This must be where pies go when they die
Igår lade jag mig en stund när jag kom hem och fast jag inte somnade så återfick jag ändå en del energi, tillräckligt mycket för att duscha och fixa mig för en danskväll. I vanlig ordning, mer regel än undantag när jag åker själv, kom jag mig inte iväg förrän strax efter nio. Sen låg jag kilometervis bakom en långtradare, lastad med ENORMA järnrör av nåt slag, som inte körde mer än 30. Och nej, inte ens jag kunde köra om eftersom någon hade satt ett räcke i mitten av vägen.
Framme på Käckis visade termometer ynka 2 plusgrader (jag har haft dunjacka när det har varit varmare...) och jag satt faktiskt kvar i bilen en stund och övervägde hemfärd.
Men det skulle väl vara ännu mer korkat att åka 11 mil t o r för ingenting så jag behöll tjocktröjan på och gick in. Det var inte så väldigt mycket folk men precis som jag trodde var det blandad publik. Majoriteten i min egen ålder (typ 30 hahahaha) och förstås väldigt dansant. Och glädjande nog bara ett fåtal som hemfallit åt den mer stillastående typen av "dans", ni vet, den när de står stilla och väger från sida till sida med sina svettiga ansikten mot varandra, för att därefter, helt oförutsägbart, ta några hoppsansteg åt vardera håll. Det flöt alltså på rätt bra även om det hade varit fint med lite kaffe i nåt hörn att trampa fast under skorna.
Jag har aldrig dansat till Titanix en hel kväll mer än på Cleo någon gång för längesedan. Det har nog bara blivit någon stund på bana 3 i Malung, men jag måste säga att trots att de hör till falangen "modernband", som definitivt inte är min kopp te, så blev jag helt såld. För farao, så bra de var! Visst var det ett jäkla ös men de spelade inte en enda svårdansad låt utan hade lyckat få till det där härliga "hänget" i såväl långsamma som snabba låtar.
Den suveräna orkestern, den dansanta publiken, den mysiga logen och det faktum att jag nästan inte hann lämna dansgolvet mellan danserna bidrog förstås till att kvällen blev den i särklass roligaste på mycket länge.
Det är en skön känsla att köra hem i den ljusa sommarnatten även om det känns märkligt att behöva slå på stolsvärmen i juni.
Idag väntar inga måsten. Jag ska väcka resten av kollektivet nu innan jag tar en promenad. Sen kan det hända att jag tvättar och vaxar bilen och resten av dagen tillbringar jag nog vid symaskinen. Det gäller att passa på medan energin och inspirationen flödar. Vilket den i o f s gör för det mesta, men ändå...
Don't drink that coffee! You'll never guess. There was a fish in the perculator!
Efter jobbet idag åkte jag ut på stan och köpte jeans till Björn när Frida ringde och frågade om jag inte råkade ha någon dansbandsaffisch. Hahaha! Har påven en konstig hatt? Bajsar björnen i skogen? Har Boel någon dansbandsaffisch? Det är ju inte så att jag drunknar i dem, men nog har jag ett antal i källaren. Jag har dock rensat ordentligt och bl a haft med mig till Östhammar-Martin, som behövde fylla på förrådet efter att deras danshall brann ner för några år sedan. Jag frågade aldrig vad Frida skulle ha den till, men det fick jag veta när jag kom hem...
Tjejerna hade nämligen under dagen gjort en home-makeover av balkongen. Skurat golvet och möblerat den med loppisfynd. Åh, vad glad jag blev! Jag har hittills bara haft två plaststolar som jag nästan aldrig suttit i, mest p g a att jag bara har sol därute på kvällen.
Det var detta Frida skulle använda affischen till! Vem har det läckraste bordet?
Och som pricken över i hade de köpt de sista lakritsploppen på Willys... Jag har ätit upp den ena och tänker nog spara den andra till något speciellt tillfälle. Till imorgon t ex, för då är det fredag och det är ju lite speciellt. Händer bara en gång i veckan. Jag törs inte gömma den eftersom risken är sjukt stor att jag glömmer bort den och att den är oätlig när den dyker upp. Det har hänt förr.
