Om Larz Kristerz
Tja, det bör ha låtit rätt bra, för samma dag blev de bokade till en danskväll och de sex låtarna kändes lite få, varför de tränade in så många att de skulle klara sig en några timmar. Det här hände sig år 2001 och vi vet ju alla hur det har gått för Larz Kristerz. Ganska bra, vill jag påstå.
Perukerna har de tagit av, och de har utökat gruppen med en gosse till.
Alla har en åsikt om Larz Kristerz. Antingen älskar man dem, eller också avskyr man dem. Många tycker att de drar skam och vanära över branschen och bidrar till att dansbandens töntstämpel bevaras. Jag läste också att någon tvivlade på att de kunde spela en hel danskväll, alltså två lugna och två snabba. Själv har jag dansat till dem i Malung och jag skall ärligt säga att jag hade svårt att slita mig från "deras" bana. Den ena nostalgibiten avlöste den andra och eftersom musik för mig till stor del är minnen, så njöt jag i fulla drag.
Att Larz Kristerz klär sig i 70-talskläder, spelar på 70-talsinstrument och framför dansbandsmusik från 70-talet är väl inte mer anmärkningsvärt än att till exempel Karl Martindahl och hans band Twist and shout enbart spelar gamla Beatleslåtar? Och hur många fritidsband finns det inte som uteslutande spelar 60-talsmusik? Storband som spelar 40-talsmusik?
Gillar man det inte så gillar man det inte. Men många tycker om det och jag kan inte se varför Larz Kristerz INTE skall kalla sig dansband. De bidrar till att öka den musikaliska bredden på landets kvarvarande dansorkestrar och de gör det jäkligt bra. Dessutom spelar de på riktigt.
Just nu känner jag att jag skulle kunna brista ut i en liknande hyllning till Jannez, ja, säkert till ännu fler band, men som vanligt väntar tvättstugan.
Dance while the musik still goes on
Självutnämnda experter finns det gott om inom alla områden och dans är inget undantag. Det är möjligt att jag kan räkna mig till dessa, men skillnaden mellan mig och alla andra är att det är jag som har rätt. Haha, det var väl roligt...?
Jag vill gärna att det skall vara som det var förr, när jag var ung. Då gick folk på dans för att dansa och ha kul. På den tiden var det inte så himla noga vilka som spelade, även om man tyckte det var extra kul med Pererix, Jubilee, Perikles eller varför inte Lennes me Bitte? Man stannade inte hemma bara för att det råkade vara Lassbyfemman eller Ruter Fem. Det här var före vattenflaskornas och ryggsäckarnas tid. Ingen kallade sig heller DANSARE.
När jag var i Strängnäs förra gången kom jag i samspråk med en annan expert. En sådan som är övertygad om att hon sitter inne med sanningen, amen. Hon delgav mig sin dröm som var att den optimala dansen var den som befolkades av 60% DANSARE och 40% svenssons.
Så nu går jag här och undrar när man är en DANSARE. Är det när man har gått alla kurser som den lokala dansföreningen arrangerar? Och VILKA danser räknas? Är det enbart bugg och foxtrot, och i sådana fall, vilken typ av fox? Eller är det antalet danser man besöker per år som gäller? Är krogdanser och logdanser lika mycket värda? Om jag åker på Lasse Stefanz och bara dansar två danser, får jag kalla den kvällen för en danskväll och räkna in den i statistiken? Och om man tittar på minoriteten då? Svenssonprocenten bör alltså bestå av individer som ALDRIG befolkar ett dansgolv, utom just den här kvällen.
Expertens resonemang innebär ju att 40%-gruppen kommer att bli mindre och mindre, eftersom den gruppen utarmas av två anledningar. Den ena är att svensson dansar för många gånger och då automatiskt kvalificerar sig till 60%-gruppen. Den andra - mer sannolika - är att han blir så avskräckt av samma grupp att han aldrig mer sätter sin fot på ett dansgolv.
Tja, alla är vi människor och jag tycker nog att en liknande klassificering av folk, som egentligen bara vill ha kul, är ovanligt korkad. Ovanligt. 
DANSARE?
Ännu kan en sjöman längta hem
I den arla morgonstunden, omkring kl 10.45, intog vi frukost i förläggningens...förlåt, hotellets matsal. Sedan blev det ett par timmars softning innan vi tog tåget till Stockholm där vi intog dagens lunch på Burger King på Centralen. Och här måste jag verkligen få ventilera mina funderingar. Hur i hela friden kan någon människa tycka att deras hamburgare är GODA??? Uffe G, till exempel, som GRÅTER av lycka bara han får se en papperspåse från Burger King! Nä, det är som med McDonald´s - man äter det bara om man håller på att dö av svält efter att ha varit inlåst i ett hisschakt i fyra veckor. Till exempel. Men detta kommer alltså från en som har vuxit upp med Max högkvalitetsprodukter. Hamburgare när de är som bäst.
Vi åkte sedan vidare till Birkas terminal, och det var väl egentligen HÄR som vi blev riktigt varse om hur känd Thomas numera är. Han blev stoppad av en man som bullrade något om Larz Kristerz och trots att Thomas svarade vänligt leende, men fortsatte gå, så blev mannen tydligen missbelåten med bemötandet och muttrade något dumt som Sigge hörde när han passerade. Glosjukan fortsatte när vi satt och väntade på Patrik och Daniel, men då i en betydligt diskretare form. När folk passerade hajade de till varpå de stannade en bit bort, mobiliserade gruppen och glodde sedan gemensamt en kort stund innan de gick vidare. Tämligen oförargligt, förstås.
