men inom mig är alla känslor blå

Äntligen är helgerna slut och den grå vardagen har tagit över. Folk är på jobbet, det har varit snorhalt ute och folk har halkat och slagit sig som aldrig förr. För ett par dagar sedan föll dock några snöflingor och temperaturen har anpassats efter årstiden. Harriet och jag flexade ut lite tidigare igår och åkte direkt mot Umeå. Allt gick bra ända till Skellefteå, där vi rastade lite på Statoil. (Jag åt förstås en härlig statoilkorv med räksallad och starksenap.) Någon mil söder om stan blev det plötsligt vinter. Det var som att köra genom en dörröppning med höst på den ena sidan och snöstorm på den andra. Men jäklar vilket väglag! Det blev till att köra på känsla mellan 40-60 km/h eftersom det var omöjligt att se vägen, särskilt när mötande trafik yrde upp en massa snö. Någonstans vid Sävar lättade alltihop och jag kunde skjutsa Harriet till hennes hem på Tomtebo (efter att ha blivit felnavigerad två gånger).
 
Landade hos Hans strax före åtta och då var det nästan lite brådis. Snabbuppfräschning och ombyte och sen åkte vi till Ersboda och dansade till Perikles. Jag hade riktigt, riktigt kul! Känns som att jag har börjat "dansa in" mig och blev uppbjuden av flera godingar (förutom min egen, förstås). Hittade också flera stycken jätteduktiga dansörer på damernas. Det var lite stökigt, men det får man ju stå ut med. Stämningen var det i alla fall inget fel på, den har ju en tendens att hamna på topp när Perikles spelar. Tänk, när jag var ung dansade jag jämt och ständigt till dem. Sedan gick det ÅR men när jag började åka på Vemdalsforumen fick jag dansa till dem igen och under de senaste två åren har de ju faktiskt varit häruppe litegrann igen.
 
Förra lördagen var vi till Skellefteå folkets park och där spelade Sannex. Också en sån där sjukt rolig kväll med kanonbra musik och gott om jobb på dansgolvet. Jag har inte träffat Hans och Märit på ett tag, men jag fick en present som de köpt i Malmö!
 

Lakritssirap! Nu ska jag bara googla efter lite recept. Mums!
 
Vi var en sväng på stan och parkerade som vanligt i Parketten. Jag är lite fascinerad av parkeringshus. Rent generellt så brukar de vara väldigt trånga. Och överfulla. Man sitter där och kör och så tänker man att "JAAA!!! En ledig plats!" och precis när man ska svänga in så ser man att det ändå står någonting längst fram i parkeringsrutan, oftast något japanskt med fyra hjul på undersidan. Man bygger antagligen parkeringshus med såna där små uppochnervända tvålkoppar som mall. Därav storleken på rutorna.
 
I Parketten är det dessutom väldigt lågt i tak, men för att man inte skall tappa fattningen och förlora förståndet i trängseln så kan man läsa en massa positivt laddade ord på väggarna.
 

Och jag blir så lugn och fin av ord som "mysgroda" och "styrka".

Julkul med Lasse Stefanz i Härnösand!

Det är likadant vartenda år. Dagarna går och plötsligt är det jul. Så är det bara. Jag planerade tidigt i höstas att åka till Härnösand på Lasse Stefanz den 21 december, och det var väääääldigt avlägset. Dagarna gick och det ville sig inte bättre än att vi plötsligt var två som som skulle åka tillsammans. Det var fortfarande flera månader kvar men helt plötsligt var det dags! Jag hade egentligen jouren på fredag kväll, men en kollega ville byta, så jag slutade kl 16 istället och körde ner till Umeå direkt efter jobbet. Stannade och tankade i Skellefteå (de har alltid svinbillig soppa på mackarna vid södra infarten) och åt en gudomligt god ostburgare på Krysset.
 
På lördagsmorgonen sken solen litegrann (dock ej på bilden) och det var som en härlig höstdag morgonen efter en frostig natt.
 
 
När vi närmade oss Ö-vik föll det snö i stora flingor och vi stannade för lunch. När vi kom ut igen hade snöflingorna blivit tunga vattendroppar... Inte kul. Vi kom fram i alla fall och de första vi träffade när vi anlände till Härnösands Arena var Ann-Marie och Sigge. Ja, och Thomas förstås.
 
