Plötsligt händer det!

"Jag är in VARENDA dag på din blogg, men du uppdaterar ju ALDRIG!", sa min kompis när hon var förbi en kväll med en kjol som jag kortade lite. "Alright, jag ska, jag ska....", svarade jag.
 
Sanningen är att det tar en stund att skriva ett inlägg och jag sitter hellre och stickar eller kollar på datorn eller lagar mat eller.... jag kommer inte på några fler bortförklaringar i hastigheten. Ni är i alla fall några trogna som tittar in mest varje dag och det är ju jättekul!
 
Livet rullar på. Det är dans ibland, jobb varje vardag och kärbon i Umeå åtminstone varannan helg. Och månaderna går.
 
 
I mitten av april brev jag klar med min kofta Siri. Den var jätterolig att sticka och jag känner mig rätt duktig nu, faktiskt. Överväger att sticka ännu en till en vän i födelsedagspresent, i en annan färg. När jag var klar med den tog jag tag i ett s k UFO, unfinished object, en sjal som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Vad ska jag med den till? Den blev fin och jag har ett kapptyg som nog räcker till en rundhalsad kappa utan krage och den passar kanske till den. Vi får se.
 
 
Den var tråkig att sticka på så sätt att den krävde fullständig koncentration och koll på diagrammet. Lyfta maskor hit och dit. Den prickiga "tungan" gick dock snabbare än den andra.
 
Härom helgen kom Hans upp och hämtade mig efter jobbet och så styrde vi kosan mot Umeå. Efter att ha ätit på Stigs i Skellefteå körde vi mot Skråmträsk. Först passerade vi danslogen i Djupgroven.
 
 
Det vilar något sorgligt över övergivna danslogar. Här var det tjo och tjim förr i världen, men i min ungdoms dagar var jag bara här en gång. Då var det Sven-Erics som spelade och eftersom jag har en onödig fallenhet för detaljer så kommer jag till och med ihåg vad jag hade på mig den kvällen. 
 
Säsongerna 2007-2008 bjöds det återigen upp till dans på logen, men då var det nya tider. Tyvärr. Det är ju inget nytt att vi som dansar har blivit kräsna så inibomben. Hittar vi en ojämnhet i golvet, går inte fikakön tillräckligt snabbt, eller spelar orkestern två låtar som går för snabbt så är det kört för det dansstället. Den nye ägaren började med att öppna entrén i samma ögonblick som orkestern slog an kvällens första ackord, och det var ju inte så populärt... Vid nästa tillfälle var det felet åtgärdat och folk hann gå och pudra näsan innan det var dags att dansa. 
 
En annan gång hade han inte korrekturläst annonsen innan den gick i tryck och Streaplers annonserades 21-01 istället för 19-23. Inte bra. Men nog hade jag roligt de gånger vi var där!
 
 
Nu är parkeringen igenvuxen. Sly växer snabbt.
 
Nästa loge vi passerade var Bursiljum. Här har jag inte varit och dansat på flera år, men det är fyra danstillfällen där i år, tre av dem med s k modernband av det slag som jag inte tycker spelar särskilt dansvänligt. Undantaget Highlights, möjligen. 
 
 
Annars är det ett himla fint ställe med anor! 
 
 
Och cykelparkering har de också!
 
Helgerna går snabbt. På lördag åkte vi till Täfteå och dansade till Framed. De har jag "följt" nästan ända sedan de startade i och med att de brukade spela i Vemdalen och ligger under Tonart, och det har varit ett nöje att få följa deras utveckling. De började som "mini-Streaplers" men har nu skapat en egen profil med så otroligt mycket bra låtar (givetvis finns det några Streaplers-låtar kvar i repertoaren), utan att göra avkall på det härliga gunget.
 
 
Jag hittade ett par gamla snickisar i min garderob. Tanken var att jag skulle lägga ut dem på Tradera eftersom de var jättesnäva när jag provade dem senast, för ungefär två år sedan, men plötsligt passade de! Å, så bekväma byxor! Och roligt hade jag på dansen i dem! (Ni vet ju att en del outfits är roligare än andra...)
 
Ja, det blev söndag igen, och vi gjorde en liten avstickare till Bjursele och Hans faster på väg till Luleå. Vi stannade först i Vindeln för en kopp kaffe och en kaka.
 
 
Här ser man förresten hela långa koftan Siri. Ett hittills välanvänt plagg.
 
Nästa stopp blev i Mårdsele, också det en del av Vindelälven. Här tog vi en liten promenad runt området, bland annat gick vi på några hängbroar. Onekligen lite svajigt...
 
 
Mitt hem är äntligen i stort sett återställt efter vattenskadan. Jag "fick" nya tapeter i sovrummet, ny parkett i sov- och vardagsrum men dessvärre la de inte in det rutiga golvet i hallen utan en likadan linoleummatta som jag hade innan. Fult och tråkigt. De slet dessutom bort alla fyra lager mattor så hallgolvet är flera centimeter lägre nu. Dörrfodren liksom hänger i luften och de har satt kromfärgade lister in mot alla rum istället för platta trätrösklar. Lite trist. Jag får väl köpa ett par fina mattor att täcka det fula golvet med.
 
 
Och litegrann saknar jag mina guldgula sovrumstapeter, men de här är förstås mer neutrala om jag nu vill ha andra gardiner eller ett annat överkast.
 
Ja, detta var kvartalets inlägg! Jag ska verkligen försöka var lite mer aktiv här. Bloggen fungerar ju som en dagbok för mig, och det är roligt att sitta och titta tillbaka.

Cry Cat och varmt om händer och fötter

Jag har blivit en garnnörd. Jag har förvisso alltid stickat, men från att ha stickat sockar och tröjor lite nu och då till husbehov är jag numera i det närmaste besatt. Detta kommer sig förstås av alla inspirerande stickbloggare. Många gör egna mönster som de generöst bjuder läsarna på, alternativt lägger upp dem på stickarnas egen community - Ravelry - där en kan köpa mönster för en billig penning.
 
Maria Lärkäng, Asfaltsflickan, är en av dessa duktiga stickare. Det är hon som skapat vanten Gudrun.
 
 
Jag har hittills stickat fyra par Gudrun. På dessa, som är till Katarina, gjorde jag en egen variant av mudden. Det är många som frågat om jag stickar på beställning, men där säger jag nej. Att sticka tar tid och ingen vill betala det jag vill ha för ett par sådana här vantar. Jag kommer däremot att sticka ett femte par till en väns dotter, men det gör jag för att den här vännen står mig väldigt nära och har betytt mycket för mig genom åren. Vi har känt varandra sedan början av 80-talet. Men så kan det vara. Osjälvisk vänskap kan vara hela livet. Jag har några sådana, och det är jag oerhört tacksam för. Hursomhelst så kan man köpa Gudrunvantar i Marias Etsyshop som heter Asfaltsflickandesign.
 
