Dagen efter kvällen före
blev inte så tung som man kanske skulle kunnat tro. Vi sov ganska länge allihop, men skulle ju till lokalen och städa så till slut fick vi pallra oss upp.
Sune ville ligga kvar en stund och det fick han göra.
Eftersom tjejerna som skötte köket under festen hade plockat ihop det värsta så såg det inte så hemskt ut i lokalen.
Vi var dessutom många som städade och det gick som geschwint. Det fanns massor av mat kvar så när det var undanplockat och fint åkte vi hem till Thomas och Anna. Medan vi bar in kom alla andra norrbottningar och så åt vi lunch.
Därefter körde Thomas och Sigge alla gästerna till flyget och när de kom tillbaka åkte vi till Diana och Sven-Göran i Sölvesborg. För varje gång jag är där händer det nya saker i deras nybyggda och underbart vackra hus.
Utsikten är sagolik, både från över- och nedervåningen.
Huset är fyllt av roliga detaljer.
Det blev inte så ruskigt sent. Redan omkring midnatt åkte vi hem och nu hade jag bara en dag kvar i Blekinge.
Anna hade fått låna några mönstertidningar från 90-talet av sin syster och i en av dem fanns det två mönster som jag ville rita av och det var nu jag insåg att jag också skulle behöva en flygel. Den är nämligen alldeles lagom hög när man vill stå och rita. Formen är också väldigt funktionell.
Thomas och Sigge åkte iväg till Biltema i Kristianstad och jag tog Volvon in till Mörrum och handlade lite. Där hittade jag en bil som jag tror jag skulle passa i.
Det är alltså den på flaket jag menar.
När jag kom tillbaka kokade Anna och jag kaffe. Sen satte vi oss på bron och tittade på våren en stund.
Medan Anna tog hand om all överbliven mat låg jag på köksoffan och tittade på himlen. Det är inte varje måndag jag kan göra det.
Till slut var det dags att åka! Tusen tack, Anna och Thomas, för ännu en oförglömlig helg!
Nu är det torsdag och jag ska strax träffa Thomas som visar Norrbotten för två blekingebor... Sverige är ett litet land.
Fortfarande före fest
Eftersom vi redan dukat och gjort i stort sett klart redan på torsdag så kunde vi ta det lite lugnt på fredag. Thomas och Sigge hämtade fler norrbottningar och jag tärnade grönsaker i parti och minut eftersom alla nerresta gäster skulle äta tacos hos "oss" på kvällen.
Jag hann också toppa Annas hår under överinseende av Söt-Sune i papperskassen.
Solen sken och det var så varmt och skönt att vi kunde ha ytterdörren öppen.
På kvällen åt vi gott och hade det trevligt.
Lördagen bjöd på samma härliga väder. Anna E och jag hjälptes åt med frukten som skulle vara tilltugg till välkomstdrinken.
Eftersom Thomas är en levande tidtabell visste han precis när tåget med Harriet, Urban, Anna-Lena o Sigge skulle passera. Det var dock ett par minuter försenat, men vi stod alla på bron och vinkade när det passerade. Thomas hade t o m en flagga som han viftade med. Vi syntes förstås och våra vänner i tåget vinkade glatt tillbaka!
Lägg märke till den hastiga snösmältningen. Jämför gärna med bild i förra inlägget.
Till slut blev det dags att börja åka till Saltsjöbaden och göra klart de sista förberedelserna.
Anna och jag hittade en egen loge (alltså lååsch) på övervåningen och vi konstaterade att den hade passat ypperligt som syrum. Tänk att sitta där och pyssla vid symaskinen och samtidigt kunna titta ut över havet!
Fast vintertid skulle man nog behöva lite infravärme då det är enkelglas i fönsterna...
Pre-party
Lite fantastiskt är det i alla fall. Man kliver upp lite tidigare än man brukar, 45 minuter eller så, blir hämtad vid porten och innan man normalt sett ens skulle haft kafferast en vanlig dag på jobbet, så befinner man sig typ 150 mil bort. Det är väl häftigt?
Torsdagen spenderades mestadels i festlokalen där vi ställde iordning inför lördagens festligheter.
Ett rent nöje, men vi måste ju både äta och vila oss emellanåt. Mat fick vi i oss på Fiskestugan som nyss öppnat för säsongen. Ryggfilé av torsk och med ett underbart fluffigt potatismos till.
Utsikten var det heller inget fel på.
Vilade gjorde vi på scenen i lokalen och där låg vi och speglade oss i det blanka taket.
Saltsjöbaden, där festen skall äga rum, ligger högt och vackert vid havet.
Även idag skiner solen och tack vare att vi jobbade på rätt bra igår så kan vi ta det lite lugnt idag. Finlirar på lite detaljer, alla mycket hemliga, Tittar ut genom fönstret och känner att också den här delen av världen känns förvånansvärt välbekant och hemma.Vi blev så småningom klara och åkte hemåt. Nu började jag känna av den tidiga morgonen och slumrade en smula på kökssoffan medan Thomas lagade middag, en jättegod chili med vitlöksbröd. Gav mig lite energi som räckte några timmar till innan det var dags att krypa in under Annas klänningar i deras kombinerade syrum och walk in closet. Där hade de bäddat och gjort så fint.
Påsk!
Det är skönt med långa helger. När man har ett hyfsat normalt jobb, som jag fortfarande har, så är man ledig ganska många dagar emellanåt. Under min tid som butiksbiträde var det inte fullt så kul, särskilt inte när lönebeskedet kom, för med lön för varje arbetad timme kunde de röda dagarna innebära ett rejält avbräck i de redan påvra inkomsterna. Men som sagt - annat är det nu!
Jag inledde, som ni såg i förra inlägget, påsken med att dansa till Mats Bergmans. Dagen efter gick vi en promenad i det strålande solskenet.
Stadsparken i Luleå, pyntad med hönor där det vintertid brukar finnas en isrutschkana i form av något djur.
På eftermiddagen åkte jag till Max och Christin för att äta, dricka och förstås umgås. Christin hade påskpyntat så fint. (Det har jag inte gjort på många år...)
Vi åt paltmuffins med lyxiga tillbehör, bland annat löjrom.