 
Härnösands Arena är egentligen en curlinghall, men jag ska säga att arrangörerna hade lyckat med konststycket att få en till en riktigt mysig dansarena. Gott om plats för både matgäster och dans, precis som det skall vara på en gala! 
 
Innan dansen började underhöll Sandra Estberg gästerna med julsånger, och om ni liksom jag, gillar Martinez, så vet ni ju vilken underbar röst hon har. Thomas höll i en liten publiktävling och stämningen var på topp! Ja, sen kom Lasse Stefanz och vi dansade en hel del, men vi satt också vid bordet och pratade och hade det allmänt trevligt.
 
 
 
Här har vi Olle!
 
 
Och Gunnar!
 
 
Timmarna bara flög iväg, till slut var klockan halv två och Thomas tog över efter bandet som dansbands-DJ. Jag ber om ursäkt för den undermåliga bildkvaliten. Fotade bara med mobilen och lyckades väl inte hålla den tillräckligt stilla för att bilderna skulle bli skarpa. En som lyckades bättre var fotografen från Fotopower.se. Kolla på hans bilder från galan på FB. Sidan heter Dansbilder FotoPower.se.
 
Söndag morgon möttes vi av den här synen från hotellrumsfönstret.
 
 
 
Regn och rusk men hem måste vi ju så det var bara att bita ihop. Vi åt frukost länge tillsammans med Ann-Marie innan vi packade oss iväg. 
 
 
De första dryga 21 milen gick jättebra för då var vi ju två och det var inte jag som körde... Men efter ett originalmål på Max i Umeå var det bara jag och Volvon de sista 27 milen till Luleå. Väderleken var minst sagt växlande. Än var det snö, än var det regn. Vägen kantades av poliser (hellre det än renar) och det var nog bra. Strax efter avfarten till Robersfors kom en Audi och blåste om hela raden med bilar och bussar. Eftersom sikten var obefintlig misstänker jag att han/hon körde på känn. Det blev dock antagligen en dyrbar omkörning för tre-fyra kilometer bort stod samma bil på en parkeringsficka tillsammans med en annan bil som hade blinkade blåa ljus på taket. Oops.
 
Jobbigt blev det strax söder om Skellefteå när vindrutan tvärt isade igen. All värme på rutan och massor av spolarvätska, så mycket att jag fick stanna och fylla på en dunk, gjorde att jag kunde se vägen igen. Sen var det så hela vägen hem. Men det var klart värt det!
 
Tack, snälla Thomas Deutgen och Danne Strandberg med kumpaner för en helt fantastisk kväll! Gör ni om det kommer jag att vara där!

Fåglar sjunger för mig

Jag skulle än en gång kunna börja inlägget med att ursäkta den låga uppdateringsfrekvensen på bloggen, men förklaringar gör ändå ingen skillnad. Helgen som var spelade Blender och Voyage i Piteå det hade tydligen varit hela 540 personer i publiken. Det är ju jätteroligt! Jag fick rapport av min kollega Ulf som berättade att de körde demokratiskt hela kvällen, vilket i realiteten innebär ett oändligt antal damernas. Han hade bjudit upp två gånger, resten av danserna blev han uppbjuden. Kvinnoöverskott, som vanligt. 
 
Jag är således mycket bestämd i min uppfattning att det traditionella damernas/herrarnas är det mest rättvisa, även om det är många som väljer att på eget bevåg köra demokratiskt. Om detta vittnar många män, däribland min egen, som ibland inte hinner bjuda upp fast det är herrarnas.
 
Själv befann jag mig i Lycksele, på hotell Lappland, i glada vänners lag. God mat, massor med folk och så var det show. Pistvakt. Alltså verkligen fullt ös från början till slut, så när som på en lugn bit mitt i, "kvällens dikeskörning" som Olle-E kallade den. Eller nåt sånt.
 
 
Det var väldigt varmt i lokalen, även för oss som INTE hade skinnfodrad väst eller skoteroverall. Efter showen svingade vi våra lurviga till Öhmanz, Norsjös hetaste dansband. Jag tänkte lägga in en länk till deras hemsida, men blogg.se funkar inte så himla bra ikväll så det blir inget med det. 
 
