En stark resa
Med risk för att bli lynchad måste jag ändå få erkänna att den enormt tryckande högsommarvärmen som vi har "njutit" av den här veckan inte riktigt är min kopp te. Det är skönt med värme, men det behöver inte vara 28 grader i skuggan...
Igår gav vi oss iväg mot Täfteå strax efter lunch, Ulrika, Thomas, Thomas och jag. Jag hade Fridas merca, förstås, i vilken luftkonditioneringen består av en taklucka och rejäla friskluftintag. Sidorutorna är givetvis ett alternativ, men bara när man cruisar i stan.
Eftersom mercan också är en lowrider fick jag hålla en hyfsat moderat fart då sulorna gärna vill skrapa i skärmarna i gupp och kurvor. Den sträcka som jag normalt kör på en kafferast tog alltså lite längre tid och vi var tvungna att ta en sådan - kafferast, alltså - efter drygt halva vägen, i Ljusvattnet.
Jag hade packat en kylväska med ost och kex, och som av en slump ville det sig inte bättre än att själva dukningen fick ett finskt tema, vilket vår finske Thomas tyckte var trevligt.
Kaffekopparna är Arabias Riikka, loppisfynd, och glasen är Ittala, formgivare Kaj Franck. Mina favoritglas. Finns i massor av färger och är så lagom stora.
Vi åt och åt medan långtradarna dånade förbi, endast några meter från bordet. Ja, ni ser ju på bilden. Det är E4:an som passerar där bakom.
När vi kom fram till Täfteå stod Kurt Sundin från SVT och väntade på Thomas och Thomas
som han intervjuade både med och utan bild. Kommer snart på hans sida HÄR, så håll ögonen öppna!
Ulrika och jag stod en bit ifrån och tittade på och konstaterade att MYGGEN vaknat till liv! HUVVA!! Tack och lov fick vi strax gå in i logen. Där monterades en roll-up
och småpratades lite med Signar (oj, så suddigt det blev...) samtidigt som Elisa´s soundcheckade.
Sedan åkte vi in till Umeå och fräschade till oss på hotell Aveny.
I Gällivare finns det ett hotell med en märklig, men kanske nödvändig, lösning. Duschkabinen är nämligen placerad i hallen. Bild på det finns i det HÄR blogginlägget, som f ö också beskriver mitt livs första fortkörning... Hursomhelst fick jag lite flashbacks när jag såg planlösningen i killarnas rum, som var identiska. Båda hade halva badrummet i hallen.
Men det var ju fräsch och fint och det fanns till och med hantlar i en ställning ovanför sängen, vilket särskilt Thomas D tyckte var himla bra för då slapp han ju gå ner i gymmet.
Håhå, jaja. Vilka påhitt! Vilka nymodigheter! Ska det vara nödvändigt?
Numummade, ombytta och fräscha styrde vi färden tillbaka mot Täfteå, men stannade för middag på hotellet i Arnemark, där vi åt en alldeles fantastiskt god middag bestående av ryggbiff, klyftpotatis och en god sås. Kladdkaka och kaffe till efterrätt. Mums. Bäst vi satt där dök Taxi-Kjell upp i foajén och vi var naturligtvis tvungna att gå ut och beundra hans nya taxibil, en lång-Volvo.
Thomas Lundins förnamn hade fått en lite märklig stavning på affischerna....
Efter middagen inhandlades ett par flaskor Djungelolja och därefter var Thomas och Thomas redo för jobb och Ulrika och jag för dans. Det är så roligt i Täfteå, för man behöver verkligen inte stå i "damhögen" för att få dansa. Ulrika och jag vandrade omkring och var vi än befann oss, längst ner i danslokalen, i fiket eller utomhus så blev vi uppbjudna. Det spelade ingen roll. Jättekul var det! Och Elisa´s är ett alldeles otroligt kompetent dansband som bara blir bättre och bättre! Spelar jättebra dansant musik med glädje och engagemang!
Allting har en ände, så också denna kväll. Vi skjutsade Thomas och Thomas till hotellet i Umeå omkring kl 1 och påbörjade därefter den 27 mil långa resan hem. Det gick jättebra. Ulrika är ett himla trevligt sällskap och jag var inte trött alls. Vi tankade i Skellefteå och blev uttittade av alla ungdomar i liknande bilar som vår, som förmodligen undrade varför två (eller åtminstone en, Ulrika är ju ganska ung) äldre damer körde omkring i en fjortisbil.
Kring halv 5 i morse lade jag huvudet på kudden och med öronproppar lyckades jag sova ända till halv ett!
Idag har jag varit ner till Janne. Körde ner på fyra hjul och återvände på två. (Buuuhäääää....Snyft!) Hittade min gamla Crescent från 1984 fastvuxen i gräsmattan, men på bara en liten stund hade Skarin förvandlat den till ett fordon i toppskick! Hurra!
Medan han höll på och smorde växlar och bromsar och lagade punka kollade jag lite i garaget och förrådet och titta vad som hängde på en dörr! Det här, mina kära vänner, det här var ett RIKTIGT bra dansband när det begav sig!
Galet kul!
Lasse Stefanz i Malmberget är ju inte precis den enda festligheten jag ägnat mig åt i helgen. I onsdags hade Luleå Hockey dansgala på Coop Arena. "Men det är väl ändå jävla trist med gala i en ishall?" säger kanske du. Eller nån annan skeptisk individ.
Det var inte trist en sekund ska jag säga! För det första hade de riggat lokalen så att man knappt fattade att det var en ishall man befann sig i. För det andra hade de lagt ett parkettgolv som var kanonbra att dansa på! För det tredje spelade både Black Jack och Donnez helt suverän musik att dansa till!
Och nu kommer mina bekännelser: Jag dansade nästan ingenting. Inte så mycket i alla fall. Det ville sig inte bättre än att jag stötte ihop med Ingrid och Kent nästan direkt jag kom dit och tillsammans gick vi till baren... Ja, där blev jag sittande. Thomas anslöt och det drällde en massa trevliga människor omkring oss hela kvällen så undantaget några danser med Thomas befann jag mig inte på dansgolvet förrän mot slutet, då jag buggade med Tore och därefter tog en svängom med en kille som jag brukar dansa med i Skellefteå. Det var f ö väldigt många västerbottningar på plats, vilket var glädjande!
Det här var den enda bilden jag lyckades åstadkomma på hela kvällen. Man kan inte alltid vara på hugget...
När allt var över gick jag naturligtvis backstage med Thomas och Curt-Göran. Den senare var huvudansvarig för arrangemanget och han var så nöjd att han bjöd på smörgås och en Loka som jag tacksamt tog emot innan jag så småningom vandrade hem i den ljusa natten. Det var en kul kväll! Annorlunda, men kul.
Det här med att inte ha något jobb kan också ha sina fördelar. Man kan till exempel gå och klippa sig när det passar frisören. Jag beställde alltså tid på Klipperian hos Sofia, som klippte mig sist och som var så himla bra, kl 14 i onsdags. Döm om min förvåning när det inte var rätt Sofia som skulle klippa mig. Jag insåg att hon kanske egentligen inte hette Sofia, utan möjligen Sara, Sandra eller något annat på S... Nu gjorde det ingenting, för alla på Klipperian är väldigt duktiga och den här Sofian också. Hon klippte av en rejäl bit, kanske 8-10 cm, och uppmanade mig att toppa mig cirka var fjärde månad i fortsättningen. Det ska jag göra om jag har någon försörjning då. Jag är i alla fall jättenöjd. Håret är helt, jämt, slätt och lent och känns inte alls kortare än innan.
Nu väntar köttfärsen på att bli köttbullar, åtminstone två, om inte tre, jobb skall sökas och imorgon väntar specialisttandvården innan jag sätter mig på bussen till Tjåmotis!
Lasse Stefanz-dags igen!
