Singellivets för- och nackdelar
En nackdel är att man måste rensa avloppet i tvättstället själv. Jag har alldeles nyligen avlägsnat mängder med grått hårblandat klägg från både vattenlås och alla tänkbara angränsande rör. Men säg den lycka som varar för evigt. Nu är det knappt att tandborstvattnet rinner undan så det är väl dags igen. Det är negativt.
Flyg bort min fågel
Dagarna jag inte är nöjd med mitt yttre blir färre och färre, förmodligen till förmån för de dagar jag inte känner mig nöjd med mitt inre... Numera reflekterar jag sällan över mina eventuella fysiska defekter, utan är faktiskt på det hela taget rätt nöjd med vad jag ser när jag passerar en spegel. Det finns ju så mycket viktigare saker att slösa energi på!
Men om jag någon gång skulle känna mig ovanligt lång, mager, rynkig eller bara ful i största allmänhet, så skulle jag åka till Folkets Hus i Piteå och ställa mig framför någon av speglarna på damtoaletten. På dem har nämligen något ljushuvud, troligen i all välmening, klistrat tänkvärda uppmaningar och påståenden som skall hjälpa kvinnor till ett bättre självförtroende. 
I jämställdhetens namn borde kanske också herrtoalettens speglar vara prydda med liknande textrader, men män och pojkar är ju starka individer som inte går omkring och tänker negativa tankar om sig själv. De kavlar väl bara upp ärmarna på sin rutiga flanellskjorta och lägger in en ny snus. Eller...?
På måndag flyttar Katarina till Stockholm. Det är först nu som jag har förstått det, tror jag, och jag kommer att sakna henne fruktansvärt. Min slarviga, kloka, snälla, underbara dotter. Vem skall nu trä om overlocken?
Tack och lov har jag två ungar kvar hemma fortfarande, och när Piterevyn är slut hoppas jag få se mer av Frida också. Och Norwegian har ju billiga flygresor...
Jag ville ta ner stjärnorna
Helt förtappad bevistade jag för andra gången på bara några månader min ärkefiendes dansarrangemang. Förra gången snikade jag till mig en halv plastmugg kaffe, visserligen iskallt men gratis, och den här gången försågs jag av en omtänksam orkester med BÅDE kaffe och leverpastejsmörgås! Den sistnämnda hade förvarats i kylskåp och jag tycker inte om kallt bröd, men eftersom Bert betalade så bortsåg jag från det. Kaffet var den här gången hett, om än något vattustarkt, men det var i alla fall brunt.
Gratisfikat gjorde att de 180 kronorna jag betalade i entré inte kändes fullt så hutlösa. Jag försöker tänka bort den triste arrangören och fokuserar istället på vad jag fick för pengarna, nämligen en kväll med Drifters, vilket förstås inte är med sanningen överensstämmande. Även Chiquita fick för sig att de skulle jobba för gaget, även om jag tycker att de kunde ha pausat lite oftare. Nej, tar tillbaka det där. Jag ska ju vara snäll! Så nog var de helt ok, men Drifters spelar ju i en helt annan division.
Det finns dansbandssångerskor och så finns Erika och vem som i fortsättningen skall få en guldklav i kategorin Årets sångerska vete fåglarna. Många sångerskor är glada och charmar publiken, och låter helt ok när man hör dem på dans, men i andra sammanhang, t ex på skiva, hör man tydligt brister, inte alltför sällan i textningen eller rent sångtekniskt. Någon låter som Bengt Bedrup, en annan har ingen mikrofonteknik utan håller micken nära munnen oavsett sångstyrka, en tredje har ett vibrato som får Cynde Peters att blekna av avund. Erika, däremot, sjunger med en varm och fyllig röst som hon dessutom har hundraprocentig kontroll över. Känsla förmedlar inte den som brölar högst utan den som vet vad nyanser är för något. (Alltså en låt med Streaplers. Ha ha ha!) Man kan inte bli annat än imponerad! 
Det är också mycket skickligt att växla mellan sång och saxspel, som här i Thank you for the music. Men om man nu behåller klassen så ser jag nog helst att Lillan Westman, Maria Persson eller Jenny Salén får klaven i år. 
Rent allmänt tycker jag att det är trevligt med en kvinnlig vokalist i ett dansband, även om många av mina andra favoritband enbart består av medlemmar som har passerat målbrottet. Men finns det något band med en kvinnlig medlem som INTE är vokalist? Ja, förutom Face 84, då.
På tisdag kväll åkte vi till Piteå för att se årets upplaga av Piterevyn som i år heter Syndfullt och porrfritt.
Frida är nämligen med och dansar för andra året i följd. Hon är naturligvis revyns stora attraktion, men även de andra deltagarna är ganska duktiga... Aktörerna har skrivit de flesta sketcherna själva, och det fåtal man har hittat på revydotcom har man gjort om så att de har fått lokal anknytning. Detta är förstås inte alltid av godo. Pitedialekten är ett språk för sig, och alldeles för ofta satt jag som en fågelholk och önskade en textremsa framför scen.