Från det ena till det andra... När jag hyrde min garageplats, någon gång under hösten 2004, fanns det en skräpkorg vid utgången. Denna korg tog man bort efter en tid, eftersom det fanns folk som slängde hushållssopor där. Många drog sig heller inte för att lägga sitt skräp på golvet utanför skräpkorgen, när den var överfull. Till slut tog man bort den. Jag misstänker att Lulebo tyckte att vi kunde gå förbi sophuset med vårt skräp och så slapp de tömma den. Men vanans makt är uppenbarligen stor, för att inte säga GIGANTISK. Så här ser det ut idag, i slutet av nådens år 2013, åtminstone åtta år efter skräpkorgens avlägsnande.
 
 
För övrigt har jag gjort rotmos och fläsklägg till middag idag. Sen tog jag en suddig bild innan vi åt upp ALLTIHOP! 
 
 
Skoja. Det räckte till en matback. Flera matbackar. 

Vemdalen, fortsättning fredag och resten

Nåväl, efter vår make over tog Cattis ett glas vin medan jag gjorde en irish. Sen drog vi från rum till rum och drack varandra till. Och dansade och log. Typ. Hur det än blev så blev det lite för mycket. Inte så att jag skämde ut mig, men jag mådde INTE bra på lördag morgon... Jag ska inte gå händelserna i förväg.
 
Middagen serverades kl 18 och till den blev det underhållning av bl a Peter och Agneta, som helt oförberedda tvingades spela ett par trudelutter för oss. 
 
 
Anna och Annis sjöng väckelsesånger och fick igång publiken.
 
 
Efter maten gick vi till vårt rum och Martin hittade genast en kompis som han inte riktigt kunde slita sig ifrån.
 
 
Sen gick vi till arrangörsdelen av hotellet och där hittader vi en massa skojigheter på bänken. Eftersom jag var den enda som hade en handväska värd namnet så stuvade mina roliga vänner ner vad de tyckte att vi behövde. Fast i ärlighetens namn skall jag erkänna att det enda jag behövde just då var ingenting starkare än Trocadero.
 
 
Men vi var ju på dansen också! Den här kvällen spelade King Edwards (De är så himla bra! Man blir så glad!),
 
 
Umbrella och Zlips. Markku var uppe på scen och rev av ett häftigt solo tillsammans med Umbrella.
 
 
Fotograf är Martin Jonsson, som gjort sig hemmastadd i min handväska.
 
Fredagen tog slut, och Cattis och jag rundade av med att sitta och prata i godan ro en stund. Dock glömde jag bort att dricka rejält med vatten innan sänggåendet. Det var förstås lite trist. Nåja, jag mår bra idag (tisdag).
 
På lördag var det först diskussionsstund då vi pratade om dansens framtid och hur vi ska kunna locka "vanliga" människor på dans. Den pågick i drygt en timme och därefter var det tipspromenad. I år presenterades de två sista frågorna inomhus och jag misstänker att det var för att minska risken att vi skulle "ringa en vän", alltså fuska. Nu ville det sig inte bättre än att jag var den enda som visste att det var Ann-Louise Hansson som sjöng duett med Cornelis Vreeswijk i Jag hade en gång en båt typ 1967. Utan att fuska.
 
Sedan blev det middag igen, och eftersom jag skulle upp och köra på söndag morgon så drack jag Sprite. Gott. 
 
 
Els-Marie och Leif Wibron, Gävleparken
 
 
Markku Hannuksela, Tors Loge
 
 
Martin Jonsson, Norrskedikaparken (saligen nedbrunnen) och Cattis, min sambo, från LS Tonart
 
 
Skånska Canyons hade åkt längre än jag. Ett riktigt bra band med en mycket duktig sångerska!
 
Och så kvällens överraskning - Highlights!
 
 
Jag har inte hört dem sedan Michael Mårtensson började och jisses, vilken kille! Jättefin röst och hans scennärvaro var helt fantastisk. Dem måste jag dansa till om de kommer uppöver!
 
 
Och vem vann tipsrundan?
 
