Hammond Hit Parade 5

Jag har nog aldrig gjort ett så plågsamt långt uppehåll under hela min bloggkarriär! Möjligen under bilsemestern i augusti. Eventuellt. Men tiden har helt enkelt inte räckt till. Jag har jobbat och sovit, för att sammanfatta dagarna som har gått från mitt senaste inlägg.

Nyårsaftonen firades i glada vänners lag i badhusets spegelsal. Kolossalt trevligt alltihop med god mat, dans och framförallt en klurig tävling som jag visserligen inte vann, men inte heller kom sist i. Vid 12-slaget gick vi ut och tittade på fyrverkerierna och en stund därefter skjutsade jag hem värdinnan. Ja, och sen var nyårsaftonen över för den här gången. Jag skjutsade hem lite folk innan jag plockade upp Katarina och hennes kompisar utanför Fiskekyrkan. Därefter kunde jag åka hem. Allt körande drog ut på tiden så jag somnade nog inte förrän klockan var nästan fyra på morgonen. Men det tog jag igen på nyårsdagen...

Jag jobbade sent fredag och skulle också upp och jobba på lördag, men jag fann inte det skäl nog att stanna hemma på fredag kväll. Vi styrde kosan mot Skelleftehamn där Drifters spelade och det var ju som vanligt värt eventuella vedermödor. Omkring 500 personer tyckte uppbenbarligen samma sak och det blev en jäkligt trevlig kväll. Vilket var en himla tur, för jag var verkligen allt annat än pigg när väckarklockan ringde klockan 7 morgonen därpå, när jag precis slutit ögonen...

Ronny med Drifters egen cyklopprydde trädgårdstomte.

Sedan grannarnas utspel dagen före nyårsafton, har jag gått omkring och känt mig lite småförbannad mest hela tiden. De har tack och lov varit borta ett par dagar så under den tiden har vi kunnat leva ett normalt familjeliv med misshandel och sprit, men igår kväll kom de hem så då fick vi skärpa till oss. Det blev allmän utdelning av tofflor med extra mjuk sula till samtliga familjemedlemmar samt besök av en logoped som lärde oss att viska utan att förstöra stämbanden. Under våren kommer vi dessutom att gå en kurs i teckenspråk.

Eftersom mina vänner i Drifters skulle komma till mig och äta idag, så tog jag det säkra före det osäkra och kungjorde detta medelst en illgrön lapp på anslagstavlan längst ner i trapphuset på vilken jag bad om överseende om någon granne skulle finna mig och mitt middagssällskap störande. Nu blev det ju inte någon särskilt högljudd tillställning. Det spelades vinylskivor så det stod härliga till, och det var i stort sett bara Flamingokvintetten som låg på skivtallriken.

Detta blev också upphovet till årets hittills mest traumatiska upplevelse. Det är naturligtvis jag som lider mest, men även Ronny, som gjorde den fasansfulla upptäckten, lär behöva några timmars terapi för att få hjälp att förstå vad det var som hände. Han skulle alltså spela Flamingokvintetten 4, ni vet den där blå skivan där de har vita kostymer och varsin kameltå i brallorna på framsidan. Och på baksidan en bild tagen precis innan de slår sina instrument i skallen på den stackars trummisen Boris, som till synes helt ovetande om det kommande illdådet, glatt fortsätter att göra armhävningar. På mittuppslaget poserar de framför Paddans resebyrå iklädda pyjamaser i courtellejersey med för korta ärmar. Ni fattar vilken jag menar, va? Ja, den skivan skulle alltså Ronny spela. Vi kunde knappt bärga oss innan vi skulle få höra Hemma hos mig igen, Varför, Den gamla kastanjeallén men det var nog framförallt Tintarella di luna som fick oss att nästan skälva av förväntan. Och vad strömmar då ur högtalarna om inte Wie der Sonnenschein! På hammondorgel!! En skiva jag inte hade en aning om att jag ägde och därför fram till idag levt ett tämligen lyckligt liv. Sensmoral: När du köper en skiva på second hand - kolla alltid innehållet. 

Men annars gick det bra. Kent, denna godhjärtade människa, diskade middagsdisken. På eget initiativ, skall jag tillägga.

Det är möjligt att han inte ser så glad ut, men det var han, tro mig. Han undrade visserligen om vi inte kunde äta efterrätten på papperstallrikar, men då var det Mattias som gladeligen kavlade upp ärmarna och greppade diskborsten. Sedan tittade vi på Flamingofilmen som gjordes när de firade 45 år, och slutligen avrundade vi med den alltid lika roande På scen del 1

Imorgon skall jag, förutom att sova länge, givetvis dansa till Drifters, men troligen också till Chiquita eftersom de spelar non stop tillsammans. Man får helt enkelt ta det onda med det goda.


 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0