Every time I feel the spirit
Och då kan jag ju lika gärna berätta varför jag sitter där bredvid Gunde Svan en kulen vinterdag i IOGT:s lokal i samma hus som SE-banken i Luleå. Året var 1984 och i Måttsund - en by strax söder om stan - ägde SM i längdskidor rum. Gunde var på topp och sopade banan med sina konkurrenter. Hans största supporter var nog hans mamma, som fanns vid hans sida den här dagen, men även hans flickvän Marie (som senare blev hans hustru) hängde med upp till Norrbotten. Det är troligt att också hon tävlade i SM men där är jag inte så himla påläst. Heller.
Gunde hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol, så därför ville IOGT hylla honom på bästa sätt, och det var genom att trycka ner honom och mamman i var sin fåtölj framför Luleå Godtemplarkör (som ni sett på bild i inlägget Great day). Där stod alltså en stor kör och sjöng några negro spirituals för stackars Gunde och mamma Gunnel och möjligen någon farbror som representerade föreningen. Det var - som när Thomas brukar beskriva jazzkonserter - tveklöst fler på scenen än i publiken. När vi hade sjungit färdigt plockade någon ner en tavla från en vägg och skänkte till Gunde och sedan gick vi, av okänd anledning, in i ett angränsande rum och det var då jag lät en av altarna föreviga mig bredvid världens mest framgångsrike skidåkare.
Genom fönstret kan man skymta ett pittoreskt litet trähus, en del av ett helt kvarter som sedermera jämnades med marken för att ge plats åt ett hus som innehåller både bostäder, bank och Berlins damekipering.
Som en avslutande parentes ber jag er lägga märke till min Tabita-look (håret) som någon vecka efter den här sammankomsten till hälften färgades svart. Därefter var skillnaden mellan mig och en ekorre knappt märkbar. Tröjan hade jag stickat av restgarner. Den har jag fortfarande kvar, och jag tycker den är väldigt vacker. När jag var ute bar jag en ljusgrå täckväst över, också den egentillverkad, och jag tyckte jag var snyggast i stan. Så var det på den tiden!
Relatives
Så är det dags för vecka 4 i mitt arbetsschema igen! Veckan då jag är ledig fredag, lördag och söndag. Sist den ägde rum så jobbade jag ändå lördag (självpåtaget) och det påverkade givetvis själva helhetskänslan. Men den här helgen kan jag göra vad jag vill. Eller måste, är kanske ett lämpligare ord. Den numera uttjatade förrådsrensningen fortsätter, och den har nu fått en helt annan placering på prioriteringslistan eftersom ombyggnationerna i "mitt" hus, enligt obekräftade uppgifter, skall påbörjas redan i maj. Jag skrattar inte ihjäl mig, om man säger så.
Heltidssysselsättningen kommer alltså framledes att vara förrådssrensning. Slut med dans och tjo och tjim. Nere i de djupa källarvalven skall jag vistas intill tidens ände.
Mysfaktorn är eventuellt en smula högre i mina utrymmen...
Jag har hela tiden tänkt flytta själv och därmed tjäna en månadshyra, men igår kväll kom jag till insikt om att jag kanske inte skall ta för givet att alla kraftkarlar i min omgivning har lust eller möjlighet att hjälpa mig. Jag har ju bröder, brorssöner, starka barn och en snäll och hjälpsam exmake, men samtidigt jobbas det, föds barn och planeras bröllop under våren, så det vore kanske enklast att låta grabbarna på Kalles bära. För släktsammanhållningens skull...
Trevligheter
Idag kan man också glädjas åt att Larz Kristerz skiva äntligen släppts! Godnatt!
Burr
Ja, jäklar....
I jakten på ett par Helly Hansen-kallingar, eller något liknande, som jag hoppades skulle finnas i en garderob utan att jag visste om det, fann jag alla mina försvunna strumpbyxor. Deras gåtfulla försvinnande jag har avhandlat på den här bloggen i inlägg efter inlägg.
Kära döttrar! Förlåt! Trots att ni alla tre bedyrat er oskuld har jag ändå inte låtit mig övertygas utan varje gång jag sett er tänkt:
- Undrar vem av dem det är...
Att ingen av er någon gång visat er med något av paren på benen har varit av underordnad, eller rent av ingen, betydelse. Jag är en hemsk mamma. Skämmes.
My heart will go on
När man inte har något att prata om så kan man alltid säga något om vädret. Men ibland är vädret verkligen något att prata om! Som nu, till exempel, när kylan håller oss i ett gigantiskt järngrepp! Vi vaknar på morgnarna och konstaterar att termometern tycks ha fastnat på olidliga 22 minusgrader, men när sedan solen kikar fram så stiger den till kanske 17-18 i alla fall. 17 eller 22 - det är ingen större skillnad egentligen. Det är täckkjol på. Benvärmare, vinterkängor, mössa, lovikkavantar, you name it. Över allt detta drar jag min enorma dunjacka som jag varit tvungen att ta tillbaka från Janne eftersom jag annars varit tvungen att säga upp mig eller gå till jobbet i sommarjacka. Herregud, jag är ju stadsbo! Jag äger inga varma kläder! Finns ingen anledning! Jag har ju bara ett hundratal meter till garaget...
Den minsta sagt stora dunjackan har hursomhelst varit min räddning den här vintern. Det är som att kliva ner i en dunsovsäck utan botten, och den ser faktiskt ut som det också. Ja, den har ju förstås ärmar och det brukar kanske inte dunsovsäckar ha. Det roliga är att det är så stora ärmhål så att jag utan besvär kan dra in armbågarna genom dessa. Jag ser väl helt enkelt för j-vlig ut, där jag går på väg till mitt arbete, men vem bryr sig? Det är väl egentligen det minst viktiga man kan ödsla energi på? Förutom hockey... 
Kombinationen snö-kyla-sol är i alla fall mycket lyckad! Och trots den låga temperaturen är det varmare än i Stockholm!
I söndags fortsatte Malin och jag våra utgrävningar i förråden och jag var skoningslös i min utgallring av prylar. Jag hyr bord ett par veckor på Veckans Allehanda i Boden vilket innebär en möjlighet att tjäna en liten hacka på grejer som annars bara ligger och skräpar i källaren. Ska försöka komprimera prylarna så att jag kan säga upp det extra förrådet. Medan vi prismärkte och sorterade bråten fick jag ett genombrott i mitt presumtiva låtskrivande:
När du rensar ditt förråd
så lyssna på mitt råd
SPARA, SLÄNGA, SÄLJA, SKÄNKA
och så vidare.... Kommer kanske på en vers också, endera dagen. Och en melodi.