 
Zlatan vann Guldbollen för åttonde gången igår. Lasse Stefanz vinner Guldklavar och Grammisar. Boel och/eller Cattis vinner tipsrundor. Så är det bara. Är man bäst så är man!
 
Underbart är kort och ett dansbandsforum i Vemdalen är inte längre. Tjugo i nio på söndag morgon vände jag extraljusen hemåt.
 
 
Stannade och åt i Umeå hos den finaste, innan jag tog itu med de sista 27 milen. Volvon gick så himla bra, men nu väntar jag bara på den självrengöring som min vän Anneli påstår att vita bilar liksom har inbyggt.

Höstforum i Vemdalen - torsdag och halva fredag

För fjortonde gången styrde jag kosan mot Vemdalen, men den här gången åkte jag inte i ottan på torsdagen utan direkt efter jobbet på onsdagen. Stannade i Umeå och låg således 27 mil plus när jag kom mig iväg tjugo i nio på torsdag morgon. I ett nafs var jag i Sundsvall där jag lunchade med Carola, som valde att stanna hemma från forumet på grund av flytt med tillhörande stök. Cattis hann fram till Vemdalen före mig och hade redan installerat sig i "vår" fina lägenhet när jag anlände. Vi tog det lugnt och jag hann duscha och fixa mig innan kvällens middag som traditionsenligt avnjöts på Hildings, tvärs över vägen.
 
                                
 
                                
 
Där spelade goa, glada, roliga, fina, super-Jannez! Och vid deras sida stod Zlips, som jag inte hört på tusen år, inte sen Melissa slutade i alla fall.
 
 
Det är möjligt att vi börjar bli gamla, men vi stannade inte till slutet klockan 2. Det kan också bero på att Cattis inte hade med något band, för då brukar vi alltid stanna. Ja, det är nog det senare alternativet...
 
Trots att vi sov ut på fredag så hann vi med frukosten. Därefter packade vi in oss i Cattis och min bil och drog in till själva Vemdalen city för att bowla. (Det var för övrigt första gången jag var där. I Vemdalen city, alltså.) Det var skitkul. Min rygg är ju inte riktig sig själv sedan mitt ryggskott/diskbråck/ligamentskada eller vad det nu var förra hösten så jag fick inte riktigt till schvungen, men någon gång då och då ramlade käglorna även när jag rullade klotet.
 
 
Wibron laddar mentalt medan Zell provar klot.
 
 
Det gick kolossalt bra för Cattis, särskilt den sista serien. Då visade hon verkligen hur man ska göra för att få alla käglor att ramla samtidigt.
 
 
Även Tigerström lyckades rulla rätt ibland.
 
 
Martin var inte blyg utan gladdes mycket åt sina goda resultat. Susanne ser väldigt imponerad ut...
 
 
Åh, kolla! Jag! Bowlingklänning...
 
 
Trots min taffliga teknik så tog jag faktiskt ledningen en liten, liten stund...
 
När vi kom tillbaka till Skalet gick vi till Hildings igen, den här gången för att äta spaghetti Carbonara, även den enligt tradition. Sen blev det dusch och fix, men jag fortsätter skriva imorgon, för jag är sjukt trött och MÅSTE gå och lägga mig nu.

Malung 3

Malung är ju så mycket mer än Guldklavengalan. Det är danskurser med Tony Irving, cruising, loppisar, uppträdanden i Grönlandsparken och tjo och tjim i största allmänhet. Det finns till och med de som åker till Malung för att dansa! (Tihi!) För mig är inte dansen i Malung det primära, utan att träffa vänner och umgås. Måndagen vet jag egentligen inte vart den tog vägen. Vi hann en sväng på stan men plötsligt blev det brådis då vi skulle träffas på hotellet en stund innan det var dags för middag. Leif Wibron kom förbi i sin Opel Commodore-77, helt i originalskick.
 
 
 
 
Eftersom jag i själ och hjärta är en Opel-tjej så var det med stor andakt och tårar i ögonen som jag provsatt denna pärla. Tack, Leif! (Undanber mig kommentarer av typen "Köp en Opel, bli belåten, se naturen genom plåten". Särskilt riktat till mina goa, men ibland ack så oförstående brorsöner...)
 