Ruskigt gott, kan jag lova. Efter middagen botaniserade jag i deras mat(!)källare och hittade en frekvent förekommande typ av flaska.
Nu tål ju inte jag vin med den färgen, men man kan ju njuta av den snygga etiketten!
På lördag åkte vi till retrocafét och fikade. Solen sken och smälte snön och det droppade från taken.
Resten av påsken fortsatte jag att lata mig, för det var jag värd.
Jo, en till långpromenad blev det.
I turned my collar to the cold and damp
Den här vintern kommer knappast att gå till historien som den festligaste i mitt liv. Jag har faktiskt inte varit på dans sedan Drifters var i Piteå strax efter nyår. Och knappt det, eftersom jag anlände i pausen. Men till helgen blir det ändring på det! Lasse Stefanz på Farmen i Boden på fredag - kan det bli bättre? Knappast. Och som om inte det vore nog så är Drifters på Rotan i Skelleftehamn på lördag! Tjoho!
Om det har varit ödsligt på jobbet sedan alla slutade så är det ändå ingenting mot för hur det har varit i veckan, när Bergman, Carlsson och Eriksson varit i Stockholm. Det är endast bossen som stått för underhållningen genom att dagligen förevisa en bunt lp-skivor ur sin ständigt växande samling. Jag fastnade särskilt för denna:
Det är många frågor som söker svar, men jag sparar dem till ett annat tillfälle och ett annat forum. Fina färger i alla fall.
Malin och jag har återigen besökt Odod, den nya sushirestaurangen på Kungsgatan. Jättegod sushi, trevlig personal, lugn och fin miljö. Ett kanonställe för den som gillar sushi. De har inte bara sushi, utan även annan mat. HÄR är deras meny.
Mitt söthjärta.
Min lilla mamma fyllde år i onsdags så i fredags åkte jag dit med min bror för att fira att hon blivit hela 87 år. Jag hade sytt henne ett nattlinne av en supermjuk trikå som jag fyndat i mina depåer, och mamma blev jätteglad över det.
Håkan hade med sig Mika, som är så himla snäll och gullig. Först låg hon under bordet, men eftersom hon är så stor att hon flyttade på det så fort hon rörde sig så fick hon gå och lägga sig i hallen, och det var hon inte alls missnöjd med.
Det har varit jättefint väder i helgen, men väldigt kallt. Vi tog bilen in till stan igår för jag skulle hämta lite tyger i Ullas och Ninas butik.
Allt hade inte kommit men det gjorde inget. Av de här tunna fina bomullstygerna ska jag sy sköna sommarklänningar till mig själv och tunikor till Christin. Ska bara hitta ett bra mönster till henne, men det finns säkert i någon av mina Burda-tidningar.
Imorgon bitti kommer flygtaxin 5:40 och så bär det iväg till Stockholm. Ska bli sådär kul. Har den senaste veckan haft riktigt taskigt i ryggen och har svårigheter att böja mig. Det är så illa att jag t o m har plockat fram 50-årspresenten från Suss och Pelle.
Jätteroligt. Fast hittills har jag mest använt den till att nypa ungarna.
Blue suede shoes
Jag respekterade självklart den skofria zonen på vårdcentralen men valde att ta på mig skoskydd istället för att ta av mig skorna. "Nu får jag komma ihåg att ta av mig dem innan jag går ut." tänkte jag.
Ja, va fasen....
Min svägerska ringde och väckte mig tidigt i morse, prick 10, och frågade om jag ville komma och titta på lite tyger som de hade i butiken. Kvickt som ögat slängde jag i mig frukosten innan jag åkte in till stan. Sen stannade jag i butiken i flera timmar och bara njöt.
Det dråsade in kunder mest hela tiden, men jag behövde inte känna mig ensam när Ulla var ute i butiken.
Hon var väldigt tyst av sig, men klänningen var skitsnygg.
Sen åkte jag hem, drog på mig toppeluva och tumvantar, satte på mig solbrillor och gick en lång promenad med Malin i det härliga vädret. En av mina vänner på facebook frågade om det är vår "när snödroppar och krokus börjar visa sig i rabatterna?" Sen vräkte hon på en massa om avstängd värme och öppen altandörr. (Nä, jag är inte avundsjuk alls.)
Häruppe är det vår när solen skiner. Vi har inte så stora krav som att det ska vara snöfritt och spira i rabatterna...
Fylld av energi efter den drygt timmeslånga promenaden färdigställde jag citronpajen som jag började på igår kväll. Recept av Roy Fares
och den blev alldeles fantastiskt god! Pajskalet är penslat med vit blockchoklad. Fasiken, vad kul det är att baka när det går bra!
Matupplevelse
Den finns mat och så finns det mat och det kan vara en milsvid skillnad på mat och mat. Den som inte vill se matbilder ska sluta läsa nu.
Igår hade jag förmånen att tillsammans med Christin få fira hennes födelsedag med en helkväll som inleddes på Invit med varsin drink. Christin drack en White lady och tänkte att jag skulle ha en Green lady, men gossen i baren kunde inte blanda den så det fick bli en annan. Apple Sting, tror jag den hette. Eller Appletini Invit Style. God var den i alla fall...
Christin hade beställt bord på Cg så vi begav oss dit. Till förrätt åt Christin halstrad pilgrimsmussla med anklever, oxbringa, laxrom och rostad puré på jordärtskocka och tryffelsky.
Mat kan alltså vara en osannolik upplevelse och det här var en sådan. Det går inte att med ord beskriva de fantastiska smakerna. Lägg därtill en glad servitris som med sin servicekänsla förhöjde upplevelsen. Hon öppnade bl a en ny sorts Chablis så Christin fick smaka både den och den "gamla" utan att hon ens bett om det. Själv drack jag vitt vin rakt igenom eftersom jag inte mår så bra av rött.
och jag valde Surf´n´turf - vitlöks och chilihalstrade spett på oxfile och kungsräka med chiliaioli och zucchinisallad. Serverades med grillat bröd.
Till förrätten drack vi champagne, riktig sådan, och det var nog första gången i mitt liv som jag gjorde det.