Det här med Alla hjärtans dag är inget som jag riktigt har tagit till mig. Eftersom jag ändå är en bit upp i åren så snörper jag bara på munnen och kallar den och Halloween för kommersiell dynga. Men när jag kom hem från jobbet i fredags hade jag fått ett litet paket som innehöll ett par söta strumpor med hjärtan på samt ett kort med en fantastisk kärleksdikt. 
Det kom från Rousseau. Rousseau är en katt. Alltid något. Själv skickade jag ingenting till någon. Jag är inte typen. Men det var roligt att få. Och på jobbet fick vi två askar med gelehjärtan. De var goda. Hjärtana, alltså.
Renåå päschåå stig ur å gåå
Det började med att man bytte glödstiften. Kent var på plats och tog hand om de gamla som han sedan tog till jobbet och mätte på något sätt, och bytet av dem var helt i sin ordning eftersom de gamla hade gjort sitt. Men bilen startade fortfarande inte. Då bytte man bränslefilter och bilen startade. Det gjorde den däremot inte när Kent skulle hämta den.
Då bytte man bränslepump. Trodde man. Resultatet var hur som helst oförändrat. Det hade nu gått tre veckor sedan Kent körde in den genom portarna på verkstaden och han började känna en viss frustration. Det gjorde troligen också verkstadspersonalen eftersom de desperat föreslog ett regulatorbyte.
- Det är inte särskilt troligt att det behövs, sa Kent, men byt ni. Och startar fortfarande inte bilen efter det så sätter ni tillbaka den gamla och jag betalar ingenting.
Han hade under tiden varit i kontakt med en annan verkstad, Wibergs, som skulle förbarma sig vid behov, och detta behov dök mycket riktigt upp när regulatorn var bytt och bilen fortfarande inte ville starta. Det blev återigen bogsering, denna gång till kvarteret intill, och efter en timme ringde de från den nya verkstaden:
- Nu har vi bytt bränslepump, bilen går, och du kan hämta den när du vill.
- Men, sa Kent, den har de ju redan bytt på Volvo!
- Nix, sa snubben på Wibergs, de har bytt bränslemätare, eller som vi kallar den, tankarmaturen.
Kent blev arg, och Ingrid blev ännu argare. Tillsammans stegade de in på Volvo för ett samtal med verkmästaren som genast klickade upp deras ärende på dataskärmen. Johodå, de hade bytt glödstift. Japp, så var det. Sedan hade de bytt bränslefilter. Jajamen. Och sedan var det bränslepumpen.
- Har ni bytt bränslepumpen? frågade Ingrid.
- Jodå, sa verkmästaren.
- Nej, det har ni inte, sa Ingrid. Ni har bytt bränslemätaren. En hel bränslemätare, dessutom.
Verkmästaren försökte ett ögonblick att övertyga henne om att så inte var fallet men fann för gott att erkänna sitt misstag när han upptäckte att hon hade rätt. De båda delarna sitter tydligen tämligen nära varandra på den modellen varför detta enorma misstag begåtts. Som en sista försvarsåtgärd ville verkmästaren gå och prata med mekanikern, men inte heller det gavs han möjlighet till eftersom Ingrid helt sonika talade om för honom att snubben som kopplat datorn till deras bil och på det sättet försökt hitta felet, knappast kan kallas för mekaniker utan snarare skall tituleras bildelsbytare och att han istället skulle koncentrera sig på att räkna de pengar han skulle betala tillbaka till dem.
Och vad kan man dra för slutsats av denna historia? Jag tänker först och främst att det är konstigt att en som arbetar med att skruva i bilar inte ser skillnad mellan en bränslepump och en bränslemätare. Sen tänker jag att det är en himla tur att jag har min ex-man Janne som förbarmar sig över min bil så fort det är något. Förstå vilken förmögenhet han har sparat åt mig! Och sen går mina tankar osökt till de arma stackars kvinnor och män som inte har det som jag utan som är helt utlämnade åt verkstädernas godtycke. Slutligen undrar jag om det fortfarande finns bilmekaniker som lyssnar, tittar och drar logiska slutsatser i sina felsökningar?
För övrigt var jag inte och dansade till Blender i Piteå igår. Jag såg heller inte Melodifestivalen, men jag och Ingrid delade på en smörgåstårta och en flaska vitt innan vi rundade av lördagskvällen med te och kakor. Så kan man också fira helg.
You never can tell
Sedan tänkte jag jobba två timmar så att mina kumpaner skulle kunna äta lite lunch i lugn och ro, och därefter skulle ett utvecklingssamtal äga rum här hemma. Hembakad pizza till middag och sedan en tur till Frida i Piteå. Ja, så skulle min dag se ut. Men ett sms från Christin, i vilket hon redogjorde dagens temperaturförhållanden i Boden (-27 grader) samt en åsikt om att "ingen frisk människa går ut en sån här dag" kullkastade åtminstone förmiddagens planering. Jag vill ju gärna uppfattas som en kvinna vid sunda vätskor, så jag vände på mig och somnade om. Och det kändes väl i och för sig inte helt fel.
Men jobb blev det och även utvecklingssamtal. Mitt på dagen visade termometern behagliga -3 så jag grämde mig onekligen en smula. Efter middagen åkte jag till Piteå, och en sådan tur tar numera bra mycket längre tid än förut, eftersom jag håller fartbegränsningarna. Detta är i och för sig ingen nackdel, för jag hinner ju lyssna på mer musik. Bilen är ett bra ställe för sådana aktiviteter eftersom man inte stör någon granne och slipper skämmas när man sjunger med.
Igår spelades Led Zeppelin, som för övrigt har mycket gemensamt med både Larz Kristerz och Lasse Stefanz. Vad, undrar ni kanske då? Jag tror att särskilt Thomas och Anna undrar det. Jag spelade en del LZ i somras när de var här, och till slut kom Anna in i köket och låtsasrökte en låtsasjoint och därmed förstod jag vad hon tycker om den sortens musik. Ack, ungdomligt oförstånd! Vi däremot, som har vuxit upp med detta välljud, får aldrig nog av dess mångfald. Ingen låt är den andra lik. Här trängs häftiga trummor med lika häftiga gitarrer och rätt vad det är hörs en banjo. Det är tuffaste rock blandat med skön soul och lugna ballader. Det. Är. Sååå. Bra!