Frida i röd t-shirt
Dansarna höjer verkligen föreställningen och gör att den inte liknar någon annan lokalrevy. Och det säger jag inte bara för att Frida är med. Tror jag.
Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg i den här bloggen! Inte illa, om jag får säga det själv! Jag hoppas ni hänger med i minst hundra till!
I once was lost...
Jag vill ju att vi som gillar att åka på dans skall försöka att vara lite mer openminded och inte vara så kräsna när det gäller vilka som spelar. Det borde i första hand vara själva tillställningen, dans med trevliga människor till levande musik (förhoppningsvis delvis i alla fall), som lockar oss ut på lokal. Vi är trots allt så få som dansar att det är omöjligt för en arrangör att tillfredsställa alla smakrikningar en hel säsong. Det är tyvärr ofta orkestern som får skulden för en mindre lyckad kväll, medan den i själva verket kan bero på att jag brände fiskpinnarna vi skulle äta till middag. (Dåligt exempel. Vi äter aldrig fiskpinnar.)
Jag säger alltså emot mig själv ibland. Förlåt. Ska försöka bli en bättre människa i det avseendet. Kanske i andra också. Men detta hindrar inte att jag helst dansar till Drifters och några till. Typ Streaplers, Bhonus, Martinez, Jannez, Sannex och så vidare. Det är nog trots allt ett färre antal orkestrar som jag undviker och det beror mest på att jag inte trivs med den publik de drar.
Vi har alla olika referenser och därmed olika åsikter om saker och ting. Och bara för att andra tycker fel och inte som jag så kan de vara fina människor ändå. Tror jag.
Men nog om detta! Nu kokar potatisen och efter maten skall jag ta ett avslappnande bad innan jag vänder ut och in på garderoben i jakt på något läckert att ha på mig ikväll!
Hammond Hit Parade 5
Jag har nog aldrig gjort ett så plågsamt långt uppehåll under hela min bloggkarriär! Möjligen under bilsemestern i augusti. Eventuellt. Men tiden har helt enkelt inte räckt till. Jag har jobbat och sovit, för att sammanfatta dagarna som har gått från mitt senaste inlägg.
Nyårsaftonen firades i glada vänners lag i badhusets spegelsal. Kolossalt trevligt alltihop med god mat, dans och framförallt en klurig tävling som jag visserligen inte vann, men inte heller kom sist i. Vid 12-slaget gick vi ut och tittade på fyrverkerierna och en stund därefter skjutsade jag hem värdinnan. Ja, och sen var nyårsaftonen över för den här gången. Jag skjutsade hem lite folk innan jag plockade upp Katarina och hennes kompisar utanför Fiskekyrkan. Därefter kunde jag åka hem. Allt körande drog ut på tiden så jag somnade nog inte förrän klockan var nästan fyra på morgonen. Men det tog jag igen på nyårsdagen... 
Jag jobbade sent fredag och skulle också upp och jobba på lördag, men jag fann inte det skäl nog att stanna hemma på fredag kväll. Vi styrde kosan mot Skelleftehamn där Drifters spelade och det var ju som vanligt värt eventuella vedermödor. Omkring 500 personer tyckte uppbenbarligen samma sak och det blev en jäkligt trevlig kväll. Vilket var en himla tur, för jag var verkligen allt annat än pigg när väckarklockan ringde klockan 7 morgonen därpå, när jag precis slutit ögonen...
Ronny med Drifters egen cyklopprydde trädgårdstomte.
Sedan grannarnas utspel dagen före nyårsafton, har jag gått omkring och känt mig lite småförbannad mest hela tiden. De har tack och lov varit borta ett par dagar så under den tiden har vi kunnat leva ett normalt familjeliv med misshandel och sprit, men igår kväll kom de hem så då fick vi skärpa till oss. Det blev allmän utdelning av tofflor med extra mjuk sula till samtliga familjemedlemmar samt besök av en logoped som lärde oss att viska utan att förstöra stämbanden. Under våren kommer vi dessutom att gå en kurs i teckenspråk.
Eftersom mina vänner i Drifters skulle komma till mig och äta idag, så tog jag det säkra före det osäkra och kungjorde detta medelst en illgrön lapp på anslagstavlan längst ner i trapphuset på vilken jag bad om överseende om någon granne skulle finna mig och mitt middagssällskap störande. Nu blev det ju inte någon särskilt högljudd tillställning. Det spelades vinylskivor så det stod härliga till, och det var i stort sett bara Flamingokvintetten som låg på skivtallriken.