Fridas kommer hem över jul och har med sig kompis och kompisens lilla vovve. Jag har ingen julklapp till vovven, men till kompisen har jag stickat ett par lovikkavantar
 
 
med broderier av växtfärgat garn. Hon ska också få ett par sockar.
 
 
Dessa är stickade i Drops Fabel efter ett mönster av Dödergök som heter Petter. Lättstickade, vackra och väldigt bra passform.
 
Katarina stod på Kulturens Hus igår och målade en tavla till Musikhjälpen.
 
 
Den ligger ute på Tradera och just nu, med tre dygn och 18 timmar kvar av auktionen, är det högsta budet 815 kronor. Spännande att se var det slutar.
 
 

Kärleken

Det har blivit lite resande under de senast två veckorna. För två veckor sedan åkte jag ner till Halmstad och Frida. Hon har flyttat sedan jag var där förra sommaren. Då delade hon en stor våning i ett sekelskifteshus mitt i stan med två kollegor: Nu har hon flyttat ett par-tre kilometer utanför till ett område som heter Kärleken. Där har hon en ganska stor och mysig etta i ett äldre hus.
 
 
Frida var ledig hela veckan och hämtade mig på Landvetter och så körde vi söderut. Stannade till i Kungsbacka och besökte Freeport innan vi fortsatte. Det var lite kallt och blåsigt, men vi tog en snabb promenad på kvällen. Skönt att röra på sig efter att ha suttit i flyg och bil mest hela dagen.
 
På onsdag kväll var vi på bio och såg en svensk film. Kvällens behållning var den gamla anrika biografen och definitivt inte filmen. En del uppföljare skulle aldrig ha gjorts...
 
Fridas kollega och kompis har precis varit och hämtat en liten valp vid namn Theodor. Han är en korsning samojed/bordercollie och helt underbar. Både hans mamma och pappa är av samma blandning. Lille Theo är förstås busig som valpar brukar vara, men förvånansvärt lydig och lättlärd. Trevlig vovve, helt enkelt.
 
 
En dag åkte vi ut i skogen, egentligen för att leta efter svamp, men vi hittade just inga.
 
 
 
Jo, vi hittade denna, men Fridas kompis Patricia (sällskapets svampexpert) var lite osäker så vi lämnade den, vilket visade sig vara ganska dumt. Det var nämligen en blomkålssvamp som rankas högt och tydligen är en riktig delikatess. Jaja, jag tog en bild på den i alla fall...
 
Skogen var vacker och helt olik våra skogar häruppe. Det växte mossa på allting, fast jag undrar om det är så himla positivt. Jag tänker på vår skägglav som ju är ett resultat av luftföroreningar.
 
 
En stengärdsgård mitt i skogen. Undrar hur det såg ut här för hundra år sedan?
 
 
Ett träd som vuxit över en stor sten.
 
 
Mina tankar gick till Resan till landet Längesen när jag såg den här stocken. Tänk om den kommer att förvandlas till en drake!
 
 
Jag kan också känna mig rätt mossig ibland.
 
 
Theo tyckte om att springa omkring och busa i skogen.
 
 
Före skogsturen blev jag avsläppt vid det gamla tegelbruket som håller på att rivas. Där fanns det hur mycket grafitti som helst! Överallt!
 
En kväll var vi på O´Learys och åt och på väg därifrån träffade vi en bekant figur.
 
 
Dagarna rusade iväg och till slut blev det söndag och jag skulle åka hem. Vi åkte ut på landet till World of Riccardo och svullade i italiensk glass och varsin rejäl latte. Sen var det bara att bege sig till stationen och tåget mot Götelaborg.
 
 
Hejdå, Halmstad och hejdå, Fridahjärtat! Vi ses!

Holmön del 2

När vi hade fikat från vår medhavda matsäck, fotat och vandrat omkring runt Berguddens fyr, satte vi oss på cyklarna och trampade vidare mot nästa anhalt - ödekyrkogården. Där finns idag endast ett kors kvar. Där ligger min morfars två äldsta syskon som dog med bara fyra dagars mellanrum. Den ena av difteri, den andra av scharlakansfeber. Man kan nog inte föreställa sig smärtan som föräldrarna fick utstå. Från att ha varit tvåbarnsföräldrar hade de inget. Året efter föddes dock en son, följd av inte mindre än ytterligare nio barn, däribland min morfar, men inget barn kan ju ersätta ett annat.
 
 
I slutet av 1800-talet hade Holmöns befolkning blivit så stor att man fick bygga en ny kyrka och anlägga en ny kyrkogård. Den gamla kyrkogården låg dessutom på rörlig mark, så kistorna kröp upp ur jorden och man flyttade nästan alla gravar till den nya kyrkogården. Den gamla kyrkan var rivningshotad men flyttades 1955 till Gammlia i Umeå. Jag har skrivit om den i det här inlägget.
 
 
Det här är en modell av den gamla kyrkan som är placerad på den gamla kyrkogården.
 
Vi trampade vidare till den nya kyrkan och kyrkogården. På vägen dit passerade vi den gamla butiken, som stängdes 1993. Där har man också kunnat tanka bilen.
 
 
 
 
 
Min morfars fars familjegrav.
 
Det roligaste med hela trippen var mötet med min mammas kusin, Siv Brakander, som bor på ön med sin Sven. Vi blev sittande i deras kök och blev bjudna på kaffe och gott fika. 
 
 
Siv och jag på deras förstukvist.
 
Slutligen besökte vi återigen Holmöns båtmuseum, där morfars far har en central plats.
 
 
 
 
Utsikt från båtmuseets utsiktstorn.
Det var en helt fantastisk dag och jag vill verkligen åka dit fler gånger. Gärna när vandrarhemmet är öppet så jag får se rummet där min mamma föddes för 89 och ett halvt år sedan.

Holmön del 1

Mamma föddes i fyrvaktarbostaden intill Berguddens fyr på Holmön 1926. Uppe på vinden i ett rum som vätter åt norr. Numera är det STF som förvaltar huset och man kan bo där om man besöker ön under sommaren. Jag har aldrig någonsin varit på ön, trots att det inte är så fasligt långt. Min bror Bo, min svägerska Ulla och mamma var dit i början av 90-talet. 
 