Nu kallar plikten och förhoppningsvis hinner jag med bussen. Det är nästan -20 idag igen....
Jo, förresten... Alla tre banden har både L och Z i sina namn!
Pigs in cups!!
När ett av våra barn var tre år drabbades hon av svår eksem i ansiktet. Det kliade oerhört och hon var röd, svullen och sårig runt hela hårfästet. På inte fullt en vecka hann vi besöka fyra läkare som alla skakade på huvudet och uteslöt allergi eftersom hårbotten såg "så fin ut!" Den femte läkaren var en hudspecialist som tittade på henne och sa:
- Det är schampot.
- Men hårbotten...? sa jag
Han förklarade att hårbotten är tåligare än den känsliga huden runt om och i ansiktet. Många hårvårdspreparat innehåller slaggprodukter som inte finns med i innehållsförteckningen och som i sin tur innehåller nickel. Och nickel är ju inte så bra, särskilt inte om man är allergisk mot det.
Varför skall man då hålla på och gnida sitt känsliga ansikte mot någons skäggstubb, och dessutom kanske tio olika skäggstubbar på en kväll? Peeling utför man väl ändå hemma i badrummet? Jag tycker verkligen att det är skitsnyggt med stubb, men inte farao pallar ju huden att gnuggas mot den i tre och en halv timme...
I fredags hände det något ytterst märkligt i butiken. Vår nya mönsterbok försvann! Katalogen med BILDER på vårens mönster, den man bläddrar i, hittar ett mönster man vill ha, går till kassan och ber den trevliga personalen plocka fram det, DEN blev helt enkelt stulen! Inte för att jag kan förstå vad någon skall med den till. Kvar på bordet låg en resekatalog från Apollo, hälften så stor, en bråkdel så tung. Vart är vi alla på väg nu? Om alla blommorna dör...
Och allt vi har kvar är den här. Från i höstas.
Jag har ännu inte lyckats få till sömmen på den svarta overlockmaskinen. Jag har trätt om den tre gånger efter alla konstens regler (läs: instruktionsboken) men nu ger jag f-n upp! Det blir öglor stora som lasson på baksidan! Jag har provat ALLT! Diffrentialmataren, stygnlängd, ALLT! Jag är uppgiven, förlorad och knäckt. Kom hem, Katarina!!
Den övre är framsidan, den nedre är baksidan. Råd och tips emottages tacksamt.
En liten fela
När den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen, som vi sa på Kalle Sändares tid, ägde rum 1979, för osannolika 30 år sedan, satt jag i den så kallade Norrbottensjuryn. Ett stort och ärorikt uppdrag, som bland annat delades av min brors fru Ulla och hennes bror Ulf. Övriga jurymedlemmar har jag bara ett vagt minne av, men jag vet att en äldre farbror hade hörapparat. Eller om det var hans fru.
Det gick till så att vi träffades i Sveriges Radios hus redan i den grymma gryningen den dag som tävlingen gick av stapeln. Utan att behöva göra någon närmare kontroll så vill jag minnas att det var den 17 januari, men jag kan faktiskt ha fel. Har jag rätt så är det inte heller så bra, utan känns mest läskigt, så vi kan väl låta det där med datumet bero.
Hur som helst så satt vi där runt ett konferensbord klockan 7 på morgonen (fast det kan ha varit 9) för att för första gången få lyssna på de tävlande bidragen. Just precis - LYSSNA. På den tiden var det melodin som tävlade och inte framförandet. Kläder och koreografi kom i andra hand, minst.
Någonstans i mina gömmor vet jag att jag har kvar ett häfte med namn på de deltagande artisterna, låtskrivarna samt låttexterna. Magnus Uggla, då endast 23 år gammal, deltog med Johnny the Rucker. Melodifestivalen passade nog egentligen inte riktigt hans image och jag minns att han gormade lite om inräkning och sådant, och fick ta om introt vid genrepet. 
En ung Eva Dahlgren satt på en pall och framförde stillsamt sin Om jag skriver en sång. Hon hade likadan frisyr som jag också hade då, ett slags permanent som gjorde att skallen såg ut som en kina-hatt. Övriga bidrag var Ola Håkansson med Det känns som jag vandrar fram, Py Bäckman Var det här bara början, Kjell Hansson Mer än bara över natten, Tomas Ledin Det ligger i luften, Pontus Platin Nattens sång (Ryktet sade att han köpt sin låt av en engelsk kompositör och att han dessutom var nära bekant med flera i urvalsjuryn) Adolphson och Falk Tillsammans (De slog senare igenom med sin coola syntpop. Vem minns inte Blinkar blå, Mer jul och Bärande våg?), en folkmusikgrupp vid namn Timotej som spelade En egen fela samt sist men inte minst det som kom att bli det vinnande bidraget nämligen Satellit av och med Ted Gärdestad. 
Nåväl, någon gång vid lunchtid fick vi för första gången SE artisterna framföra sina bidrag, men sedan var det ridå igen och vi förpassades till ett annat rum där vi återigen fick lyssna och lyssna och lyssna och lyssna... Jag, som var raggare, hade redan bestämt mig för vilket bidrag som skulle vinna, nämligen Magnus Ugglas. Dessvärre var jag ensam om den uppfattningen och fick finna mig i att övriga jurymedlemmar tyckte Gärdestad var bättre...
Efter ett halvt dygn släpptes vi ut ur huset och kunde återvända hem för att se programmet i TV. Jag minns att jag hämtade några kompisar i min beiga Vaz av 78 års modell (den nyaste "bil" jag någonsin haft) och att vi sedan åkte hem till mig.
Så var det på den tiden, och när jag såg Melodifestivalen igår kan jag konstatera att mycket hänt sedan dess, inte minst vad gäller scenografin. Det blir mer och mer storslaget för varje år, det skall vara roligt som tusan och varje deltävling är som en gigantisk show. Jag skall villigt erkänna att jag endast såg delar av programmet eftersom jag ägnade kvällen åt en så viktig sak som att trä om den ena overlockmaskinen. Inte med någon vidare framgång kan sägas... Mer om det när jag har lugnat ner mig.