Därefter var det dags för varmrätten. Grillad hjortytterfilé med bakade betor, vinteräpple, varmrökt sidfläsk och svamp som serverades med rödvinssås och potatisgratäng blev det för Christin, medan jag valde ört- och vitlöksgrillad lammrygg med rostad paprikacremé, chevreost, bakade cocktailtomater och reduktion på rödvin, honung och lime. Detta serverades med vitlöks och rosmarinrostad potatis med knaperstekt sidfläsk och parmesanost.
Till efterrätt tog vi likadant - Crème Brûlée med kondenserad mjölk med kolacrunch-glass.
En kväll som jag kommer att leva länge på således. Jag vaknade första gången halv åtta i morse men lyckades somna om och sov ända till 12. Elva timmar! Tusan så härligt. Det var plusgrader ute så jag och Malin promenerade in till stan.
Där köpte vi mascara och en muffinsplåt för för minimuffins. Sedan gick vi på Friends och fikade en lång stund innan vi vandrade hemåt. Ikväll har jag bakat citron- och chokladmuffins i den nya plåten.
Jag tänker att formatet är lämpligt till cupcakes med topping då de har en tendens att bli ganska mäktiga. Det får jag testa på måndag. Måste köpa en flaska mörk rom först och börja med favoriterna Jack Sparrow-cupcakes.
Nu väntar sängen för imorgon har jag faktiskt tänkt jobba några timmar!
Katten å ja!
Katten och jag, vi är goda vänner fastän mycket olika. Vi tycker om olika saker, Katten e lång jag är längre. Katten promenerar jag kör bil, Katten e barnet, jag är mamman. Men en sak har vi nog gemensamt. HJÄRNAN!
Av våra matcher slutar 9 av 10 matcher oavgjort. Inte alltför sällan svarar vi dessutom likadant på frågorna. Här blev det en liten skillnad i rond 5 och i rond 6 gick jag om henne med en poäng så matchen slutade 12-11. Men det var ett ovanligt slutresultat.
Fridaflytt
Livsandarna har börjat vakna. Det är kanske inte vår i luften ännu. Anledningen till att jag känner mig lite gladare, mer avslappnad och utvilad är nog snarare min utflykt till Blekinge förra helgen. Slutet på min G4S-tid närmar sig och den här veckan har vi tagit emot ett antal nyfikna och positiva adepter som vi skall försöka lära allt vi kan. För min del lär det gå ganska snabbt...
På lördag sätter sig Frida på tåget mot Halmstad. Där väntar tre månaders grundläggande militär utbildning. Det innebär att hon inte längre kommer att dela lägenhet med Ellen. Jag och Janne har därför fyllt våra bostäder med Fridas bohag. Tur att jag bor ganska stort ändå.
Med höstens ryggskott i färskt minne lät jag bli att bära grejer men jag hjälpte till att städa litegrann i alla fall. Små saker som tog lång tid. Plattorna på spisen och golvbrunnen i badrummet. Jag konstaterar stolt att jag numera är tämligen härdad och tänker tillbaka på de första åren som nyskild, då jag ibland övervägde att bli sambo med i princip vem som helst, förutsatt att han lovade att ta hand om den grå geggan som är resultatet av långa hårstrån och tvål- och schamporester i förening. Jag tog dock mitt förnuft tillfånga, stålsatte mig och klarar numera av sysslan utan att klökas nämnvärt.
Ikväll hade Ellens föräldrar fixat det mesta när jag kom så jag tog hand om lite småfix innan vi tömde lägenheten på sin sista pinal.
Och de vidriga halltapeterna slipper man se igen.
Nyseparerade men glada ändå!
Tänk att min Fridolina skall bli militär!
En dag med Deutgenz
Jojo, det var ett tag sen, men jag har verkligen inte gjort något särskilt. Jobbat, ätit och i bästa fall sovit en stund då och då. Och så har jag sytt färdigt min kostym. Jag ska fota den endera dagen.
Jag har i alla fall varit i Stockholm två fredagar i rad och igår fortsatte jag mot Ronneby istället för att åka hem. Där blev jag hämtad av Thomas och Anna. Vi åkte vidare till Karlshamn och after work på Brasserie Fridolf, där vi träffade goda vänner och lyssnade på Jens U Nilsson som var kvällens trubadur. Brasseriets buffé var nog den bästa och mest prisvärda aw-buffén jag ätit.
Vackra Anna Neah
Välkomnande ljus
Den vackra kungsgranen står fortfarande frisk och grön i vardagsrummet, dock en smula "avjulad".
När vi kom hem slog vi oss ned i sofforna men efter en stund satt vi alla med hängande huvuden och klippande ögonlock och vi fann för gott att gå och lägga oss. Luften i den gamla skolan är frisk och sval och mot morgonkvisten tog jag täcke och kudde, gick ner i vardagsrummet och somnade på en av sofforna. Halv tio i morse var det full rulle. Efter frukost packade vi in oss i Annas och Thomas lånebil, en Volvo V70-98, som tickande, gnisslande och gnällande tog oss mot Kristianstad och Gittes Tygkälla i Rinkaby.
Tygbutiken är väldigt stor till ytan och fullproppad med tyger, allt från långt tillbaka fram till nu. Jag tror inte att de har haft så många utförsäljningar. Det tar en stund innan man tar in allt och kan börja se själva tygerna. Butiken är belägen i en gammal ladugård och består till stor del av små rum och alkover och överallt har man placerat gamla provdockor. Det gäller att komma ihåg var man befinner sig, för ibland känns det som att man är i ett skräckkabinett...
På vägen passerade vi ett slott - Trolle-Ljungby. I Norrbotten har vi inte så många slott. Inga alls, faktiskt.
Det här är Anna. Hon är riktig och inte alls läskig
Thomas skulle köpa blad till filofaxen så därför åkte vi in till Kristianstad där vi började med att fika på Duvanders. Räktårta och budapeststubbe med hallon och så en latte på det. Mums.
Efter hemkomsten har vi sovit middag en liten stund. Nu sitter Anna och jag vid varsin dator medan Thomas står vid spisen. Ser ni vad vi får till middag?