Detta blev också upphovet till årets hittills mest traumatiska upplevelse. Det är naturligtvis jag som lider mest, men även Ronny, som gjorde den fasansfulla upptäckten, lär behöva några timmars terapi för att få hjälp att förstå vad det var som hände. Han skulle alltså spela Flamingokvintetten 4, ni vet den där blå skivan där de har vita kostymer och varsin kameltå i brallorna på framsidan. Och på baksidan en bild tagen precis innan de slår sina instrument i skallen på den stackars trummisen Boris, som till synes helt ovetande om det kommande illdådet, glatt fortsätter att göra armhävningar. På mittuppslaget poserar de framför Paddans resebyrå iklädda pyjamaser i courtellejersey med för korta ärmar. Ni fattar vilken jag menar, va? Ja, den skivan skulle alltså Ronny spela. Vi kunde knappt bärga oss innan vi skulle få höra Hemma hos mig igen, Varför, Den gamla kastanjeallén men det var nog framförallt Tintarella di luna som fick oss att nästan skälva av förväntan. Och vad strömmar då ur högtalarna om inte Wie der Sonnenschein! På hammondorgel!! En skiva jag inte hade en aning om att jag ägde och därför fram till idag levt ett tämligen lyckligt liv. Sensmoral: När du köper en skiva på second hand - kolla alltid innehållet.
Men annars gick det bra. Kent, denna godhjärtade människa, diskade middagsdisken. På eget initiativ, skall jag tillägga.
Det är möjligt att han inte ser så glad ut, men det var han, tro mig. Han undrade visserligen om vi inte kunde äta efterrätten på papperstallrikar, men då var det Mattias som gladeligen kavlade upp ärmarna och greppade diskborsten. Sedan tittade vi på Flamingofilmen som gjordes när de firade 45 år, och slutligen avrundade vi med den alltid lika roande På scen del 1.
Imorgon skall jag, förutom att sova länge, givetvis dansa till Drifters, men troligen också till Chiquita eftersom de spelar non stop tillsammans. Man får helt enkelt ta det onda med det goda.
Happy new year!
Vi satt i lugn och ro och såg på TV (Dolly Parton), tre av mina barn och jag. Frid och harmoni rådde i det skarinska hemmet och jag konstaterade för mig själv att konflikterna i familjen tycks bli färre i takt med att ungarna blir äldre. Men jag hann knappt tänka tanken klart så utbröt plötsligt ett verbalt världskrig mellan Björn och Katarina. Slaget pågick i cirka tio minuter och avbröts när hon rusade till pojkvännen som bor i huset bredvid.
Björn och jag gjorde en konsekvensanalys som tog en stund och efter denna fann jag för gott att gå och lägga mig. Döm om min förvåning när det ringde på dörren! Klockan var då kanske 00.15. Där utanför stod två män, men jag hade ju nästan ingenting på mig så jag var tvungen att ikläda mig mysbyxor och morgonrock innan jag kunde öppna.
- Hej! sade den ene. Vi kommer från störningsjouren och vi har fått uppgift om att det har förekommit bråk här.
Ja, herregud! Vad säger man? Självklart har det bråkats! I säkert tio minuter! Jag försökte så gott det gick att förklara vad som hänt och avslutade med att tala om att jag minsann inte hade för avsikt att betala några 900 kronor eller vad det nu kostar när störningsjouren rycker ut.
- Det blir bostadsbolaget som avgör detta utifrån vår rapport, upplyste den ene killen mig om, men tillade att han skulle skriva en väldigt snäll rapport.
När jag stängde dörren var jag så fruktansvärt arg att jag skakade! Jag vet ju att det är grannarna i våningen under som har ringt, så det kommer ju verkligen från rätt kakhål! Samma grannfru som väcker Malin varenda morgon med sitt skrikande och gapande. Samma grannfru som desperat börjar sina bråk med att hysteriskt skrika:
- Nej, nu blir det blir det bråk igen!!!
Samma grannfru som kallar sina barn för "jävla idiot". Samma grannfru som vänder sig bort när vi möts i trappan.
Det värsta är nog i alla fall den där white trash-känslan som ligger runt mig som en våt filt. "Min dotter sprang över till sin kille.." Jo, jo...
På söndag kommer Kent, Erika och de andra killarna hit och äter middag, så jag får väl sätta upp en lapp på anslagstavlan i trapphuset och skriva att vi kommer att prata och kanske till och med skratta litegrann under kvällens lopp. Av den händelse att det skulle höras ner till grannen. Kan ju vara bra att visa störningsjouren om de har vägarna förbi igen...
Men nu ska vi vara glada! Jag skall ju trots allt fira nyår med Eva och Curt-Göran och 27 personer till! Och den storm som härjat i Norrbotten senaste dygnet kommer att bedarra under kvällen, om man får tro prognosen. Som vanligt lämnar jag inga nyårslöften. Det är svårt att komma på något när man redan är perfekt. (Skämt! Ha, ha!)