Men för några veckor sedan blev det av! Hans och jag packade våra ryggsäckar, körde till färjan och åkte över. Där hyrde vi cyklar och trampade iväg mot Bergudden. Det var fantastiskt att äntligen få komma dit och se allt på riktigt. Jag blev oerhört berörd och grämer mig faktiskt över att jag inte tog med mamma hit ut medan hon fortfarande orkade. Fast det är svårt att ta över bilen, förstås. Rätt var det är ryms den inte med tillbaka och då blir det krångligt.
 
 
Här står jag på samma plats som min mormor...
 
 
... 1950, alltså för 65 år sedan. Hon håller min äldsta kusin Ulf på armen och hon är lika gammal, 56 år, som jag är i år. Jag tror inte att mormor och morfar bodde på ön vid den här tiden, utan var och besökte den eftersom de fortfarande hade släkt där. Jag kan ha fel. Enligt mammas kusin bodde de i ett annat hus senare, men jag vet inte riktigt när.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är själva Berguddens fyr, men det förstod ni säkert.
 
 
Här uppe, på övervåningen, föddes mamma. Jag hoppas vi kan åka över nästa sommar när vandrahemmet är öppet så jag får se hur det ser ut inne i huset. Känslan att ha varit där är svår att beskriva och jag är väldigt glad att det blev av.

Sommaren som gått

Jag har jobbat mest hela sommaren. Hade ledigt vecka 27 och därefter tre dagar v 29, men det har inte gjort så mycket. Vädret har varit lite si och så (en skön kontrast mot förra sommaren som var vidrig på dagarna men ljuvlig på kvällarna) och jag hade en och en halv vecka att se fram emot nu i slutet av august, då solen sken från en klarblå himmel varje dag. Hans och jag har varit till Holmön, ön där min mamma föddes, och det var en omtumlande upplevelse som jag ska skriva mer om en annan dag.
 
Sytt har jag däremot inte gjort på väldigt länge. Ändrat lite kläder åt en mycket god vän, lagat litegrann åt en annan, men inget klädskapande. Istället har jag stickat en hel del. Vantar, sockar och en kofta. Tog tag i ett UFO, ugglesockar till Nellie, så att hon skulle kunna ha en på varje fot. Den första färdigställde jag i våras och det var lite segt att komma igång med den andra, men när jag väl satte igång gick det ganska snabbt.
 
 
Parallellt med mina småstickningar har jag också stickat en kofta. Den har till och med ett namn, nämligen Rusty/Rydraud. Mönster på Ravelry. Garnet är ett entrådigt ullgarn, Plötulopi, och jag har inte använt något förstärkningsgarn. Det gick av ibland, men eftersom det var ospunnet var det inga problem att få ihop tamparna och fortsätta sticka. 
 
 
 
 
Hade jag följt mönstret hade oket blivit jättekort med vid hals och trånga ärmhål. Jag stickade därför på en bit och gjorde några förkortade varv i nacken så att den skulle bli högre där. Jag är nöjd, men kommer kanske att sticka om vänster kant som blev lite fladdrig.
 
Bilderna är från i söndags då Katarina, Björn och jag var i Laver och tittade på de gamla husgrunderna och hade lite picknick. En riktigt härlig dag i det vackra vädret.
 
 
 
En gruvgång. Det var alldeles för blött för att gå där med vanliga skor. Nästa gång får vi ta gummistövlar och en riktig ficklampa.
 
 
Lite laglig graffitti från 1936.
 
 
Björn och Katt gjorde upp en eld. Tyvärr hade vi ingen korv att grilla med oss.
 
 
 
 
 
 
Så här såg gruvsamhället Laver ut. Efter elva år plockades hela byn ner då koppargruvan bara gett en tiondel av vad man räknat med.

Tradera

Jag rensar ständigt. Gör mig av med grejer i ena änden och fyller på med tyg och garn i den andra och jag har äntligen lärt mig sälja på Tradera. Jag har sålt några fina klänningar som jag sytt, en väska och några par skor som jag knappt använt. Pengarna har jag satt på ett speciellt konto. Det är ungefär som när jag samlade guldtior i en stor cocacola-flaska med myntskåra i den igenlimmade korken. En saknar inte sakerna men ser hur beloppet på kontot växer och arbetsinsatsen är ringa och går in under "kärt besvär".
 
Det sker inga stordåd vid symaskinen för närvarande. Eller ja, det beror ju på hur man ser på det hela. I lördags ägnade jag förmiddagen åt att klippa tyg och på kvällen sydde jag. 
 
 
Den här tunikan till mamma var nog dagens mest avancerade modell med två fickor, veck och en fin halsringning. 
 
Sen sydde jag tre stycken svinenkla t-shirts. Två till mig själv en en till min gravida kollega, som vill ha något slappt och skönt men ändå hyfsat snyggt. Den sista av dessa tre är till henne.
 
 
Ganska kraftig bomull i en vacker orange färg.
 
 
Idén till bröstficka i avvikande färg snodde jag från T-shirt-store.
 
 
Rebecca vill inte ha bröstficka. Hon kanske inte ens vill ha t-shirten, för såhär på bild ser tyget ganska gräsligt ut. Det ser faktiskt lite bättre ut i verkligheten.
 
 
Slutligen svängde jag ihop ett vanligt linne i röd trikå. Jag hittade nämligen inget på stan och jag behövde det. Sånt här är ju svinbra att kunna sy själv. Tyg har jag hur mycket som helst och själva sömnaden går på ingen tid. Jag känner att jag hade platsat i Superspararna. Snart ska jag koka egen ketchup och börja duscha på jobbet. Nej visst ja, jag bor ju i hyresrätt och behöver inte snåla med vattnet...
 
Katarina har bott i ett kollektiv i en andrahandslägenhet. De hade löfte om att få hyra lägenheten i ett år från november, men plötsligt ville lägenhetsinnehavaren ha tillbaka sin bostad så nu är vi plötsligt en till i hushållet. Vi hade underskattat lastutrymmets storlek i Björns Mercedes så efter jobbet i måndags fick jag hyra ett släp på OK. Jag kan tillägga att jag just nu är ytterst tacksam över mitt extra förråd.
 
 
Detta var tredje gången jag körde med släp. Första gången var jag sexton år och hade släp på traktorn när jag gick en avbytarutbildning. Det gick inte särskilt snabbt. Högst 10 km/h. Sen fick jag låna ett gigantiskt täckt släp som jag körde ut till stugan i Brändön. Jag backade ner aset på min lilla väg ner till stugan (som jag sålt och skulle tömma) med hjälp av en av mina storebröder och det gick jättebra. Det gick bra även denna gång och jag behövde bara köra framåt. Alltså inte backa nåt. Det var himla tur det.

Tiiiden

Å ena sidan känns det som att det nyss var jul, trettonhelg eller åtminstone januari. Å andra sidan fattar jag inte att det kan vara så långt till påsk! Jag misstänker att det är den tidiga våren som rör om tidsbegreppen. Veckorna känns en smula långa i förhållande till helgerna.
 