Efter ombordstigning ägnade vi oss åt det som var resans syfte. Kongressen! Alltså inte ett huvudlöst supande i samband med dans, om nu någon trodde det. Nej, det här var faktiskt en riktig och viktig affärsresa! Efter kongressens slut åt vi julbord, som avrundades med tio sorters efterrätter plus knäck och Fazer Mint. Både jag och Anna blev lite trötta så vi erbjöd oss att gå till hytten med Thomas dator för att kunna vila oss i fem minuter.
Thomas och Anna bodde i Sixtinska kapellet
Därefter gick vi till Club Copacabana, där vi genomled ett framträdande av The Fantastic Four, fyra män som sjöng karaoke och försökte röra sig likadant samtidigt. De lyckades ibland, men oftast inte. Stället var fullt av fulla pensionärer som burdust befallde Thomas att hänga med och bli fotograferad, än hit och än dit. En kvinna som satt bakom mig knackade mig på axeln och beklagade honom.
- Fattar de inte att han kanske behöver vara ifred och få umgås med vänner. Vad håller de på med?
Klok kvinna. En gullig liten tant köpte honom en ros som hon överlämnade och det var ju rart. Men vartefter alkoholhalten steg i folks blodomlopp så eskalerade också överfallsfrekvensen och övergick nästan till rent våld. Dessvärre begrep nog aldrig den dam som kastade sig över Thomas så våldsamt att han nästan tappade sitt fulla Baileys-glas varför han blev lite svart i ögonen, utan fortsatte att rycka och slita i honom medan hon skrek och kacklade som en rabiessmittad höna sekunderna innan den skall få huvudet avhugget med en morakniv. Och inte nog med det, hon fick igång ett gäng likasinnade som satt i en soffa bredvid. Ja, det var ett jäkla liv. 
Jag drog iväg till Black Jack-bordet där grabbsen spelade pensionen av tanterna och croupiern (eller heter det bara så vid roulettebordet) hade en dålig dag och skällde på mig för att jag fotograferade mina vänner. Subba...
Jag och en lättad Thomas sedan vi återbördat honom till vårt bord
Det var, som sagt, Cavalkad som spelade och dem behöver man inte boka för tråkigare band kan vara svårt att hitta. Så var det med det.
Sedan vi hittat igen alla ledamöterna blev det en pyttliten efterfest i det Sixtinska kapellet.
Måndag morgon inleddes med en exklusiv (rättstavat den här gången) visning av kommandobryggan. Tyvärr på fastande mage, varför jag inte förmådde tillgodogöra mig allt som sades. Men det var säkert intressant.
Sedan åt vi frukost!! Hurra hurra!
Jag blev hämtad på Kallax av min brorson Christoffer och när vi svängde in på gården råkade jag titta upp mot fönsterna.. Jag trodde inte mina ögon! Julstjärnor och ljusstakar! Mina älskade ungar hade städat och pyntat och gjort allt det som jag mått illa av att tänka på. Till och med julgardinerna i köket hade de hängt upp! Det finns inga bättre barn!
Blue blue moon
Kvällen bjöd inte på några större överraskningar. Inte ens Zlips, som enligt något spelbolag hade de högsta oddsen, lyckades slå ut vare sig Scotts eller Larz Kristerz, vilket givetvis var helt i sin ordning. En mycket god vän var chockad över hur illa de lät i TV och förvånades över hur bra han tycker att de är på dans. Ja, det är som jag brukar säga - nästan all musik är bra när man hör den live. Utom Cavalkad, till vilka jag kommer att återvända längre fram i inlägget.
Christine Granholm och hennes Shake glänste till på sitt opretentiösa vis och utökade säkerligen sin redan stora skara beundrare. Tyvärr fick publiken aldrig höra när Jonas Näslund och Jive visade hur det kan svänga om en gammal dansbandshit. Även om deras framträdande lämnade många oberörda så är jag säker på att deras deltagande i programmet kommer att ha en positiv effekt på bandets karriär.
Bäst i lördags var i alla fall Streaplers, som spelade efter programmets slut. Finns inget bättre! Och inte en ton förinspelat! Jag älskar dem!!
Någon sa att hon hade hört flera gäster som inte tyckte om Streaplers, att det var fel band en kväll som denna. Hon hade en idé om att man skulle ha bokat ett modernband till efterdansen den här kvällen, eftersom både Shake och Zlips deltog i tävlingen och att det därigenom skulle befinna sig många moderndansare (vilket j-a ord!) i arenan. Tanken var inte helt ologisk, men jag har svårt att tro att Blender skulle dra 3000 gäster. Dessutom hävdar jag att det nästan alltid är de missnöjda som hörs.
Tjo och tjim när Streaplers spelade upp till förrätten
Producent-Melker
Vi som verkligen TÅL Thomas Deutgen!
När Thomas senare kom till bordet fick han skriva en del autografer, bland annat till en man som kom fram och sade:
- Vill du skriva en autograf till min fru? Förut älskade hon mig, nu älskar hon dig.
- Då måste hon dö, sade Anna.