Egentligen skulle jag och Frida gå en promenad, men när vi väl hade ätit och jag ringde henne så orkade varken hon eller jag. Så jag har istället ägnat kvällen åt att klippa ut en blus och en t-shirt, som jag ska försöka hinna sy på lördag. På söndag skall jag och Björn gå körkortsutbildning så att han äntligen får börja övningsköra. Blir säkert jättekul. För honom.
Katt har haft datorn och gjorde först en liten discomakeup som hon tvättade bort before she went cat skull...
Förra fredagen var jag och Ulrika på Björknäs och dansade till suveräna Donnez men först var jag på supertrevlig after work på jobbet.
Imorgon är det fredag igen (Jäklar, vad det går undan!) och jag har, för ovanlighetens skull, två danser att välja mellan. Det är Jontez på Björknäsparken i Boden och Titanix på Käcktjärn utanför Piteå. Jag har inte den blekaste aning om vad det blir. Käckis kan bli nog så kallt, fast å andra sidan känns det som att om jag ska åka dit nånting alls i sommar så är det imorgon. Titanix betraktas tydligen lite som ett mogenband av de yngre så oddsen torde vara ganska höga att det blir rätt blandad publik. Jontez är också jättebra, men jag får ser var jag hamnar. Kanske hemma!
Min dag idag!
"Miss Decibel
Hejsan morsan.
Tänkte bara passa på att skriva grattis, men kom på att det är lika bra att tacka också, när jag väl är igång.
Tusen tack för all värdelös musik som du under mina få levnadsår hunnit introducera i mitt liv och på något sätt fått mig att tycka om. Tack för att du fått mig att vilja veta precis allt som hänt de senaste femhundra åren och tack för att du tycker att jag ska läsa Populär Historia. Tack för att du stod och buggade i vardagsrummet när jag knappt kunde gå och tack för att du gav mig en del av din skarpa hjärna. Tack för att du har fyra barn och värsta många jobben och värsta dansintresset och ändå är värsta coola bruden. Miljoners tack för att du födde mig och mina fina syskon och några hundra tack för de tusentals svordomar som du under otaliga bilfärder har lärt mig. Tack för att du har delat med dig av ditt intresse för svensk litteratur och tack för att du skrattar så högt och stort att det smittar av sig och tack, tack mamma för att du födde mig.
Grattis morsan för att du är en mamma och grattis för att du är just min mamma! "
Om dagarna
Det var verkligen jobbigt. Jag fick smuts på både handskarna och byxorna. Men jobbigast var det nog kanske ändå för Håkan, min bror, som faktiskt var den som utförde själva bytet.
Nu ska ju de här däcken bara sitta på ett drygt dygn, eftersom Håkan konstaterade att de var i de närmaste blanka. Jag fattar ingenting - hur kan de bli det?
När alla fyra satt fast åkte jag till OK och fick köa för att fylla luft och det behövdes, ska jag säga, även om de bara var platta på undersidan. Och som grädde på moset bestämde jag mig för att tvätta min fina Saab. Även på Nordiska Bil var det kö, men jag passade på att spruta lite extra avfettning på fälgarna och nederdelen av bilen medan jag väntade på min tur. När jag sedan kört in den så gick det bra i en halv minut, sedan fastnade själva biltvättningsapparaten mitt på bilen.
Det här var på sluttampen, efter väktarbesöket, då man återigen kunde se vilken färg den har, min fina Saab...
När det gått fem minuter och den ännu inte återhämtat sig och velat fortsätta så ringde jag Securitas (Ja, jag vet. Värre än en svordom.) och han var där på två röda. Han gick in i ett litet rum på sidan, tryckte på några knappar och fick klia sig lite i huvudet innan den plötsligt startade och fortsatte programmet som om ingenting hänt. "Den brukar fastna lite då och då" sa väktaren. Då känns det förstås tryggare att spola av den själv, men jag iddes faktiskt inte.