Plötsligt skulle Lasse Stefanz vara i Malmberget! Eftersom det bara ligger 27 mil från Luleå (om man kör över Boden) så kändes det helt naturligt att åka dit. Dessutom var det Thomas arrangemang så att det skulle bli bra var det inget tvivel om. Drygt 1100 personer hade köpt förköp, vilket bådade gott. Ulrika och jag anlände kl 21 och det var i elfte timmen, för kort därefter kom resten och det blev köer.
Vilken stämning!
Så oerhört mycket glada människor på samma ställe! Glädjande att så många unga människor sökt sig dit. En och annan kunde verkligen bugga, och det var ju kul att se, men minst lika glad blir jag av att se alla dem som liksom bara dansar. Som kollar på andra och försöker göra likadant själv. Det var väl ungefär så det var för mig också, i min ungdom. Förutom ett par kurser hos Doria York så lärde jag mig både bugg och foxtrot av ihärdiga kavaljerer på dans. Learning by doing, om man säger. Detta var dock långt innan mysfox, dirtyfox, distansfox, dynamisk fox, snabbfox, avancerad fox o s v... Alltså när man gick mer på känsla än teknik och när man rörde benen mer än huvudet och överkroppen.
Nå, hursomhelst så dansade jag inte särskilt mycket som vanligt, men det var proppfullt på de två dansgolven. Jag tyckte som vanligt att det var minst lika roligt att bara kolla in folk och lyssna på LS. Det blir så himla go stämning när de spelar!
De här kvinnorna hade klätt upp sig till tänderna i sina koltar!
Det blev säkert jättevarmt, men de var himla fina!
Thomas gick upp på scenen och tackade alla för en fantastisk kväll. JUBEL!
Efter sista dansen spelades som vanligt Rap das armas, till publikens stora förtjusning.
Sista halvtimmen, liksom i pauserna, spelade DJ Roger Qvarnström musik att dansa till, och det var det massor som gjorde. Kl 2 var det över och vi stannade kvar en liten stund och utvärderade. Passade på att surra lite med bland annat Ann-Marie o Sigge som båda varit i tjänst i entrén hela kvällen.
Nu blir det inte mörkt på nätterna häruppe längre, så det var fullt dagsljus när hemresan startade. Vi såg en älg (ser ni den också?)
massor med renar
och ENORMT många tjädrar. Varför står de i vägrenen? Stod en tjäder invid vägen med med någon kilometers mellanrum nästan hela vägen. Uteslutande mammatjädrar dessutom, tror jag. Ja, alltså inte när vi närmade oss Boden. Då såg vi bara gråsparvar. Och skator, förstås.
Klockan var strax efter 6 när jag klev in genom dörren hemma. Då hade jag varit och tankat Toyotan och lämnat den hos Janne, som sålt sin fetmerca och numera bara har en bil. Det var längesedan jag var vaken så himla länge, jag dygnade i princip, men när man haft så kul så går det ju bra. Resan hem kändes inte alls så väldigt lång, och kvällen var helt klart värd de nära 54 milen.
Torsdag kväll och fredag morgon
Det är märkligt hur mosig man kan känna sig av lite vitt vin och några Smirnoff ice. Alltså när man vaknar morgonen efter intaget alltså, inte medan man dricker. Kvart över sju på fredag morgon tyckte någon lustigkurre i en av stugorna på andra sidan vägen att Vemdalen behövde ett böneutrop. Jag kände en våldsam lust att knäcka nacken på denne skämtare, fast jag hade förstås inte orkat. Det var knappt att jag klarade av att sörpla i mig lite vatten ur flaskan bredvid sängen. Nu överdrev jag förstås. Det var inte alls så illa.
Efter torsdagsmiddagen på Hildings gick vi till dansen. Det var Statuz, Dreams och Jannez som delade scen. Det förstnämnda bandet var tämligen nystartat förra våren, då de spelade för första gången i Vemdalen, och hette då Kertz. Sedan dess har man bytt namn och spelat ihop sig ännu mer.
Så här såg de ut när de soundcheckade
men till kvällen hade de bytt om. Det är så kul med unga band (basisten har inte fyllt 18 än) som tar det här på största allvar. Statuz är noga med att det skall gå att dansa till musiken. De har verkligen fattat att det inte är så enkelt som att snabbt = bugg och långsamt = foxtrot, utan lägger sig också vinn om att få till ett skönt gung i låtarna. Fortsätter de på det här sättet kommer de att bli ett riktigt, riktigt bra dansband.
Jannez är ju alltid Jannez. Goa och glada med skitbra danslåtar. Då Kjelle slutade hastigt för ett par veckor sedan, tog Togge, som vi känner igen från Zlips, över trumstockarna och det har han gjort med den äran.
Han såg faktiskt lika lycklig ut hela kvällen!
Andreas är en duktig musiker med en helt fantastisk röst.
Och så har vi ursprungsbefolkningen som består av Peo och själva Janne.
Kvällen avslutades hos Martin, Leif och Markku där det serverades pyttipanna till de som ville ha, så Cattis och jag var inte tillbaka på rummet förrän typ halv fyra. Så det där böneutropet, följt av nån jävla dunka dunka-låt, kom så inibomben olämpligt. Jag lyckades i alla fall slumra till igen och vaknade lagom till att missa frukosten.
Rätt ut ur mitt hjärta
Ibland liksom frossar jag i dansbandsmusik. Det är som att jag kommer på där, mitt mellan Led Zeppelin och Mozart, att jag måste lyssna på lite dansband, annars dör jag. Och så blir det några dagar med Streaplers, Drifters, LS, Fernandoz och Martinez, för att nämna några, men de senaste dagarna har jag slukat Mats Bergmans och det är banne mig inte det sämsta.
Igår, skärtorsdag, spelade de på Folkets Hus i Piteå och det gjorde de alldeles fantastiskt bra. Enligt egen utsago har de inte varit där på kanske 15 år, men de har ju gjort några svängar häruppe ändå.
Ok, nu börjar lovsången...
Mats Bergmans är ju ett genuint dansband. Finns liksom ingen tvekan där. Inte en enda Radio Rix-hit eller något sånt, och jag har väl förståelse för att om man gillar "lite modernare" musik så är kanske inte MB förstahandsvalet, men jag vill nog säga att de spelar modernt ändå. Alltså modern dansmusik. Är ni med? Nya och relativt nya dansbandslåtar, alltså.
Jag gillar låtarna, sången, takten och gunget. Det där självklara, självsäkra framförandet som n-ä-s-t-a-n får mig att jämföra dem med LS(!) på nåt sätt som jag inte riktigt kan förklara, men det är nog takten. De snabba låtarna som inte lämpar sig så bra för bugg, men väl för snabb foxtrot, något som vi äldre är ruskigt bra på.
Nå, hur som helst så hade jag roligt. Det bästa med att vara på dans där publiken är lite äldre är att man slipper de träningsklädda sportdansarna. MB drar en publik som, liksom jag, betraktar en danskväll som något festligt, något man klär upp sig lite till. Det gillar jag. Jag gillar också komplimanger och igår fick jag många, från både män och kvinnor. Det var roligt. Vet inte om det var klänningen eller min nya foundation, men jag blev väldigt glad i alla fall. Tack!
Sista dansen före paus spelades det gammeldans!
Åsså från andra hållet...
Jo, de har en trummelummis också. Tobbe heter han.
Ute skiner solen och nu väntar några dagars ledighet. Livet rullar på och just nu har jag mycket tjosan hejsan att se fram emot. Mot symaskinen till att börja med!
Nu ska hela rasket rivas
Håhå jaja. Tro det eller ej, men jag har faktiskt varit på dans två kvällar den här helgen. I fredags spelade Drifters i Piteå men jag var seg efter jobbet. Det tog ett tag innan jag hade lagat middag och duschat. Tjejerna skulle också ut så det var trångt framför badrumsspeglarna. Nå, jag var framme i pausen och det var ju bättre än att inte komma fram alls. Det blev en kort och intensiv, men himla trevlig, kväll och som vanligt var Drifters jättebra! Jag har ju inte träffat Erica o killarna på väldigt länge så Erica bad att jag skulle stanna medan de packade och det gjorde jag. Trevligt med lite tjejsnack och sen passade det väldigt bra i tid, för jag kunde plocka upp tjejerna i stan när jag kom tillbaka till Luleå.