Han fick både autograf och en Thomas-mask som Anna rekommenderade honom att ha på sig i den äktenskapliga sängen...
Kvällen avslutades, liksom förra gången, i hotellets juryrum där Ingela från Biwa och jag, tillsammans med andra morgonpigga, löste världsproblem fram till 4-snåret.
Flyg aldrig med norrmän, köp hellre en folkvagn
Ikväll hade vi i alla fall en himla tur! Vårt plan var "cancellerat", som den unga incheckningshjälpen sa, så vi fick tackochlov plats på ett annat och blev i slutänden endast en timme försenade. Hemma är jag i alla fall nu...
Det har varit en fantastisk, oförglömlig och underbar helg! Om denna kommer jag att kunna skriva hela veckan och jag vet inte riktigt var jag skall börja. Nu vill jag i alla fall krypa i säng för att för en gångs skull få sova mer än fyra timmar i sträck.
Mitt förra inlägg skrevs mitt i händelsernas centrum, därav ett stavfel och ett felaktigt efternamn, vilka båda är korrigerade. Jag säger inte vilka de var, men de visade att även jag kan jag göra fel. Fast det känns lite surt... Natti natti.
På äventyr i dansbandsland
Annmari i julpyntad bil
Där stod Anna i hällregnet ute på parkeringen och väntade på oss, samtidigt som hon passade på att värma sig. Hon anlände nämligen redan igår kväll och har tillbringat natten fullt påklädd, alltså med tjocka sockor, mössa, vantar, tjocktröja, lovikkavantar och gud vet allt. Ovanpå har hon haft två täcken plus ett sängöverkast. Hotell Mälarblick har tydligen inga gäster under veckorna så därför passar man på att slå av värmen, varför det endast var 16 sketna grader på hennes rum. Tur i oturen var ju då att inte vi också anlände igår, för då hade ju inte Thomas haft något täcke. Han blev förresten upprörd och sms:ade att det var skandallösa 15 grader på rummet, och i morse, när han pratade med hotellchefen, hade det plötsligt bara varit 13. Men nu finns det extraelement i alla våra rum.
Efter vår ankomst och lite lasagne i magen var Anna glad igen!
Och nu undrar kanske den uppmärksamme läsaren hur det kan komma sig att det läggs in ett inlägg såhär mitt under pågående resa, och det skall jag säga är helt och hållet Annas förtjänst, som först och främst har med sig datorn och sedan kan det här med uppkoppling och grejer.
Nu sitter vi här i arenan och lyssnar på när banden repeterar. Zlips har inlett på sitt vanliga manér, fullt ös från början till slut, och tyvärr tämligen onyanserat. Melissa har en stark röst, dock både nasal och odynamisk, som åtminstone jag tröttnar på ganska snabbt. En jämförelse med Shake är ofrånkomlig. Christine Granholms röst är på något sätt bredare än Melissas. Vackrare, helt enkelt. Keyboardisten sjunger också jäkligt bra. Dessutom har han ett sätt att påa låtarna, samt att tacka efteråt, som påminner om Olle Jönssons. Och det är ju aldrig fel.. Men givetvis är detta något som endast en liten exklusiv del av Dansbandskampens 1 200 000 tittare har kännedom om. Det kan till och med vara så att det bara är jag som har uppmärksammat det.
Sen har vi Jonas Näslund och Jive, som gör en tråkig version av Police gamla evergreen Every breath you take som torde lämna de flesta oberörda. Deras andra låt - Schytts örhänge Aj,aj, aj, det bultar och det bankar - får det däremot att rycka i benen, om jag nu får spy ur mig en klyscha sådär utan förvarning. Just nu sjunger förresten Shake Du ringde från Flen i ett långsamt nattklubbsjazztempo som inte på något sätt är innovativt eller ett resultat av något nytt sätt att tänka. Det är nämligen Anna Neah Olsson som oaktat skall ta åt sig äran av att ha skapat trenden med dansbandslåtar i andra tempon i och med hennes tolkning av Tårar från himlen som var hennes julklapp till Thomas förra året, och som hon sjöng i ett bejublat framträdande på Guldklavengalan i Malung i somras. Så det så.
Splish, splash, I was taking a bath
Igår var jag, sonen och hans kompis Sebastian på Nordpoolen i Boden. Ett tämligen chanserat äventyrsbad som skulle må bra av att någon ny, och förhoppningsvis entusiastisk, ägare tog över.
Efter badet åkte jag förbi till min revisor som lugnande påpekade att jag ju faktiskt har klara papper på allt och således ingenting att ängslas för beträffande Skatteverkets stalkerliknande beteende.
Nu måste jag åka! Nytt inlägg på måndag kväll, såvida inte internet fungerar på hotellet! Trevlig helg!
They´re coming to take me away
Men allt detta hade jag kunna fördra om det inte varit för min fruktansvärda hög med post som låg på köksbordet när jag kom hem. Nu var högen i sig kanske inte så hemsk, den bestod bara utav tre brev, men vilka brev sedan....! Ett var från Luleå Energi, lite drygt 1500 spänn. Nästa från min revisor, ca 1400 pix som han är väl värd och det tredje och sista var från den människa på Skatteverket som med något slags besatthet har bestämt sig för att granska mitt företag in i minsta verifikat. För en månad sedan ville hon ha kopia på de fem största utgifterna respektive inkomsterna. Det fick hon, men tror någon att hon nöjde sig med det? Nix, nu vill hon se ALLA verifikat! Min revisor fixar förstås allt detta, men naturligtvis inte gratis. Och på fredag skall jag börja laga min stackars tand. Hurra hurra... Någon som känner en miljonär som jag kan sätta klorna i...? Eller ännu hellre ett heltidsjobb med en lön man kan leva på...