I lördags hade jag fint främmande från Skellefteå. Det var min kompis Anna som kommit till Luleå med sin mamma Ann-Katrin och lilla gullfian Maja, två år.
Maja är en liten solstråle som, till skillnad från många andra småttingar, går att ha i möblerade rum. Hon klättrade med stor framgång på kökspallen
och i sängen.
Innan hon åkte hem till Skellefeå bytte hon om och tog på sig solbrillorna. Vi har nämligen vår här. Var har ni er...?
Nu jobbar jag bara onsdag och tidigt, tidigt på torsdag morgon kör jag till Vemdalen för elfte gången. För farao, så kul det ska bli!
Barn och dårar
Äntligen är det barmark, åtminstone där man ska gå, så i söndags tog jag på mig mina Easytones och tog en väldigt rask promenad in till stan och köpte de här...
Jag hade inga förut...
Malin håller på med sitt ex-jobb och förra veckan behövde hon testpersoner. Hon har spelat in lite sång, valt ut några ynka sekunder av två låtar, pitchat å grejat och gjort ett test som gick ut på att man skulle lyssna på A, sen på B och sen skulle man gissa vilken av dessa som var samma som X. Piece of cake, kan man ju tycka, men så enkelt var det inte. 28 frågor tog 45 minuter och jag gissade hejvilt.
Jag deltog i testet på mer än ett sätt, eftersom det - tralala - var jag som sjöng. Därför led jag förmodligen också mer än de andra testpersonerna. Ja, rent av skämdes lite. Fast samtidigt blev jag lite uppspelt och föreslog Malin att vi ska spela in en skiva. Hon är ju en snäll flicka och sa vänligt att "då måste vi hitta låtar som passar din röst, eftersom din styrka ligger så högt." Katarina skiftade ansiktsuttryck från skeptisk till nära förtvivlad innan hon utbrast "Men mamma, jag tror du ska sjunga i kör istället!"
Det fanns ett skitläckert rum där vi höll till. Ekofritt. 
Golvet bestod av ett vajande nät och så var det ett lika vadderat rum under. Coolt.
Nu ska hon bara få ihop resultat och sånt i text också, och det blir nog bra det också.
Ikväll vräkte snön ner under några fruktansvärda minuter, men sen upphörde det och jag tog en promenad in till stan och lämnade igen filmerna jag o Björn hyrde förra helgen. 40 minuter fram och tillbaka, typ drygt fem kilometer - det är inte så illa. Det är lättare att gå fort än sakta.
A Nightmare Before Winter
Detta är den näst sista helgen innan det är dags för årets mest traumatiska händelse, nämligen sommartidshelvetet. Den helg då vi ställer fram alla klockor utom den själsliga för den går inte att ställa. Åtminstone inte min. Efter denna helg följer en sju månader lång mardröm, under vilken jag varje morgon vaknar med vetskapen om att klockan inte alls är exempelvis fem, utan faktiskt bara fyra. Och vem stiger upp klockan fyra på natten annat än bagare och lokförare?
Idag har i alla fall Jenny och jag varit och jobbat några timmar. Jag vaknade av att solen tittade in och det var inte alls dumt. Jag har visserligen hängt upp mörkläggningsgardinerna men glömde att dra för dem igårkväll. När vi åkte från Boden insåg både jag och Jenny att vi inte ätit något på hela dagen så vi svängde in på Donken och tog vardera två ostburgare och en liten cola. Visserligen väldigt billigt, men också väldigt äckligt. Fast Jenny hävdar att man vänjer sig. Nu var det kanske tredje gången jag var på Donken i Luleå och lär nog inte bli stammis där än på ett tag. Vi har ju faktiskt fyra Max-restauranger i Luleå! Varför nöja sig med kebabkött när man kan äta oxfilé?
Sedan hämtade Frida upp mig och så åkte vi ut på Storheden och köpte en gardinstång till hennes kök. Och eftersom Gösta, min mammas exsambo, fyllde hela 90 år idag så köpte vi en chokladask och åkte dit. Det var väldigt trevligt. Trots sin höga ålder är Gösta helt kristallklar i sinnet.