På lördag gav jag mig iväg till Hans och Märit och tillsammans med dem och Biggan åkte vi till Skellefteå där Martinez spelade. Det blev ännu en lyckad kväll. Skellefteå Folkets park är ett så himla trevligt ställe och jag önskar att det fanns något lika mysigt i Luleå. Martinez blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör dem. Så mycket bra danslåtar, så många fina duetter, så glada musikanter!
Och som jag fotade! Nix, inte en bild! Jo, förresten... Jag fotade Anna som kom dit med lille Otto en stund innan dansen började. När jag träffade dem senast, i somras i Täfteå, var han bara ett litet knyte. Nu är han sex månader och det är bara en tidsfråga innan han börjar äta palt...
Jag lyckades slumra en stund i bilen på vägen hem så det var ju tur att det var Hans som körde till Piteå. När jag närmade mig Kallkällan smög en brandbil upp bakom mig. Det visade sig att det brann i en bil bakom mitt garage.
Idag förpassades pepparkakshuset till komposten, men jag gör om det nästa år. Likadant fast bättre.
Tomtarna är ligger i sin kartong och fönsterlamporna har ersatt ljusstakar och stjärnor. Jag brukar inte ha någon julgran så det går ganska snabbt att plocka bort allt.
Och imorgon väntar en härlig måndag, den första arbetsmåndagen på mycket länge.
Åh, regniga natt
Det har väl knappast undgått någon att det regnat en hel del. Tyvärr verkar det inte finnas någon ände på nedfallet. Jag tycker det är jättejobbigt. Det är ingen idé att fixa håret och nio regniga grader känns kallare än lika många torra. Natten mot lördag åkte jag och hämtade Björn som var ute på tjosanhejsan och det var så förbaskat mycket vatten på vägarna att man utan svårighet tagit sig fram med båt. Likadant var det natten efter, då jag efter en trevlig kväll i Skellefteå körde hem från Hans och Märit i Piteå.
Det var nämligen dansmara i Skellefteå helgen som var. Zlips och Blender på fredagen, Barbados och Kindbergs på lördagen. Jag valde rätt kväll. Det var flera år sedan jag dansade till Kindbergs men de var lika bra som förr. De har ju sina låtar och håller bra danstempon samtidigt som de har en energi som smittar av sig.
Barbados var så sent som i våras i Vemdalen men där spelade de bara omkring trekvart, så det var ju himla kul att få dansa till dem en sån här kväll. De är riktiga proffs och även de är duktiga på spela riktigt bra dansmusik. De har ju dessutom så många egna riktigt stora hits. Ett alldeles utomordentligt bra band således!
Det blev alltså en jäkligt kul kväll. Tyvärr var det inte så himla mycket folk, uppskattningsvis omkring 350-400 och det är ju trist för arrangören men, ärligt talat, rätt bra för oss som dansar. Men Skellefteå är Skellefteå och när vi kom strax före 20 (eftersom det var nonstop så började dansen då) hade de inte öppnat kassan än. Vakterna och killen i kassan hade blivit tillsagda att de inte skulle öppna förrän kl 20 och det blir ju lite galet för de som absolut vill dansa från allra första början.
Vi hann i alla fall med lite fika innan det ramlade in lite mer publik.
Enligt vittnen hade det varit omkring 550 personer på fredagen, vilket ju inte heller är så särdeles bra, men det är bara att konstatera att det inte finns fler människor som dansar häruppe. Inte samtidigt i alla fall.
Black as midnight on a moonless night
Förra årets succéhöst verkar upprepa sig. Regnet står som spön i backen mest varje dag, utom de två senaste helgerna då det har varit varmt och soligt. Och det får man ju vara glad för.
I fredags var det säsongsavslutning på Björknäsparken. Av 22 danskvällar (inklusive Streaplers) har jag bara varit där 10-11. Ibland har jag knappt dansat utan bara varit dit och hälsat på... Så pigg och inspirerad är jag efter veckans sista arbetsdag. Jag är övertygad om att de ideellt arbetande arrangörerna är de bästa i hela landet. Kanske t o m bättre än jag själv. Det bjuds på fika i alla de former och orkestrarna bjuds alltid på middag. Ingen skulle komma på att säga till en orkestermedlem att "Nä, du åt ju din macka när du kom. Ska du ha en till får du betala för den". Själv har jag gått som barn i huset, och fått ta del av denna gränslösa generositet. Som sagt, helt fantastiska människor.
Det var i alla fall Elisas som spelade i fredags, och det gjorde de med den äran. Jag gillar de här unga banden som spelar sån där riktigt bra och lättdansad musik. Callinaz och Donnez är två andra exempel på sådana band. Zekes ett tredje, fast de lägger ju tyvärr ner.
Jag stannade inte sådär särdeles länge. Regnet bara vräkte ner när jag åkte hem och det kändes alldeles utmärkt att få krypa ner i bingen hemma.
Under lördag förmiddag njöt jag av tystnaden medan de andra fortsatte sova men till slut var jag ändå tvungen att ta itu med en del måsten. Bl a att röja upp så att mina middagsgäster inte skulle bli alltför chockade. Vardagsrummet har fungerat som tillskärningsrum de senaste månaderna och jisses vad dammigt det var överallt! Men vilken härlig känsla när det är rent!
Så kom Märit förbi och vi hann sitta ner och ta en kopp kaffe innan hon hastade vidare. Därefter åkte jag på Kvantum och handlade och DÄR ställdes jag inför ett av de argument för/emot att flytta från Norrbotten som jag mer eller mindre omedvetet börjat samla på mig, nämligen dessa:
Om det INTE finns Trocadero eller Portello, vad ska man dricka då?
Och så blev det söndag och då fyllde jag år. Igen. Fram till i lördags har jag bävat inför denna dag. Jag kan liksom inte förstå vart livet tar vägen och jag tycker det är skitjobbigt att säga hur gammal jag har blivit. Men det visade sig plötsligt att livets förutsättningar kan förändras på ett ögonblick. Inte för min del, men för en god vän. Det här har gett mig en tankeställare och jag inser att jag istället ska vara vansinnigt glad för att jag får fylla år ännu en gång. Att jag kan springa uppför trapporna till min lägenhet, att jag inte har ont någonstans, att jag egentligen mår bättre nu än vad jag gjorde för femton år sedan. Jag är så ruskigt glad över allt kul jag hinner vara med om under året. Resor till Vemdalen, Malung och Blekinge. Och nu blir det Göteborg så småningom också!
Men jag vill fortfarande inte ha en massa främmande på min födelsedag. Tycker bara det är skitjobbigt. Nu kom bara mina bröder och min svägerska. Vi träffas inte sådär överdrivet ofta, och det är kanske det som gör det lite extra trevligt att bara sitta ner och surra med dem i lugn och ro. Och ja, vi vräkte i oss fika också för jag hade hunnit baka inte mindre än fyra sorter.
Fudgerutor, havreflarn med chokladkräm, kolakakor och rödbetskaka med saffransglasyr. Den vackra blomman i kruka fick jag av Adam, Malins pv.
Jag har alltså inte hunnit fundera så mycket över min framtid och definitivt inte hunnit fylla i min profil på någon av de hemsidor som olika företag använder sig av när de rekryterar. Men det löser sig. Nu kollar jag på Färjan så jag måste ta händerna från tangentbordet för att istället hålla i kudden framför ansiktet...