DansbandsARTISTER
Se på rubriken! Fanns överhuvudtaget det här ordet före Dansbandskampen? Jag tror inte att jag har hört det förr, faktiskt. Under tisdag och onsdag har man kunnat köpa en cd-skiva tillsammans med Aftonbladet "[m]ed artister från Dansbandskampen." Jag njuter och tycker det är underbart. Givetvis var jag tvungen att köpa den även om jag av princip är emot samlingsskivor. Och det är klart att den inte är perfekt och jag hade mer än gärna velat byta ut en del av låtarna, men det är av underordnad betydelse. Jag är så glad över dansbandens upprättelse och hoppas nu bara att vi kommer att få höra ÄNNU mer av dem i radio. Tillvänjning, kära läsare, tillvänjning. Det är ett fenomen som hjälpt fram många värdelösa låtar som trots att de lämnat mycket övrigt att önska ändå har klarat sig tack vare att de inte har framförts av dansband utan av den snajdiga gruppen BWO. Till exempel.
Albumet Dansafton innehåller tolv låtar med olika dansbandsartister från Dansbandskampen. Några av dem har ni aldrig hört förut eftersom bandet åkte ut efter första låten. Kindbergs version av Tiotusen röda rosor slapp vi tack lov höra i TV. Jag älskar ju Kindbergs och tyckte det var jättetråkigt att de inte gick vidare, men Thore Skogmans gamla hit lyckades de inte väcka liv i. Det är möjligt att de spelar den i Piteå på lördag men man får väl passa på att gå och pudra näsan under tiden. Om jag alls åker dit, vill säga. Det skall ju rensas i förråd den här helgen.
Andra låtar som jag hoppar över är Highlights Aldrig skall jag sluta älska dig och det har absolut ingenting med orkestern att göra utan beror helt och hållet på att jag verkligen avskyr den låten. Den är helt enkelt genuint dålig. Inte heller Rehab med Zlips står jag ut med. Melissas starka onyanserade röst gör att jag har tröttnat efter halva den enformiga låten.
Men sen spelar jag allt! Jag sjunger med i Face-tjejernas Den stora dagen, dels för att den ligger i rätt tonläge men också för att jag blir mer och mer förtjust i deras stämsång och arrangemang. De har ju nyss kommit med sin första full-cd som jag recenserade i P4Dans härom söndagen, så jag har lyssnat på dem en hel del sista tiden och tycker onekligen att de gör mycket som är bra. Mickeys Mambo No 5 är också kanon och gör mig verkligen danssugen. Det blir jag däremot inte av Mercy med Shake, men jag lyssnar gärna på den igen och igen eftersom det är en kolossalt lyckad version och Christine Granholm sjunger så bra.
Och resten är hur förträffligt som helst! Scotts Jag ringer på fredag, CC& Lees Leende guldbruna ögon får mig dock att tänka på härliga Black Ingvars. Varför vet jag inte...Hm...
Martinez gör något bra av Dancing in the street, en låt som jag aldrig riktigt tagit till mig förut men som här framförs i en medryckande version. Kul med publikljuden till! Tja, och sen har vi Bengt Hennings De sista ljuva åren. Suck. Unforgettable.
Att Jenny Salén ligger ett par oktaver under mig märks tydligt när jag försöker sjunga med till deras skivor, men nog måste hon ha kommit in i målbrottet rejält de sista åren? Jisses. Men ruskigt läckert arrangemang av The Best.
Jag sparar Larz Kristerz till sist av den enkla anledningen att de låter som jag vill att ett dansband skall låta. Jag som tycker om Streaplers, Flamingo, Thorleifs, Max Fenders kan nu lägga Larz Kristerz till den kategorin och det gör mig så glad! Nu är återväxten säkrad! 
På det hela taget är Dansafton en mycket bra och prisvärd skiva. Det slår mig hur olika dansmusik kan låta och ändå fungera som dansmusik. Så varför hålla på med den vansinniga indelningen MOGET och MODERNT? En del spelar si och en del spelar så, kan det inte räcka med det?
Efter regn kommer solsken
Ni trodde kanske att ni kommit fel, när ni istället för en bubbelgumsrosa blogg mötes av den coolaste design som någonsin skådats i bloggsammanhang. Ett stort fett abnormt enormt gigantiskt TACK till underbara Anna Neah Olsson som har gjort jobbet! Denna tålmodiga genomgoda människa är inte bara en fantastisk sångerska - hon är praktiskt taget ett med datorer också. Jag har flera gånger under dagen kommit på mig själv med att gå och längta efter min blogg! Om gårdagen delvis gick i moll så har nog den här dagen mest gått i dur!
Roligt
En kund kommer fram till disken och säger till min kumpan:
- Har ni hundkläder?
Det smäller till i disken när min kollegas haka landar bredvid kassaapparaten.
- Va? säger hon till slut.
- Har ni kläder till hundar?
På gränsen till ett hysteriskt fnitteranfall är det enda hon får ur sig:
- Nä...
Jag som står en bit ifrån och bara lyssnar blir som vanligt förbannad och får behärska mig, något som jag tränat mycket på under de senaste tre åren. Egentligen vill jag ta ett par långa kliv fram till kunden, titta ner på henne och fråga varför i hela friden vi skulle sälja hundkläder. Jag menar, VAD i en tygbutik kan få någon att tro att vi dessutom säljer kläder till hundar? Men det är roligt och vi skrattar gott åt frågan en stund efteråt. Hånskrattar. He he...
Tråkigt
Anna åker hem. Tårar från himlen.
Roligt
Den säkra källan som hävdade att det i Stockholm säljs Plopp Saltlakrits hade rätt! Denna hittade jag på Kvantum ikväll!
Den är helt klart ett strå vassare än den numera insomnade Plopp Lakrits, som hade lila papper. Jag är så glad att jag inte vet vilket ben jag skall stå på!
Tråkigt
Insåg idag att jag inte längre kört prickfritt. Jag har alltså gjort mig skyldig till en trafikförseelse, något som aldrig tidigare hänt mig, perfekta människa. But what a heck! Jag har ju klarat mig länge!
...men det enda som är sant är det värsta av allt...
Eftersom helgen har varit nästan onödigt kul på alla sätt så tänkte jag att jag skulle försöka lägga lite sordin på den uppsluppna stämningen i bilen på vägen hem från Gällivare, men inte förrän i Börjelslandet lyckades jag. Där blev jag invinkad av en polisdam som undrade om jag visste vilken som var den påbjudna hastigheten på den sträcka jag befann mig.