Så åt vi en mumsig middag som vi avrundade med en irish innan vi gick upp till Orrskogen. Där spelade bland annat Streaplers och Flamingokvintetten. Nytt för i år var att de befann sig på bana 2 och där gjorde de sig alldeles utmärkt. De var verkligen kanonbra!
 
 
Det var även Arvingarna som delade bana 3 med Kindbergs. Ja, som också är skitbra!
 
 
Kvällen tog slut, vi gick till hotellet och sov som stockar. Tisdagen blev betydligt lugnare. Kula kom till hotellet med sin Pontiac Bonneville. Jag är inte helt säker på årsmodellen, men det kan vara en -65 eller -66. 
 
 
Jag tycker att jag passar alldeles utmärkt bakom ratten i den!
 
 
Jag makade mig till passagerarsätet medan Cattis och Monica tog plats i baksätet. Vet ni förresten hur varma svarta skinnsäten blir i solen? Hursomhelst så körde vi runt en stund i stan innan vi klev av för att uträtta lite ärenden. Vi mötte t ex upp Thomas på gågatan och tvingade med honom in i en damekipering, till hans stora förtjusning. Tack och lov fanns det fåtöljer därinne för såna som han.
 
 
Sen gick vi till det jättejättestora mat- och öltältet i Grönlandsparken där Thomas fick sig en sallad och vi tog varsin öl. 
 
 
Snabbt hade han glömt damekiperingen.
 
 
Elisas mamma och lillasyster kom och satt med oss en stund. På väg tillbaka till hotellet stannade vi till och åt en langos.
 
 
Dagen efter satt den här skylten uppe på langosvagnen. Kan det varit vi som knäckte dem?
 
Vi hann med en öl i solen på hotellets uteservering innan Cattis fortsatte upp till Orrskogen. Jag och Monica gick till rummet och började göra oss i ordning inför kvällen. Det var så himla skönt att ta det lugnt några timmar. Eftersom Arvingarna skulle vara med i Allsång på Skansen så hade vi bett att få bordet under tv:n i hotellets launge. Där satt vi bra, ända tills sällskapet bredvid bönade och bad om att få slå på ljudet så att de även kunde HÖRA när Sverige vann över Italien i fotbolls-EM. Vi fann så småningom för gott att förpassa oss vidare mot Orrskogen, där vi strövade omkring och lyssnade på alla banden.
 
 
Statuz är ett ungt nytt band som spelar kolossalt dansbar musik. Live, naturligtvis. De har ju inte hållit på så länge så de är givetvis inte fulländade ännu, men det är inget som märks på gung eller tempo. Det var i alla fall fullt på golvet när de spelade.
 
Tisdag blev onsdag och vi gick till hotellet. Det blev en tidig onsdag morgon eftersom Cattis och Monica skulle åka hem. SNYYYFT!!! Thomas och jag gick på stan, han gjorde en intervju och sen gick vi till hotellet och fixade oss inför den traditionella middagen hos Pelle och Susanna och deras kompisar.
 
Det blev en jättetrevlig kväll med god mat och trevligt sällskap.
 
 
 
 
 
och till slut gav vi oss iväg till Orrskogen, den sista kvällen för både mig och Thomas. Lasse Stefanz spelade på bana 2, det var massor med folk och alla var glada. Träffade Erica, Linus och resten av Drifters o deras familjer. Händer bara i Malung men är himla trevligt!
 
 
Gjorde till och med ett besök i öltältet, det första och sista för den här gången, innan kvällen avslutades med Ulf, Thomas och Niklas.
 
Vaknade utvilad på torsdag morgon och hann ner i restaurangen för att äta frukost med Thomas och säga hejdå. Sedan packade jag bilen och styrde hemåt. Det var 27 grader i Malung när jag åkte. Efter femton mil visade termometern 17 grader och när jag kom till Ljusdal var det 13... Jag anade vad som väntade.
 
 
Men solen sken och jag ångade på i ett bra tempo och plötsligt var jag i Skellefteå. Där spelade Callinaz och till dem hann jag dansa i nästan en och en halv timme.
 
 
Det är fint att dansa häruppe i norr. Vi är himla bra på foxtrot...
 
Det återstod 14 mil av resan, och plötsligt såg jag ljuset och där framme låg Luleå! 
 