The only thing Columbus discovered was that he was lost
Det var blev en riktigt bra dag som jag nästan till fullo ägnade åt dottern som var på väg till Göteborg. Att hon inte ens hade börjat packa bekymrade henne föga där hon satt i solen utanför Smedjan och målade små barn i ansiktet. Det var dock lite ont om ungar som ville bli målade under de första 90 minuterna, men när det började dra ihop sig till sluttid kryllade det plötsligt av dem.
De flesta ungar ville vara katt, Så det blev både rosa, blå och orange katter, men så var det en som ville bli sminkad som en fladdermus! Det var ju udda, men Katarina fixade naturligtvis det också. Annars är hon ju ruggig på att göra kranier, fast det är kanske inget man målar i ansiktet på ett barn.
Ingen ville i alla fall vara häst. När vi hade packat oss från stan flängde vi runt och hämtade kvarglömda persedlar, tatueringsmaskinen, sprayburkar och lite annat och medan samtliga avkommor gick till sin pappa för att äta fick jag lite egentid som jag spenderade i badkaret.
Därefter kom de hem och Katarina började packa. Det slutade med en resväska, min stora Haglöfs-rygga, dataväskan och en påse med sånt-man-kan-äta-när-man-ska-åka-tåg-långt. Allt vägde bly. Jag, Malin och Janne följde henne till tåget men åkte därifrån innan det rullade iväg från stationen. Just det momentet kan ju kännas lite smärtsamt för alla parter, så det kan man ju försöka undvika.
Istället körde jag till Piteå där Perikles spelade för första gången på MASSOR med år. Thomas påminde sig om att när han dansade till dem på pitefolkan 1991 så var det lapp på luckan kl 22. Det var det inte igår. Skulle tro att det inte var mer än typ 300 pers, alltså ca 1200 färre än -91.
Det är möjligt att de spelar bra, ja, det gör de ju, men de spelar definitivt inte dansmusik i min smak. Visst, det var ett jäkla tryck men många svårdansade låtar. Det har ju då ingen betydelse för de här som tar sig fram med hoppsansteg över dansgolvet för att plötsligt tvärnita och stå still och liksom rista till innan de hoppsansa hoppar vidare. För dem är ju takten av underordnad betydelse. Men för oss som dansar foxtrot är det inte lika enkelt.
Fast det var i alla fall riktigt rolig. Rena nostalgikvällen. Blev uppbjuden av jättemånga duktiga killar. Man får ju vara tacksam över att ens marknadsvärde fortfarande är högt. Det är ju faktiskt älgjakt så konkurrensen var stenhård och det gick nog ett antal tjejer på varje maskulin varelse. Med tanke på att medelåldern var betydligt lägre än vad den brukar vara gick det jättebra för mig. Det var nästan så att jag för en stund övervägde att åka dit även nästa helg, på Zlips, men det slog mig att jag faktiskt ska ha främmande då. Vilken tur... Det får bli Elisa´s på Björknäsparkens säsongsavslutning på fredag istället.
Idag har jag haft tvättstugan i fem timmar och konstaterade att man hinner tvätta bra mycket mer när man har ett pass mitt på dan än på kvällstid , som jag annars brukar ha. Och så kände jag en liten liten glädje när jag insåg att tvättmängden, i och med Katarinas flytt, kommer att minska enormt.
Fast nog ser handdukshängaren lite tom ut. Ett par år till, om ens det, så är det bara min som hänger där...
Nä, ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag onekligen att det är bra att hon är ute och rör på sig lite. Nu får jag ju också en anledning att åka till Göteborg och det kan ju vara kul. Tro det eller ej, men jag har faktiskt vänner där.
Nu är det dock dags att gå och lägga sig. Ska bara overlocka litegrann först. Imorgon väntar en helt vanlig arbetsvecka, utan den sovmorgon jag åtnjutit hela den gångna veckan. Otroligt vad de där 75 minuterna kan göra mig så mycket gladare och mer harmonisk...
Natt, Katt och alla ni andra.
Nu blir kvällarna kyliga och sena
Jag tror att allt hopp är ute nu. Efter en regnig och blåsig vecka är det idag uppehåll men inte varmare än 14 grader, vilket man i o f s kanske får vara nöjd med, men då det enligt almanackan obönhörligen har blivit september så har vi också kommit till avdelning sandal bort. Som en följd av denna bör också strumpbeståndet ses över. Men nog känns det lite tungt och jag håller tummarna att hösten blir sådär solig och fin som den kan vara, även om den inte har börjat så bra...
Det är tyst här under veckorna och det beror på att jag först kliver upp i svinottan, sen jobbar jag och när jag kommer hem brukar jag umgås lite med de andra som bor här innan jag slutligen stupar i säng strax efter 21. Eller 22. Ibland ännu senare. Nu har ju alla härligt smaskiga tv-serier satt igång och man hinner knappt med i svängarna mellan Färjan, Playa del Sol, Lyxfällan, Det okända och sist men inte minst - Hollywoodfruar. Kulturutbudet är, som ni ser, enormt. Något som också måste vara enormt är storleken på den kudde vilken man måste dyka in bakom någon gång då och då, särskilt när man ser på Färjan.
Jag har alltså ingenting att skriva om på vardagarna. Inte mer än om vad vi ätit till middag. Jag har inte sytt på ett tag heller, men däremot stickat lite tjocksockar som snart skall åka ner till Alingsås. Varje vecka avrundas dock med en helg som börjar någon gång under fredagens eftermiddag. Då brukar nämligen mina närmaste kollegor och jag bli lite fnissiga och flamsiga och vi tappar eventuellt en smula av vår effektivitet under den sista timmen. Nu i fredags åkte jag raka spåret hem och som vanligt kände jag mig alldeles för trött för att åka tillbaka till Boden, men där spelade King Edwards och jag ville verkligen höra dem, så jag tog mig själv i kragen.
Först hämtade jag dock en platt-tv som jag skruvade ihop innan jag lämnade över ansvaret för kanalinställningarna till Malin och Adam och drog iväg. Jag är förmodligen den sista personen ni känner som haft tjock-tv men nu är det slut på det!
Jag kom fram till Boden lagom till paus och det var ju i och för sig bra för jag bjöds på kaffe och hembakta bullar i logen. Bättre sent än aldrig!
Gossarna i Härjedalsbandet King Edwards var på ett strålande humör och verkade tycka att allt var toppen. Det var det också, det märkte jag när de började spela efter paus. Riktigt jäkla bra är de! Och så spelar de ju live, vilket ger dem möjlighet att styra tempot på låtarna utifrån vad publiken verkar vilja ha. De fick mycket applåder och jubel och stämningen var allmänt på topp, trots att det inte var så himla mycket folk. Det kan ha berott på regnet, men det är ju också så att många är rädda för nya orkestrar. De kanske tror att de bits, vad vet jag?
Håkan
Åke
Thord
Mats
Igår var jag på stan lite snabbt med Katt, Malin och Adam. Jag passade på att köpa lite nytt garn, och var tvungen att parkera utanför garnaffären. Jag HATAR HATAR HATAR att fickparkera. Folk tittar (inbillar jag mig) när jag backar om och håller på och flera stycken fick för sig att jag var på väg därifrån och ställde sig och blinkade in på "min" parkering. Lååååångnääääsa!!!
Det ÄR svårt att veta var man har hela Saaben, det tycker glädjande nog även min bror som också har den goda smaken att köra en 9-5:a.
Katarina har städat sitt rum, som också fungerar som syrum, och när det var klart blev jag så glad och inspirerad att jag genast fållade ner ärmarna på den rutiga, illa mönsterpassade kavaj jag köpte billigt på HM i våras. Dessvärre är jag rädd att jag aldrig kommer att använda den just för att den är illa mönsterpassad och därför ser oerhört billig, nästan gratis, ut.
Men i morse vaknade jag flera timmar tidigare än alla andra så efter söndagsbadet satte jag mig vid köksbordet och ritade av ett mönster till en bikerjacka jag ska sy. Det tog två timmar, men är värt varenda minut hoppas jag. Jag hittar alltså på allt möjligt för att slippa städa, något som verkligen verkligen skulle behövas. Usch...