...är det allt som återstår
Det blev en oerhört tung arbetsvecka. Först var det måndag, fast torsdag, och sen blev det tack och lov fredag. Natten mot torsdag sov jag inte en blund. Inte en enda ynklig sekund lyckades jag glida iväg. När klockan visade 03:21 visste jag att det var kört och jag grät en liten skvätt och tyckte synd om mig själv, för trött var jag ju så ini bomben. Kvart i fem lämnade jag sängen och spolade upp ett badvatten och klockan sju var jag färdig att hämta mina kumpaner. Därefter förlöpte dagen som i en dimma. Jag åt mörk choklad och mandariner och lyckades slumra någon halvtimme på lunchen i soffrummet, men när jag kom hem var jag så trött att det susade i öronen. 18:42 släckte jag sänglampan och 05:45 vaknade jag av väckarklockan. 11 timmar!! Det är väl ändå jäkligt bra? Gör om det, den som kan!
Det har varit en underbar jul. Jag är så tacksam över avsaknaden av traditioner. Vi tar varje år som det kommer. Julaftonen föregicks av flera dagar med, ursäkta uttrycket, myyyys med telningarna.
I år var ungarna hos mig fram till sen eftermiddag på julaftonen så vi hann öppna julklappar, käka knäck och umgås.
Jag fick bl a ett OPI nagellack av Björn,
och en bok/ett album av Frida med text och bilder från vår fjällvandring i augusti.
Så fick jag parfym, sminkborste, ansiktsmask, trisslotter och en Tangleteezer. När ungarna gått ner till Janne åkte jag till brorsan. Där var också mamma, brorsans kompisar Kenneth och Anita och Christoffer, min äldste brorson, och hans tjej och lilla dotter Annie. Jäkla gullig unge och kolossalt lik sin pappa.
Sen åkte jag hem och i samma veva kom ungarna. Jag hade inte gjort någon gröt så det fick bli skinkmackor och lax. Och plötsligt stod jag och gjorde gravlaxsås tjugo i två på natten...
Ja, det var den julaftonen! Julafton borde ALLTID vara på en måndag...
Domedagar
Jorden gick förstås inte under igår, och det var ju bra. Men för mig och mina två samåkningskumpaner höll det på att ta slut redan i tisdags på väg till jobbet. Vid busshållplatsen på väg 97 i Gammelstad stod det ett utryckningsfordon med blåljusen påslagna. När vi kom närmare visade det sig att det var en civil polisbil och framför den, i vårt körfält, stod bodenbussen. Vår chaufför saktade in rejält, tittade i backspegeln och började byta fil, men svängde snabbt tillbaka då det plötsligt dök upp en taxi i ändalykten på "vår" bil. Han blåste alltså på i uppskattningsvis 150-160 km/h och det var med nöd och näppe han passerade på vår vänstra sida, med bromljusen blinkande och med lätt bredsida. Vår chaufför ställde sig på bromsen för att inte köra in i den stillastående bussen, men sen satte han av efter den gula taxin, som fortsatte i samma galna hastighet, med ena hjulparet i vägkanten för att riva upp så mycket snörök som möjligt. Färden gick mot Sunderbyn och inne i gamla byn körde han 90 där det är 30, men till slut svängde han in på en gård och därefter utspelade det sig en ordväxling i en ljudnivå och med ett vokabulär som inte lämpar sig i skrift. Medan detta pågick fällde taxichauffören upp en skolskjutsskylt på taket och ut ur huset kom en kvinna med ett barn som klev in i baksätet. Fy, så hemskt att skicka sitt barn med en sån galning.
Nå, taxibolagets chef är informerad och det var tydligen inte det första klagomålet på den chauffören så jag hoppas ju att han oskadliggörs på något sätt. Jag fattar inte att han inte saktade ner vid busshållplatsen där den civila polisbilen stod med blåljus! Det hade ju kunnat vara en olycksplats med människor på vägen! Eller en vanlig poliskontroll, eller vad tusan som helst! Jävla galning.
Trots att det gått flera dagar är det inte utan att det känns i hjärtat när jag tänker på hur nära det var. I den farten spelar det inte så himla stor roll att man sitter i en trafiksäker bil. Hade det smällt hade vi i bästa fall legat i en sjukhussäng nu, men det troliga är kanske att vi suttit på ett moln och tittat ner på er andra.
Nu gick det ju bra, och jag kunde ägna mina få lediga timmar den här veckan åt att bygga hus. I flera år har jag byggt samma tvåvåningshus efter en mall jag hittat i en bok, men nu blev jag lite less och ville göra något nytt. Jag vet ett vackert hus i Blekinge, Annas och Thomas gamla skola, så jag kollade lite på bilder och gjorde en förlaga i papp innan jag skred till handling. Det blev sådär. Propotionerna är rätt ok, men under tillverkningen dök det upp saker som jag borde gjort annorlunda, så jag bygger nog ett likadant nästa år, ett mindre skevt hus.
Belysningen består av små batteridrivna ljusslingor från Claes Ohlsson.
Igår kväll åkte jag till min bror en sväng och bäst jag satt där fick jag ett mms från Frida, som hade stora problem med ljussättningen av julgranen. Själv har jag ingen gran så hon har fått låna mina grejer, julgransmatta, pumlor och annat pynt, men nu stötte hon och hennes vänner alltså på patrull när de skulle placera belysningen.
Trots den sena timmen, 23:00, fick jag göra en utryckning till Stengatan.
Tack vare mitt lugn och min livserfarenhet, kombinerad med en ENORM erfarenhet av att klä julgranar, såg den ut så här när jag åkte hem. Nog är det något speciellt med en äkta julgran.
And it´s so funny funny what you do honey honey
Lördag morgon. Vaknade halv elva, gjorde frukost som jag intog halvliggande i soffan medan jag tittade på Lyxfällan. Har jag berättat att jag på kort tid gått från tjock-tv till en platt och från denna till nästan hemma-bio? En alla tiders kille visste vilka kablar som behövdes och hur de skulle kopplas. Så nu kommer allt ljud från datorn ut i mina suveräna Jamo-högtalare som sitter så fint uppborrade under taket. Strålande. Nu tillbringar jag mer tid i soffan än vid köksbordet, vilket kanske inte är så bra i längden... Lördagens enda förpliktelse bestod i att laga mat och närvara vid en konsert i Öjeby kyrka. Den senare för en recensions skull.