Förra helgen hade Ohlssons 20% rabatt på stuvarna och likt en alkoholist smög jag in på lunchen på fredagen och försåg mig med några olika trikåer som jag inte riktigt vet hur jag tidigare har klarat mig utan.
 
Under veckan har jag sytt tre likadana toppar till mammas födelsedag av de mönstrade stuvarna. De enfärgade har jag sparat till mig själv. 
 
 
Jag använder en jättefin modell från en äldre Burda-tidning. Den har bystinsnitt och isytt ärm, vilket gör att passformen blir fin och tröjorna inte ser ut som gigantiska t-shirts. Jag har sytt utanpåfickor på samtliga toppar, men de syns inte eftersom mönsterpassningen är klanderfri. Fniss. 
 
Någonstans vid lunchtid i torsdags fick jag för mig att det var fredag. Någonstans innerst inne begrepp jag förstås att det inte var så, men när jag senare på kvällen var tvungen att inse fakta kände jag mig bara så jäkla arg! Fast nog gick det bra ändå. Lunchade prinsesstårta på mammas äldreboende, fikade ris och kyckling kafferasten och avslutade dagens sista samtal sexton minuter över sjutton. 
 
Det blev varma mackor till middag eftersom Malin och jag skulle på vernissage på Galleri Syster. Moa Romanova ställde ut och Katt var ansvarig. Väldigt välarrangerad vernissage med en kolossal talang. Jag är djupt imponerad och berörd.
 
 
En del av Moas sketchbookwall. Olika tekniker, olika material.
 
 
Moa och Katt kramar om varandra efter en lyckad vernissage med många besökare. Finingar.

Never been there before

Jag tror inte att jag har varit i Halmstad förut. Jag är nästan helt säker på det, men när man har levt så länge som jag kan man snart inte vara säker på nånting. Jag åkte i alla fall dit på onsdag kväll för en och en halv vecka sen. Björn skjutsade mig i min bil (väldigt praktiskt) och Frida och Johan hämtade mig tre timmar senare i Ängelholm. Jag har ju inte träffat henne sen i julas, så det kändes fint att få krama om henne igen.
 
Hon jobbade på torsdag så jag fick ta ansvar för den lilla vovven, Ynk. En Staffordshire bullterrier som är det allra sötaste som finns.
 
 
Frida bor i en lägenhet i ett sekelskifteshus mitt i Halmstad, med Nissan utanför fönstret. Hon jobbade på torsdagen så jag fick reda mig själv. Vädret var ljuvligt och jag tog först en promenad med Ynk och sen gick jag på egen hand till Willys, nio minuter bort. Lagade mat och åt med Emma, som bor i samma lägenhet. Till slut kom Frida hem och kvällen ägnades åt att slappa i sofforna.
 
 
På fredagen gick vi ut på stan en liten sväng och efter lunch kom Johan och så åkte vi till Tylösand. Fascinerande för en som inte sett det förr. Konstaterade att man har byggt samma typ av drevskydd som man gör i fjällen, fast då för snön. Jag hittade några snäckor som jag plockade, men efter fem meter så insåg jag att stranden delvis bestod av snäckor. Häftigt.
 
 
När vi kom hem åt vi middag och plötsligt låg vi i varsin soffa och sov djupt. Vaknade 25 minuter innan Willys skulle stänga och rusade iväg för att hinna handla lite gott till fredagsmyset, som vi nästan sov över. 
 
På lördag åkte vi på lite loppisar, och banne mig om jag inte hittade ett par saker som jag inte visste att jag behövde, bl a en läderväska från JOOP! för en spottstyver och ett par små Höganäspytsar, som jag ska ha på bänken med flingsalt i.
 
Frida är ju väldigt omtänksam och hade naturligtvis tagit reda på att Streaplers spelade i Ramshall, Veinge, endast två mil bort. Vi gav oss sålede dit på lördag kväll och det var ju en speciell upplevelse. Att man har dans en lördag mellan 20-24 är väl egentligen inget konstigt, men ENKELDANSER!!?? Vilket vansinne! Vi lyckades hitta ett bord som såg ledigt ut och fast vi satt där och gjorde ingenting så fick vi dansa båda två. Jag blev uppbjuden av Rolf, som varit och dansat på en av mina danser på Kanislogen för några år sedan. Det var roligt! Världen är liten ibland! 
 
Det var dock ganska skönt när kvällen var över och vi fick åka hem. Själva dansstället luktade mögel och huvudet värkte ordentligt. 
 
 
Så kom söndagen, den sista dagen. Alldeles för snabbt, förstås. Vi åkte till lasarettet så Frida och Emma fick hälsa på sin kollega som blivit så illa kattbiten att hon blivit opererad och inlagd på infektion. Under tiden tog jag en promenad med Ynk, som jag hunnit bli tokförälskad i.
 
 
Kände mig så otroligt rutinerad. Som att jag haft hund i hela mitt liv. När tjejerna kom tillbaka fick Emma köra hem kompisens bil och jag och Frida åkte upp på Gallberget och kollade utsikten över Halmstad. Sen åkte vi in till stan och tog ett smaskigt fika innan vi åkte hem och packade ihop mina grejer.
 
 
Vi käkade förstås lite middag så jag inte skulle svälta iväg, och sen bar det iväg.
 
 
Tiden går alldeles för fort ibland. Nu ses vi inte förrän till sommaren, men jag kommer absolut att åka ner en sväng till hösten också. Det är ju fort gjort. 

Mellan skratt och gråt

Det är inte klokt vad det är roligt på jobbet! Jag är ju fortfarande oceaner från den kunskap som gör att jag kan jobba helt självständigt utan att fråga, men det går bättre och bättre för var dag. Det råder en härlig stämning och en anda på arbetsplatsen som jag inte riktigt kan förklara. Förra fredagen var jag ju på en snabbt påkommen AW och igår var det surströmmingsfest på kontoret. Verkligen jättetrevligt. Fast jag bara jobbat i två veckor känner jag mig inkluderad i teamet.
 
 
Det här var vad som var kvar när alla hade försett sig. Från början fanns det ytterligare sorter, bl a en burk Bockön, en surströmming som inte säljs i butikerna utan enbart till very important persons...
 
Vid åttasnåret åkte jag hem och bytte kläder och sen blev jag hämtad av en kollega som också är dansis och så åkte vi till Boden och Björknäsparken. Där spelade Drifters och det gjorde de förstås lika bra som vanligt. Eller kanske lite bättre. De hade i alla fall med en hel del av låtarna från den nya skivan (som jag i ärlighetens namn inte hört...). Och eftersom jag tydligen helt slutat fota på dans så har jag i vanlig ordning snott en pressbild av Drifters, av den händelse att ni inte vet hur de ser ut. I annat fall är det ju ett trevligt avbrott i textmassan.
 
