Plötsligt har det gått en vecka och två dagar sedan jag publicerade något i bloggen sist. Min ambition var att skriva något varje dag när jag i Blekinge i helgen, men man måste ju sova ibland. Redan första kvällen (natten) satte Anna min lånedator, med mobilt bredband och allt, i händerna på mig, men efter att ha jobbat full dag och sedan förflyttat mig 150 mil så lockade Johan Blund mig mer.

Det finns som vanligt massor att berätta om min helg, men jag kan ju inte skriva hur långt inlägg som helst, så jag börjar väl med att vara arg. Thomas och Anna bor ju numera ute på rena bondvischan i ett jättestort hus, inhägnat av staket, buskar och en rejäl grind, som alltid är stängd. Nästan.

På lördagen var vi och handlade en liten gräsklippare så att den stora inte skulle behöva känna sig ensam. Eller för att man inte kommer åt överallt med den stora. Nåt av det.

Anna passar på... Normalt är detta Thomas syssla.

Det växer tusensköna i deras gräsmatta. Bara sådär.

Anna köpte också några dynor till den fina bänken som hon skruvade ihop i fredags och ställde på förstukvisten.


Mitt när vi stod där och klippte bort lappar från dynorna, så dök det upp en äldre dam som resolut sköt upp grinden och till och med började gå uppför trappen medan hon sa:
- Jaha, och här skall det grillas, ser jag!
Hur hon nu kunde få för sig det, eftersom ingen av oss pysslade med någonting som har med grillning att göra. Anna är dock inte den som är den när hon anar ugglor i mossen. Därför sa hon helt frankt:
- Och vad vill du? Är det Jehovas?
- Ja, erkände damen, som ju förstås inte kunde ljuga, utsänd av en högre makt som hon troligen ansåg sig vara.
- Då kan du vända, sa Anna.
Och den överrumplade damen vände på klacken och gick. En stund senare vandrade hon förbi på vägen tillsammans med två bundsförvanter, som förmodligen gjort sitt bästa för att störa byns övriga befolkning i lördagsfriden.

En stund senare, när vi satt oss ner på dynorna, kom en bil körande på vägen. Nej, förresten, det var en våldsam överdrift. Den kom parkerande på vägen. I bilen satt två damer, förmodligen proppmätta på all glosoppa de måste ha ätit. Hon som körde stannade t o m till utanför huset, och där stod de en stund innan de fortsatte. Thomas, som smitit in, vågade sig ut igen och allt var frid och fröjd, trodde vi.

Stalkers...

Men ack, vad vi bedrog oss! Helt oväntat stod ännu en dam vid grinden, som nu tack och lov var stängd. Anna och jag hade fullt upp med att fylla olja och bensin i den nya gräsklipparen, d v s Anna fyllde och drällde medan jag pekade var hon skulle hälla. Damen frågade om det var Anna, som mycket kort svarade att ja, det var det. Sedan började hon berätta vem hon var och varför hon visste vem Anna var och så passade hon liksom i förbifarten på att fråga vart Thomas tagit vägen. Anna var ungefär lika vänlig som mot Jehovas-tanten och frågade om det var den här damen som kört förbi tidigar och "tittat på cirkusen". Och det var det ju förstås. Det var andra gången hon gjorde på detta viset. Så nu skall Thomas och Anna köpa den värsta och fulaste kamphunden som står att finna. Den skall bo i en koja alldeles invid grinden, på vilken det skall sitta en skylt med texten
DET TAR TVÅ SEKUNDER FÖR HUNDEN ATT TA SIG FRÅN SIN KOJA TILL GRINDEN!
Där skall den ligga och dregla medan den gnager på äkta stalkerben och drömmer om nya, feta vrister att sätta tänderna i.

Bara den låter bli underbara Sixten...