The owls are not what they seem

När jag åkte till jobbet på fredag morgon bestämde jag mig för att inte jobba alls under helgen. Det blir oftast att jag åker in och jobbar undan lite, så i år har jag faktiskt bara varit ledig de helger jag varit bortrest och en helg då jag hade besök.

Mina samåkningskumpaner och jag gav upp en timme innan arbetsdagens slut, kompade och åkte hem. Därefter satt jag vid köksbordet och velade. Skulle jag stanna hemma och svära över min 558 kronors hyreshöjning eller skulle jag åka till Boden och dansa till Fernandoz? Av den händelse att jag skulle välja det senare så spolade jag upp ett bad och gjorde mig därefter iordning för en danskväll. Då ringde Fridolina och frågade om jag ville hänga med och springa på Ormberget, men det är ju inte det första man vill göra när man har fixat sig. Efter fem minuter ringde hon upp igen och frågade om det var ok att hon följde med till Boden. Åh, men gissa! Så skitkul att åka med sin glada unge på dans!



 

 

 

Frida var förstås helt klart yngst på Parken, men hade inga problem med det. Hon blev uppbjuden och hade jättekul, vilket gör mig väldigt glad. Det finns nämligen människor på 50+++ (-60) som kan klaga på att det är "gammalt" på dans. Och visst kan jag tycka att det är roligt om det är lite mer blandat, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus...

Och Fernandoz då? Som vanligt levererade de massor med fantastisk dansmusik, och jag ledsnar ALDRIG på Anders Nordlunds röst. Han sjunger så oerhört bra!



Snart, snart - den 4 juli - är det Streaplers som står på den scenen för första gången. Jag bestämde mig redan förra sommaren att lämna Kanislogen till förmån för Björknäsparken, då det är så tokmycket jobb med att ställa iordning Kanis för denna enda kväll.



Igår tvingade jag Katt att stiga upp i den arla gryningen, närmare bestämt strax efter 12. Sen åkte vi till Arcus och kollade på Luleå Rytmik & Balettförenings show. Frida är danslärare och hennes grupp var med i showen tillsammans med sjutusen andra ungar.



På vägen dit hände detta



och pessimisten i mig kan inte låta bli att fundera över huruvida detta var sista gången jag får se jämna tusen på den här mätaren.

Idag är det 8 plusgrader och regn. Det första som hände i morse var att en pajform i glas kastade sig ut ur ett skåp och jäklar så många bitar det kan bli av en sån! Jag fick anledning att både använda dammsugaren samt uppdatera svordomsvokabulären. Det gäller att se ljusglimtarna i tillvaron!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0