De flesta av mina arbetskamrater bor i Luleå, men det finns några som bor på andra orter. En tjej pendlar från Kalix och en kille bor i Altersbruk utanför Piteå. Och så finns det förstås några stycken som bor i Boden, där vi jobbar, alltså. En av dessa undrade om jag ville hämta hennes glasögon hos en av Luleås optiker, om jag skulle ut på stan någon dag, vill säga. Redan samma dag slank jag in på Klarsynt, eftersom hon hade sagt till mig att det låg mittemot Smedjan, men där ville man inte kännas vid några glasögon som tillhörde henne. Inte heller på Synsam, också det mittemot köpcentret Smedjan, hade man några glasögon till min kollega. När jag gick till bilen insåg jag att det nog var på Synoptik, snett mittemot SHOPPING, som jag skulle hämtat brillorna. Men då hade det redan stängt, så dagen efter gick jag dit och mycket riktigt, där fanns de. På torsdag morgon lade jag dem på hennes skrivbord och när hon kom till jobbet hade hon med sig denna till mig.

Jag har ätit upp chokladen, med viss assistans från mina barn, men sparat lappen för den gör mig så himla glad! 
Igår var Drifters i Sunderbyn. När jag träffade dem sist, i januari, kändes det ju lite sorgligt eftersom vi visste att vi inte skulle träffas på fyra månader, men tiden går snabbt och igår var det här. Och snart är det jul igen...


Mer om gårdagen kan ni läsa på min blogg på Får jag lovs hemsida. Men inte förrän imorgon, för ikväll hinner jag inte skriva...

Jag har äntligen dammsugit i vardagsrummet och lagt ut min nyinköpta matta från Ikea, den där som alla har. Det blev väldigt fint, om jag får säga det själv.


Igår kände jag inte riktigt igen min dotter Katarina... Förutom en ordentlig makeup så hade hennes annars så blå ögon antagit en mörkbrun färg. Själv begriper jag inte hur man, utan att behöva det, kan utsätta sig för att sitta och pilla in grejer i ögonen. För de ska ju dessutom bort sen.

Idag har jag gjort något jag aldrig trott jag skulle göra. Frida och jag har varit på stan och köpt springskor och lämpliga kläder att springa i. Till mig. Nu finns det ingen återvändo. Sanningen är den att jag, sedan jag bytte jobb, har känt mig oerhört rastlös och inaktiv. Förr gick jag ju till och från jobbet, alltså ca 5 km per dag, och dessutom rörde jag mig hela tiden i butiken. Numera går jag bara till och från garaget. Det är inte bra för kroppen att vara så stilla och jag har ju dessutom en dotter att springa med (Frida) så det är bara att sätta igång. Jag bävar bara för blodsmaken i munnen...