 
När jag kommit hem och landat i sängen ringde Björn och berättade att det brann i ett av de nybyggda husen med studenlägenheter på Klintbacken, strax nedanför Kallkällan där jag bor. "Gå ut på balkongen!" sa han upprört. "Det brinner som fan!" Han hade varit på väg hem från en kompis när himlen plötsligt fylldes av svart rök och höga lågor. 
 
Malin och jag gick ut på balkongen och såg lågorna över taket på huset mitt emot. Vi klädde oss snabbt och gick ut. Kunde konstatera att hela taket stod i lågor och att det förmodligen brann i en av lägenheterna på översta planet i det fem våningar höga huset. Jag fick en klump i magen och kom ihåg när det brann på Vemdalsskalet och en 21-åring miste livet. 
 
 
Tack och lov tycks ingen ha förolyckats, men tre personer fördes till sjukhus då de andats in rök, enligt Norrbottenskuriren. Det är obehagligt med bränder och väldigt definitivt. De tillhörigheter som går förlorade går ju aldrig  att få tillbaka.
 
Ett inslag i nyheterna som visade offer för attacken med kemiska stridsmedel i Syrien innebar dock att jag kunde se branden ur ett annat perspektiv. Naturligtvis utan att förringa de drabbades trauman. Den här händelsen kommer att följa dem hela livet. Men att se en film som visar svårt skadade barn som nästan inte kan andas, rum efter rum med döda barn och vuxna, det var mer än vad jag mäktade med. Fy fan, så jävla vidrigt det är med krig. I samma inslag visades också bilder från bl a Srebrenicamassakerndär man radade upp unga män och bara sköt dem. Den ägde rum i juli 1995, bara dagar efter att Björn föddes. Björn, som nu också är en ung man och sen förmådde jag inte tänka längre.
 
Ja, det här blev kanske inte ett så himla uppåt inlägg, men ibland hamnar man ju i existentiella funderingar, det tror jag alla gör. Nu rycker jag upp mig och ställer mig vid spisen! Jag har nämligen lovat Hans och Märit att de ska få citronbiskvier ikväll och de bakar ju inte sig själva. 

och den sol som värmt har blivit kall och blek

Jaha, här sitter man och har lite söndagsångest, precis som det ska vara när man jobbar. Eller...? Nä, jag har inte ångest över jobbet. Det är bara själva uppstigandet på morgonen som jag tycker är så fruktansvärt, men det har säkert framgått vid tidigare blogginlägg...
 
I fredags var jag på den första after worken. Vi var inte så många men det värmer i hjärtat att det finns kollegor som gärna vill lära känna oss och därför ser till att ordna en stunds umgänge på fritiden. Det blir bra, det här! Och fredag som kommer är det surströmmingsfest på jobbet. Bara så ni vet, alla som tänkt bjuda upp på Björknäsparken på kvällen när Drifters spelar. Kanhända jag rapar lite lök.
 
I fredags åkte jag till Boden och dansade till Jive. Det var Blender i Käcktjärn och där hade det förstås varit mycket folk, men det var en hel del i Boden också. Det händer att jag, när jag kommer in på parken, ser mig omkring och tänker "Herregud, vem ska jag dansa med här då?" men på nåt märkligt vis rullar det på och det slutar med att jag har haft jättekul. Fredagen var inget undantag. Jive spelade som vanligt jättefin dansmusik. Många goa bitar som man inte hör så ofta. I fredags stod Andreas Klar bakom (eller framför, beror på...) keyborden och vikarierade. (Ja, han  spelade faktiskt också.)
 
På lördag morgon sken solen allt vad den orkade och jag och Malin drällde lite på stan. Satt ute och fikade på Condis, men sen blev det bråttom hem. Klockan 18:40 gick danstaxin från Boden och Bredsele var målet. Där spelade Jannez, men tyvärr var det nog inte fler än typ 160 gäster. Det var ju ändå gott om jobb för en händig kvinna, men trist för arrangörerna. Jannez var i alla fall jättebra som vanligt.
 
Här hemma är det rörigt något så fruktansvärt. Förutom att den vanliga städningen är våldsamt eftersatt så har jag planerat att göra en del lite större förändringar i lägenheten, men plötsligt är min fritid starkt begränsad. I morse skulle jag bara torka av köksbänkarna lite mer noggrant, men det ena gav det andra och innan jag visste ordet av hade jag torkat av alla skåpluckor och skurat ur diskbänksskåpet. 
 
 
Det har, i ärlighetens namn, varit så jävla grisigt i flera månader. En massa stänk av odefinierbara substanser under hinkarna och på luckornas insidor. Nu är det rent och fräscht med rosa skyddspapper i botten.
 
Även idag har det varit sjukt varmt. Björkarnas blad har börjat gulna men temperaturen har legat en bit över tjugo grader i skuggan. Jag tog med mig Malin och Björn till kyrkbyn där vi köpte middag i grillkiosken där Katarina jobbar på helgerna. Det var fint att sitta ute i solen mitt bland alla kyrkstugor.
 
 
Sen blev det lite övningskörning med Malin. Trots att hon inte har kört på säkert ett par månader så kändes det som att hon satt vid ratten igår. Det är så roligt för varje övningskörningstillfälle är det bästa hittills, trots att jag är en helt värdelös pedagog. Nästa gång ska vi träna lite parkering, men fickparkeringen överlåter jag till den körskola hon väljer p g a min fickparkeringsfobi. En gång i världen fickparkerade jag med vår van på en plats där det redan stod en bil och sedan dess har jag stor respekt för dessa längsefterparkeringar. Volvon som redan stod på platsen blev duktigt skrynklig medan jag gick ut och torkade bord dess blå färg från vår van. Alla borde köra jänkare...
 
 
Jag tog en liten bild precis innan Malin körde över gamla Gäddviksbron. Vackert var det i kvällssolen.

Cause it's my family

Igår åkte vi till Daniel och Jennie, min brorson och hans fru. Jennie är en duktig fotograf och hon hade lovat att fota mig och barnen när alla var samlade i kommunen. Bara lite sådär i all enkelhet. Frida åker tillbaka till Halmstad kommande måndag så det gällde att passa på. Vädret var dessutom fint så det var bara att slå till. Här är ett par smakprov.
 
 
 
Det bubblar i mig när jag ser bilderna. Mina fina ungar! Tack, Jennie! 