Så jag avslutar årets sista inlägg med att låta vackra Rousseau önska er alla ett
Crowded house
Det har varit mycket de här dagarna, skall jag säga. Igår gästades Shopping av Idol-deltagare. Tittade man snabbt på affischen kunde man lätt förledas att tro att samtliga av årets deltagare skulle dyka upp, men så var det ju inte. Först ut var Danny (Var han med i fjol eller året innan?) och två timmar senare var det Kevin Borgs tur att sjunga en och en halv låt. Publikens jubel lyfte nästan taket på Shopping. Läste jag i tidningen, alltså. Eftersom jag slutade tidigare igår hade jag redan lämnat byggnaden. Inte utan problem, skall jag tillägga.
Folk stod som packade sillar och jag övervägde ett ögonblick att vända om och jobba ett par timmar till, men bet sedan stoiskt ihop och slingrade mig ut på gatan. Väl där insåg jag att jag glömt en påse uppe i lunchrummet. Att vända om var inte att tänka på så jag tillbringade en timme i min svägerska Ullas handarbetsbutik innan jag utan problem kunde gå tillbaka. Och det var ju en himla tur att jag inte struntade i påsen och gick hem, för jag hade glömt att jag hade nyckeln till rulltrappan, som de hade stoppat i samband med uppträdandet, i jeansfickan. Det verkar som om det bara är vi i hela Shopping som har nyckel till den. 
Nästan så här mycket folk var det i vår butik hela dagen. Säkert många som kom utifrån länet och passade på att handla när de nu var i en RIKTIG tygaffär. När Danny sjöng vid 12-snåret så frågade jag min unga kollega Sonja om hon ville gå ut och titta på honom, men hon sa att hon skulle vänta tills Kevin dök upp.
-Men hör man någon skillnad på dem? undrade jag dumt.
Anna suckade och sa:
- De sjunger ju för tusan olika låtar!
- Jaha, sa jag. Men hade Olle Jönsson sjungit så hade man hört det, vilket låt det än var.
Då skrattade min kund, en liten gammal tant med käpp, och sa:
- Ja, HAN är BRA!
Så plirade hon med ögonen och vi nickade i samförstånd.
Och om det undgått någon så kan man snart dansa till Drifters TVÅ gånger häruppe inom loppet av några dagar. Dessvärre spelar de på trettondagsafton nonstop med Chiquita, bandet som låter som Ingmar Nordströms fast saxofonisten pekar på publiken istället för att spela, men man får väl bita ihop och stå ut. På fredag i Skelleftehamn är det i alla fall enbart Drifters.
Thank God...
Lazing on a Sunday afternoon
Natti natti! Imorgon är en annan dag!
Looking for Don Giovanni
Trots att jag bara gett julklappar till min mamma och till Janne, så fick jag själv en icke oansenlig hög. Abba singstar från Malin, en tång från Frida (Mina tänger försvinner alltid oförklarligt och jag blir alltid jättearg och anklagar hushållets medlemmar för stöld.), presentkort på Lindex + en bodyslimmer av Katarina, en GPS av Janne (Aldrig mer några extra mil på Malungsresan.), en horoskopbok, ett värmekrus och en flaska STARK glögg av familjen Öqvist, samt ett set med Margrethe-bunkar av min arbetsgivare. Inte illa! Jag har väldigt dåligt samvete för alla julklappar jag INTE köpt. Å andra sidan har det rests en hel del i år, så man kan nog säga att klapparna har fördelats över året.
Jag har sluppit sitta hemma och slappa under mellandagarna eftersom butiken jag jobbar i har haft öppet både igår och idag. Jag skall inte sätta igång min vanliga klagosång, utan bara upplysa er om att OM ni vill bli respekterade och ansedda som goda människor, inte bara av era nära och kära utan också av t ex butiksbiträden, så gå föralldel inte in i en butik i samma ögonblick den stänger och be om hjälp att välja gardiner. Och även om ni då bestämmer er snabbt och kvinnan bakom disken till synes bekymmerslöst klipper till de begärda fem meterna, be henne inte om en lektion i veckbandets med tillhörande krokars vetenskap. För även om hon ler och verkar glad åt er närvaro, så har hon kanske ett liv utanför köpcentrumet. Kanske barn som sitter hemma med kurrande magar och undrar var mamma är? Kanske måste hon på Kvantum och handla mjölk till de stackars små? Kanske ler hon bara av ren utmattning? Kanske VILL hon verkligen att ni kommer tillbaka och handlar mer, men hoppas att det skall bli när butiken är öppen?
Den här bilden tog jag i morse på väg till jobbet. Neonskylten med den gnistrande ringen har funnits så länge jag minns, men är snart ett minne blott när huset skall ge plats åt ett kombinerat hotell och köpcentrum. Visst är det bra att staden utvecklas och någon vill satsa på framtiden, men samtidigt förlorar Luleå mycket av sin själ i takt med att den gamla bebyggelsen försvinner.