Det blev alltså en halv spa-dag eftersom jag inte behövde göra mig någon brådska. Mätt och med lockar i håret drog jag mot Piteå prick 17. På kvällen skulle det vara Dansbandskrampen på Folkan och sist det var, för typ två och ett halvt år sedan, var det nog 800 pers där och ruskigt kul. Då var det Lennes me Bitte, Rolf Åhmans och ett band till som jag inte minns vilket det var, som spelade. Vi pratar alltså lokala band, världsberömda i hela Norrbottens kustland och ENORMA dragplåster på dansbanorna när det begav sig på det ljuva 70-talet och tidiga 80-talet. Själv kom jag inte med förrän i början av 80-talet, men hann med några år innan äktenskap, pistolskytte och barnafödande tog över för en tid.
Jag tog med mig kläder lämpliga att dansa i bautifallatt och åkte till Hans och Märit efter konserten. Och såklart bytte jag om och hängde på. Man måste ju herregud få ha kul! Jag tog inga bilder på dansen, men väl en bild i Larssons nyrenoverade badrum. Mest för att jag matchade inredningen så kopiöst bra och för att jag också skulle vilja ha skjutdörrar med spegelglas någonstans.
Polisen hade kontroll efter Sundsgatan och stoppade både mig och Hans. Det blev kö och under tiden plockade jag fram mitt körkort som polisen tittade på medan jag blåste i alkomätaren. "Jaha!", sa han glatt "Det här körkortet såg ju väldigt bra ut!" och lämnade tillbaka det. "Jodå" svarade jag. "Jag är jättenöjd med det. Funkar skitbra!" Och så fick jag köra.
I Luleå har vi en arrangör som tycker det är kul att ordna dans samtidigt som andra i närområdet. Han ordnade bl a gratisdans samma kväll som Thomas hade sin allra första dansgala för ett antal år sedan. Nu skall han äntligen lägga ner (igen) och passade på att ha sin sista dans samtidigt som Piteå hade sin sedan länge planerade Dansbandskramp. Det var ju förstås lite trist eftersom det inte kom så himla mycket folk, men å andra sidan var det skitkul människor i Piteå. Ni vet, såna där som var på dans för 150 år sen och som man inte sett sen dess. 75 % av de som var där hade säkerligen inte varit ute sen -75.
Jag överdriver lite. Jo, det stämmer att det var många oldies där men också flera goldies. Såna jag dansade med när jag var 20 och de dansade precis lika bra foxtrot nu. De tre liveorkestrarna Kjell Bertils, Focus Fem och Silvertones (den sista en för mig okänd orkester) gjorde sitt bästa och spelade bara helt underbara låtar. Inga gamla dansbandslåtar (vilket jag i och för sig inte har något emot) utan mest det man dansade till på min tid. If i said you have a beautiful body, Jag blundar och drömmer, I can fel your heartbeat och lite sånt. Och sen var alla så GLADA. Det är möjligt att det hade något att göra med de flaskor och glas som stod på borden, men även jag och mitt sällskap var glada, trots att vi bara drack kaffe så det berodde nog mer på den allmänna stämningen. Jubel och applåder.
Idag har jag suttit åtskilliga timmar framför datorn i ett försök att få ihop närmare 3000 tecken innan kl 14. Jag fattar inte hur det kan ta sån tid! Formuleringar och ångest trängs i skallen men idag blev jag klar strax efter 13, så lite rutinerad börjar jag kanske bli.
Därefter gick jag till mamma. Frida var redan där och hade hunnit koka kaffe och duka fram fika. Det blev ett jättefint besök med mycket prat om hur det såg ut i Luleå när jag var liten, hur det var att handla i kiosker med lucka och vilka butiker som fanns där vi bodde.
Som vanligt har helgen gått alldeles för fort men än är den inte slut och jag ska nog hinna sy några timmar.
Silvermåne över bergen
Igår morse vaknade jag av mig själv, förvånande nog. Klockan var 06:53 och det var ju inte så bra med tanke på att jag måste gå ner till garaget prick 7 för att hinna hämta mina kamrater. Jag hade alltså hela sju minuter till mitt förfogande och på dessa skulle jag hinna klä på mig, måla mig samt äta frukost. Kanske något mindre, eftersom jag förvånat stirrade på telefonen i kanske en minut innan det i mitt omtöcknade tillstånd gick upp för mig att det inte var läge att snooza. Jag fick förstås prioritera bland göromålen och jag valde att klä på mig eftersom det var minusgrader ute.
Allt gick bra och väl på jobbet blev jag omhändertagen av mina fina arbetskamrater. Då jag inte hunnit äta något (överhängande risk för svimning) blev jag erbjuden frukt och yoghurt och jag fick låna kontanter så jag kunde köpa en smörgås när Opalen-David kom med mackor och lunch. Dagen blev alltså inte alls sådär förryckt och obalanserad som man skulle kunna tänka sig utan mer som vilken dag som helst. Bortsett från sminket då.
På kvällen var Ulrika och jag på spökvandring i Gammelstad. Medan fjolårets vandring ägde rum bland kyrkstugorna och runt kyrkan så var den här placerad på friluftsmuseet Hägnan. Vi träffade en bödel, en mara, flera gengångare och lite andra väsen. Förra året ösregnade det men i år var det stjärnklart och nästan fullmåne. Det blev en jättehäftig kväll men jag hann bli ordentligt genomkall, så det blev ett varmt skumbad när jag kom hem.
I morse hade jag planerad sovmorgon och det är förstås att föredra framför ovan nämnda variant. Min kollega skulle till tandläkaren så därför bytte vi pass och jag jobbade till 18 istället för henne. Imorgon är det återigen fredag och om två veckor är jag i Vemdalen!
Det är ljus över stränder och näs
Jodå, jag är medveten om att uppdateringarna på bloggen inte duggar särskilt tätt. Har som inte haft tid bara. Men nu tar jag fem minuter från min värdefulla sömn för jag sitter här och är sådär nöjd som man kan vara när man fått nånting gjort som man gått omkring och gruvat sig för ett tag. Vi pratar alltså däck. Vinterdäck. Sist jag rörde vid ett däck, för några veckor sedan, blev jag liggande i nästan en vecka och jag är fortfarande inte återställd. Det kritiska läget är just rulladäckhöjden men också diskmaskinshöjden. För högt för att böja benen och för lågt för att kunna vara rak i ryggen. Min snälle bror Håkan har i alla fall offrat flera av helgens timmar på mig. Jag har inte behövt göra något tungt alls. Bara flyttat centrumplopparna (ni vet, de där som det står SAAB på) mellan däcken samt märkt upp sommardäcken med vit krita. Det senare lyckades jag väl inte så bra med eftersom jag såg att jag skrivit VF på två stycken...