 

Malung 2

Det delades förstås ut en massa priser på Guldklavengalan också. Även här utmärkte sig vårt fantastiska län Norrbotten! Jan-Åke Glavén, Expanders, blev nämligen Årets musiker och jag har nog aldrig varit med om ett känslosammare tacktal.
 
 
 Tårarna rann på Jan-Åke redan innan hann hunnit upp på scenen och när han slutligen sa att hans hustru Maria betytt mest för honom (typ nåt sånt) så var det nog fler än jag som fick något i ögat. Men fint var det.
 
 
Årets sångare - Hasse Carlsson. Mannen med den karakteristiska rösten som varit med och byggt upp dansbandsgenren. Något för alla nya band att tänka på. 
 
 
Åsa Karlström blev den ena av SKAP- stipendiaterna. 
 
 
Hennes förvåning och glädje gick inte att ta miste på och även här blev mina ögon en smula vattniga...
 
 
Christer Eriksson, Lasse Stefanz, blev den andra SKAP-stipendiaten. 
 
 
Också han var ytterst överraskad och rörd. Christer har skrivit oerhört många texter, inte alla under sitt eget namn, och är nog kanske lite av en doldis för många när det gäller textförfattandet. 
 
 
Titanix knep Årets album med Genom natten. Oväntat för många, men kanske mest för de själva. Glada blev de i alla fall!
 
 
Ännu en pristagare som fick tårarna att tränga sig på var Jenny Salén som blev Årets sångerska. "Jag sjunger ju inte lika vackert som de andra, utan låter mer som Brita Borg och Anita Lindblom." Hon blev så HIMLA glad och det var omöjligt att inte glädjas med henne!
 
 
Dreams fick Sveriges Radio-priset. Jättekul för dem.
 
 
Per Winberg och Hans Haraldsson, Atenzia Records, mottog juryns specialpris. Otroligt kul och bra för branschen att någon vågar satsa, och LYCKAS, med ett skivbolag med dansband som specialitet.
 
 
Elisa Lindström, Thomas Berglund och Henrik Sethson mottog priset för Årets låt. Tillsammans har de skrivit Be mig! Se mig! Ge mig! och vi lär nog se mer av det här samarbetet.
 
 
Kvällen sista guldklave delades ut till Årets dansband. Med mer än hälften av rösterna vann Lasse Stefanz! Mycket roligt för de ödmjuka killarna i bandet. Jag pratade med en av medlemmarna efteråt och han var så glad, så glad, men menade att både Streaplers och Elisa´s varit minst lika värdiga vinnare. Att det inte känts fel att "förlora" mot något av de banden.
 
Tyvärr satt det en samling mindre begåvade individer i publiken som BUADE när LS gick fram för att motta sitt pris. Att dessa människor inte har något som kan liknas vid hyfs och vett är inte svårt att räkna ut, och de har uppenbarligen heller inte förmågan att tänka hur det skulle kännas om det var DE som stod däruppe, eller kanske bara var god vän eller släkt med någon i bandet. Det är så jävla RUTTET att sätta sig och bua så man tror inte det är sant. Tur att den här ondskan och missunsamheten inte är så väldigt utbredd i den här i övrigt tämligen goda dansbandsvärlden.
 
Efter galan samlades alla pristagare för fotografering.
 
 
GRATTIS alla glada vinnare! Det var ni värda! Och om jag i något fall är av en annan åsikt så tänker jag inte ventilera den här...
 
När galan var slut blev vi som vanligt kvar i lokalen för lite firande. 
 
 
Jan-Åke och Andreas
 
 
Fru Tur-Åke (herregud, vad är det hon heter...?) och herr Tur-Åke själv. Ja, och så Andreas Weise till vänster förstås.
 
 
Okänd man, Mats Rådberg, Jocke Ekelund och Lasse Holm. Jag satt mittemot Mats och Lasse vid middagen. Det var trångt så ini bomben mellan borden och innan alla satt sig råkade jag stöta till bordsbenet. Både mitt och Lasses vattenglas liksom LADE sig ner mot honom och han fick allt vatten i knät. PIIIIINSAAAMT!!! Men han är ju en glad och trevlig prick som såg det positiva. "Tur att det bara var vatten och inte öl eller vin!". Tack och lov hann det torka innan han skulle upp på scen, men ändå... 
 