Det blev inget upplyftande inlägg, jag vet, men försök glömma och läs gårdagens istället. Det är lite småkul...
Själv har jag för avsikt att bryta ihop litegrann. Eller ordentligt. Jag kanske t o m gråter en skvätt. Det känns så. Men först måste jag gå ner i tvättstugan.
Carry me home
Återstod två 50-talsbokhyllor som Janne INTE burit ner till bottenvåningen i sitt hus. Jag skruvade isär allt som gick att skruva isär innan vi tillsammans svor dem nerför den smala, trånga radhustrappan. Och när vi anlände till Lingonstigen orkade jag inte mer, så Malin fick lov att göra en insats. Idag har Janne kört bord och stolar till Frida och tagit hem det hon hade förut. Jag ska aldrig aldrig aldrig mer bära något. Möjligen en stol då och då och eventuellt en Kvantumkasse någon gång emellanåt
Jag har fortfarande inte hängt upp några julstjärnor eller bytt gardiner i köket. Hinner knappast göra det före helgen heller. På fredag skall jag på julfest i Boden med Thomas och på lördag morgon åker vi till Strängnäs tillsammans med Sigge och Annmari. Jag kommer inte hem förrän sent på måndagkväll, eftersom vi skall kryssa med Birka på söndag. Jag längtar verkligen! Det skall bli jättekul att träffa Anna som jag inte träffat sen vi var till Karlshamn i augusti!
Jag tänkte lägga in en trevlig bild på Cavalkad eftersom det är de som spelar på Birka på söndag, men det visade sig inte vara helt lätt. Enklast hade varit om jag nöjt mig med denna pressbild:
men eftersom jag hittade en bild som var mycket mycket sämre och fulare, så lägger jag givetvis in den. Också.
Hur gick det till?Jag gissar att fotografen, endast tre äpplen hög, ställde sig på en stol för att nå upp till kameran, vilken var fastsatt på ett stativ som inte gick att sänka. Resultatet blev det mindre smickrande perspektivet - kortkorta ben och abnorma överkroppar. När han (absolut inte hon) senare granskade bilden fann han till sin förskräckelse att alla gubbsen BLUNDADE! Och inte nog med det! De hade munnarna öppna också! Det var bara deras banjor som saknades. Fotografen visste dock råd och ringde runt till orkestermedlemmarna som skickade honom varsitt foto som blivit över sedan de förnyade sina körkort sist. Lättad klippte han in skallarna där han tyckte att de passade, och när han ändå hade saxen framme klippte han in lite instrument som han tyckte gjorde sig bra på bilden. Som flygeln t ex. Cavalkad är ju det enda dansbandet som har med sig en fullstor flygel på sina turnéer. Ja, där fick ni förklaringen till sångarens överdimensionerade huvud och basistens knappnålsskalle. Killen till vänster ser ju hyfsad ut, men han har dessvärre slitit av sin hälsena, troligen istället för att slita huvudet av fotografen, så han åker nog inte båt på söndag.
Som ett tygstycke...
Kindbergs i Kalix, lite drygt 45 minuter från Luleå, 220 inbetalande. SKANDAL! Folk klagar på att det inte ordnas några danser, de springer in i butiken och undrar var de skall dansa i vinter när inte jag ordnar något men när det äntligen kommer upp en bra orkester som bör passa de flesta smaker så ids de inte komma! Det gör mig faktiskt jäkligt f-bannad!
Men vi som var där hade en fantastiskt trevlig danskväll. Jag åkte dit med Ingrid och Kent, och trots att vi satt vid ett bord hela kvällen (drack en cider och Ingrid ett glas vin) så blev vi uppbjudna mest hela tiden. Jag vandrade visserligen runt med en del stolpskott, bl a en man som luktade så illa av svett att jag nästan började må illa, men danserna jag fick med Kent, Ove, Mats, Rolf och andra stjärnor bidrog till att kvällen blev lyckad. Sista dansen fick jag med dragspelaren Börje Erixon. Han vet hur man dansar foxtrot! Wow! Dirty foxare - släng er i väggen. Det här är dans när den är som bäst!
Kindbergs bidrog onekligen till den trevliga stämningen som uppkom vartefter dansgolvet fylldes. De har ett bra och annorlunda sound, mycket beroende på dragspelet, de ser glada ut och verkar uppenbarligen trivas med sitt jobb. De klär sig alltid snyggt (Ja, jag gillade de svindyra trasiga märkesjeansen de hade för några år sedan) och det låter verkligen Kindbergs om dem. Jag gillar när de går fram till scenkanten allihop (utom Magnus) och friar till publiken på bästa Flamingokvintettenvis. Joakim är ingen stor sångare och ibland är hans stämma tämligen nasal, men det märks mindre live än på skiva. Å andra sidan är inte heller Olle Jönsson någon Christer Sjögren och honom har det ju gått rätt bra för. Tja, vad finns det mer att säga? De är ju inte fula precis, men därom råder nog delade meningar beroende på vem man frågar...