Det var i alla fall soligt och fint så det gick ingen nöd på mig där jag satt och övervakade arbetet.
I morse var fick jag än en gång dra på mig arbetsbyxorna och jag insåg att jag faktiskt trivs i dem. Kan man gå till arbetsförmedlingen och säga att "Jag tar gärna ett jobb där jag får ha arbetsbyxor!"?
Jag insåg också att hallspegeln behöver putsas...
Efter att ha hämtat min bror och sommardäcken åkte vi till hans jobb där min brorson redan väntade. Så tvättade vi av bil och sommardäck. Ja, eller vi och vi... Jag sprayade i alla fall på avfettningen.
Min brorson Peter har en välskött Volvo. Väldigt välskött.
Nu känns det riktigt riktigt bra. Håkan erbjöd mig att ha däcken i hans garage och det känns så jäkla skönt att slippa rulla dem genom källargången och klämma in dem i mitt redan överfulla förråd. Bilen är ren på utsidan och hyfsad på insidan. Kupévärmaren är på plats fast jag hoppas ändå att vintern dröjer ett tag till. Det var riktigt nära i tisdags.
Snö på bilen innebär att badsäsongen inleds. Det är det enda som hjälper när man fryser ända in i märgen. Ja, det finns kanske andra metoder också...
Nåmen, det var väl allt då? Förutom att jag har sytt en klänning.
70-talsinspirerad av ett kraftigt jerseytyg som jag köpt på Gittes i Rinkaby. De svarta detaljerna på fickorna samt kragen är av lack.
Jag är riktigt nöjd. Faktiskt.
Right back where we started from
Man skriver ju inte med ryggen, men eftersom jag tillbringade i princip hela förra veckan liggande i soffan så fanns det faktiskt inte så mycket att blogga om. Jag pallrade mig upp, stapplade ner till bilen och åkte till jobbet på fredagen och det var väl ungefär vad jag mäktade med. Det blev inget Martinez i Kalix på lördagen, det orkade varken jag eller Ingrid och Kent. Men jag tog mig i kragen och åkte till min gulliga svägerska på söndagen för hon fyllde år. Det bjöds på massor av gott fika. Huset var fullt av mina brorsbarn med fruar och ljuvliga barnbarn. Det var verkligen kul.
Plötsligt var det måndag igen men vartefter dagarna har gått så har jag blivit mer och mer rörlig så det är ju på rätt väg. Får väl bara passa mig och inte hålla på och lyfta i tunga saker på ett tag. Jag tror soppåsarna räknas dit.
I tisdags var jag tillsammans med några kollegor, först på Harrys och åt och sedan åkte vi till Coop Arena i hopp om att få se Luleå Hockey spöa Brynäs, men tyvärr så blev det tvärtom.
Fast det gjorde egentligen ingenting. Det var roligt i alla fall. Jag konstaterade än en gång att jag ser som en örn, när jag från min plats kunde läsa vad som stod på lappen på sargen (längst till höger på bilden). Väldig imponerande tycker jag själv, och jag uppfattade det som att de andra också tyckte det.
Vi hade också en hiskelig tur som hade en tvättäkta sportkommentator bakom oss. En bankman som visste precis ALLT.
"Ja, spela puck nu, spela puck!"
"Nu är isen blöt, så nu får de vara försiktiga"
"Vilket spel! Vilken dynamik!"
"Gunnarsson har ett bättre driv än Fransson!"
"Fantastisk hockey! Vilken energi!"
"Den här femman gillar jag!"
Och så vidare, och så vidare, och så vidare - matchen igenom.
En del hockeyspelare klär sig så slarvigt. Nr 16 hade t ex inte dragit ner tröjan baktill. Den hade fastnat innanför det där ryggskyddet och det såg ju inte så snyggt ut. Men jag kunde inte göra något för går man för nära sargen blir man avstängd från ALLA elitseriearenor under två år och det vore ju FRUKTANSVÄRT.
Sent igårkväll hämtade jag Katt som är hemma på besök över helgen och det är så himla kul.
Nu sitter hon här vid köksbordet och har just bakat cookies i brist på jäst (det är ju kanelbullens dag).Vi spelar Gilbert O´Sullivan och har det bara mysigt. Fast Malin gick härifrån när jag började sjunga.
Och på badrumsgolvet ser det ut som förr...
The only thing Columbus discovered was that he was lost
Det var blev en riktigt bra dag som jag nästan till fullo ägnade åt dottern som var på väg till Göteborg. Att hon inte ens hade börjat packa bekymrade henne föga där hon satt i solen utanför Smedjan och målade små barn i ansiktet. Det var dock lite ont om ungar som ville bli målade under de första 90 minuterna, men när det började dra ihop sig till sluttid kryllade det plötsligt av dem.
De flesta ungar ville vara katt, Så det blev både rosa, blå och orange katter, men så var det en som ville bli sminkad som en fladdermus! Det var ju udda, men Katarina fixade naturligtvis det också. Annars är hon ju ruggig på att göra kranier, fast det är kanske inget man målar i ansiktet på ett barn.
Ingen ville i alla fall vara häst. När vi hade packat oss från stan flängde vi runt och hämtade kvarglömda persedlar, tatueringsmaskinen, sprayburkar och lite annat och medan samtliga avkommor gick till sin pappa för att äta fick jag lite egentid som jag spenderade i badkaret.
Därefter kom de hem och Katarina började packa. Det slutade med en resväska, min stora Haglöfs-rygga, dataväskan och en påse med sånt-man-kan-äta-när-man-ska-åka-tåg-långt. Allt vägde bly. Jag, Malin och Janne följde henne till tåget men åkte därifrån innan det rullade iväg från stationen. Just det momentet kan ju kännas lite smärtsamt för alla parter, så det kan man ju försöka undvika.