Only miss the sun when it starts to snow

Så blev det måndag och min sista dag hos Thomas och Anna. Tiden går så förbannat fort när man har roligt! Det var fortfarande jättejättevarmt och vi bestämde oss för att ta en promenad med hunden, Thomas och jag, medan Anna målade grindar och trappräck. Men först gjorde jag ytterligare lite nytta genom att rensa filtret i tvättmaskinen och golvbrunnen inne i tvättstugan. Piece of cake.
 
Vi gick en slinga på ungefär fem kilometer. Hittade ett jättefint hus till mig, men även om det såg ödsligt ut så var gräset klippt och det verkade inte vara till salu.
 
 
Det var däremot det här, en lite tråkig villa, men med en lagom stor trädgård.
 
 
 
Snoddas är än så länge bara en liten plutt, men en väldigt smart sådan. Han gick så lydigt i koppel och verkade nöjd med promenaden.
 
 
Vi passerade sånt som jag tycker är vackert. Lummande grönska, en stengärdsgård övervuxen med mossa, vida ängar.
 
 
 
 
 
 
 
På kvällen åkte vi in till Karlshamn, bara för att upptäcka att sybehörsaffären hade stängt. Så även tygaffären med det obegränsade lagret och de oförutsägbara öppettiderna. Men det gjorde inget, för jag hittade två tyger i en annan, visserligen mycket dyrare, tygaffär så jag var grymt nöjd ändå. Jag är fortfarande oerhört fascinerad av att en så liten stad som Karlshamn (invånarantal som Boden, typ) har ett sånt här ställe.
 
 
Vem går dit, undrar jag? Är det inte förbannat skämmigt att gå in genom den där porten? Och varför finns såna där ställen överhuvudtaget?
 
Så avslutade vi min vistelse i Blekinge på samma sätt som den startade, med middag på Wägga Fiskestuga. Suverän mat till bra pris. Vi satt förstås ute även denna kväll.
 
 
Pelle och Suss kom powerwalkande förbi och så jag fick säga hejdå till dem också. Hann ju träffa dem flera gånger den här svängen, trots att de valde Sannex när vi valde LS...
 
I våras, när sista dagen på G4S närmade sig, tog jag tag i jobbsökandet på allvar och kollade även vad som fanns i Karlshamn med omnejd, men marknaden visade sig vara bättre i Luleå. Karlshamn är ju inte så stort och chansen att få ett hyfsat jobb för en dam i min ålder är inte heller så stor. Det hade funkat att bo därnere eftersom jag faktiskt har en del vänner där. Dessutom bor ju Frida bara 14-15 mil bort, i Halmstad. Jag får väl fortsätta att åka ner någon gång då och då. Det är ju inte det sämsta och går ju normalt ganska snabbt.
 
Tisdagen, hemresedagen, bjöd på ösregn och försenat flyg. Först två timmar i Ronneby och sen nästan en timme på Arlanda. Min snälla svägerska Ulla hämtade mig på Kallax och jag anlände välbehållen, men sjukt trött, på Lingonstigen. Och eftersom jag blir så grinig när jag är trött fann jag för gott att dyka i bingen tämligen omgående.

Här finns så mycket kvar att göra

Vi sov ut ordentligt på söndag morgon, och efter frukosten packade Anna och jag åter in oss Volvon och styrde kosan mot Antikparken i Ronneby. Den är förlagd i ett gammalt Folkets Hus/Folkpark, därav namnet. Ett helt fantastisk byggnad, som tyvärr inte är i det bästa skicket.
 
 
Jag hittade lite grejer. En tavla med en tjej som klamrade sig fast i ett gigantiskt kors mitt i ett stormande hav. Det var lite synd om henne för hon hade två vänsterfötter.
 
 
Sen hittade jag en tavla med ett budskap som på pricken stämde med min livsfilosofi. Särskilt det där med "unga år". Jag bara väntar och väntar på att mina unga år ska gå över, men de verkar sega.
 
 
 
Anna hittade en jättefin lampa, men priset var tyvärr inte lika fint.
 
 
Och så stod han bara där! Anna hade förstås spanat in honom förut, men nu kunde hon inte motstå hans vädjande blick. "Take me home, country road" sa den. (Eller nåt sånt.) Vi stuvade in honom i bilen och pallade upp hans huvud med hans eget vänstra ben. De kan vara känsliga i den här åldern och vi ville ju inte att han skulle bryta nacken.
 
 
 
Väl hemma fick han en kram och Anna funderade lite på hur hon skulle skyla honom. Men han passade i skamvrån i skolsalen.
 
 
 
 
Inte heller jag åkte tomhänt från Ronneby. Hittade två djuptallrikar från UE, Rhodos, till en facil peng. Fina att fylla ut resväskan med.
 
 
 
Innan vi åkte hem med gossen gjorde vi en lov till Olofström och Antikhuset, men där ser man inte riktigt skogen för alla träd. Lite för mycket blandat gammalt och nytt och inte särskilt bra priser.
 
Så blev det en stund i hängmattan igen, och nu slumrade jag faktiskt till.Det gäller att passa på.
 
 
Annas fina föräldrar kom förbi och tillsammans inspekterade vi trädgården. Det är ju, som jag tidigare antytt, en viss skillnad i vegetationen här nere mot för i Norrbotten. Fast vi har ju å andra sidan isbanan på våren...
 
Nå, vi blev ju hungriga även denna dag och Anna kom på den briljanta idén att vi skulle köpa pizza och ta med oss till stranden. Sagt och gjort. Vi hamnade på en klippa i Kofsa där vi avnjöt varsin pizza. Thomas hade till och med tagit med lime till Coronan... Han tänker då på allt.
 
 
När det blev dags att bada erbjöd han sig att vakta Snoddas, och det var ju ädelt. Då fick ju Anna och jag simma i lugn och ro.
 
 
Det var jättevarmt i vattnet.
 
 
Vi satt länge och tittade på solen innan vi simmade tillbaka till bryggan.
 
 
 
Sen låg vi på klippan och såg på när solen försvann i fjärran.
 
 
Ännu en magisk kväll!
 
 

Ännu grönskar vår berså

Lördag morgon klev vi upp sjukt tidigt, redan vid nio-snåret. Anledningen var en stor loppis i Vilshult och man måste vara där när det börjar, något annat är uteslutet. Anna förberedde sig med småpengar och en för ändamålet avsedd loppisväska. Av den händelse att vi skulle behöva frakta hem ett skåp eller något annat stort tog vi packåsnan Volvon som Anna fräckt parkerade i en korsning. Sedan gick vi med raska steg mot ingången till parken där det redan var propptjockt med folk. Detta hindrade inte oss, som utan att trängas avancerade nästan fram till grinden.
 
