Så tog också den här veckan slut, tack och lov. Det har väl egentligen inte varit sådär fruktansvärt mycket att göra på jobbet, men bara att behöva tillbringa tio timmar, inklusive promenadtid, någonstans där man inte vill vara känns ganska tungt. Hemmet förfaller och jag är så trött, så trött...

Trots det så mobiliserade jag lite kraft för att orka åka ner till Skellefteå där Drifters spelade. Tillsammans med 599 andra så njöt jag i vanlig ordning av denna fantastiska orkester som vet hur man spelar musik att dansa till. Jag ser verkligen fram emot deras nya skiva, från vilken de spelade några låtar. Ja, de lät då kanoners i alla fall. Sen kan ju i o f s resten vara rena dyngan....(Ha, ha. Skämt. Det är inte särskilt troligt.) 

Erika med den den kinesiska nakna vovven Ebba.

Det var i alla fall tämligen tröttsamt att köra de fjorton milen hem, but that´s life. Somnade någon gång vid tre så när klockan ringde 7 bestämde jag mig snabbt för att ägna åtminstone 45 minuter av lunchrasten åt att sova. Detta gick tyvärr mindre bra eftersom jag sprang över på Max för att köpa lunch och fann att halva Luleås befolkning kommit på samma strålande idé. Samtidigt. Nåväl, en knapp halvtimme hann jag i a f blunda.

Och Max har onekligen de bästa burgarna. Mums!

Jag tror att jag är rätt förtjust i barn. Eftersom jag själv har skaffat fyra stycken så bör det vara så. Men jag avskyr de där klåfingriga små monstren som inte begripen när man säger till dem. Fast egentligen är det kanske deras föräldrar jag bör hata, som låter dem härja i butiken bäst de vill, medan de i godan ro strosar runt och tycker att deras telningar är det raraste som finns.

Vid kassaapparaterna har vi två olika typer av måttband. Båda går att dra ut och sedan rullar de in när man trycker på en knapp. Dessa måttband har vackra tilltalande färger och jag är inte alls förvånad över att barn gärna vill prova dem. En gång. Sedan brukar deras förälder (oftast mor) säga åt dem att sätta tillbaka måttbandet och inte röra mer. Men idag dök det upp två norska familjer med vardera 18 barn, vilka samtliga ställde sig vid disken för att dra ut måttband.
- Stopp och belägg! Hold your horses! var jag till slut tvungen att ropa till dem, då de slet och drog och ingen annan verkade tycka att det var fel på något sätt.

Naturligtvis lyckades en unge dra så hårt i ett måttband att det inte gick att dra in igen. Jag kände en obetvingad lust att lägga måttbandet runt ungens, eller mammans, hals och dra åt. Bara för att markera lite. Men jag hade ju kunder så jag hann inte. Eller så är jag alldeles för vänlig (mesig).

Många föräldrar tror också att de restknappar vi har i en liten trälåda är något slags leksaker som barnen gärna får hälla ut på golvet och trampa på. Ja, de tycks tro att hela den hyllan där dessa knappar förvaras är ett lekbord. Där har vi också pincetter, andra måttband och små vassa knivar. Så nu väntar jag bara på att det en dag skall ligga ett litet avskuret barnfinger i den burken.

Never forget The Hitcher...