Istället körde jag till Piteå där Perikles spelade för första gången på MASSOR med år. Thomas påminde sig om att när han dansade till dem på pitefolkan 1991 så var det lapp på luckan kl 22. Det var det inte igår. Skulle tro att det inte var mer än typ 300 pers, alltså ca 1200 färre än -91.
Det är möjligt att de spelar bra, ja, det gör de ju, men de spelar definitivt inte dansmusik i min smak. Visst, det var ett jäkla tryck men många svårdansade låtar. Det har ju då ingen betydelse för de här som tar sig fram med hoppsansteg över dansgolvet för att plötsligt tvärnita och stå still och liksom rista till innan de hoppsansa hoppar vidare. För dem är ju takten av underordnad betydelse. Men för oss som dansar foxtrot är det inte lika enkelt.
Fast det var i alla fall riktigt rolig. Rena nostalgikvällen. Blev uppbjuden av jättemånga duktiga killar. Man får ju vara tacksam över att ens marknadsvärde fortfarande är högt. Det är ju faktiskt älgjakt så konkurrensen var stenhård och det gick nog ett antal tjejer på varje maskulin varelse. Med tanke på att medelåldern var betydligt lägre än vad den brukar vara gick det jättebra för mig. Det var nästan så att jag för en stund övervägde att åka dit även nästa helg, på Zlips, men det slog mig att jag faktiskt ska ha främmande då. Vilken tur... Det får bli Elisa´s på Björknäsparkens säsongsavslutning på fredag istället.
Idag har jag haft tvättstugan i fem timmar och konstaterade att man hinner tvätta bra mycket mer när man har ett pass mitt på dan än på kvällstid , som jag annars brukar ha. Och så kände jag en liten liten glädje när jag insåg att tvättmängden, i och med Katarinas flytt, kommer att minska enormt.
Fast nog ser handdukshängaren lite tom ut. Ett par år till, om ens det, så är det bara min som hänger där...
Nä, ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag onekligen att det är bra att hon är ute och rör på sig lite. Nu får jag ju också en anledning att åka till Göteborg och det kan ju vara kul. Tro det eller ej, men jag har faktiskt vänner där.
Nu är det dock dags att gå och lägga sig. Ska bara overlocka litegrann först. Imorgon väntar en helt vanlig arbetsvecka, utan den sovmorgon jag åtnjutit hela den gångna veckan. Otroligt vad de där 75 minuterna kan göra mig så mycket gladare och mer harmonisk...
Natt, Katt och alla ni andra.
Sunday, monday or always
Det var i alla fall en väldig tur att Gunilla envisades med att vi skulle plocka ihop och tömma borden redan under natten, innan de åkte. Det var nämligen nog mycket att ta hand om ändå dagen efter. Sigge tog hand om de stora grejerna, bord och bänkar, Thomas styrde upp inne i köket medan Anna och jag bar undan flaskor, burkar, tomma burkar och annat löst.
Den här dagen var den i särklass varmaste jag fått uppleva på länge. Det var 31 grader men ändå var hettan inte särskilt tryckande utan det var bara skönt. Anna åkte iväg och tränade inför onsdagens konsert i Asarums kyrka och då satte jag mig i skuggan i hammocken och bara njöt.
När hon kom hem packade vi oss iväg till Diana och Sven-Göran, som är bland de mest gästfria man kan tänka sig. Där brukar vi alltid bada bubbelbad, men idag badade vi i havet. Helt underbart!
Sedan blev vi bjudna på kräftor till förrätt nere på bryggan. Det serverades bubbel till de som inte körde, d v s alla utom jag, som drack fläderdryck av cidertyp. Från Coop...
Det blåste rätt friskt och även vindarna var varma. Tyvärr ville ett sällskap getingar dela vår samvaro och plötsligt bar det sig inte bättre än att en av dem stack mig i lillfingret. Han levde inte så många sekunder till, men jäklar vad ont det började göra efter en stund.
Så småningom började solen dala
och vi förpassade oss inomhus innan den gick ner för gott den kvällen.
Där blev det mer mat, kel med kattungar, bubbelbad för Sigge och S-G, discodans samt besök av en kär vän.
Men även den kvällen hade ett slut. Anna skulle upp och jobba på måndagen, precis som en vanlig människa, och Thomas och Sigge skulle köra bort scengolv och lite annat. Även måndag bjöd på sol och värme och jag hann med en stund i hängmattan
innan det var dags för den oundvikliga hemfärden. Det var bara att ta på sig långbyxor eftersom jag hade en känsla av att det kunde tänkas vara lite svalare i Luleå. Jag hade så gärna velat stanna men jag är jätteglad för den underbara helgen och för alla fina vänner. Jag kommer ju förhoppningsvis tillbaka
I can't sleep in the wake of Saturday
Jag vaknade av att Anna rörde sig i köket och eftersom det var en del att göra under dagen fann jag för gott att kliva upp. Tillsammans bar vi fram badkaret, fyllde det med ved och tände på.
En stund senare kom Silvio och Mattias och satte igång med grisen, som såg ut såhär efter några timmar.
Annas syskonbarn Vilma och Matilda tog en liten paus i hjälprederiet. Dagen innan hade de bakat mängder av kakor och muffins!
Strax kallade plikten igen och Anna visade hur man gör bollar av silkespapper. Samma princip som servettrosor. Vi massproducerade ett gäng i olika färger och storlekar som Anna därefter hängde upp lite här och där, runt huset, i partytältet och i trädgården.
Lille Knas undrade förstås vad hon pysslade med.
Sedan var det dags för lunch
och på det en kopp kaffe.
Så småningom var alla förberedelser klara och gästerna började strömma in. Först gick vi en tipsrunda med kluriga frågor innan det var dags för mat. Anna hade ställt fram lyckohjulet på bardisken och någon snurrade fram en historia av och med Olle som alla skrattade gott åt.
Självklart hade Thomas megafonen till hjälp när han påannonserade festens olika programpunkter.
Tiden går fort när man har roligt och plötsligt var det mörkt, men fortfarande väldigt varmt. Frampå nattkröken flyttade vi inomhus och avrundade med lite flygelhäng.
Anna spelade och sjöng dels själv, men också Jonas och Olle. Ja, till och med jag sjöng Invitation - tonsatt bitterhet....