Ikväll har det varit final i Melodifestivalen, men Ranelid lyckades tyvärr inte skrapa ihop särskilt många poäng. Någon ska ju komma sist också, fast ska jag vara riktigt riktigt ärlig så tyckte jag nog att vinnande Loreen var bäst. Jag gillar Top Cats, men om The Playtones är elitseriesegrare som Luleå Hockey (Där fick jag till det!) så spelar Top Cats i division 2. Nä, kanske 1 då... Fast jag gillar stuket. Blir faktiskt glad av det!
Nu såg jag inte mer än i princip snabbgenomgången och slutet av omröstningen. Malin håller på med sitt exjobb som handlar om något som jag inte riktigt har kläm på, men jag skulle i alla fall sjunga, så jag har befunnit mig i hennes rum och sjungit första versen på Sally´s song från A Nightmare Before Christmas typ 30 gånger.
Man är ju ingen Catherine O´Hara precis, men till slut lät det ändå rätt ok...
Helg och efter
Lördagen tillbringade jag hos Thomas och Anna. Hjälpte Anna med en kjol, så gott jag kunde. Mönsterna i Burdatidningarna kan ibland vara helt obegripliga. Samma saker får olika namn och man vet varken ut eller in. Och då har jag ändå sytt efter dessa mönster en väldig massa år. Kolla in Annas blogg också. Mitt när jag satt där så kom Thomas in från köket med denna lilla krumelur.
Såna har de någon gång då och då under diskbänken. De tar ut dem på bron och släpper ut dem levande. Förmodligen tar de sig in lika snabbt igen. Jag kände att jag hade kunnat ställa mig på en stol och skrika, men jag lyckades behärska mig. Råttor är jag ju van vid. Råttor, alltså.
Jag har tänkt litegrann på det här med bilen och vevaxeltätningarna medan jag varit borta och faktiskt haft lite ångest för hur stor oljepölen under bilen skulle vara när jag kom hem så jag skyndade mig ner i garaget efter jobbet igår och fann glädjande nog bara några enstaka fläckar på den nya kartongen på golvet. Pust.
Men jag var ändå tvungen att laga bilen litegrann i alla fall. Det är andra gången fästena går sönder och den här insatsen släpper. Thank God för silvertejp. Men vilket vrak jag äger...
Sol ute, sol inne
Ena dagen är det -19 när man stiger upp och dagen efter skiner solen och fåglarna kvittrar. Vad tror ni att jag föredrar?
Idag befinner jag mig visserligen 160 mil hemifrån, men det är absolut inte det sämsta. Jag skulle nästan kunna sträcka míg till att påstå att det i själva verket är det bästa.
Och för er som inte känner Thomas, Anna och mig - självklart är inte bilderna från gårdagens inlägg signifikativa för vår samvaro. Hehe, det var rena slumpen att båda satt med sina telefoner men jag tyckte det var som lite roligt i alla fall...
Bowling for soup
Det blir inte så många uppdateringar här, som ni kanske märker. Nu har en hel radda vanliga dagar passerat, och nu sitter jag äntligen här på en uppblåsbar extrabädd i Thomas och Annas kombinerade syrum och walk in-closet. Tänka sig. Imorgon blir det Olle Jönsson och förhoppningsvis även Larz Kristerz, så SÅ jäkla trist har jag faktiskt inte.
Jag har, sedan sist, sytt en vit brynja, inspirerad av Karin, som sydde en svart. Min blev snyggare i verkligheten än på bild så jag väljer att inte publicera den.
Hursomhelst så blev jag hämtad av Anna i en Saab 9-3 som de lånat medan Alfan är på verkstad. När vi kom hem stod Thomas vid spisen och lagade kantarellsoppa som vi åt tillsammans med vitlöksbröd. Mumsigt. Det är alltid roligt att umgås med Thomas och Anna.
Nu ska jag sova lite, för imorgon ska Anna och jag in och göra Karlshamn. Hoppas hoppas tygaffären är öppen...
