Jag ville ta ner stjärnorna

Helt förtappad bevistade jag för andra gången på bara några månader min ärkefiendes dansarrangemang. Förra gången snikade jag till mig en halv plastmugg kaffe, visserligen iskallt men gratis, och den här gången försågs jag av en omtänksam orkester med BÅDE kaffe och leverpastejsmörgås! Den sistnämnda hade förvarats i kylskåp och jag tycker inte om kallt bröd, men eftersom Bert betalade så bortsåg jag från det. Kaffet var den här gången hett, om än något vattustarkt, men det var i alla fall brunt.

Gratisfikat gjorde att de 180 kronorna jag betalade i entré inte kändes fullt så hutlösa. Jag försöker tänka bort den triste arrangören och fokuserar istället på vad jag fick för pengarna, nämligen en kväll med Drifters, vilket förstås inte är med sanningen överensstämmande. Även Chiquita fick för sig att de skulle jobba för gaget, även om jag tycker att de kunde ha pausat lite oftare. Nej, tar tillbaka det där. Jag ska ju vara snäll! Så nog var de helt ok, men Drifters spelar ju i en helt annan division. 

Det finns dansbandssångerskor och så finns Erika och vem som i fortsättningen skall få en guldklav i kategorin Årets sångerska vete fåglarna. Många sångerskor är glada och charmar publiken, och låter helt ok när man hör dem på dans, men i andra sammanhang, t ex på skiva, hör man tydligt brister, inte alltför sällan i textningen eller rent sångtekniskt. Någon låter som Bengt Bedrup, en annan har ingen mikrofonteknik utan håller micken nära munnen oavsett sångstyrka, en tredje har ett vibrato som får Cynde Peters att blekna av avund. Erika, däremot, sjunger med en varm och fyllig röst som hon dessutom har hundraprocentig kontroll över. Känsla förmedlar inte den som brölar högst utan den som vet vad nyanser är för något. (Alltså en låt med Streaplers. Ha ha ha!) Man kan inte bli annat än imponerad! 
  
Det är också mycket skickligt att växla mellan sång och saxspel, som här i Thank you for the music. Men om man nu behåller klassen så ser jag nog helst att Lillan Westman, Maria Persson eller Jenny Salén får klaven i år. 
  
Rent allmänt tycker jag att det är trevligt med en kvinnlig vokalist i ett dansband, även om många av mina andra favoritband enbart består av medlemmar som har passerat målbrottet. Men finns det något band med en kvinnlig medlem som INTE är vokalist? Ja, förutom Face 84, då.  

På tisdag kväll åkte vi till Piteå för att se årets upplaga av Piterevyn som i år heter Syndfullt och porrfritt.
 
Frida är nämligen med och dansar för andra året i följd. Hon är naturligvis revyns stora attraktion, men även de andra deltagarna är ganska duktiga... Aktörerna har skrivit de flesta sketcherna själva, och det fåtal man har hittat på revydotcom har man gjort om så att de har fått lokal anknytning. Detta är förstås inte alltid av godo. Pitedialekten är ett språk för sig, och alldeles för ofta satt jag som en fågelholk och önskade en textremsa framför scen.

Frida i röd t-shirt
Dansarna höjer verkligen föreställningen och gör att den inte liknar någon annan lokalrevy. Och det säger jag inte bara för att Frida är med. Tror jag.

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg i den här bloggen! Inte illa, om jag får säga det själv! Jag hoppas ni hänger med i minst hundra till!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0