Kevin Borg blev förresten Årets norrbottning, och inget ont om honom, men som jag sa i ett tidigare inlägg var Peter Mattei den självskrivne vinnaren. Hur många norrbottningar vet egentligen att en av världens främste barytonsångare kommer från Norrbotten? Han är visserligen hovsångare (2004) och har i år blivit vald till årets musikpersonlighet i SvD, vilket antagligen smäller rätt högt, men nog tycker i alla fall jag att han hade förtjänat även den här utmärkelsen. Men man blir aldrig profet i sitt eget land, eller vad det heter. Se bara på Expanders. När spelade de i Boden sist...?
Dan efter dopparedan
Julaftonen blev precis som jag vill att julaftnar skall vara. Mysiga. Idag fortsätter vi att mysa och i morgon kallar plikten. Det är 25 % rabatt på allt i butiken utom mönster, sybehör och redan prissänkta varor. Jag har flera gånger påpekat att man inte skall använda ordet ALLT om man inte menar ALLT, men det har uppenbarligen inte haft någon effekt på de som skriver skyltar och affischer. Tack och lov finns det också små skyltar till undantagen som jag skall placera på lämpliga ställen. Jag skulle hemskt gärna vilja vara med och skriva de skyltar och affischer vi använder oss av. Dessa tillverkas centralt av någon som kanske skulle ägna sig åt andra saker istället. Det förekommer alltid särskrivningar, versaler mitt i ord och till och med felstavningar på våra skyltar. Detta känns lite pinsamt och påverkar trovärdigheten en del. Man kan inte utgå från att alla kunder är analfabeter.
I tisdags hände i alla fall något som gjorde mig så glad att jag fortfarande blir alldeles varm när jag tänker på det. Jag visade en kund några olika typer av band, när jag såg att en av mina äldsta vänner (Alltså en vän som jag har haft länge - hon är yngre än jag...) stod vid disken med en kaffemugg och en liten påse i handen. Jag avslutade min kund och gick fram till Pia, som min vän heter, tog muggen i handen och sa skämtsamt:
- Men snälla du, inte hade du behövt...
- Jo, men jag har faktiskt köpt den åt dig! sa hon. Jag var in tidigare och såg hur du slet så då tänkte jag att du kanske behöver något gott!
Så gav hon mig påsen som visade sig innehålla en chokladbakelse, och inte nog med det! Ur en annan påse halade hon dessutom upp en Marabou Dajm! Jag blev så ofantligt glad!
Pia gillar Elvis och för tre år sedan köpte jag det här tyget, som kom med stuvarna, och tänkte sy något till henne. Nu jäklar skall det bli av! Det är tre meter på 150 cm bredd. Vad skall det bli av detta? Förslag? Anyone?
Jul, jul, strålande jul
Man kanske kan säga att man får den tomte man förtjänar. Men Malin ville gärna att jag skulle göra ytterligare en arkeologisk utgrävning i mitt ena källarförråd i syfte att hitta den riktiga tomtemasken med skägg, och jag hade faktiskt sådan tur att jag fann den nästan på en gång.
Trots den timida looken skrämde den slag på Katarina som vägrade ha den i sitt sovrum. Istället placerade hon den utanför badrumsdörren, där den nu står och vaktar och sprider skräck bland de som behöver uppsöka det utrymmet.
Just nu råder det frid och harmoni i det skarinska hemmet. Tre av ungarna gör marsipangodis och den fjärde hoppas jag snart är på väg hit med sin pappa. Malin meddelade nyss skadeglatt att detta är min femtionde julafton. Där ser man!
Fridens liljor, alla mina vänner och läsare! Nu skall här skivas lax!
Ont, det gör ont
I övermorgon är det julafton, av den händelse att det har undgått någon. Eftersom jag tillbringar största delen av min vakna tid i butiken så har jag inte så höga ambitioner vad gäller julfirandet. Lägenheten ser för närvarande ut som om en tromb har dragit igenom, men jag vet att mina duktiga och genomgoda ungar har fixat allt till imorgon kväll när jag kommer hem. Det skall bli skönt med ett par dagars ledighet.
Min goda vän och före detta lärarkollega Linda (Vi jobbade båda på Handelsprogrammet på Midskogsskolan när det begav sig) har en helt fantastisk matblogg som förtjänar ett besök. Kolla här bara! Hädanefter kommer kanske min kära dotter Katarina, som av någon anledning blivit vegetarian, att få lagad mat någon gång emellanåt eftersom Linda har en egen liten veggohörna.
Nu hade jag tänkt lyssna på Thomas på Radio Rix hemsida, men tror någon att de har idats lägga ut fredagens morgongäst ännu?! Nope! Men en snygg bild hittade jag i alla fall!
