Det blev förbaskat tungt att pallra iväg till Piteå och Dansbandskrampen i lördags. Ni vet, man badar och badar och sedan chillar man och tänker att det är lugnt men klockan går i alla fall. Sedan tar man sig samman och målar sig och fixar håret och plötsligt finner man sig själv bloggandes framför datorn. Och precis när man tänker att "Nej, jag skiter i det här och går och lägger mig istället." så kommer man på att man har lovat att hämta Frida i Bergsviken på natten, så då måste man ju åka. Och när man har kört nästan en mil kommer man på att man har glömt mobilen hemma så det är bara att vända och göra ett nytt försök. När man sedan kommer till Folkan så är det nästan åttahundra pers där och en massa gamla bekanta. Så man dansar bara en ynka dans med en lyckost som haffade en när man var och lämnade väskan på scenen. Sen ångrar man sig lite att man var så seg och inte kom dit förrän elva...

Nå, Piteå då... Jag ställer mig en fråga, nämligen varför man måste boka mainstream-band från södra halvan av vårt land, när vi har band som Lennes me Bitte, Anders Jans och Kjell Bertils? Förklaringen torde förstås vara att dessa band inte längre existerar. Det var sånt jäkla drag, sånt ljud, sån glädje över alla tre banden att man för ett ögonblick förflyttades till sjunde himlen. Och som en god vän och tillika känd radio- och tv-profil brukar säga:
- VILKA LÅTAR!
När Lennes till slut spelade Hur ska jag göra för att komma över vägen? var lyckan total. Trots att det gått nästan trettio år sedan det bandet lade ner så låter Bitte precis som då. Samma starka, vackra röst och lika bra på att texta. Jag hoppas verkligen få vara med om detta igen!
 
Lennes me Bitte
Något som däremot inte var lika roligt var upptäckten av ett litet hål, stort som en råttmun, på min Lennesjackas vänstra axel. Hm...

Jag hade planerat in en Ikea-resa någon gång under helgen. Lördagen gick bort, men söndagen återstod. Snuvad på en hel timme klev jag upp klockan 10, bara för att konstatera att snön vräkte ner. På radion utfärdade man något slags klass 1-varning längs kusten, men jag blev så förbannad och bestämde mig för att åka ändå. Fridas träning var inställd så familjens flickor packade in sig i Saaben och så drog vi iväg.

Härligt med lite snö...
Det blev en helt fantastiskt rolig dag! Alla var glada hela tiden och vi fikade kaffe (Frida drack Festis) och wienerbröd, samt köpte två Läkerol-askar i plåt, till det facila priset av 60 kr! Fullt så billigt blev det det dock inte i utgångskassan. Många bäckar små blir en stor å, men jag köpte ny taklampa till köket och en HEL bäddmadrass till min dubbelsäng. Däremot hittade jag ingen lampa som skulle passa ovanför soffbordet, och den gröna ryamattan jag spanat in var slut. Det innebär ju att det bör finnas en sådan matta i vart och vartannat hem så jag bestämde mig för att den inte behöver finnas i mitt också.




Numera skall man, när man besöker restaurangen på Ikea, parkera sin kundvagn på för ändamålet avsedda parkeringsplatser. Snabbt och snyggt parkerade vi vår nästan tomma vagn..

...men förfasade oss över de människor som parkerat som...

...ja, typ bakdelar!

På hemvägen stannade vi och åt på Frasses i Kalix, en himla mysig hamburgerrestaurang. Flickorna tyckte det var skojigt att höra lokalbefolkningen prata, men jag såg mig nödd och tvungen att informera dem om att deras mamma, om det velat sig illa, hade kunnat låta precis likadant. Mina föräldrar och syskon flyttade nämligen därifrån en månad innan jag föddes och därmed begåvades jag istället med det riksvensknära lulemålet.

Alltid lika tacksamma att fotografera...