- 70? svarade jag dumt, trots att jag mycket väl visste att det INTE var det.
Det visade sig att jag kört 106 km/h men att hon dragit ner det tre km eftersom de alltid gör så. Ja, så fick jag gå in i deras mysiga buss och där satt en bekant från min tid som pistolskytt, och även från dans, och han kunde väl inte göra så mycket annat än sin plikt, vilken var att skriva ut en bot på 2000 lakan. Precis vad man behöver tre dagar efter en rotfyllning. Så fick jag blåsa och jag hann tänka att det vore ju verkligen pricken över i om det blev grönt, men tack och lov visade det negativt. Positivt för mig, alltså.
Man har ju undrat ibland hur det är att bli tagen av polisen och nu vet jag. Men något säger mig att det finns trevligare sätt...
Men annars är det bra! I torsdags åkte vi till Ann-Marie i Avan och åt underbar champinjonsoppa med sherry, och hade det sådär trevligt och mysigt som man alltid har hos henne i hennes lilla hus. På fredag morgon åkte Thomas ner till Karlskrona över dagen eftersom han skulle vara konferencier på Wachtmeister (ett köpcenter) då Scotts och Larz Kristerz besökte detta. Anna var i Sigges goda händer hela dagen och han körde runt med henne för att hon "skulle få se saker som hon aldrig har sett förut eller ens visste fanns." Kvart i elva på kvällen hämtade vi Thomas och åkte sedan på Invit en stund. Bara för att kolla.
På lördag morgon åkte vi ut till Hindersön och Jopikgården för att äta våfflor. Det är en lite speciell känsla att åka bil på isen rakt ut i skärgården, och trots att jag bor här var det lika nytt för mig som för Anna. Jag har kanske åkt någon gång, men definitivt aldrig kört. Vacker var det i alla fall.
Anna var lite rädd först...
...men sen gick det över.
Vägvisare till havs.
På Jopikgården serverades det också en underbar palsternackssoppa som ingen av oss kunde motstå.
Den skall säkert vara vriden åt ett annat håll...
Bara 25 mil kvar till Gällivare...
Jag skall, skam till sägandes, erkänna att jag ALDRIG varit i Gällivare! Jo, jag har suttit på ett tåg som har stannat på stationen och ifrån detta blickat ut över Karlgrens slakteri, men icke desto mer. Jag såg alltså med spänning fram emot kvällen. Men först körde jag till Töre och därefter typ hundra mil till som var lika spännande som ett nummer av Vår Kyrka i väntrummet hos tandläkaren. Gran, tall, gran, tall, gran, tall, tall, gran och när man tänker att man snart är framme dyker det upp en vägskylt som det står Gällivare 128 km på.
Men till slut kunde vi ändå parkera bilen och checka in på fina hotellet! Jag hängde upp min dunjacka på en krok i hallen bredvid något som jag trodde var en garderob, mest för att det är där man brukar placera garderoben i hotellrum, men när jag tittade en gång till upptäckte jag att det var hotellrummets duschkabin som man gett en så finurlig placering!
Efter att ha bättrat på make upen, bytt om och fixat frisyren åkte vi vidare till Malmberget där Thomas skulle vara konferencier på Konsum Malmfältens 100-årsjubileum. Där sammanstrålade vi med Martinez som skulle spela på kvällen för de ca 300 gästerna. Och inte nog med det! På plats fanns också Anders Mattsson, Martinez forne keyboardist som numera studerar på musikhögskolan i Piteå.
Lillan, Anders och Jouni
Krister i grym raggarfrilla
Thomas, Danne och Anna
Det var kallt som tusan i logen, där vi också fick äta, men allteftersom timmarna gick och Thomas insatser var tämligen utspridda, vilket innebar ett jäkla springande fram och tillbaka genom köket om vi ville lyssna på honom, så ledsnade Anna och fann för gott att åka till hotellet och mysa istället. Jag skjutsade henne och hann precis tillbaka för att se illusionisten Peter Varg, bl a känd från Robert Bronetts show Stormen.
Jag, och många med mig, har dock en liten undran. Här har Konsum Malmfälten anlitat en av Europas främste illusionister, troligen för att de ville bjuda på något alldeles extra, men vad gör folk? Jo, de sitter och snackar! Ett tämligen stort antal oförskämda, ouppfostrade, ohyfsade individer kunde inte hålla käft under den halvtimme som föreställningen pågick. En bedagad berusad kvinna satt till och med och pratade i telefonen! SKÄMMES!!!
Peter Varg
När Martinez började spela så dansade jag och Thomas några danser och sedan gjorde han ett bejublat framträdande tillsammans med Lillan när de sjöng En dans i morgonsolen på sitt eget speciella vis. Sedan åkte vi till hotellet där hela huset gungade. Vi hämtade Anna och gick tillsammans med Peter ner till diskoteket som den här kvällen sköttes av Skilda världar-Bengt Dahlqvist. Där stannade vi tills lamporna tändes klockan 02.00.
Efter en god natts sömn åt vi frukost som serverades hela förmiddagen! Mycket humant! Bengt slog sig ner vid vårt bord och berättade lite om sin karriär som bl a diskjockey.
Mycket var bra med hotellet. Rent, fräscht, skön säng, varmt på rummet (till skillnad mot Mälarblick i Strängnäs) men koka ägg så de blev hårda, det kunde de inte...
Sen åkte vi hem samma väg som vi kom. Stannade till hos Vippa-Tore utanför Överkalix där de har gigantiska Aromatburkar på borden. Anna blev djupt imponerad.
Och det bittra slutet på den roliga helgen känner ni redan till. Men av någon anledning lyckas jag omge mig med människor vars hjärtan är av guld, och mina gäster utgör inget undantag. Så den här är inte längre min, och jag har slutat gråta för idag.
Scissor sisters
Efter en tids harmoni på jobbet har jag invaggats i föreställningen att människan är god. Folk har varit glada, charmiga, snälla, hjälpsamma och så vidare. Till idag, när en kvinna dängde en packe möbelband i disken och sa:
- Har ni inga bredare än de här?
Många kunder tror att vi har en lucka i taket bakom vilken vi gömmer varor vi inte vill sälja. Till exempel lite bredare möbelband. Eller en trettionionde färg av snedslåarna. Eller neongula dragkedjor. Eller vackrare knappar än dem vi har framme. Eller äkta gore-tex.
