesvis familjer, och såg ut som om de vuxit fast.
Till slut upptäckte vi en spång över ett dike vars berättigande jag funderade en stund över, medan Jenny resolut undersökte detta. En bit upp i skogen hittade hon en liten eldstad, visserligen utan bänkar men ändå... Då var avsaknaden av ved ett större problem. Vi samlade ihop torra kvistar och grenar och använde pappersnäsdukar som bränsle. Det brann en stund och sedan slocknade det. Jenny drog lite näver från en vindfallen björk och en liten stund senare brann det för fullt!
Sedan åt vi muffins, grillade korv och pinnabröd, drack kaffe och hade det allmänt trevligt och mysigt. Och som vanligt publicerar jag inga bilder på Jenny eftersom jag vill ha kvar min fina vän.
En sockerbagare här bor i staden
Förra veckan berättade en kollega att hon fått ett rekommenderat brev från Ica. Nyfiket ilade hon iväg till Konsum (!) för att hämta det som visade sig vara en vinst bestående av 8000 kronor i presentkort på Fritidsresor. Jättekul. För henne. Ännu roligare blev det när jag berättade att jag också hade vunnit. Och VAD jag vunnit. Kollegan vred sig av skratt och tårarna sprutade. Även Christin har vunnit. Frusen mango. Denna information höll på att bli för mycket för min kollega och för ett ögonblick trodde jag att hon skulle behöva hjärt- och lungräddning.
I torsdag morse när jag vaknade, var hela världen vit, och jag förstod att vintern har kommit hit. Man skall ju inte för ett ögonblick inbilla sig att det plötsligt skall bli sommar igen. Jag ringde således min snälla bror som vek kvällen för däckbyte på sin systers SAAB.
Igår hittade jag en fantastisk blogg och drabbades plötsligt av en släng av överskottsenergi, vilken resulterade i sexton stycken UNDERBARA muffins!
De var inte helt okomplicerade, men blev både vackra och goda. Receptet hittade jag HÄR! Där finns också ett recept på jordnötskakor som verkar smarriga. Jag får göra dem en annan dag.
Vad bidde det då då?
Last night I had the strangest dream
En natt hade jag en fruktansvärd dröm. Det var lördag och plötsligt befann jag mig i tygaffären. Min chef stod och vek stuvar samtidigt som hon påpekade att hon inte sett mig sedan jag sade upp mig och slutade.
- Nä, sa jag då. Och inget betyg har jag fått ännu.
Då insåg jag att jag inte var där som kund, utan att jag skulle jobba. Så småningom framgick det att de varit helt uppställda och ringt till mig som en sista utväg. Och varför jag svarade ja har jag ingen aning om men jag förbannade min mesighet som gjorde att jag inte kunde säga nej.
I nästa drömscen stod jag i butikens pyttelilla kök OCH BLANDADE EN GROGG!!! Denna grogg tog jag med mig ut i butiken och gömde under kassadisken. Jag hann dock inte dricka något innan jag vaknade, skräckslagen med bultande hjärta. Fy farao, säger jag bara. Vilken tur att det bara var en dröm.
When autumn leaves start to fall
Nu har jag levt med en stegräknare på höften i en vecka. Jag insåg ganska snabbt att jag inte har någon som helst möjlighet att inta någon tätposition i den gångtävling som pågår på min arbetsplats. Därför siktar jag på att komma sist, vilket inte heller är helt lätt. Det finns åtminstone en till som är ute efter den placeringen men eftersom alla medel borde vara tillåtna planerar jag att "glömma" stegräknaren hemma åtminstone en dag den här veckan. Och den dagen passar jag på att handla och uträtta alla de ärenden som kan tänkas rendera en del steg. En annan strategi kan vara att programmera om steglängden. Stegen räknas nämligen om till längd och om man då programmerar om denna till typ 20 cm kan man ju inte komma så långt på en vecka, eller hur?
G4S vann i alla fall den av Bodens kommun arrangerade tävlingen Bodens mest aktiva arbetsplats (eller nåt sånt). På tisdag kommer representanter från kommunen och delar ut priset/priserna.
Jag hade redan innan bestämt mig för att INTE åka ut på stan på lördag. Av någon outgrundlig anledning vaknade jag redan tjugo över åtta! Som en annan pensionär! Vad farao gör man den tiden? Jag putsade mina nya skor och så putsade jag mina dansskor. 
Sedan sov jag middag. Förmiddag. Därefter hade jag tvättstugan och så småningom slängde jag mig i badkaret i ett försök att dränka den lille fan som satt i min skalle och med en yxa försökte slå sig ut.
Trots en överdjävlig huvudvärk lyckades jag, med hjälp av Ingrids medicinblandning (tranbärsjuice, lime och något annat...), följa med till Kalix där Mats Bergmans spelade. Om detta kan man läsa HÄR om man ids. Men stanna gärna här...
Jag har ju decimerat innehållet i mitt syrum. Än en gång har jag alltså vräkt ut nästan alla (en del befinner sig redan i källaren) mina tyger på golvet för att därefter sortera dem i olika högar. Trikå, vävda tyger, hela tyger, tyger jag ska ha uppe, möbeltyger, tyger jag skall använda typ snart och så vidare...
Det hela resulterade i ytterligare fyra flyttkartonger som burits ner i källaren. Och detta blev kvar. På något sätt känns det i alla fall befriande för nu, när jag kan SE vilka tyger jag har, så kommer jag också ihåg vad jag skall sy av dem. Och det är ju bra.
Det senaste jag sydde var en teddyfodrad munkis till Björn. Den har han haft i tre veckor nu, minst, och efter den har jag inte suttit vid symaskinen.
Idag har jag tillbringat i stort sett hela eftermiddagen hos mamma. Efter den obligatoriska duschningen så åt vi surströmming. Mums! Men jisses vad törstig jag är nu!
Utanför mammas fönster växer det två björkar. Den ena är gul och den andra är grön.
Ändå lite speciellt?
I felt all flushed with fever
Här kommer man, en vanlig enkel människa, och skall handla litegrann så man klarar helgen. I kassan betalar man varorna, har fortfarande täckning på kontot, tackar den trevliga kassörskan och ler, men vad händer! Sirener tjuter, röda saftblandare snurrar och man tänker att "Nu jäklar har någon stoppat på sig något" när man upptäcker ordet VINST mellan de röda lamporna, uppsatta lite här och där över kassorna.
Man packar i alla fall sina varor, när kassörskan frågar:
- Ursäkta, är det du som har vunnit? Kolla på kvittot!
Man tar diskret upp kvittot ur bakfickan på jeansen och konstaterar att där står
GRATTIS!
Du vann följande på dessa lotter:
ICA Sommargrönsaker 600 g frys
Wow....
Ett sånt jävla hallå för en påse grönsaker. Det blir Willys i fortsättningen. Tack för de här åren, ICA Kvantum i Luleå.