Anna har förresten bloggat om årets trädgårdfest HÄR! Så många fina bilder!
I Got The Hippy Hippy Shakes
Jag hade planerat en resa till Täfteå i sommar, men veckorna har gått och det har liksom inte blivit av. Största anledningen är nog att det ligger så smärtsamt långt bort att det kräver en minutiös planering. Redan tidigt på lördag eftermiddag måste man börja piffa sig och halv sex bör man vara på väg. Har man tur och allt går bra så är man hemma mellan halv fem och fem på morgonen. Så försvinner förstås mer än halva söndagen eftersom man helt enkelt MÅSTE sova.
Det faktum att jag under tisdag eftermiddag återigen hade denna utsikt
gjorde att jag bestämde mig för att ligga i soffan och jäsa istället för att ge mig ut på det vådliga äventyr en resa till Täfteå kan innebära när den bil man har till sitt förfogande är en Golf-94 med tjutande fläktrem och en spektakulär wonderbaumvariant i backspegeln.
Fast jag plockade ner den rätt snabbt, faktiskt... Men att köra den bilen 52 mil t o r var uteslutet. Då hörde Märit och Hans av sig och frågade om jag ville följa med dem från Piteå och det var ju en helt annan femma, så jag dånade iväg. Med tanke på att sommaren dragit sin kos fick alla mina fina sommarklänningar stanna i garderoben och jag fick tillfälle att använda mina svarta långbrallor av 50-talssnitt som jag sydde innan Malung. Blusen är dock köpes och kommer från dansskor.se.
Lite drygt tre timmar senare var vi framme. Hans är numera tvungen att hålla hastighetsbegränsningarna för att fortsättningsvis slippa cykla eller åka buss till de orter på vilka han skall arbeta. Vi som inte körde, flickorna, satt och kacklade och käkade körsbär hela vägen. Jättemysigt!
Väl framme hann jag träffa Jörgen och Anna som var där med lilla Maja och nytillskottet Otto. Sedan satte Drifters igång och logen fylldes snabbt med folk. Det är roligt att åka och dansa på "nya" ställen men jag kan samtidigt känna mig smått obekväm. Medelåldern i Täfteå är ganska hög och det faktum att det var rätt stökigt gjorde att jag parkerade på scenkanten bakom en högtalare och längtade till paus.
Om det var Birgittas kokkaffe, tigerkaka o fudgerutor eller Hans och Märits brieost, kex och päron som gjorde mig piggare och mer positiv skall jag låta vara osagt, men jag hade mycket mycket roligare efter paus. Blev faktiskt uppbjuden hela tiden av den ene dansante herren efter den andra. De kan dansa, västerbottningarna.
Och Drifters var förstås så jäkla bra som de brukar! Kanske t o m lite bättre! Rätt skojigt att jag ena veckan dansar till dem i Skåne och bara en vecka senare hemmavid (nästan...).
Och ni som såg tv-serien om Täfteå... Ja, alla var där. Damen med kattkadavret, mamma, moster och dotter (som f ö fick komma upp på scenen och sjunga sista dansen) i blingeling-kläder (fast inte likadana den här gången), Mats-Ove med portföljen, småhundsuppfödarna, försäljarnissen vars namn jag inte minns och säkert någon mer också. Taxi-Kjell har skrotat mercan och kör numera en lång Volvo.
Så tog kvällen slut och den långa resan hem började. Först pladdrade vi länge, men när vi närmade oss Skellefteå somnade jag och sov en ganska lång stund. När vi anlände hemma hos Hans och Märit kändes det inte så himla kul att sätta sig i den kalla Golfen och köra vidare.
Jag hade bara kört några mil och befann mig strax norr om Rosvik, när det small till i bilen och laddningslampan började lysa. Jag är inte blondare än att jag fattade att det var fläktremmen som flugit sin kos. Jag vet också att man genast skall sluta köra därför att motorn kan gå varm och börja koka och som en direkt följd av det så ryker toppen och det är ju jäkligt onödigt. Nu drabbades jag i alla fall av lite panik. Slog av stereon och fläkten och gasade på utav bara... Det faktum att tempmätaren inte rörde sig vare sig uppåt eller neråt gjorde att jag vågade fortsätta.
Det kändes inte särskilt frestande att behöva stanna invid vägkanten halv fem på morgonen, i dimma och sex plusgrader, därav min våghalsighet. Jag skall erkänna att jag bad en stilla bön att jag åtminstone skulle hinna in mot Luleå innan den stannade. Precis när jag svängde av mot Gäddvik och Bergnäset lade mätarna och halvljuset av och min puls ökade. Måtte jag inte bli stående på Bergnäsbron! Men jag klarade även denna och i en rasande fart fortsatte jag mot Kallkällan. Tänkte att det vore smartast att åka ner och lämna den hos Janne direkt, vilket jag gjorde. Och precis när jag svängde in på hans gata la den av. Dog. Men jag höll så god fart att den kunde rulla ner till hans hus, där jag lämnade den och lade nycklarna i brevlådan. Tänkte nästan skriva en lapp också.
"Tack för lånet. Tyvärr gick den sönder så här får du tillbaka den. Wonderbaumen ligger framför växelspaken." Fast jag gjorde inte det utan vandrade bara den sju minuter långa promenaden hem i gryningen, smått religiös. För nog hade jag änglavakt ändå som klarade mig ända hem.
Last Friday night, yeah, we danced on table tops
Jag landade hårt i Luleå igår kväll. Tretton grader och blåst. Kortärmad blus och jeansjacka skyddade föga mot kylan och jag ville bara springa in och ta ett plan tillbaka till Blekinge.
När jag lämnade Luleå i fredags var det högsommarvärme och bra mycket varmare än söderut. Jag hade några timmar till övers i Stockholm och passade därför på att träffa Lina och äta en bit. Eftersom jag betalade själv så blev det inte Arlanda Express denna gång, utan den vanliga - och betydligt billigare - flygbussen, vilket innebar att jag fick bevittna bilköer vars längder vi inte kommer i närheten av häruppe. Åh, det tar på nerverna, men det är ju bara att ta det lugnt, man kan ju ändå inget göra.
Det gick snabbare att åka tillbaka till Arlanda och när jag så småningom landade i Ronneby blev jag hämtad av Thomas. Sedan fick jag 40 minuter på mig att fixa till mig och byta om och så bar det iväg till Bäckaskog slott utanför Kristianstad där det både var dans och inspelning av Stjärnorna på slottet. Av den anledningen stod Rolandz en stund på scen innan Drifters tog över för resten av kvällen.
Bäckaskog var ett himla trevligt ställe där folk fick ta in egna fikakorgar, innehållande både det ena och det andra, utan att någon sa till dem. Det här med dans är så himla fantastiskt på många sätt. Man möter så mycket folk från olika delar av landet och här träffade jag flera stycken som jag lärt känna både i Malung och när jag varit och dansat runt Skåne och Blekinge.
Drifters var förstås lika bra som vanligt. Vemdalsforum o Drifters i Piteå innebär att jag faktiskt nästan längtar till november, otroligt nog.
När Rolandz bytt om till civila kläder kom de och satt med oss. Ludde, närmast mig, känner jag från den tiden han spelade med Joyride och de var bl a på Thomas ställe Mogenlogen ett antal gånger. Anders, längst till höger, är från Luleå, och det kändes tryggt och bra i skåneland...
Vi stannade förstås till slutet, men eftersom allting därnere ligger så oerhört nära världsmetropolen Mörrum, så var hemresan ingen match. Det var jag som körde och fast jag inte var särskilt trött så var det skönt att få gå och lägga sig efter den händelserika och roliga dagen.
Fler bilder från Bäckaskog finns på Drifters hemsida HÄR.