Sedan var kvällen obönhörligen slut. När de sista gästerna gav sig av hade det blivit lite morgon och det var dags att gå och lägga sig. Jag vaknade förvånansvärt tidigt på söndag morgon och låg kvar rätt länge för jag ville inte väcka de andra och det är svårt att smyga ljudlöst i ett gammalt hus. Men till slut var jag tvungen att gå upp och göra frukost för magen kurrade högt.
Solen sken och jag kan inte säga hur skönt det var att sitta på bron i värmen.
Jag hade inte ont i huvudet, jag var inte bakis men nog kände jag mig lite matt...
Morgon mellan fjällen
Helgen var planerad in i minsta detalj när jag fick ett sms från Frida i vilket hon föreslog att jag skulle komma upp till Kvikkjokk för att därifrån vandra till Njunjes och sova över. Jag bestämde mig ögonblickligen för att lämna wo till Bengt-Hennings, Sannex och Retrorally.
På fredag efter jobbet packade jag ryggsäcken med det jag kunde tänkas behöva, provianterade på Kvantum och gav mig därefter iväg. Det blev en liten avstickare till Björknäsparken där jag bjöds på kaffe och äppelkaka med vaniljgrädde och fick en skiva av Bengt-Hennings så jag skulle kunna njuta av dem i bilen när jag nu inte skulle hinna dansa till detta fantastiska band, som utan tvekan vet hur en danslåt skall spelas.
Därefter fortsatte jag de återstående 25 milen och anlände till Kvikkjokks fjällstation omkring midnatt. Jag stannade strax söder om Årrenjarka och tog en bild på den fina fulla månen som lyste upp min väg.
Eftersom vi skulle upp ganska tidigt blev det sängen tämligen omgående och jag somnade snabbt till bruset av forsen utanför fönstret.
På morgonen åt vi frukost på hotellet innan vi tog våra ryggsäckar och gick ner till båten. Vi blev skjutsade de första fem kilometerna och då återstod endast 13 km vandring.
Vid första hängbron hittade vi denna. Förmodligen lämnad av någon som insett det omöjliga i att dra den bakom sig över stock och sten.
Humöret var på topp!
Vad kunde det annars vara? Strålande sol, vackra vyer och underbart sällskap!
Vi fann både mogna och, som här, mindre mogna hjortron.
En kvarleva låg på en stubbe. Var de månne efter en bjärv?
Ungefär halvvägs rastade vi och här var vattnet alldeles grönt
och det växte blåklockor i stenen.
Vi hittade ett hus som Frida skall bo i när hon drar sig tillbaka
med tillhörande lada
Så hittade vi ett hus till men det var ganska trasigt
med många lager tapet på väggarna
lite inredning kvarlämnad
och isolerat med gamla mjölsäckar. Läs texten! Vetemjöl ända från Kalmar!
Så småningom var vi framme i Njunjes. Det var högsommarvarmt och vi hämtade vatten i forsen, bredde ut våra liggunderlag och sov sedan middag en stund.
När vi vaknade satte vi upp tältet och åt litegrann, så tog vi ännu en liten promenad på några kilometer. Långt därnere är Njunjesstugan.
Den syns bättre på den här bilden.
När vi kom tillbaka till stugan så åt vi en varma koppen till kvällsfika medan vi satt och pratade med stugvärden en stund. Han gav mig en linda till mitt knä, som helt otippat börjat krångla och jag var onekligen lite orolig inför promenaden tillbaka till Kvikkjokk. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några som helst bekymmer med knäna, så det var helt oväntat.
Vi gick och lade oss i tältet och somnade snabbt, men både jag och Frida vaknade under natten av att vi frös, hon värre än jag då jag i alla fall hade dunsovsäck. Sen är det ju faktiskt inte så himla bekvämt att sova på liggunderlag... Lite hårt, minst sagt. Men så hemskt var det nog inte i alla fall, för vi vaknade inte förrän kvart över åtta morgonen efter, alltså ungefär den tid vi tänkt ge oss iväg.
Solen sken även denna dag
och när vi packade tältet kom stugvärden ner till oss och sa:
- Jag har funderat och vi gör så att jag går med er en bit och bär din ryggsäck och sedan springer jag tillbaka.
Jag protesterade förstås. Jag ville ju inte ställa till något besvär, men han bara sa att "jag har tiden". En så ofattbart god människa. En sådan handling är svår att återgälda, men jag tror han förstod hur tacksam jag var.
Det blev en trevlig promenad tillbaka och efter kanske sju-åtta kilometer bytte vi ryggsäckar. Han tog sin lilla löparsäck och jag min stora fjällsäck och sedan vände han och började springa. Han räknade med att det skulle ta ca 50 minuter tillbaka till Njunjes. Frida och jag fortsatte mot Kvikkokk och med vandringsstav i handen kunde jag ändå avlasta knät hyfsat och vi höll en tämligen bra fart.
Det började inte göra sådär olidligt sjukt ont förrän sista kilometern kanske. Alltså ont hade det gjort innan men nu blev det nästan outhärdligt, men det var bara att ta ett steg i taget. Det som inte dödar härdar fast det var skönt när båten kom och hämtade oss.
Hemma hos Frida packade jag och så åkte vi ner till Årrenjarka där vi åt en underbart god renskav med ljuvligt fluffigt potatismos till. Åh, fy tusan vad vi var hungriga.
Årrenjarka Fjällby har en alldeles ny anläggning som är helt otroligt fin, väl värd ett besök.
Innan vi skildes åt, Frida och jag, så åkte vi ner till Tjåmotis där vi hälsade på Fridas farfar, min f d svärfar. Det var jättekul för det var så väldigt längesedan vi sågs.
Ja, och därefter återstod bara de 25 milen hem till Luleå. Med farthållaren på 90 kom jag ner i den lägsta bränsleförbrukningen ever. 0,7 l milen och jag kände mig som världens bästa bilförare. Tjejerna bar upp min packning och jag stapplade efter upp till tredje våningen. Sedan slängde jag mig först i badet och därefter i sängen där jag somnade ovaggad. Så var sommarens mest intensiva men ändå mest avkopplande helg till ända.
Tack, underbara påhittiga Fridolina! Vilka fantastiska ungar jag har!