- Det där torde vara den gängse bredden på möbelband, sade jag. Är de bredare kan det vara svårt att få snygga hörn och svängar.
- Men de är ju så DYRA! sa kvinnan upprört och pekade på prislappen med ett av sina guldringsprydda fingrar. Jag behöver ju femton meter! Vad blir det?!
Jag räknade snabbt ut att femton multiplicerat med hutlösa 18:50 blir 277:50. Ett tämligen facilt pris för en så stor mängd möbelband. Kvinnan blev upprörd och fortsatte:
- Men räcker det inte om jag betalar femton kronor metern?
Jag drog ett djupt andetag innan jag föreslog att hon skulle åka till en tapetserare och titta på möbelband. Framförallt på priserna.
- Eftersom bandet kostar 18:50 så räcker det givetvis inte, sa jag och gick in i förrådet för att hugga en Fiskars skräddarsax i en gammal kudde igen och igen och igen.
När jag kom ut i butiken igen stod min kollega och rullade in de fem-sex meter av bandet hon hade dragit ut och av kunden syntes inte ett spår. Hon hade plötsligt kommit på att det nog var för smalt i alla fall. Jag vill gärna porta henne eftersom hon fick mig att återigen förlora tron på mänskligheten. 
När jag nu ändå är i gnällartagen vill jag passa på att klaga på alla de inobservanta individer som ser en röd lapp i ena änden av affären och därmed inbillar sig att hela sortimentet är prissänkt med 50%. De köper fem meter av ett tyg och när de skall betala säger de förvånat:
- Men det var ju halva priset!
- Nej, säger vi vänligt. Inte på det här tyget. Däremot är det halva priset på tygerna i hyllan bredvid. De som är märkta med stora röda lappar och som ligger under en skylt där det står att just de tygerna är prissänkta.
Vissa insiktsfulla typer inser att misstaget är deras eget och förbannar, helt riktigt, sig själva, medan andra helt och hållet anser att det är personalens fel. Allting.
Men hallå! Om det finns några ställningar med prissänkta varor på Stadium, inte farao är det väl ändå någon som tror att ALLT i butiken reas?! Eller?
Nu är jag lagom uppjagad för att betala månadens räkningar. Fridens!
Tårar, små tårar faller på min kind
Det är möjligt att jag drabbats av ytterligare en åkomma som är ett tecken på stigande ålder, trots mina späda år, men det är väl onekligen oftast på äldre människor som man kan se tårar rinna utmed kinderna utan att de egentligen gråter? Nu är det tredje vintern jag går omkring med vattniga ögon, och denna tredje är den värsta någonsin. Jag kan inte ens besöka frukt- och grönsaksavdelningen på Kvantum utan att tårarna börjar rinna. Det är liksom ingen hejd på dem.
När jag går till jobbet hinner jag bara runt knuten så är det ajöss med dagens foundation och rouge. Åtminstone delvis, eftersom mina tårar plöjer djupa fåror i min omsorgsfullt lagda make up. Och apropå fåror så torkar den salta tårvätskan ut huden under ögonen vilket medför en förhöjd risk för påsar och rynkor. Jag förbrukar således en hel del fuktighetsbevarande ansiktskräm. Because I´m worth it.
Väl framme på jobbet fortsätter tårarna att rinna tills det är dags att gå hem. I stort sett. 
På detta problem finns det dock en lösning, och det är jag glad för eftersom det här på jorden finns så många mycket, mycket större problem som inte har någon lösning. Man kan låta operera in ett pyttelitet rör i vardera tårkanalen som får sitta i ett halvår innan man tar ut det och - VIPS! - har tårkanalerna blivit så vida att de kan forsla bort den besvärande tårvätskan. Bra, va?
Oo-de-lally, oo-de-lally! Golly, what a day!
Det var Jannez som spelade på parken i Skellefteå, vilket betydde att jag dissade både Claes Lövgrens i Sunderbyn och Shake i Piteå även om det innebar en bilresa på typ 25-26 mil. Men det var det värt, ska jag säga!! Det är något genuint och speciellt med Jannez som gör att man blir glad bara av att se dem. Och även om de inte spelar den typ av dansbandsmusik som ligger mig varmast om hjärtat så spelar de otroligt dansbara låtar, som t ex Alan Parsons Projects Sooner or later. Udda! Tack och lov har de heller inte hamnat i något av de förödande facken MOGET eller MODERNT. Alla dansband vill väl spela musik som är lämplig att dansa till? En del spelar rock, en del spelar Radio Rix-hits, en del spelar "vanlig" dansbandsmusik och en del, som Jannez, skiter i om det är ny eller gammal
musik de spelar, bara det är bra låtar som är dansbara. Och de lyckas verkligen!!
Peo
Kjelle
Jag hade på mig min nysydda klänning, en munter historia i grått och svart. För att pigga upp hela kreationen tänkte jag mig ett par olivgröna strumbyxor till. Jag hade ju ett par, men som jag tidigare berättat så försvann de, tillsammans med mina övriga strumbyxor, ur mitt klädskåp under sommaren. På HM i London fanns det en hel vägg med dylika benkläder i de mest fantastiska färger, men på HM i Luleå fann jag bara bruna, grå och svarta. Ja, och så ett par turkosa. Jag köpte dem i brist på annat och gick vidare i min strumbyxjakt. På Kapp Ahl fann jag ett par lila, som jag också köpte, och efter långdragna överläggningar med min äldsta dotter enades vi om att jag skulle behålla de lila, vilket visade sig vara helt rätt. Jannez är ju nämligen klädda i svart, vitt och LILA! Jag hade kunnat vara gogo-dansös på en av högtalarna! Bara jag hade varit lite yngre och kanske lite full. Eller rejält berusad...
I torsdags efter jobbet väntade en rekreationsresa till Christin i Boden. Hon mötte mig i dörren med en drink i näven som förutom sprit, också innehöll allt som finns i en passionsfrukt. Slemmigt men mättande, som de säger i Lejonkungen.
Middagen, som bestod av rotsaksgratäng och rökt nötkött från Vindeln, serverades på den fantastiska Entré-servisen.
Efterrätten bestod av getost, fikonmarmelad, valnötter, små knortar av torkade aprikoser och pistagenötter samt tryffelost. Mmm... Smaksensation!