Och så här såg det ut när jag gick till jobbet i söndags morse klockan kvart i elva. Härligt julväder, inte sant?
Dansbandskampen - FINAL!!!
Som ni förstår är jag mer än nöjd med Larz Kristerz som segrare. Jag blev visserligen lite nervös när Stefan var så uppenbart nervös i "Inget stoppar oss nu" men Peter tog ju smidigt över och alltihop skämtades bort på ett lättsamt sätt efteråt. Låten "Carina" var helt underbar! Fantastisk text, härligt sväng och de framförde den med sitt karakteristiska 70-talssound. Jag älskar det, och jag älskar Larz Kristerz! UNDERBART! Och nu tror jag att bana 4 i Malung måste byggas ut ...
CC & Lee är ett jäkla röjigt och glatt band, och jag ser fram emot att någon gång få dansa till dem. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att jag inte hade mycket till övers för dem som dansband efter att ha hört dem i Vemdalen, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?
Shake var lika bra som vanligt och det är möjligt att de hade haft Scotts position om det var de som varit med från första avsnittet. De spelar i Skelleftehamn under jul, men jag jobbar så mycket så jag tror att jag prioriterar DRIFTERS...
Och så hade vi underbara, fantastiska, fenomenala, makalösa Jannez!! Jag älskar dem också! Fast det har kanske redan framgått?
Men det bästa av allt är i alla fall att dansbanden har fått lite ljus på sig, efter att ha levt i mörker i så många år. Inget av banden som har varit med i Dansbandskampen kan ha lidit någon skada av det. Inte ens Kändis, tror jag. Nu fattas bara publiken. Det borde få vara lika enkelt att åka på dans som det var förr. Man borde inte behöva gå buggkurser och foxtrotkurser och dirty foxkurser och gnusskurser och gud vet allt, för att känna sig hemma på ett dansgolv. Ja, förresten, en grundkurs i vanlig, traditionell foxtrot behöver inte vara fel förstås.
Nu väntar sängen och en lång arbetsdag imorgon. Men jag kommer att sova gott! Jag är så glad!
Läste förresten i Aftonbladet att ilskna läsare hävdar att det inte gick att ringa och rösta på Scotts. Jag kan upplysa om att det inte gick att ringa på Larz Kristerz heller. Men dåliga förlorare skall alltid skylla på något...
Tack för den här gången! Anna i sitt rätta element!
Det kan aldrig bli för mycket av det goda!
The other side of the pillow
I tygbutiken
En kund undrade om vi hade fodral till våra största innerkuddar, som är 80x80 cm.
- Nix, sade jag.
- Men får jag fråga varför ni säljer kuddar när ni inte har fodral till dem? undrade människan en smula upprört.
- Våra kunder vill gärna sy sina fodral.
- Men om man inte KAN sy då? Vad ska man då göra? fortsatte den allt mer irriterade kunden medan vi började röra oss runt i butiken och jag visade henne lämpliga tyger till kuddfodral. Det visade sig att tyget helst skulle vara gratis, så det slutade med tunn och billig lakansväv. När den var tillklippt och utbytt mot pengar uttryckte kunden återigen sitt missnöje över vår diskriminering av människor som inte kan sy.
- Ni kan ju inte bara ta för givet att alla kan sy!
Jag kände mig då tvungen att upplysa henne om att hon befann sig i en tygaffär, vars huvudsakliga syfte är att sälja tyger till människor som vill sy själv. Man kan nog säga att det är själva affärsidén. Jag fortsatte med att hänvisa henne till någon av stadens trevliga inredningsbutiker, där man troligen kan finna det mesta av hemtextil i färdigproducerad form. Sedan blev jag förbannad och frågade om hon trodde att man kan gå in på K-Rauta och fråga om det finns något hus som passar till deras fönster med måtten 120x160 cm, FÖR ALLA KAN JU INTE BYGGA HUS! Not. Men jag tänkte det.
Tja, sen fick jag behärska mig under resten av min arbetsdag. När folk ville ha sex stycken gästhanddukar inslagna i var sitt paket med snören i olika färger runt varje, trots att det stod femton personer i kö bakom dem, log jag bara vänligt och rullade ihop lite papper och stoppade i påsen med handdukarna så de skulle kunna sitta hemma och slå in sina julklappar i lugn och ro. Man kan nog egentligen säga att jag därigenom räddade dem från att lynchas och rullas i tjära och fjädrar.
Sedan jag kom hem har jag ätit blodpalt, strukit kläder samt bakat saffransmuffins (från senaste numret av Buffé). Imorgon kväll är det dags för den spännande finalen i Dansbandskampen! Må bästa band vinna, alltså Larz Kristerz. Jag har sagt det flera gånger redan, och jag säger det igen. Larz Kristerz är dansbandens rockabillyband, swingorkester, countryband - whatever. I tidstypiska kostymer och med tidstypiska instrument spelar de dansbandsmusik från 70-talet. I tre och en halv timme. Två snabba, två långsamma. Inga konstigheter alls. Jag gillar det, andra gör det inte.
