Otroligt vad tiden kan gå fort. Redan söndag och jag har ännu inte hunnit göra något av det jag föresatt mig. En gång i tiden hade jag till och med tänkt att jag skulle ha en liten förrådsrensning samt dessutom ligga i en snödriva och lapa sol någonstans. Istället sitter jag här med en Iphone som jag skulle behöva komma igång med och en deklaration som skall vidarebefordras.

Å andra sidan har jag haft kul i helgen. I fredags åkte jag till Max och Christin efter att ha hämtat två pizzor på Da Vinci i Boden. Drack lite rom och cola till pizzan och körde alltså inte hem utan sov över. Tog dessutom en rejäl sovmorgon, så de där timmarna jag tänkte jobba, när jag ändå var i Boden, hoppade jag över. Åkte hem och lagade middag, fixade mig och åkte till Hans och Märit i Piteå. Tillsammans fortsatte vi sedan till Skellefteå Folkets Park där Fernandoz spelade.



Men allvarligt, det var jättekul! Fernandoz kan knappast räknas till de spralligaste orkestrarna, men man kan inte bortse från att Anders Nordlund har en helt fantastisk röst och att de onekligen spelar kolossalt dansvänligt. Det bästa med att dansa i Skellefteå är att alla är så himla dansanta. Det dansas riktig foxtrot, vilket innebär att paren rör sig runt dansgolvet i samma riktning och dessutom i takt till musiken. Det flyter på väldigt bra när man slipper de stillastående gungande paren, som plötsligt galopperar iväg med ett par hoppsansteg, för att därefter parkera en stund igen. I och med att de inte är där så förekommer det heller inte några ryggsäckar, handdukar och vattenflaskor. Man känner helt enkelt att man är på dans och det är ju kul!






Skellefteå AIK krossade förresten AIK igår vilket innebär att de nu är i final. Jättekul, och jag håller tummarna för att de håller hela vägen till guld. Intressant är också att tidningarna skriver att det är två norrlandslag i finalen. Brynäs ligger i Gävle, 17 mil från Stockholm... Förvisso i Norrland, men jag är tveksam till att man hade använt samma uttryck om det rört sig om två lag från Svealand. Fast detta var bara en gnällig passus...

Nu hade jag tänkt gå en jättelång promenad i solen, men samtidigt är jag sugen på att få igång min nyinköpta Iphone. Det finns ju för guds skull ingen bruksanvisning, vilket jag hysteriskt påpekade för min support, brorsonen Christoffer, som skrattande påstod att det inte behövs. "Det är världens enklaste operativsystem, det där fixar du. Det är bara att prova sig fram." Må dä?

Normalt är det på fredagarna det är lite si och så med produktiviteten i vår lilla hörna på jobbet. Man får ta sig i kragen och skärpa till sig för att inte flippa ut totalt i det glädjerus som lätt infinner sig inför en stundande helg. Igår var det skärtorsdag och jag var inte den enda uppspelta medarbetaren på arbetsplatsen.

Strax för 12 ringde min gode vän Danne Strandberg och undrade om jag skulle kunna göra honom en tjänst. Denna bestod i att jag skulle hämta Novas sångerska Sandra Estberg på Kallax och se till att hon tryggt och säkert fraktades till Pitefolkan. Martinez ordinarie tjej, Angelica Jonsson, hade nämligen drabbats av en magsjuka så fruktansvärd att hon knappt kunde ringa och berätta det. Jag kan nog ana paniken som Danne kände, men tack och lov hade Sandra inget annat inbokat igår utan kunda gladeligen ta en sväng förbi Piteå. Tur att hon bor så nära - i Linköping! Och vilken tur att det faktiskt fanns kvar en plats på flyget, en enda ynka plats.

Jag hade ju ändå tänkt åka och dansa så det gick jättebra, även om jag fick åka lite tidigare hemifrån. Kollade bara lite på Novas hemsida så att jag skulle känna igen henne, och det gjorde jag ju, för jag insåg att jag hade träffat henne i Vemdalen.

Väl framme i Pite blev det en rekordsnabb soundcheck med Sandra.



Och sen blev klockan 21 och folket strömmade till. Det var nog inte alla som uppfattade att det inte var Angelica som stod på scen. Jag dansade med flera som frågade om sångerskan ändrat frisyr och hårfärg...



Danne var glad och säkerligen mycket lättad.



Det gällde förmodligen även Linus...



...och Tommy





Jag är djupt imponerad av Sandras insats. Hon kunde varenda text, varenda melodi och det var som att hon inte gjort annat än sjungit i Martinez. Farao så bra det gick! Förutom det så blev det en jättejätterolig kväll! En av Martinez stora fördelar är deras oerhört dansbara repertoar. Finns liksom inte en enda låt då man behöver tänka att nä, fasen, så snabbt (eller långsamt) det här går - jag står över nu. Dansgung, kan man kanske kalla det. De vet hur det ska låta helt enkelt.

Själv hade jag bra flyt och fick dansa i stort sett hela tiden. Jag har dock lite svårt för damernas. Tycker det är skitjobbigt att behöva hålla på och springa efter folk. Det är ju för det mesta överskott på damer så man måste verkligen vara på tå och det ids jag verkligen inte.

Det blev alltså en mycket lyckad kväll och jag känner mig så glad för att jag har fått tillbaka lite dansgnista efter ett drygt år då jag varit tämligen likgiltig inför det som jag faktiskt ägnat större delen av mitt liv åt.



Ett glatt Martinez efter en omtumlande dag som slutade på allra bästa sätt!