 
Sen öppnades den och alla rusade in. En snabb blick på möblerna, sedan gick vi vidare in på dansgolvet där prylarna var. Jag måste säga att jag var måttligt engagerad. Jag behöver snarare göra mig av med saker än dra hem nya. Dessutom var det skitmycket folk ivägen så jag såg som ingenting... Gick och satte mig på en bänk där det redan satt några gubbar. Efter bara en liten stund dök Anna upp. Hon hade fyndat en jättefin spegel (typ 40-tal) och lite pressglas och bedömde att hon var färdig. 
 
Det var svinvarmt ute och vi ansåg oss behöva en glass. Väl i kiosken bestämde vi oss för att svulla ordentligt och köpte således två glassar var. När vi kom hem ville Thomas laga lunch till oss, men det hade vi ju redan ätit. Istället blev det rast och vila. För min och Snoddas del ägde den till en början rum under körsbärsträdet.
 
 
 
 
Men en smula nederbörd satte stopp för det och vi förpassade oss inomhus. Anna och Thomas har soffor så det räcker till alla. Verkligen alla.
 
 
 
Knas har sin egen speciella sovställning... Så småningom var vi pigga igen och redo att hugga i igen. Anna återvände till sitt järnräcke, som skulle slippas lite innan rostskyddsmålningen. Snoddas var förstås på plats, han också.
 
 
Var ska sleven vara om inte i grytan? Han antog dock en röströd färg på både rygg och ben. Själv dök jag in under badkaret för lite avloppsrensning. Denna vidriga sysselsättning är något som jag varit tvungen att ta itu med på egen hand efter skilsmässan, men det som inte dödar härdar. Jag kan numera rensa avlopp utan att klökas nämnvärt och eftersom det här badkaret inte använts på länge så var det torrt både under själva karet och i avloppet, så det var en lätt match att få avrinningen att fungera igen. Men man har antagligen spikat dit de rejäla dörrposterna EFTER placeringen av badkaret, så det gick inte att dra ut, men vi vickade det upp mot väggen så jag kom ändå åt överallt. 
 
 
 
Som belöning fick jag ta mig ett bad efteråt, vilket var ljuvligt. Thomas och Annas badkar är nämligen gjort för långa människor. Lagom rygglutning gör badkarskudde överflödig och jag kunde sträcka sträcka ut benen ordentligt. 
 
 
Efter uppstigning var det dags för insmorning, make up, fix av hår och sedan intag av middag. Därefter bar det av till Värestorp där Lasse Stefanz spelade.  Det har faktiskt blivit ganska mycket LS för mig hittills i år. Ganska lustigt med tanke på att jag bor bortom all ära och redlighet. 
 
Jag fotade ingenting under kvällen. Hade handväskan med telefon och kamera förvarad i säkerhet och hade bara mig själv att ta hand om. Värestorp är som en stor folkpark och det var cirka 1800 gäster i en ganska fantastisk åldersblandning. Inga vattenflaskor och sportväskor, om man säger så. Som en riktig folkpark förr i världen. Och en väldig tur med vädret. Varmt och skönt, men väldigt mörkt. 
 
Ja, det blev en riktigt trevlig kväll på många sätt, en kväll att leva länge på. Det var inte stökigare än att det gick bra att dansa. När dansen var slut skjutsade vi hem en tjej till Nymölla, utanför Bromölla, så det blev en liten omväg efter slingrande skånska småvägar. Väldigt fascinerande för den ena norrbottningen i bilen, medan den andra inte var lika imponerad utan slumrade i baksätet. 

Ännu blommar våra rosor

Jag hade tänkt blogga lite varje dag medan jag var i Blekinge, men det blev liksom inte. Hade fullt upp med att jobba och att slappa och lite annat däremellan. På fredagen övergav vi räcket till förmån för målning av stolar. Men först klättrade jag på en stege och fick ihop ett par liter körsbär.
 
 
 
 
I Norrbotten blir körsbärsträden möjligen manshöga, under förutsättning att de står mot en solvägg. Körsbär är dessutom asdyra i butikerna, så någon paj har det aldrig varit tal om att baka förut, men med agent Cooper i färskt minne så tog jag itu med det projektet direkt efter frukost.
 
 
Det tog en stund att rensa bären, men solen sken så det gick ingen nöd på mig. Thomas och jag åkte till Karlshamn och handlade, för på kvällen skulle Diana och Sven-Göran komma. När vi kom tillbaka satte jag igång med pajbaket och jag använde Leilas recept, som du kan kika på HÄR om du vill. 
 
Sen blev det målning av tre udda stolar som Sigge tagit ner en gång. 
 
 
 
Anna använder uteslutande linoljefärg, oavsett vad hon målar. Den tar visserligen lite längre tid på sig att torka, men är i gengäld så otroligt lättarbetad. Den täcker bra, den lämnar inga penselstreck och droppar och den luktar inte illa. 
 
Sen blev det dags för en smärre uppfräschning. Bakade färdigt pajen som hann bli klar innan gästerna anlände.
 
 
Thomas hade gjort små croissanter med olika pålägg till fördrinken och till huvudrätt vräkte vi i oss räkor. Vansinnigt gott. Ja, och så körsbärspaj på bästa Twin Peaks-vis till efterrätt. Dock med glass som tillbehör. Hade blivit lite tråkigt annars.
 
 
 
 
Diana och Sven-Göran
 
 
Thomas och Anna
 
Timmarna gick och så småningom började det skymma. Anna tände vedkorgen, som hon förberett och fyllt med ved innan.
 
 
 
Thomas provade min nyinsköpta sovmask från Tempur. Sovmaskernas Rolls Royce, skulle man också kunna kalla den. Den stänger ute allt ljus så effektivt att man aldrig behöver besväras av solstrålar som letar sig in mellan persienner och sticker en i ögonen. Väldigt bra att ha på resa, faktiskt.
 
 
Det blev inget riktigt nattsuddande den här kvällen heller. När gästerna gett sig av plockade vi ihop disk och sånt och sen blev det sängen. Anna och jag skulle upp tidigt för att vara först på loppisen i Vilshult...

En dag i Gulag

Jag landade kring halv åtta i onsdags kväll och fick för första gången träffa Snoddas, the dog. (Det har funnits en Snoddas tidigare. Max och Christin hade en svart devon rex med det namnet.)


Gissa om han snodde mitt hjärta?! Det tog inte mer än två sekunder, tror jag.

 


Vi var hungriga allihop, Thomas, Anna och jag så vi åkte till restaurang Fiskestugan där jag åt en makalös fisksoppa. Sen blev det hemfärd. Rast och vila inför arbetslägret som på torsdagen bestod i att skrapa ett järnräcke.