Dagen efter, på fredagen, sov jag tills jag åkte hem någon gång på eftermiddagen. Halva lördagen sov jag också bort och idag, söndag, har jag inte pallrat mig ur bingen förrän halv två. Men sedan förenade jag nytta med nöje när jag pratade med Ingrid i telefon medan jag åt frukost. I två timmar. Och nu är det middagsdags. Färsk kyckling med ris.
På torsdag kommer Thomas och Anna och på lördag skall vi till Malmberget på KF:s 100-årsjubileum (eller nåt sånt). Ska bli kul att höra Martinez! Men först väntar en härlig rotfyllning på torsdag morgon som kommer att utarma kropp och själ och portmonnä...
Broddway, åh Broddway
Jag såg mig omkring, men ingen verkade göra anspråk på den ensamma brodden, så jag tog raskt upp den och stoppade den i min väska. HURRA! Det är väl troligt att någon saknar sin brodd, men det finns ju nya på Claes Ohlsson. Lite spill får man räkna med ibland.
Lyckan över att ha ett funktionellt syrum i lägenheten känner inga gränser! I måndags sydde jag ihop både klänningen och mammas t-shirt. Därefter sydde jag två små kuddar. Efter förra sommarens nästan-diskbråck brukar jag ha en liten kudde i svanken när jag sitter. Det hjälper faktiskt. Första året kunde jag nästan inte sitta överhuvudtaget, men det blir bättre och bättre. Nu har jag små kuddar utplacerade lite här och där i lägenheten och i bilen. Och läsglasögon... Ålderstecken!? No way...
Så vill jag meddela att Flamingofyran nu är genomlyssnad och trots att man knappt kunde skönja spåren för alla repor, så hoppade inte nålen på ett enda ställe! Den lät lite raspig, men hallå! Tvättäkta vinyl! En så ruskigt bra skiva har nog aldrig gjorts, vare sig förr eller senare. Drifters Ikväll var också en upplevelse, eftersom själva låten Ikväll är just den låt som jag brukar sjunga för Thomas och som han bestämt hävdar att han aldrig någonsin hört. Men den finns, och jag har beviset! Jag skall spela den för honom och Anna när de kommer hit nästa helg. De ska få höra den igen och igen och igen och igen....
Till sist vill jag bara informera er, kära läsare, om att det i huvudstaden finns att köpa Plopp Lakrits. Detta enligt en tillförlitlig källa. Dock har efterforskningar på bl a Plopps egen hemsida visat att den uppenbarligen inte längre tillverkas då den inte finns med i sortimentet. Förklaringen till att den har uppmärksammats i en butik i Stockholm torde vara att en företagsam butiksägare insett Plopp Lakrits potential och införskaffat ett ansenligt lager av denna förnämliga, men underskattade, produkt. Bäst jag går och lägger mig nu.
Winds of change
Man skall aldrig planera hur man skall disponera en ledig dag, för det blir sällan som man tänkt sig. För min del inleddes dagen med en tur till Piteå. Frida mådde inte bra och ville komma hem, så självklart hämtade jag henne. När jag kom hem visade det sig att Malin hade feber och mådde pyton så nu får jag kanske också vänta mig en släng av nånting. 
Så här såg det ut i mitt badrum förra söndagen.
Och så här såg det ut idag. Jag messade Katarina och frågade hur Robbins mamma har gjort, men fick till svar att han inte visste. Katarina föreslog att jag skulle hänga upp en handduk åt henne i alla fall, så jag tror att jag skall göra det. Åtminstone i initialskedet av hennes frånvaro.
Trots att jag jobbade igår så har jag fått kolossalt mycket gjort i helgen. Som jag redan berättat i förra inlägget, (Usch, jag kan inte tänka på det...) så hade jag tvättstugan. Under tiden bakade jag jättegoda kruskabullar efter ett recept som jag inte har använt på flera år. Sedan färdigställde jag ett par tjocksockar och sydde en avlång kudde, 30x70 cm. Tyget är bara två utlåningsprover från jobbet som ändå skulle kastas eftersom vi inte får tillbaka det. Jag tycker det är så vackert... Skräddade också en långärmad tröja och en klänning till mig samt en t-shirt till min mamma. De sakerna hinner jag kanske sy till veckan. 
Idag har jag, efter Piteå-resan, utsatt Katarinas rum för en Extreme Home Makeover. Resultatet blev mycket lyckat. I bästa Ty Pennington-anda gav jag mig i kast med att flytta omkring möbler, städa bort varenda hårklämma som flickan lagt på golvet, hänga in hennes kläder i garderoben (där de bör vara), dammsuga, byta gardiner och, när jag ändå hade ångan uppe, klä om en stol med svart skinnimitation. Och jag går inte på något. Inte ens en Panodil har jag tagit idag.
Gott om plats för alla tre symaskiner, och även för den fjärde när den behövs!
Nästa lördag inträffar något som för er i södra Sverige närmast kan betraktas som vardagsmat, men som för oss häruppe är lika osannolikt som att Johnny Depp skulle komma in i butiken för att köpa patentknappar. (Förlåt, jag kom inte på något bättre...) Vi kan nämligen välja mellan att dansa till Claes Lövgrens i Sunderbyn, Shake i Piteå eller Jannez i Skellefteå. Jag och mina gelikar väljer givetvis Jannez. Fullt förståeligt, eller hur?
Fool am I
- Jag ber om ursäkt. Det var jag som gick fel. Hm, gick och drömde.
- Men det gör ingenting! sa den stackars mannen. Det är ingen fara!
Så nu sitter jag här och skäms. Jag har ju gjort det här förr, men då bodde det trevligare människor i den lägenheten. Dessutom var dörren låst. Men Katarina gick nästan in i deras hall en gång! Och vi hade oväntat besök av en man som frågade efter nycklarna innan hann förvånat insåg att han hade gått för långt.
Sammanfattning: Pinsamt.
Great day
Så småningom masade jag mig ur sängen, diskade samt målade mig litegrann. Därefter åkte jag in på stan och köpte en rutig diskborste på Keramix.
Snygg, va?