Coola killar, värsta västernlooken. Jiihaaa...! Magnus och Jocke
Jockes vinnarboots. Det är snart deras tur i Dansbandskampen.
Köp förresten deras nya skiva - Boots och änglar. Bara duetten med Fröjdis Skinnarland och Jocke är värd priset.
Mot slutet av kvällen dansade jag med Ove, en kille från Piteå. Mellan låtarna suckade han och sa:
- Herregud, vad du dansar bra!
- Men äsch! sa jag. Det är ju du som för.
- Näe, sa han. Det är som att hålla i ett tygstycke. Du följer ju med vilka steg man än tar.
Det tycker jag var en jättefin komplimang och jag blev väldigt smickrad och glad. Han sa i alla fall inte att jag var lätt på foten...Ha ha...
Det strålar en stjärna
Detta är den första lördagen sedan mannaminne som jag är både ledig från jobbet och hemma i mitt hem! Jag har firat med att sova till tio, läsa ut Åke Edwardssons En nästan död man och äta frukost klockan 13. Samt missa melodikrysset. Det är dock alldeles för få timmar på en dag som denna eftersom jag bör hinna klä om Fridas stolar, hämta en säng hos Janne, lämna en annan säng hos Janne, adventspynta samt åka till Kalix och dansa till Kindbergs. Något måste bort och jag tror att det får bli adventspyntandet. Då hinner ungarna sanera lägenheten lite medan jag jobbar imorgon, så känns det lite roligare att hänga upp stjärnor och sånt.
En jättefin ljus läderimitation. Blir kanoners!
Frida har det för övrigt väldigt hektiskt nu. Förutom att hon efter dagens träning har dansat 22 timmar den här veckan (nästan ett dygn, alltså) så skall hon även i år vara med i Piterevyn. Jättekul och meriterande, men jag skulle nog vilja ha henne hemma lite mer. Hon är ju bara 15 år. Men sånt är livet för en dansare! En riktig dansare, alltså...
Och som sagt, Kindberg i Kalix ikväll. Skall bli kul att dansa till dem även om Kalix kanske inte fostrat de största dansörerna... Och när jag nu ändå visar min elaka sida, som kikar fram allt som oftast, avslutar jag med en skylt från Hertsön här i Luleå. Finn ett fel. Men det som retar mig mest är att någon fått betalt för detta. Illa.
Tio timmar
Då var det värre igår, när en individ (kärringj-vel) lade fram det intelligenta förslaget att vi skulle ha en snabbkassa under lunchen för kunder som hon, som bara skulle handla fållfix som kostar 31 kr per förpackning. Det var ju bara att säga "Tack för tipset, det hade jag aldrig kunnat komma på själv. Så smart du är!" och sedan bita ihop om resten. Hon har givetvis inte susning om vad det kostar att ha en anställd som kommer och tar betalt för fållfix en timme om dagen. Men det finns ju en annan lösning och det kan vara att vi som jobbar i butiken låter bli att äta lunch. Men å andra sidan ryms vi bara två, max tre, vid tillklippningsdisken så det har då faktiskt ingen betydelse. Men jag tror att jag skall lägga fram det briljanta förslaget till personalen på Intersport. "Ni borde ha en snabbkassa för oss som bara skall köpa fotbollsstrumpor."
Imorgon slutar jag redan halv fyra! Hurra, hurra! Då ska jag ha tvättstugan och så ska jag klä om fyra stolar som jag har i källaren, för nu är det minsann dags att bära möbler igen sedan Frida har förstått att 50-talsbordet med stolar som står därnere är mycket snyggare än plockihopet hon har nu. Problemet är dock att det svintunga björkbordet skall tillbaka hem... Undrar om man kan släppa ut det genom fönstret?
Före och efter
Mitt värstingbackstagepass. Med det kan jag gå överallt...
Lite nervös var jag allt att bli lämnad ensam, men det var förstås bara löjligt. Det drällde av gamla bekanta så jag lät Thomas gå på sitt möte... Sedan jag druckit lite kaffe och lyssnat på ett par av banden drog jag mig tillbaka till hotellet för att lyssna på Kindbergs och Claes Lövgrens nya album som jag skall recensera i P4Dans. Efter dusch och hårtvätt hämtade jag en skjorta som Thomas skulle ha och gick över till arenan för att se genrepet tillsammans med Cattis och norrmännen. Efter hand dök fler och fler kända ansikten upp. (Med tillhörande kroppar. Vilket ofantligt fånigt uttryck!)
Klockan 18 var det dags för mingel med bubbel och smarriga snittar för oss som gick in i guldentrén. Väl vid bordet serverades vi en förvånansvärt god måltid. Cattis påpekade att det var samma mat varje gång, men jag kommer bara att vara där två gånger så jag kan eventuellt stå ut... Bakom oss satt ett överförfriskat sällskap som då och då unisont vrålade rakt ut. När plötsligt en av de unga männen reste sig upp och tog av sig skjortan fann vakterna för gott att ingripa, varpå de som på led liksom rundade bordet och utan några som helst tecken på ingripanden hade de plötsligt alla fem gäster mellan sig när de gått ett helt varv. Tre minuter senare satt det fem stycken nittiotvååringar vid bordet.
