Så var jag tvungen att ta itu med det jag skjutit framför mig så länge, nämligen sluttampen på vår månatliga möbelflyttarsejour. Vid min sida hade jag min pigga och motiverade dotter Katarina. Tack och lov hade Janne burit ner sängen från övervåningen när vi kom dit, annars vet jag inte hur det hade gått. Det var med stora svårigheter vi lyckades baxa in den i bilen, och ännu värre blev det när vi skulle bära upp den till mig, tre trappor. Det visade sig nämligen ganska snart att Katarina brås på sin mor, d v s mig, när det gäller denna ångestladdade, men ändå nödvändiga, syssla. Halvvägs dök en chokladbrun reklamutdelare upp och frågade if he could help us. Men jag, min tjurskalle, log och sa att thank you, but we can bla bla bla (nånting obegripligt på svengelska). När han var på väg ner och vi endast avancerat fyra trappsteg, struntade han i mina feministiska floskler, greppade sängens kortsida med ena handen och lyfte den därefter helt sonika rakt upp till tredje våningen. Hade inte jag och Katarina släppt så hade han nog lyft oss också. Sedan skakade han lite på huvudet, som om han beklagade min hjärnbrist, innan han sprang vidare nerför trapporna och in i nästa port. 

Återstod två 50-talsbokhyllor som Janne INTE burit ner till bottenvåningen i sitt hus. Jag skruvade isär allt som gick att skruva isär innan vi tillsammans svor dem nerför den smala, trånga radhustrappan. Och när vi anlände till Lingonstigen orkade jag inte mer, så Malin fick lov att göra en insats. Idag har Janne kört bord och stolar till Frida och tagit hem det hon hade förut. Jag ska aldrig aldrig aldrig mer bära något. Möjligen en stol då och då och eventuellt en Kvantumkasse någon gång emellanåt

Jag har fortfarande inte hängt upp några julstjärnor eller bytt gardiner i köket. Hinner knappast göra det före helgen heller. På fredag skall jag på julfest i Boden med Thomas och på lördag morgon åker vi till Strängnäs tillsammans med Sigge och Annmari. Jag kommer inte hem förrän sent på måndagkväll, eftersom vi skall kryssa med Birka på söndag. Jag längtar verkligen! Det skall bli jättekul att träffa Anna som jag inte träffat sen vi var till Karlshamn i augusti!

Jag tänkte lägga in en trevlig bild på Cavalkad eftersom det är de som spelar på Birka på söndag, men det visade sig inte vara helt lätt. Enklast hade varit om jag nöjt mig med denna pressbild:
                                     
men eftersom jag hittade en bild som var mycket mycket sämre och fulare, så lägger jag givetvis in den. Också.

Hur gick det till?Jag gissar att fotografen, endast tre äpplen hög, ställde sig på en stol för att nå upp till kameran, vilken var fastsatt på ett stativ som inte gick att sänka. Resultatet blev det mindre smickrande perspektivet - kortkorta ben och abnorma överkroppar. När han (absolut inte hon) senare granskade bilden fann han till sin förskräckelse att alla gubbsen BLUNDADE! Och inte nog med det! De hade munnarna öppna också! Det var bara deras banjor som saknades. Fotografen visste dock råd och ringde runt till orkestermedlemmarna som skickade honom varsitt foto som blivit över sedan de förnyade sina körkort sist. Lättad klippte han in skallarna där han tyckte att de passade, och när han ändå hade saxen framme klippte han in lite instrument som han tyckte gjorde sig bra på bilden. Som flygeln t ex. Cavalkad är ju det enda dansbandet som har med sig en fullstor flygel på sina turnéer. Ja, där fick ni förklaringen till sångarens överdimensionerade huvud och basistens knappnålsskalle. Killen till vänster ser ju hyfsad ut, men han har dessvärre slitit av sin hälsena, troligen istället för att slita huvudet av fotografen, så han åker nog inte båt på söndag.