Jag hade planerat en resa till Täfteå i sommar, men veckorna har gått och det har liksom inte blivit av. Största anledningen är nog att det ligger så smärtsamt långt bort att det kräver en minutiös planering. Redan tidigt på lördag eftermiddag måste man börja piffa sig och halv sex bör man vara på väg. Har man tur och allt går bra så är man hemma mellan halv fem och fem på morgonen. Så försvinner förstås mer än halva söndagen eftersom man helt enkelt MÅSTE sova. 

 

Det faktum att jag under tisdag eftermiddag återigen hade denna utsikt 

 

 

gjorde att jag bestämde mig för att ligga i soffan och jäsa istället för att ge mig ut på det vådliga äventyr en resa till Täfteå kan innebära när den bil man har till sitt förfogande är en Golf-94 med tjutande fläktrem och en spektakulär wonderbaumvariant i backspegeln.

 

 

Fast jag plockade ner den rätt snabbt, faktiskt... Men att köra den bilen 52 mil t o r var uteslutet. Då hörde Märit och Hans av sig och frågade om jag ville följa med dem från Piteå och det var ju en helt annan femma, så jag dånade iväg. Med tanke på att sommaren dragit sin kos fick alla mina fina sommarklänningar stanna i garderoben och jag fick tillfälle att använda mina svarta långbrallor av 50-talssnitt som jag sydde innan Malung. Blusen är dock köpes och kommer från dansskor.se.

 

 

 

Lite drygt tre timmar senare var vi framme. Hans är numera tvungen att hålla hastighetsbegränsningarna för att fortsättningsvis slippa cykla eller åka buss till de orter på vilka han skall arbeta. Vi som inte körde, flickorna, satt och kacklade och käkade körsbär hela vägen. Jättemysigt! 

 

Väl framme hann  jag träffa Jörgen och Anna som var där med lilla Maja och nytillskottet Otto. Sedan satte Drifters igång och logen fylldes snabbt med folk. Det är roligt att åka och dansa på "nya" ställen men jag kan samtidigt känna mig smått obekväm. Medelåldern i Täfteå är ganska hög och det faktum att det var rätt stökigt gjorde att jag parkerade på scenkanten bakom en högtalare och längtade till paus. 

 

Om det var Birgittas kokkaffe, tigerkaka o fudgerutor eller Hans och Märits brieost, kex och päron som gjorde mig piggare och mer positiv skall jag låta vara osagt, men jag hade mycket mycket roligare efter paus. Blev faktiskt uppbjuden hela tiden av den ene dansante herren efter den andra. De kan dansa, västerbottningarna.

 

Och Drifters var förstås så jäkla bra som de brukar! Kanske t o m lite bättre! Rätt skojigt att jag ena veckan dansar till dem i Skåne och bara en vecka senare hemmavid (nästan...).

 

 

Och ni som såg tv-serien om Täfteå... Ja, alla var där. Damen med kattkadavret, mamma, moster och dotter (som f ö fick komma upp på scenen och sjunga sista dansen) i blingeling-kläder (fast inte likadana den här gången), Mats-Ove med portföljen, småhundsuppfödarna, försäljarnissen vars namn jag inte minns och säkert  någon mer också. Taxi-Kjell har skrotat mercan och kör numera en lång Volvo.

 

 

Så tog kvällen slut och den långa resan hem började. Först pladdrade vi länge, men när vi närmade oss Skellefteå somnade jag och sov en ganska lång stund. När vi anlände hemma hos Hans och Märit kändes det inte så himla kul att sätta sig i den kalla Golfen och köra vidare.

 

 

Jag hade bara kört några mil och befann mig strax norr om Rosvik, när det small till i bilen och laddningslampan började lysa. Jag är inte blondare än att jag fattade att det var fläktremmen som flugit sin kos. Jag vet också att man genast skall sluta köra därför att motorn kan gå varm och börja koka och som en direkt följd av det så ryker toppen och det är ju jäkligt onödigt. Nu drabbades jag i alla fall av lite panik. Slog av stereon och fläkten och gasade på utav bara... Det faktum att tempmätaren inte rörde sig vare sig uppåt eller neråt gjorde att jag vågade fortsätta.

 

Det kändes inte särskilt frestande att behöva stanna invid vägkanten halv fem på morgonen, i dimma och sex plusgrader, därav min våghalsighet. Jag skall erkänna att jag bad en stilla bön att jag åtminstone skulle hinna in mot Luleå innan den stannade. Precis när jag svängde av mot Gäddvik och Bergnäset lade mätarna och halvljuset av och min puls ökade. Måtte jag inte bli stående på Bergnäsbron! Men jag klarade även denna och i en rasande fart fortsatte jag mot Kallkällan. Tänkte att det vore smartast att åka ner och lämna den hos Janne direkt, vilket jag gjorde. Och precis när jag svängde in på hans gata  la den av. Dog. Men jag höll så god fart att den kunde rulla ner till hans hus, där jag lämnade den och lade nycklarna i brevlådan. Tänkte nästan skriva en lapp också.

 

"Tack för lånet. Tyvärr gick den sönder så här får du tillbaka den. Wonderbaumen ligger framför växelspaken." Fast jag gjorde inte det utan vandrade bara den sju minuter långa promenaden hem i gryningen, smått religiös. För nog hade jag änglavakt ändå som klarade mig ända hem.