Den sista dansen
Thorleifs är ett av de band vars musik jag vuxit upp med under den tid då dansbandsmusik var samma sak som svensk populärmusik och spelades i radio. Alltså innan den började behandlas som paria. Nu, efter 50 år som band, gör Thorleifs sin avskedsturné och deras besök på Björknäsparken i Boden i fredags var alltså deras sista. Jag åkte direkt efter jobbet till goda vänner och där blev jag mottagen med en välkomstdrink, GT, serverad i ett saftglas. Men det gick ruskigt bra det också.
Sedan blev jag bjuden på trerätters och så fixade vi till oss inför kvällen. Det gick ändå ganska snabbt, faktiskt.
Dansen var i full gång när vi anlände till parken och vi kunde konstatera att vi var väldigt många som ville höra Thorleifs en sista gång. Jag hade jäkligt ont i knät och tänkte ta in kryckorna för att på så sätt kunna nobba trovärdigt. Men gin kan lindra smärtor i muskelfästen, det märkte jag strax, så kryckorna fick stanna i bilen.
50 års sjungande har satt sina spår och de senaste åren har man tydligt hört att Thorleif haft problem med rösten och utan att veta tror jag att de anpassat sin repertoar utifrån detta. Man spelade således inte alla goa låtar utan hade fyllt upp med annat som de andra killarna turades om att sjunga. Men när Tholle och Hans stämde upp med saxofonerna - jiiiiisses! Vad jag kommer att sakna dem!
Det blev en rätt okey kväll. Jag höll mig lite i bakgrunden och dansade inte så mycket eftersom jag hade ganska ont i knät. Riktigt j-a ont, om jag ska vara ärlig... Jag är i alla fall glad att jag åkte dit. Det finns nog ingen dansbandssångare som haft så karakteristisk röst som Thorleif. Min äldsta bror köpte skivorna (vinyl, givetvis) trots att han själv aldrig dansat. Så var det ju, folk köpte dansbandsskivor som vilken populärmusik som helst och idag är det nog i princip bara Lasse Stefanz som säljer skivor på de premisserna, oavsett vad "dansarna" tycker om dem. Och här skulle jag kunna skena iväg i mina åsikter om folks uppfattning om yttrandefrihet, men jag avstår och återkommer med detta.
Det är tråkigt när folk inte har något positivt att säga om Thorleifs. Visst, de har sin bästa tid bakom sig, men tänk er själva att ha jobbat med något i 50 år som man faktiskt har varit riktigt bra på och sedan bara få höra skit. Att det är på tiden att man slutar. Visst kan man ha åsikter och tycka saker, men det kan man ventiler face to face med någon man känner och inte spy ut det i offentliga medier. Respektlöst men tyvärr vanligt förekommande.
Vi åkte i alla fall hem efter sista dansen. Fikade te och smörgås (surdegsknäcke från Pyramidbageriet - grymt gott) innan vi gick och lade oss. Jag körde naturligtvis inte hem eftersom jag druckit litegrann. Det var fint att sova borta. Det borde jag göra oftare. Till frukost serverades nämligen kvarblivna krustader med västerbottensoströra och löjrom samt färska smultron att ha i filet.
Jag är så glad att jag har vänner som vet hur man tar hand om någon som kanske inte alltid tycker att allt är så tjosanhejsan.
Lasse Stefanz i Boden
En efter en passerar sommarens höjdpunkter. Streaplers har varit och farit, likaså Guldklaven med tillhörande Malungsvecka. Igår var det dags för Lasse Stefanz på Björknäsparken, ett arrangemang om inte genomförs med vänsterhanden precis. Men eldsjälarna i BBK har gjort exakt rätt, vilket också visade sig i publiktillströmningen. Månader av förberedelser gav resultat. Många och stora annonser, utökat område, ett stort tält med ett extra dansgolv med medlyssning från scen, massor med personal (som samtliga jobbar ideellt!) ja, allt detta sammantaget betalade sig troligen.
När orkestern gick från logen till scenen jublade och applåderade publiken och när Olle till sist dök upp stegrades jublet. Därmed var nivån lagd och när de började spela spred sig en stämning som höll sig kvar hela kvällen.
Det blev snabbt en tämligen stor ståpublik framme vid scenen. Sigge höll koll på dessa glada människor som även dessa betalat entré och således hade lika stort berättigande som den dansande publiken.
Olle Jönsson!
Det var, som sagt, jättemycket folk, men förvånansvärt dansbart ändå. Det är klart att man kände sig som en boll i ett flipperspel när man dansade förbi scenen, men samtidigt så är det ju något man får räkna med när man väljer att åka på ett sådant här arrangemang. Lasse Stefanz är ju så mycket mer än dans och jag gläds verkligen åt alla ungdomar som sjunger med i alla låtar.
Att Olle, en medelålders och smått överviktig man, har en sådan stjärnstatus tycker jag också enbart är positivt i en värld där yta alltför ofta tycks vara viktigare än prestation.
Lasse Stefanz har ett rykte om sig, spritt av illvilliga individer som inte har något vettigare för sig på dagarna än att sitta och skriva inlägg på diverse forum, att de är divor och distanserade till sin publik. Ingenting av detta märktes dock igår. Varje gång Olle gick ut och rökte följdes han av en hel hög människor som plötsligt behövde gå ut och lufta sig och samtidigt låta sig fotograferas med honom samt få en autograf. Olle ställde glatt upp på allt detta, log, kramade och skrev.
I pausen fick dock vakter och roddare lotsa samtliga orkestermedlemmar till logen. Rast behöver alla ha, oavsett vilket jobb man har...
Sedan fortsatte kvällen, det svängde som tusan och stämningen var hur varm och glad som helst!
Turbo och Joacim
Jonas
Gunnar
Christer
Glada (och en del kanske lite småfulla) människor hade en fantastisk kväll!
Sofia och Marko har importerat en Lincoln Continental-59 och de ville att Olle skulle skriva sin autograf i den, något som han gärna gjorde.
Sofia och Olle
Så var denna magiska kväll till ände. En kväll med Lasse Stefanz blir förstås inte som en helt vanlig danskväll. Lasse Stefanz älskas av så många människor som aldrig någonsin sätter sin fot på ett dansgolv men som har precis lika stor rätt att se sitt favoritband live. Det är dessa människor som i så hög grad bidrar till orkesterns popularitet och det är de som köper alla de skivor som gör att Lasse Stefanz - ett dansband - säljer flest skivor i Sverige.
Jag är övertygad om att dansbandsvärlden skulle vara avsevärt mindre, kanske nästan obefintlig, utan dem. Det här blev verkligen en minnesvärd kväll! För farao så bra det var!
Dance while the music still goes on
Fördelen med att Streaplers spelar i Skellefteå dagen efter de har varit i Norrbotten är att det ger mig tillfälle att dansa till dem. Under onsdagen blev det nämligen bara en dans, med Thomas.
Men innan det blev kväll och dags att ge sig av mot Västerbotten hann jag med ett tandläkarbesök och och efter det lite lunch-middag på Mat o Prat. Vi slank in på Akademibokhandeln och fann detta:
Böcker av det här slaget kallas tydligen "coffee table book". Man kan alltså tänka sig en liten vrå i hemmet i vilken man har ett litet bord och kanske två sköna stolar. Vid det här bordet skall man sitta med sin kaffekopp och bläddra i den för bordet avsedda Lasse Stefanz-boken. Eller som min kompis Ulrika, som inte dricker kaffe, sa:
- Hos mig finns det inget kaffebord, bara ett Red Bull-table.
Jag rekommenderar i alla fall varmt den här boken som skildrar Lasse Stefanz från förr till nu. Skriven av Thomas Deutgen (av den händelse att någon missat det) och med underbara bilder av Lina Haskel.