Mitt bordsällskap - Cattis Erik
Carl-Martin
Marlene, Cattis pappa Hampus - Cattis son
Och sedan kom juryn och direktsändningen satte igång efter att man motat undan alla människor som ville fotografera och få autografer. Därefter följde en uppvisning av logistik när den fungerar som bäst. Inräkningar, applåder, dans, bortfösning av folk, fräcka kommentarer av juryn. Fart och fläkt och ruskigt imponerande för en som aldrig varit med förr... Efter tävlingen fyllde jag på tidningsställen med Får Jag Lov innan jag och Marlene köpte ett glas vin så Thomas skulle ha när han kom ut. En timme senare dök han upp och gjorde sitt bästa för att hinna med att dansa med de som ville, däribland jag.
Thomas och ett ungt fan
Nu följer en liten bildkavalkad från kvällen! Det är kanske sånt här man skall ha Facebook till...?
Juryn på plats Cattis och Micke
Thomas och Stefan
Peter och Emma Daniel och Thomas
Jouni
Det var alltså Black Jack som stod för musiken när det spelades upp till dans efter tv-sändningens slut. Det gjorde de som vanligt på bästa sätt. När de hade hade paus spelade först Scotts och sedan Larz Kristerz en stund var. De senare lät som de brukar göra. Det är alltså inte så stor skillnad på det de gör under tävlingen och under en danskväll (Jag brukar ju dansa till dem i Malung). Scotts lät däremot som en halvtimme inklippt Rix FM på högsta volym. De vill verkligen inte spela dansmusik. För de kan ju inte på fullt allvar tro att de på något sätt representerar framtidens dansband? En vild gissning är att de, när förlovningen är över och de har spelat på ett antal av landets gatufester, är tillbaka till sina trehundra trogna dansare. Å andra sidan är det ju dem de föredrar att lyssna på, om jag inte minns fel... Men som sagt, Lasse Stefanz, Thorleifs, Flamingokvintetten, Black Jack (som ju onekligen är ett tämligen nytt band, nyare än Zlips!) och Streaplers - inte har de blivit stora för att de har låtit som någon annan...Men är det målet, att "dansarna" är nöjda, så är väl allt gott och väl.
Nu borstar jag hornen och gömmer svansen i pyjamasen. Imorgon är en annan dag.
Dansbandskampen 6 - själva tävlingen
Jag gillar verkligen Face 84. De förverkligar på något sätt en dröm som jag är övertygad om att alla spegelsångerskor någon gång i sitt liv önskat skulle gå i uppfyllelse, nämligen drömmen att få stå på scen och rocka loss till publikens jubel. Huruvida tjejerna funkar som dansband numera vet jag faktiskt inte, och då menar jag om de spelar två lugna, två snabba, men på något sätt känns det oviktigt. Jag har visserligen dansat till dem på deras Norrlandsturné med Flamingokvintetten för tre år sedan, men sedan dess har det har det hänt mycket. Det här är fyra målmedvetna otroligt duktiga tjejer som ofta blir ifrågasatta, inte bara för att de är tjejer, utan också p g a den musik de spelar - företrädesvis rock. Face 84 spelar i alla fall hela danskvällar, d v s tre och en halvtimmes gig så det är väl klart att det är ett dansband! De gjorde makalöst bra ifrån sig i lördags, och jag beklagar publiken som inte fick höra deras version av Den stora dagen. I Norge har man tydligen tagit dem till sitt hjärta och jag hoppas att de lyckas smälta Sverigepublikens också.
Jannez, jag säger bara Jannez.... Stämsång, solosång, Kjelles underbara röst. Kärlek, ljus och värme. De har något som inte går att ta på, det är bara sååå braaa. Och liksom Face 84 spelar de live. What you hear is what we play. Dessutom har de Sveriges näst snyggaste affischer och orkesterkort. Deras första låt var en riktigt dålig pojkbandsballad, en sådan där som de som inte har lärt sig att dansa ordentlig foxtrot gillar att åla omkring till. De gjorde ju förstås sitt bästa och det blev väl så bra som det kunde bli. Men den andra, Guenerina....!! Wow! Fy farao, så bra!
Under mina år som arrangör har jag haft Martinez ett antal gånger. Dessutom har jag dansat till dem i åratal. Inte i ett sträck, förstås. Ha ha... Sångerskor har passerat genom åren, en del hann bli riktiga trotjänare som t ex Agneta Olsson, numera stor artist som sjunger karaoke på Piteå Havsbad med maken. Mer flyktiga blev Karin Ritäkt, Claudia Undes och duktiga Susanne Bertlin. I Lillan Westman har Martinez en sångerska som har det en danspublik vill ha - utstrålning, flirt, humor och framförallt en riktigt bra röst. Lillan - den hittills bästa sångerskan i Dansbandskampen - kommer inte i närheten av några underliga manér i sin sång. Hon har en stark men nyansrik röst och hon textar bra och rör sig proffsigt och avslappnat på scen. Att bandet trivs med henne går inte att ta miste på. Sedan Lillan kom tillbaka i somras märker man en helt annan glädje hos de andra medlemmarna än tidigare. Ett riktigt, riktigt bra band med många egna BRA låtar. Lördagens framträdanden utgjorde inget undantag. Martinez levererade Bowies och Jaggers svängiga Dancing in the street lika säkert som Kikkis Miss Decibel.
Sedan var det ju två andra band med - Larz Kristerz och Scotts. De förstnämnda var mycket, mycket bättre än förra gången och de andra var lika bra som de brukar vara. Bäst är de när de spelar Sven-Ingvars.