Men vinner JANNEZ blir jag nog ännu gladare.
Bilbesiktning
-Känner du att det luktar som när du kör skoter? sa han.
Jag förmådde inte påpeka att jag aldrig kör skoter numera, så jag nickade bara instämmande. Sedan ringde jag till Janne som sa att han ska titta på det efter jul, men att han tyckte att det var en smula överdrivet med en ombesiktning för en sådan sak. Jag lade försiktigt fram en teori om att grabbarna blev så omåttligt förtjusta i mig att de gärna ville ha mig där igen, vilket utlöste dagens första och största gapskratt från min ex-make.
Ganska mysigt vid frukostbordet så här års
Vindarna vina över floden
Trots min ringa ålder begagnar jag broddar vid halka. När det plötsligt slår om från minus till plus och det dessutom blåser och regnar, är det viktigt att ha något under skosulorna som hjälper en att hålla sig i lodrätt läge. Plötsligt var mina favoriter, med dubbar både fram och bak, försvunna! De, med vilka man får ett härligt klipp i steget och raskt traskar förbi stapplande stelbenta människor som hasar fram längs de blanka trottoarerna. Apotekets rejäla och dyra, men dessvärre helt värdelösa, broddar var de enda jag hittade, längst ner i kattleksaken där vi förvarar mössor, vantar och halsdukar. På dem sitter dubbarna endast under hälen, varför man glider till vid varje fråntramp. Detta gjorde dagens hemgång till en jäkligt irriterande promenad som jag tyst svor mig igenom, från Shopping till Lingonstigen. Fan.
Rousseau som liten i SIN kattleksak. Hos oss bor det allergiker, därför har vi persedlar istället för katter i vår.
Joker-Jannez!!!
HURRA!!! Tvåa kom Highlights, och det var väl himla kul? Först på tredje plats finner vi favorittippade Zlips. Hoppsan....
Cleaning up the getto
Malins och mitt experiment fortsätter. Soppåsarna har stått i hallen hela dagen. Nu fattas det bara att också Katarina och Björn ansluter sig till vår lilla forskningsgrupp. Då blir vi snart ett fall för "Rent hus".
Ikväll har Tore bjudit mig på middag på Baan Thai, en trevlig liten tradition sedan ungefär ett år tillbaka. Det är alltså andra gången nu. Jag valde mellan kyckling i stark vitlökssås och cashewnötter eller pizza Al Capone med kryddbiff och bernaisesås, men eftersom kycklingen var dyrare så valde jag den. Till efterrätt åt vi glass, men Tore hade stora problem med kolasåsen, som på något sätt lämnade skeden innan den nådde munnen, varpå alltihop rann nerför hakan på honom. Till slut fick han i sig både glass och sås, men då hade han grisat ner hela min servett. 
Tusen tack, snälla Tore! Då fick man äta sig mätt ännu en gång!
Nu har jag lämnat bilen till Janne som skall fixa ena bakljuset och kolla handbromsen lite. På fredag skall den besiktigas kl 09.10! Vad skall jag ha på mig...?
Skynda skynda...
Tänk när man blir pensionär och ändå inte har tid att stå i en kö med två personer före, utan går och lägger tillbaka de fina kuddfodralen man så gärna ville ha och som skulle göra sig så bra i soffhörnet. Tänk när man får så mycket att göra att man istället för att chilla lite medan man väntar på sin tur, jagar upp sig så att man nästan kokar av stress och ilska innan man är framme vid kassan. Tänk när man tycker att man är så viktig att man står och pratar i telefonen med en kompis samtidigt som man ber butiksbiträdet vara smakråd när man skall välja nya gardiner i vardagsrummet. Usch och fy för alla andra och hurra för mig som är den bästaste! (Nu behövs det kanske en liten parentes i vilken jag påpekar att den sista meningen var på skämt. Jag är bara en bitter utarbetad medelålders kvinna...)
Jag har i alla fall börjat dagen med att besöka min antagonist på Skatteverket. Detta möte skedde i ett inglasat besöksrum i något som numera har stor likheter med Fort Knox. Ett stort skrivbord, som gick från vägg till vägg, hindrade mig från att kasta mig över henne och riva testar ur hennes hår. Inte för att jag hade tänkt göra det. Nej, det blev ett givande möte och vi skildes åt i största samförstånd. Syftet med mötet var förstås att jag skulle visa vilken ordentlig, charmig och ärlig företagare jag är, samt att jag på ett snyggt sätt skulle tipsa om en annan arrangör som kanske inte har riktigt rent mjöl i påsen. Jag tror jag lyckades med båda dessa föresatser, men riktigt säkert vet jag inte förrän i januari.