Precis kl 19 släppte jag av Thomas utanför Färjan, där han skulle äta middag med goda vänner, och fortsatte därefter mot Skellefteå (eller fiendeland som min brorson så diplomatiskt kallar staden som har ett bättre hockeylag än vi) men hann inte längre än till Bergnäsbron där jag fick vara med om min första broöppning någonsin. Då har jag ändå bott i Luleå hela mitt liv (i princip) och kört över bron ett oräkneligt antal gånger.
Det var gott om människor inne på Folkets Park och jag hade turen att få dansa i stort sett hela kvällen. Jo, jag skriver tur, för som vanligt var det ett rejält damöverskott.
Streaplers var inte enda dansbandet på Parken den här kvällen. På sin väg upp till Boden kände Claes Lövgrens en obetvingad lust att lyssna på sina kollegor och kanske t o m lägga en sula på parketten.
Foto: Henrik Uhlin
Fler bildet från kvällen hittar ni HÄR. Jag hade som vanligt hur kul som helst och jag är jätteglad att jag åkte dit. Tre sena nätter (tidiga morgnar) på raken blev dock såpass mycket att jag inte orkade dansa till Claes Lövgrens på fredagkväll. Men det har sin tjusning att vara vaken på natten. Man får till exempel tilfälle att använda sina solglasögon...
En liten traumatisk upplevelse hade jag dock med mig i bagaget hem, och det var den dirtyfox/gnuss/modernfox/kramfox (eller hur man skall benämna det) jag tvingades till. Nu förstår jag varför de ser så förbaskat allvarliga ut, de som håller på med detta. Men jag tar det en annan dag!
Dagen S
Jo, jag vet att det blir mycket Streaplers men just denna vecka blir varje år en s k Streaplersvecka. Normalt brukar jag ha fullt upp med att ställa i ordning på Kanislogen, men i år var det eldsjälarna i BBK som hade koll på sucketterna och jag behövde bara fokusera på en bråkdel. Det hindrade mig ändå inte från att vara sjukt uppe i varv och prata snabbt med hög och gäll röst. Fjärilarna i magen var onödigt många, men vädret var kanon och allt förlöpte på bästa sätt.
Jag bjöd, i vanlig ordning, orkestern på middag. En liten gest som inte kostar så mycket men, såvitt jag förstår, betyder desto mer.
Viltgryta med potatis, gelé, sallad med vinägrettsås till. Same procedure as every year, men de hinner ju knappast få skörbjugg med den intervallen.
Efter maten blev det kaffe och bakelse tillsammans med den underbara BBK-staben. Det är så fantastiskt underbart att omges av så glada och positiva människor!
.Sedan var det dags att köra igång det som kom att bli en kanonkväll!
Med risk för att verka tjatig, och utan att förringa andra orkestrar, men fy farao så BÄST de är! Vilket gung! Vilket driv! Vilka ruskigt bra låtar! Vilka sångare! Vilken glädje!
Det kan vara gott med något salt efter en svettig kväll, så korvförsäljningen vid utgången brukar vara populär.
Men för orkestern väntade traditionell förplägnad av annat slag...
...nämligen löjrom på tunnbröd med creme fraiche och rödlök. Mmmm..
Fler (och bättre) bilder finner ni på Streaplers hemsida HÄR.
Så hade onsdag blivit tidig torsdag och det var dags att ge sig av hemåt mot Luleå.
It's happy hour in France
Så kom jag bara på en dag att jag ju faktiskt skulle kunna ta semester en ynka dag, bara sådär! Så jag frågade mina chefer och det gick ju kanoners, så nu sitter jag här, kvart i ett en helt vanlig fredag, nyuppstigen och nyäten. Och det var inte lunch jag åt, hehe.
Ja, ok, inte på den här bilden då...
Igår var det premiär på parken i Skellefteå med dans till Drifters, som för kvällen hade ny basist, nämligen Morgan Korsmoe som tidigare spelat i Larz Kristerz. Det blev en kanonkväll på många sätt. Först och främst kom jag dit i tid, bara en stund efter åtta. Sedan visade det sig att Linus och Jamie var med, vilket var helt otippat. Anna, Jörgen och lilla Maja var också där före paus vilket fick till följd att jag tillbringade större delen av kvällen i logen.
Morgan gjorde en kolossalt lyckad debut i Drifters. Lyhörd och "på tå" tog han en självskriven plats och ingen kunde ana att det här var hans första kväll. Det blir kanon det här!
Den som var gladast över Morgan var nog kanske ändå Jamie, som förtjust lade rabarber på hans resväska och glatt använde den som gåvagn.
Pojken verkar f ö ha en förkärlek till resväskor rent generellt, och han lyckas onekligen upptäcka andra användningsområden. Den här lilla grå väskan fick bli stepup-bräda.
Jodå, jag dansade några danser också. Och så lappade jag bilar med Björknäsparkens program, så långt de räckte. Det är ingen dans i Täfteå till helgen så jag hoppas att västerbottningarna hittar vägen till Boden ikväll, för då spelar Kindbergs.
Och Drifters då? Har de legat av sig? Blivit trötta? Tråkiga? Tappat geisten? Absolut inte! Farao, så bra de är! Oj, så glad man blir av att höra dem och så sjukt bra Erika sjunger!
Ja, ok, inte på den här bilden då...
Stellan gav, som vanligt, ALLT!
..liksom Tim...
...och Ronny.
Någon gång under sista dansen gav en liten hjälte upp och somnade gott i pappas famn.
Ibland känns inte det där mormorsordet så himla skrämmande. Jag skulle nog klara det i alla fall....
Trots att det var mulet var sommarnatten ljus och jag gäspade inte en enda gång under den 14 mil långa hemresan.
Ikväll är det, som sagt, Kindbergs på Björknäsparken. Förr kallade vi Kindbergs och Sannex för damorkestrar för det var alltid så fruktansvärt mycket kvinnor när de spelade, och nu är jag faktiskt lite rädd för att det kommer att bli lite ladie´s night över hela tillställningen eftersom det också spelas fotboll ute i Europa i kväll och något säger mig att detta tilltalar fler män än kvinnor.
De män som INTE har det genuina fotbollsintresset låtsas förmodligen ändå ha det för att inte verka helt weird. Kanske är det ölen som lockar...
Once a day, every day, give yourself a present
Det är kanske inte det roligaste man gör, men efteråt, när man ser resultatet, så vet man att det var väl disponerad tid. Det kanske heller inte är särskilt intressant, men ni som läser detta gör det antagligen av egen fri vilja. Och tycker ni att jag ska skriva om något vettigare så kan ni ju söka upp en annan blogg.
Jag börjar nämligen det här inlägget med att visa upp min nyvaxade bil.
Det hände i lördags och det tog tre och en halv timme, men det var värt varenda minut. Efteråt blänkte den som en hund-såndärnivet i månsken. Jag avslutade med att behandla vindrutan med rain-off och det är så jäkla häftigt! Regndropparna liksom GLIDER av rutan, även i låga hastigheter. Man behöver aldrig slå på vindrutetorkarna och det är ju bra.
I fredags spelade Jive på Björknäsparken och det var förvånansvärt mycket folk med tanke på att det var skolavslutning och sånt kan ju få folk att stanna hemma. Dessutom var det Voyage i Käcktjärn. Men Jive var som vanligt jättebra. Kanske inte Sveriges största dansband, men de spelar så himla mycket bra låtar och det var massor med dansanta herrar på plats, så det blev i alla fall väldigt kul, även om jag gav upp strax efter 12-slaget.
Sedan sov jag mig i princip genom helgen. Klippte ut tyg, ritade mönster och kollade på Twin Peaks de timmar jag hade ögonen öppna. Ja, förutom de icke oansenliga antalet bilvaxningstimmarna då.
Ikväll åkte jag till Sigge direkt efter jobbet och hämtade löjrommen som jag skall bjuda Streaplers på. Viktig tradition som inte går att bryta. På hemvägen stannade jag i Sunderbyn och umgicks en stund med Frida som åker till Kvikkjokk imorgon för jobb i tre månader. Det är bara typ 29 mil dit, så jag åker väl upp och hälsar på sen i juli. Andas lite fjälluft och går på tur. Slåss med myggen.