Hemma hos mig igen
Jag tillhör alltså de resenärer som fastnade på den internationella flygplatsen Arlanda i söndags. Jag menar alltså den som har en beredskap inför sådana här snöoväder som kan jämföras med Pajala flygplats. På söndag kväll lyckades jag få plats på det plan som skulle gått 17.45, men som vi fick boarda först omkring 23. Ingen var lyckligare än jag, eftersom mitt eget plan var försenat till kl 02.45. Vi fick visserligen lämna planet efter ett par timmar eftersom det inte gick att landa på Kallax, men jag fick vara glad en stund, och det är ju alltid positivt.
Natten tillbringades delvis på hotell i Uppsala, och efter att ha blivit väckt av ett meddelande på tv-skärmen i bästa The Ring-anda, så blev vi efter frukosten bussade tillbaka till Arlanda och ytterligare en hel dags väntan. Tack och lov omgavs jag av trevliga människor, bl a min gode vän Kent och en f d lärarkollega. Dessutom knöt jag några nya bekantskaper.
Kl 17 fick vi äntligen gå ombord på planet och efter två timmar lyfte det äntligen och vi landade sålunda på Kallax efter en dryg timme. Folkets jubel och tårarna rann av lättnad och trötthet.
Rolig händelse:
När jag köpte en latte på Illys tittade baristan på mig och utbrast förvånat:
-Men var inte du här igår också?
-Jodå, svarade jag. Jag trivs så bra här.
Reflektion:
En känd kompositör med hästsvans tyckte kanske att han luktade illa, för när han passerade parfymshopen med långa kliv dök han plötsligt och målmedvetet in bland hyllorna och greppade utan tvekan en flaska med en doft som han sprayade över bröstet (halsduken) varpå han med handen fördelade doften runt halsen. Han fortsatte sedan i riktning mot ankomsthallen.
Förresten så missade vi tåget till Strängnäs i fredags. Piloten ägnade sig åt historiens långsammaste landning och jag lämnade planet kl 21.19. Jag rusade som en vetvilling mot Arlanda Express, bara för att se den försvinna framför ögonen på mig där jag stod i den långa rulltrappan. Det blev istället middag på O´Learys på Centralstationen. Men först köpte vi biljetter till 23.14-tåget. Thomas passade på att köpa en till Uppsala också, innan han förstod vilka knappar han skulle trycka på...
Kvinnan som ledsagade oss till bordet kände igen Thomas och kommenterade det diskret och kort. Men vänligt och beundrande. Sedan fick vi popcorn i väntan på maten.
Tom Hanks och jag
Efter två osannolika dygn på Arlanda (med undantag för natten som jag tillbringade på hotell Svava i Uppsala) är jag nu äntligen hemma! Jag lider av svår sömnbrist så detta inlägg kommer att bli bloggens kortaste. Härda ut! Det kommer mera! Godnatt!
Leaving on a jetplane
Ikväll har Katarina toppat mitt hår. Jag ser numera ut som Hedvig i A till Ö. Men det kostade ingenting.
Om jag får låna Thomas dator så kommer jag att rapportera från händelsernas centrum. Annars så blir det ett låååångt uppehåll i bloggandet. Nu ska jag försöka få ner alla kläder jag vill ha med mig i en väska så pytteliten att den i stort sett är obefintlig!
Även solen...
Om Daniel och Andreas är enäggstvillingar så kan ju inte Daniel vara morbror åt Andreas son, såvida inte Andreas genomgått ett könsbyte som inneburit att han numera är sonens mamma. Och så är det ju inte. Daniel är således Alvins farbror. Sorry. Jag är visst inte så perfekt som jag trodde.
Bhonus har bytt personal igen, och den här gången är det Sveriges spralligaste keyboardist, Tomas Edström, som lämnar över till den stillsamme Marcus Fernholm.
Tomas Edström Marcus Fernhom
Marcus spelade ju förut med Jive, och enligt mitt förmenande så stod han för en betydande del av det bandets profil. En kul och glad scenpersonlighet som jag tror kommer att passa i Bhonus.
Handelsanställdas arbetslöshetskassa söker handläggare och imorgon är sista ansökningsdagen. Jag vill så gärna ha det! Tänk att få ägna dagarna åt att avslå och avslå...Ha ha!
Sanningen enligt Boella
Journalisterna på Expressen, alltså de som delar på vaktmästarens gamla rum i källaren, slog förtvivlat sina pannor blodiga mot den sträva betongväggen. I lördags hade Aftonbladet återigen hunnit publicera kvällens sexchock innan Dansbandskampens femte avsnitt ens var slut och Scotts och Larz Kristerz återigen utropats som segrare.
- Vi MÅSTE hitta något EGET! ropade Oscar Julander desperat Vi har skrivit om samma saker som Aftonbladet, men vi måste vara ENSAMMA om något!
Maria K Broman tänkte så det knakade. Så kom hon ihåg Thomas lilla klippdocka...
- Han säger ju att han är SÖT, men vi kan väl få det till att han säger FET?
Oscar ryckte uppgivet på axlarna.
- Okey då. Du får ta det. Jag har ju redan mitt namn på ett par ställen efter kvällens avsnitt.