Jag har i hemmiljö utfört ett experiment som har gått ut på att se hur full en soppåse kan bli innan någon annan än jag av alla de som bor här, byter ut den. Svaret är: HUR FULL SOM HELST! I morse rymdes inte ens en flik från en mjölktetra, varför jag såg mig nödd och tvungen att byta. Det är med kluvna känslor jag konstaterar att jag uppenbarligen besitter så viktiga specialkunskaper inom området, att ingen annan vågar klampa in på detta. Jag kommer dock under julledigheten (vilken då, förresten?) att hålla en utbildning i ämnet. Obligatorisk närvaro.
Dansbandskampen 8 och en ledig helg...
Då var det värre för Kindbergs, som inte alls gick fram i rutan. Bandet tillhör verkligen mina favoriter. De spelar omväxlande och dansant musik och de tilltalar en blandad publik, vilket jag tycker är ett stort plus. Ungefär som Jannez, utan att de båda orkestrarna för den skull har några likheter, mer än att de består av män. Jag tyckte om deras version av "Dancing in the dark" och det märktes att de tagit sitt uppdrag på allvar och gjorde sitt yttersta för att åstadkomma ett bra framträdande. Men tyvärr föll det platt till marken, kanske mest beroende på Jockes röst. För inte är han väl sådär hes i vanliga fall? Han sjunger visserligen stundom ordentligt nasalt, men det är ju ingenting man tänker på under en vanlig danskväll? Jag hävdar i alla fall att bandet är ett av de som har möjlighet att ta över efter de stora. De har en stark profil, men behöver möjligen bättre låtar. Och Jocke skall kanske ta ett par sånglektioner, något som fler sångare skulle behöva. Och det säger jag i all välmening, inte av elakhet, för jag håller Kindbergs mycket högt och önskar dem allt gott.
Jenny Saléns var kolossalt bra! Jag älskar tempot i vilket de framförde sina låtar! Dansmusik! Riktig dansbandsmusik! Gung, häng, dansvänligt. Särskilt för oss som fortfarande dansar i takt till musiken. Tråkigt med bandet är förstås att man har både bas och klaviatur inspelat. Å andra sidan spelar Niklas på sin sax alldeles själv och det uppväger ju en del. Sen får man ju hoppas att inte datorn krånglar.
Och vad kan man säga om Wahlströms utan att vara allför elak? Tur att de har duktiga Chris Andersen med sig i fortsättningen. Tur att de spelar skitbra låtar på dans, både sina egna och andras. Tur att det finns en publik som gillar dem. Jag gör det inte.
Ja, och så har vi våra kära Larz Kristerz, som vaknade till liv igår. Peter skall kanske hålla tyst, eller möjligen sjunga i en tonart som passar honom, men annars är de så jäkla bra! Att de har 70-talsinspirerade kostymer är väl heller inte konstigare än att Kindbergs klär sig som cowboys? Läste ett inlägg i något forum där någon menade att de var helt värdelösa som dansband och att den lilla stund som de spelade i pausen i Strängnäs var helt outhärdlig. Och det, menade skribenten, tyckte alla! Och tänk att jag tyckte precis tvärtom! Scotts öste på för fulla muggar och på så hög volym att de överröstade det mesta i arenan, så när LK ställde sig på scenen kändes det som balsam... Observera att detta gällde båda mina dansbandskampskvällar i Strängnäs.
Vem blir tittarnas Joker? Det är ju i och för sig oväsentligt eftersom Scotts eller LK vinner tävlingen, men det skulle ju vara kul om Jannez eller Martinez fick visa upp sig en gång till. Eller Face-tjejerna, men det är väl att hoppas på för mycket.
Jag kan bara konstatera att "Dansbandskampen heta känslor väcker". Jag har observerat att många som håller på Scotts eller andra modernband, samtidigt gör ner Larz Kristerz eller hela mogengenren (jag hatar fortfarande benämningarna moget-modernt) medan LK:s anhängare mest verka vara ena glada rackare. Jag måste nog analysera detta faktum i ett annat inlägg.
Nu börjar det dra ihop sig till läggdags för Boella. Nu är jag endast ledig en dag till före jul, och det är på torsdag. Jag jobbar till och med lördag och söndag till kl 18.15. Trist, men det ger pengar. Igår bakade jag jullimpa och idag har jag bakat pepparkakor. Jättetunna, men garanterat doppvänliga.
Litegrann som när Pippi Långstrump bakade pepparkakor. Fast jag höll inte till på golvet...
Och så här såg det ut hos oss igår. Som att bo i Narnia...
För nu är det snart jul, och strax därpå har vi ett nytt år igen. Och bara ett par dagar därefter spelar Drifters i Skelleftehamn och om dem tycker jag!
Bäst för ögonblicket: Bilder av dig med Flamingokvintetten