Sedan väntade Kupan i Piteå, och det var där det roliga började. Någon, som jag faktiskt råkar veta vem det är, hade avvyttrat alla sina dansbandsskivor, vilket egentligen borde vållat mig stora problem, men eftersom jag med åren har lärt mig att vara selektiv så klarade jag av de sex backarna galant! Och tro det eller ej, men jag fann faktiskt ett exemplar av Flamingokvintetten 4! Konvolutet var visserligen inte komplett då någon hade slitit ut mittuppslaget där de har pyjamaser med för korta ärmar, men vad gjorde det när det ändå innehöll RÄTT SKIVA?! Nu ser den förvisso ut som om den har använts som dörrmatta i en groventré hos en familj med sexton barn och grusad gårdsplan, men jag överser med det.
Och inte nog med det! Jag lyckades dessutom fynda 12:an och 1:an! Den senare hade jag ju faktiskt redan, upptäckte jag när jag kom hem. Men det kan ju vara bra med en duplett. Bäst jag stod där och bläddrade i backarna så kom jag att tänka på min egen skivkarriär som inleddes 1979 och avslutades samma år.
Luleå Godtemplarkör hette kören jag var med i och vi tillbringade några vinterkvällar i en kyrka där vi spelade in diverse negro spirituals. Skivan kom också att innehålla några stycken med ett par av körens ensembler. Konvolutets framsida pryddes med en målning av den lokale, men icke desto mindre erkände konstnären Olle Lindström, där albumets titel så klurigt fälldes in i ett ljusare fält. Baksidan blev betydligt enklare, men längst ner satte man en bild på hela kören. I svart-vitt.
Det är jag som står längst till vänster. Blott arton år gammal vid fotograferingstillfället. Eventuellt nitton....
Vi framförde en del stycken som var arrangerade av en man vid namn Norman Luboff. Han hade vid den här tiden en kör som bar det sofistikerade namnet Ad Libitum. Och kan man tänka sig! Ungefär samtidigt som vår skiva släpptes, gav även de ut en skiva med den exceptionella titeln Feel the spirit. Man kan säga att de körde Rolls Royce medan vi körde Skoda. Eller hästskjuts, men det är ju ungefär samma sak.
Skivan till vänster är alltså Skodan. Av den har jag i dagsläget sex exemplar. Det började med att jag försökte få en skiva till varje barn, men nu hittar jag dem alltsomoftast på olika loppisar så jag har börjat samla till mina eventuella barnbarn också. Snart äger jag kanske hela utgåvan!
Bäst jag stod där och funderade över min alldeles för tidigt avbrutna artistkarriär, så dök plötsligt Ad libitums skiva upp i en back. Det var väl konstigt?
Klockan gick och jag skulle åka och hämta Frida, men jag hann rycka åt mig några skivor till, nämligen Per Lundgrens Atmosfär, Lasse Stefanz I en liten fiskehamn och sist, men inte minst, Drifters Ikväll. Från 1974. Underbart!
Men tro nu föralldel inte att det var slut på det roliga! Nu väntade dagens höjdpunkt - ombesiktning av bilen! Efter 45 minuters tomgångskörning (Ja, jag vet att det inte är miljövänligt, men jag hade faktiskt två balettdansöser i bilen och de skall inte bli kalla för då knakar det om dem när de dansar...) fick jag slutligen köra in i lastbilshallen där jag togs emot av samma kille som diskuterade skoteravgaser med mig vid mitt förra besök. Det kostade tvåhundra spänn att öppna huven och visa honom den nya slangstumpen och sedan fick jag backa ut. Det har jag aldrig gjort förr, fast jag varit på flera ombesiktningar, så jag frågade dumt:
- Ska jag BACKA ut?
- Ja, sa den lille killen. Vill du att jag ska hjälpa dig?
Jag blev lite stött så jag backade snabbt ut, gjorde värsta burnisen så att samtliga inne i hallen fick ta upp sina Bricanylinhalatorer innan jag drog iväg på bakhjulen. Not. Men jag hade velat.
Nu hade vi ångan uppe, jag och Frida, så innan vi åkte hem slank vi snabbt in på Kupan i Luleå och där hittade Frida några böcker hon ville ha. August Strindbergs Röda rummet t ex. Jag vet inte hur hon blev sån, men jag älskar henne ändå.
Själv köpte jag Ann-Christine Bärnstens debutdeckare Döden är en schlager. Det var ju hon som sjöng Ska vi plocka körsbär i min trädgård i melodifestivalen 1975. Den här boken är ganska ny och jag vill minnas att jag har läst några bra recensioner om den. Kostade två spänn vilket är i stort sett gratis.
Så avslutades dagens hysteriska shoppande med ett exemplar av Lennes me Bittes Ett liv som släpptes 1980. För er som inte vet det så var Lennes det absolut största dansbandet i Norrbotten under 70- och början av 80-talet. När de spelade gick man ur huse och de var så bra att det gjorde ont! Norrbottens Lasse Stefanz helt enkelt! Och på något sätt lyckades jag tillskansa mig en av deras åtråvärda wct-overaller med sydda pressveck, vilket på senare år har visat sig vara bland det smartaste jag gjort! Katarina hittade den nämligen för ett par år sedan, och vem kan motstå en cool tjej i en cool jacka?
Tja, kanske en och annan...
Don´t know when I´ll be back again
Ok, så har den andra ungen lämnat boet. Tåget gick kl 20.03 igår kväll och jag befarade ett scenario med mig själv i huvudrollen, springande efter rälsen med tårarna rinnande utmed kinderna alltmedan jag vrålade:
- Nej, nej! Du får inte lämna mig!!
Sedan skulle jag sjunka ihop i en hög och gråta som om hjärtat skulle brista.
Inget av detta inträffade, vilket troligtvis var en himla tur. Det tycker nog i alla fall Malin och Björn, som båda var med vid avvinkningen. Antingen har jag inte fattat att hon åkt, eller också är jag precis så sansad och balanserad som jag själv tror att jag är. Det känns så roligt att hon får göra något annorlunda att jag enbart gläds med henne.
Robbin och Katarina kontrollerar biljetterna
Imorgon är det min tur att åka söderut, då jag skall till Frida och sova över. Har sytt henne en mysrock i svart velour, eftersom hon har så kallt i lägenheten. Hoppas bara att den faller damen på läppen, annars kan nog hända att jag blir lite ledsen.
Jag blir kvar i Piteå under dagen och tar sedan med mig ungen till Luleå så att hon får andas lite frisk luft. Det blir lite bråttom eftersom jag skall besiktiga om min bil, och det måste man göra före 15... Vad de ska bli glada, grabbarna, när jag dyker upp med min Saab igen!
