Helgen var planerad in i minsta detalj när jag fick ett sms från Frida i vilket hon föreslog att jag skulle komma upp till Kvikkjokk för att därifrån vandra till Njunjes och sova över. Jag bestämde mig ögonblickligen för att lämna wo till Bengt-Hennings, Sannex och Retrorally.

 

På fredag efter jobbet packade jag ryggsäcken med det jag kunde tänkas behöva, provianterade på Kvantum och gav mig därefter iväg. Det blev en liten avstickare till Björknäsparken där jag bjöds på kaffe och äppelkaka med vaniljgrädde och fick en skiva av Bengt-Hennings så jag skulle kunna njuta av dem i bilen när jag nu inte skulle hinna dansa till detta fantastiska band, som utan tvekan vet hur en danslåt skall spelas.

 

Därefter fortsatte jag de återstående 25 milen och anlände till Kvikkjokks fjällstation omkring midnatt. Jag stannade strax söder om Årrenjarka och tog en bild på den fina fulla månen som lyste upp min väg.

 

 

Eftersom vi skulle upp ganska tidigt blev det sängen tämligen omgående och jag somnade snabbt till bruset av forsen utanför fönstret. 

 

 

På morgonen åt vi frukost på hotellet innan vi tog våra ryggsäckar och gick ner till båten. Vi blev skjutsade de första fem kilometerna och då återstod endast 13 km vandring.

 

 Vid första hängbron hittade vi denna. Förmodligen lämnad av någon som insett det omöjliga i att dra den bakom sig över stock och sten.

 

 

Humöret var på topp!

 

 

Vad kunde det annars vara? Strålande sol, vackra vyer och underbart sällskap!

 

 

Vi fann både mogna och, som här, mindre mogna hjortron.

 

 

En kvarleva låg på en stubbe. Var de månne efter en bjärv?

 

 

Ungefär halvvägs rastade vi och här var vattnet alldeles grönt

 

 

och det växte blåklockor i stenen.

 

 

Vi hittade ett hus som Frida skall bo i när hon drar sig tillbaka

 

 

med tillhörande lada

 

 

Så hittade vi ett hus till men det var ganska trasigt

 

 

med många lager tapet på väggarna

 

 

lite inredning kvarlämnad

 

 

och isolerat med gamla mjölsäckar. Läs texten! Vetemjöl ända från Kalmar!

 

 

Så småningom var vi framme i Njunjes. Det var högsommarvarmt och vi hämtade vatten i forsen, bredde ut våra liggunderlag och sov sedan middag en stund. 

 

 

När vi vaknade satte vi upp tältet och åt litegrann, så tog vi ännu en liten promenad på några kilometer. Långt därnere är Njunjesstugan.

 

 

Den syns bättre på den här bilden.

 

 

 

När vi kom tillbaka till stugan så åt vi en varma koppen till kvällsfika medan vi satt och pratade med stugvärden en stund. Han gav mig en linda till mitt knä, som helt otippat börjat krångla och jag var onekligen lite orolig inför promenaden tillbaka till Kvikkjokk. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några som helst bekymmer med knäna, så det var helt oväntat.

 

Vi gick och lade oss i tältet och somnade snabbt, men både jag och Frida vaknade under natten av att vi frös, hon värre än jag då jag i alla fall hade dunsovsäck. Sen är det ju faktiskt inte så himla bekvämt att sova på liggunderlag... Lite hårt, minst sagt. Men så hemskt var det nog inte i alla fall, för vi vaknade inte förrän kvart över åtta morgonen efter, alltså ungefär den tid vi tänkt ge oss iväg.

 

Solen sken även denna dag

 

 

 

och när vi packade tältet kom stugvärden ner till oss och sa:

- Jag har funderat och vi gör så att jag går med er en bit och bär din ryggsäck och sedan springer jag tillbaka.

Jag protesterade förstås. Jag ville ju inte ställa till något besvär, men han bara sa att "jag har tiden". En så ofattbart god människa. En sådan handling är svår att återgälda, men jag tror han förstod hur tacksam jag var.

 

Det blev en trevlig promenad tillbaka och efter kanske sju-åtta kilometer bytte vi ryggsäckar. Han tog sin lilla löparsäck och jag min stora fjällsäck och sedan vände han och började springa. Han räknade med att det skulle ta ca 50 minuter tillbaka till Njunjes. Frida och jag fortsatte mot Kvikkokk och med vandringsstav i handen kunde jag ändå avlasta knät hyfsat och vi höll en tämligen bra fart. 

 

 

Det började inte göra sådär olidligt sjukt ont förrän sista kilometern kanske. Alltså ont hade det gjort innan men nu blev det nästan outhärdligt, men det var bara att ta ett steg i taget. Det som inte dödar härdar fast det var skönt när båten kom och hämtade oss.

 

Hemma hos Frida packade jag och så åkte vi ner till Årrenjarka där vi åt en underbart god renskav med ljuvligt fluffigt potatismos till. Åh, fy tusan vad vi var hungriga.

 

 

Årrenjarka Fjällby har en alldeles ny anläggning som är helt otroligt fin, väl värd ett besök.

 

 

Innan vi skildes åt, Frida och jag, så åkte vi ner till Tjåmotis där vi hälsade på Fridas farfar, min f d svärfar. Det var jättekul för det var så väldigt längesedan vi sågs.

 

Ja, och därefter återstod bara de 25 milen hem till Luleå. Med farthållaren på 90 kom jag ner i den lägsta bränsleförbrukningen ever. 0,7 l milen och jag kände mig som världens bästa bilförare. Tjejerna bar upp min packning och jag stapplade efter upp till tredje våningen. Sedan slängde jag mig först i badet och därefter i sängen där jag somnade ovaggad. Så var sommarens mest intensiva men ändå mest avkopplande helg till ända.

 

Tack, underbara påhittiga Fridolina! Vilka fantastiska ungar jag har!