Och så blev det. Vem bryr sig om bankkriser, krig, gatuvåld, mord och andra trivialiteter när man kan få läsa ALLT om hur Thomas Deutgen viktmobbar Magnus Carlsson?
Personligen tycker jag att Maria K Broman först och främst skall be Thomas om ursäkt innan hon säger upp sig och börjar arbeta med något som hon är kvalificerad för.
Idag fyller min brors barnbarn (vilka gamla brorsor jag har!) ett helt år, så igår var det uppvaktning. Jag passade även på att gratulera gossens pappa som fyllde 30 den 18 maj. Till lille Alvin svängde jag ihop en mysig liten velourdress i olika blå och gröna nyanser medan pappan fick en sådan där Jamie Oliver-shaker som ser ut som en Barbapapa. Hans tvillingbror fick en likadan. I maj...
Två av mina brorssöner är alltså tvillingar. Enäggs till och med. Daniel, som inte är Alvins pappa, berättade hur glad Alvin hade blivit på fredagen när han kom på besök till min bror och hans Ulla, som var barnvakter. Lillpojken hade kastat sig i famnen på Daniel, kramat och lutat huvudet mot hans axel, tills han plötsligt insåg att det inte var hans pappa utan hans morbror. Lite småhemskt, tycker jag. De borde försöka vara lite mer olika så inte det stackars barnet tar fel igen. Det är ju inte särskilt svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det kan bli av detta. Han kan växa upp till en man som bara vill lyssna på dansband! Om han klara sig någorlunda helskinnad, vill säga.
Söndagseftermiddagen ägnades åt en rockad i bostaden. Min 120 cm breda säng hamnade i Katarinas rum, medan hennes och Björns 90 centimeters precis gick att klämma in i min lilla vrå av vardagsrummet. Med Ikeas längsta sängben blev den så härligt pensionärshög, fast syftet ursprungligen var att underlätta eventuell dammsugning. Man måste ju onekligen krypa in under sängen för att komma åt överallt.
Nu återstår bara att sno en säng från Janne så att också Björn har någonstans att sova. Och vem som skall bära den uppför mina tre trappor har jag ingen aning om...
Dansbandskampen 5
CC & Lee hörde jag i Vemdalen förra hösten och även om det låter bra om bandet misstänker jag att de kallar sig för dansband enbart i syfte att nå en större publik. De hade förvisso bara en halvtimmes speltid, så jag anar att de försökte hinna med så många låtar som möjligt under den tiden, för de körde på i 180 och åstadkom inte en enda foxtrot. De borde eventuellt tagit chansen att visa sin bredd som dansband när de hade chansen, men de föredrog uppenbarligen att bara demonstrera partybandet CC & Lee.
Nizeguys profilerade sig inte tillräckligt för att gå vidare, tyvärr. Jag har dansat till dem i Malung, och de spelar dansmusik som är helt ok. De är än så länge tämligen anonyma, men har ju framtiden för sig.
Att Nova inte fick spela sin andra låt förvånade mig inte ett dugg. De imponerade inte i Vemdalen, men när man fick se presentationsfilmen veknade jag och tänkte att de verkar så rara och gulliga så kanske.... Men tyvärr - sångerskan har lite för mycket manér för sig som troligen förstärktes av nervositeten, men som ändå störde såpass att helhetsintrycket drogs ner ordentligt. Några lektioner med en bra sångpedagog skulle säkert göra susen. Nu lät det som om hon försökte kompensera brister i röstkapaciteten med dessa märkliga inslag. Förutom att engelskan var urusel.
Även denna gång var Thomas bäst! Det kommer dagligen in kunder i butiken och bara öser superlativer över honom som jag försöker vidarebefordra så snart jag hinner. Många såg honom i Eftersnack och påpekar hur kolossalt lättsamt och naturligt rolig han är. Och jag kan ju inte annat än hålla med!
Men jag förstår inte varför inte han är en av kandidaterna till Årets norrbottning. Det får väl bli nästa år då... Av årets kandidater tycker jag att Peter Mattei är den självskrivne vinnaren, men jag undrar hur många som begriper hur oerhört stor han är i världen? Själv kan jag förstås skryta med att vi sjöng i samma kör, Luleå Domkyrkas motettkör, i mitten av 80-talet. Och han rappade på finska så det stod härliga till! "Var har jag lagt mina solglasögon...?" På finska, alltså. Ett språk jag inte behärskar.
Idag har dotter nummer två fyllt hela 19 år, så jag väckte henne i morse innan jag gick till jobbet och gav henne en tisha med Pink Floyds Animal på. Köpt i en rockshop på Baker Street i London. Hon var inte så pig(g), men ganska glad.
Sedan slog jag i hastigheten in presenten hon fått av Robbin på natten, för den råkade ligga på köksbordet.
När jag kom från jobbet ville jag helst spola upp ett badvatten, men man måste ju äta, så jag ringde till Janne och han åkte och köpte pizza som vi åt innan vi högg in på tårtan som Malin bakat. Hon är jäkligt duktig på sånt! Också.
Janne skulle till Piteå och dansa till Shake, och Gunilla ringde och erbjöd mig skjuts till Skellefteå och Wizex, men jag tackade förvånansvärt nog nej! Jag IDDES inte! Nästa fredag åker jag till Strängnäs,så kolla in om ni ser någon i orange strumpbyxor! Det kan vara jag! Jodå, jag har klänning också...