The owls are not what they seem
När jag åkte till jobbet på fredag morgon bestämde jag mig för att inte jobba alls under helgen. Det blir oftast att jag åker in och jobbar undan lite, så i år har jag faktiskt bara varit ledig de helger jag varit bortrest och en helg då jag hade besök.
Mina samåkningskumpaner och jag gav upp en timme innan arbetsdagens slut, kompade och åkte hem. Därefter satt jag vid köksbordet och velade. Skulle jag stanna hemma och svära över min 558 kronors hyreshöjning eller skulle jag åka till Boden och dansa till Fernandoz? Av den händelse att jag skulle välja det senare så spolade jag upp ett bad och gjorde mig därefter iordning för en danskväll. Då ringde Fridolina och frågade om jag ville hänga med och springa på Ormberget, men det är ju inte det första man vill göra när man har fixat sig. Efter fem minuter ringde hon upp igen och frågade om det var ok att hon följde med till Boden. Åh, men gissa! Så skitkul att åka med sin glada unge på dans!
Frida var förstås helt klart yngst på Parken, men hade inga problem med det. Hon blev uppbjuden och hade jättekul, vilket gör mig väldigt glad. Det finns nämligen människor på 50+++ (-60) som kan klaga på att det är "gammalt" på dans. Och visst kan jag tycka att det är roligt om det är lite mer blandat, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus...
Och Fernandoz då? Som vanligt levererade de massor med fantastisk dansmusik, och jag ledsnar ALDRIG på Anders Nordlunds röst. Han sjunger så oerhört bra!
Snart, snart - den 4 juli - är det Streaplers som står på den scenen för första gången. Jag bestämde mig redan förra sommaren att lämna Kanislogen till förmån för Björknäsparken, då det är så tokmycket jobb med att ställa iordning Kanis för denna enda kväll.
Igår tvingade jag Katt att stiga upp i den arla gryningen, närmare bestämt strax efter 12. Sen åkte vi till Arcus och kollade på Luleå Rytmik & Balettförenings show. Frida är danslärare och hennes grupp var med i showen tillsammans med sjutusen andra ungar.
På vägen dit hände detta
och pessimisten i mig kan inte låta bli att fundera över huruvida detta var sista gången jag får se jämna tusen på den här mätaren.
Idag är det 8 plusgrader och regn. Det första som hände i morse var att en pajform i glas kastade sig ut ur ett skåp och jäklar så många bitar det kan bli av en sån! Jag fick anledning att både använda dammsugaren samt uppdatera svordomsvokabulären. Det gäller att se ljusglimtarna i tillvaron!
Mina samåkningskumpaner och jag gav upp en timme innan arbetsdagens slut, kompade och åkte hem. Därefter satt jag vid köksbordet och velade. Skulle jag stanna hemma och svära över min 558 kronors hyreshöjning eller skulle jag åka till Boden och dansa till Fernandoz? Av den händelse att jag skulle välja det senare så spolade jag upp ett bad och gjorde mig därefter iordning för en danskväll. Då ringde Fridolina och frågade om jag ville hänga med och springa på Ormberget, men det är ju inte det första man vill göra när man har fixat sig. Efter fem minuter ringde hon upp igen och frågade om det var ok att hon följde med till Boden. Åh, men gissa! Så skitkul att åka med sin glada unge på dans!
Frida var förstås helt klart yngst på Parken, men hade inga problem med det. Hon blev uppbjuden och hade jättekul, vilket gör mig väldigt glad. Det finns nämligen människor på 50+++ (-60) som kan klaga på att det är "gammalt" på dans. Och visst kan jag tycka att det är roligt om det är lite mer blandat, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus...
Och Fernandoz då? Som vanligt levererade de massor med fantastisk dansmusik, och jag ledsnar ALDRIG på Anders Nordlunds röst. Han sjunger så oerhört bra!
Snart, snart - den 4 juli - är det Streaplers som står på den scenen för första gången. Jag bestämde mig redan förra sommaren att lämna Kanislogen till förmån för Björknäsparken, då det är så tokmycket jobb med att ställa iordning Kanis för denna enda kväll.
Igår tvingade jag Katt att stiga upp i den arla gryningen, närmare bestämt strax efter 12. Sen åkte vi till Arcus och kollade på Luleå Rytmik & Balettförenings show. Frida är danslärare och hennes grupp var med i showen tillsammans med sjutusen andra ungar.
På vägen dit hände detta
och pessimisten i mig kan inte låta bli att fundera över huruvida detta var sista gången jag får se jämna tusen på den här mätaren.
Idag är det 8 plusgrader och regn. Det första som hände i morse var att en pajform i glas kastade sig ut ur ett skåp och jäklar så många bitar det kan bli av en sån! Jag fick anledning att både använda dammsugaren samt uppdatera svordomsvokabulären. Det gäller att se ljusglimtarna i tillvaron!
Det kommer från hjärtat
Att Mats Bergmans besöker den här landsändan hör inte till vanligheterna, men i fredags spelade de i Luleå och igår var de i Skellefteå så jag valde givetvis att åka 28 mil t o r igår. Eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har vänner i Piteå, så behövde jag bara köra dit och fick åka resten. Bekvämt och väldigt trevligt.
Det är ofta väldigt kul i Skellefteå. Lokalen är otroligt fin och publiken är oerhört dansant, men också i högsta grad stillsam. Det innebär att de gör det de är där för, d v s dansar och inget mer. Att applådera är uteslutet, trots att man troligtvis tycker att orkestern gör ett bra jobb.
Men det vet väl alla som någon gång har stått framför en samling människor, att det känns väldigt bra med något slags svarsignal. Bara så man vet att folk lever. Står man framför en skolklass är man ju ändå lite glad om de kanske någon gång tittar på en och kanske t o m nickar ibland, medan en applåd för musikanten är ett kvitto på uppskattning.
Igår kom dock folk igång efter paus och stämningen blev lite mer uppsluppen. Med fler norrbottningar i publiken brukar det applåderas redan från början. Jag försökte lite, ett par klapp bara, men ingen hängde på och min danskavaljer tittade vämjeligt på mig och frågande bestört "Applåderar du?". "Ja, vad f-n ser det ut som?" hade jag kunnat svara, men jag valde att titta föraktfullt på honom istället fast jag vet inte hur pass jag lyckades med det...
Jag hade nämligen otroligt roligt så mina mungipor befann sig mestadels uppe vid öronen. Det berodde förstås på att jag fick dansa jättemycket, men också på den helt fantastiska orkestern. För Mats Bergmans är så jäkla bra! Här kan vi snacka om dansband all the way! Finns förbaske mig inte en tveksam låt på hela repertoaren. Det är TAKT och DANSGUNG i varenda ton. Och så har de ju både dragspel och saxofoner, inte att förglömma...
Magnus
Micke
Jonathan vikarierade för Tobbe (som f ö fanns bakom ryggen på Jonathan hela kvällen) , och det gjorde han kanonbra!
Magnus och Linus
Här skymtar också Gullmar på keyboard...
För några år sedan var jag med och arrangerade de s k Boden Alive-danserna och båda åren hade vi Mats Bergmans ena kvällen så för mig är den orkestern synonym med publikrekord. Tyvärr finns det många som väljer att inte åka på dans när en lite mognare orkester spelar och det är ju väldigt trist för dem. Varför jag tycker det skall jag utveckla en annan dag.
Själv fick jag i alla fall en energikick av gårdagen som bör hålla i sig om inte hela veckan så i alla fall några dagar. Efter en rejäl promenad idag så skall jag låta symaskinerna jobba ett tag, naturligtvis med Mats Bergmans senast CD Det kommer från hjärtat som soundtrack.
Klippet nedan kommer från På dans med Kurt och är filmat på Ersboda Folkets Hus i slutet av november 2011.