Det var jobbigt, men roligt. Blir ju så när man har trevligt sällskap och en gullig valp i närheten.

 


På kvällen skulle Thomas vara med i allsången på torget i Ronneby så jag duschade o svidade snabbt om inför uppdraget som chaufför. Med värkande armar styrde jag Alfan dit och hem. Jag behöver väl knappast säga att Thomas gjorde succé och rev ner de största applåderna. Vad folk skrattade när han visade dirtyfoxmoves med Robban Furlong. De var inte tagna ur luften, utan han hade i sin tur blivit grundligt instruerad av våra bekanta, som är synnerligen aktiva i rörelsen och har gått alla kurser som stått till buds.

Det regnade lite i Ronneby och efter en räkmacka och en stunds trevlig samvaro med Suss o Pelle i restaurangen invid torget åkte vi hem till Mörrum.

Där hade Anna bakat kakor så efter att ha provsmakat några gjorde jag natt. Då hade Snoddas redan somnat på min handväska. Det är jobbigt att vara på arbetsläger.

 

 

In the air tonight

Efter tre intensiva nätter var den klar, Katarinas målning ute på Luleå Airport. Man har byggt en vägg av OSB-skiva runt ett bagageband och den väggen skall rivas i början av september, men eftersom OSB-skiva är ganska fult så var det någon som tyckte att det skulle vara klämmigt med lite graffiti på den. Så ville det sig inte bättre än att man kontaktade Katarina och frågade om hon kunde tänka sig att ta på sig uppdraget, vilket hon givetvis gladeligen gjorde. Anledningen till varför hon har jobbat på nätterna är att väggen sitter där det springer folk hela dagarna. Hon måste få bre ut sig med flaskor och sånt och färgen luktar också en hel del.
 
Inatt åkte jag och skulle hämta henne strax före fyra
 
 
men hon hade ganska mycket kvar så vi var inte hemma förrän kring 5. Vi fick några timmars sömn innan vi vände tillbaka till Kallax. Norrbottenskuriren var på plats med fotograf och journalist. Katarina hade sparat lite så fotografen kunde fota medan hon sprayade.
 
 
 
Himla snyggt blev det i alla fall. Uppdragsgivaren var jättenöjd, och det var ju bra. Det var nog tur att Malin var med och grundade andra natten, annars hade det kanske fått bli ännu en natt och det är jag inte säker på att Katt (eller jag) hade orkat.
 
(Det är mitt finger som syns i överkanten. Hoppsan)
 
 
 
Efter att Katt blivit intervjuad av radion nu på eftermiddagen så köpte vi sushi som vi åkte till Varvet och åt. Så mysigt. Det är så ljuvligt att kunna njuta av ledigheten, nu när jag vet att den inte varar för evigt. 
 
 
Jag och Malin hann förresten med en sväng till stranden i Brändön idag också. Helt underbart. Hon tvingade mig att bada och det var inte heller fel. Men kallt. Maximalt 16 grader. Det har väl inte hunnit värmas upp än, havet. 

So many destination faces going to so many places

Luleå är, på det hela taget, en bra stad att bo i. Här finns till exempel något som heter Kulturservice. Där kan man lämna affischer på olika kulturevenemang och så hänger de upp dessa på kommunens anslagstavlor. 
 
 
Förutom det så är det fint när solen skiner dygnet runt.
 
 
Katarina har plötsligt fullt upp. På dagarna jobbar hon i en kiosk i kyrkbyn och på nätterna målar hon en temporär vägg på Luleå Airport. Det blir inte så många timmars sömn per dygn, men detta dubbeljobb pågår bara några dagar. Sen får hon förhoppningsvis sova någon natt.
 
  
 
  
  
 
Eftersom bussförbindelserna till och från flygplatsen är obefintliga nattetid så har jag självklart både skjutsat och hämtat. Det senare mellan 3 och halv 4 på morgonen. Istället för att gå och lägga mig och brutalt ryckas ur min törnrosasömn så har jag suttit uppe och ugglat och ritat av massor med mönster.
 
 
Sen har jag klippt ut tyg. Om ni tycker att ni känner igen tyget nedan så har ni helt rätt. Jag sydde DEN HÄR klänningen till mig själv i maj av det, men den här gången skall det bli en tunika till Christine.
 
 
Jag tog in symaskinerna i köket för att kunna sy på nätterna utan att störa grannarna. Men när solen skiner vill man ju inte ligga och sova bort hela dagarna så jag har ändå tvingat mig upp och ut i solen. Ganska skönt att ligga i gräset i solen och dåsa bort några timmar. Den arbetslöses privilegium. Helt gratis, dessutom. 

Vår gamle vän

När jag nu ändå hade kommit igång så åkte jag till Björknäsparken i fredags och dansade till King Edwards. Det var inte sådär särdeles mycket folk, men oj vad kul det var! Jag stod och pratade med två damer som var lyriska och sa "Visst är de bra?!" Och jag höll förstås med. Vi kom överens om att det är det där enkla hos King Edwards som är så tilltalande. Fyra killar som spelar riktigt dansvänlig musik på varsitt instrument, that´s it. Lite som förr i världen. De verkade ha lika roligt som publiken.
 
 
King Edwards är inte bara dansband och potatis. Hittade den här kartongen i Max och Christins matkällare. Verkar vara något slags rökverk.
 
 
Igår blev det en heldag i Boden. Först tillbringade jag ett antal timmar på Pingskyrkans Secondhand, som hade halva priset på allt. Inte för att jag gillar att köpa på mig prylar, men jag har ibland hittat fina sybehör (knappar, markeringspapper o s v) och så kan man ju fynda bland skivor och böcker. Jag hittade en Bodil Malmsten till Frida som hon inte hade...
 
 
...och en Streaplers-lp som inte jag hade! Hurra!
 
 
Jag upptäckte en liten grej. Alla låttitlar utom den första är skrivna med versaler.
 
 
Men det tar på krafterna att shoppa, så Christine och jag tog en liten lunchrast på Retrocafét. Deras räkmakor är HUGE! Jag trivs alldeles kolossalt bra där.
 
 
 
Medan Christine åkte hem tog jag en sväng på stan. Besökte den nya gallerian och köpte ett nytt nagellack på Kicks. Sen åkte jag hem till Max o Christine och sov lite middag. På kvällen åt vi oxfilé med pommes frites och pepparsås och tro det eller ej, men jag drack rödvin till maten! Tål ju inte det så bra. Nu var det inte vilket rödtjut som helst och jag drack ordentligt med vatten till, men jag mådde i alla fall alldeles utmärkt i morse. Inga sviter alls.
 
 

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0