 
Satt en stund och surrade med Cattis o grabbarna, men det var bara jag och Anders (Streaplers) som fastnade på bild just då.
 
 
Vi ville ju ut och kolla golven (hahaha) så vi tog med oss en annan Anders och med honom provkörde vi alla banorna - Cattis, Monica och jag.
 
Så tog dansen slut och efter att vi släckt och låst hela Orrskogen (skoja!!) så gick vi till hotellet där vi utvärderade kvällen innan vi gick till sängs. Lina fotade mig i min klänning, för ni är flera som har sms:at och velat ha bild. Jag har ibland vräkt på och haft långklänning eller något annat elegant på galan, men dessa har blivit hängande oanvända efteråt. Det känns ju lite onödigt och nu har jag fått lite mer fyllning så jag lär nog aldrig mer komma i någon av dem. I år sydde jag således en bomullsklänning som jag kommer att kunna ha vid andra, mindre festliga tillfällen. På dans, till exempel!
 
 
Fram!
 
 
Bak!
 
 
På galgen! Den är sydd av ett jättefint och ganska dyrt bomullstyg, givetvis från Ohlssons.
 
Detta var allt om galan, men jag blev ju kvar i Malung några dagar, så det kommer en fortsättning imorgon eller senare idag.

Malung 1

Det här blir ett sjuuuuuukt lååååångt inlägg med typ hur mycket bilder som helst, bara så ni vet!
 
Ja, jag har ju varit i Malung eftersom det var dansbandsvecka där. Var ska sleven vara...? Jag åkte ner tidigt på lördag morgon efter att jag hämtat mitt ressällskap Bodil (Boel och Bodil on tour, hahahaha) och efter ca 12 timmar var vi framme. Då hade vi hunnit ha både kaffepaus och lunchrast. Mot slutet blev vi lite trötta och fnissade åt alla spirituella kommentarer som kom över våra läppar, så vi var på väldigt gott humör när vi anlände till Malung. Jag lämnade av Bodil hos C-G och åkte sedan vidare till hotellet, där jag checkade in. Av någon anledning fick jag ett dubbelrum fast jag bokat enkelt, men det gjorde ju inget. Jag använde ju ändå bara hälften av allting.
 
 
Sankt Olof är ett väldigt fint och fräscht hotell. Det finns t o m speglar och sänglampor på rummen och toaletten är ett under av lyx om man jämför med det andra hotellet i Malung.
 
 
Kolla in bilderna HÄR och jämför... När jag installerat mig gick jag ner i restaurangen och åt en räktoast medan jag väntade på att Thomas och Thomas skulle anlända, vilket de också gjorde till slut. De hade bara råkat svänga förbi Vansbro...
 
 
Framåt småtimmarna dök även Lina och hennes ressällskap upp. De hade hoppsat hamnat Leksand först. Ja, Dalarna är ett komplicerat landskap. Därför kör jag alltid efter gps:en. 
 
En annan fördel med Sankt Olof är att de serverar frukost/brunch fram till kl 12. Det innebär att man kan checka ut innan man går och äter (vilket jag fick göra fyra av fem morgnar eftersom jag bodde i fyra rum på fem nätter. Ändå ett avancemang eftersom jag bodde på fem olika ställen på lika många nätter i fjol...).
 
Det ägde rum en liten minicruising utanför hotellet.
 
 
Vi packade ihop oss och åkte upp till Orrskogen. Hamnade bakom en av de otaliga framgångsrika norrbottningarna som var på plats i Malung.
 
 
Här har vi två till - ljudteknikerna.
 
 
Kollade in bl a Arvingarnas soundcheck
 
 
men åkte sedan till hotellet för att göra oss fina inför kvällen. Innan vi gick tillbaka till Orrskogen och Guldklavengalan så firade vi Lina (som fyllde år) med jordgubbar och Leksandsknäcke.
 
 
Väl tillbaka i Orrskogen minglade vi lite. 
 
 
Linda träffar jag alldeles för sällan. Tycker att denna trevliga tjej skall vidga sina vyer och komma norrut en sväng. Jag är nämligen inte den enda bekantingen hon har härupp i Norrbotten. (Vet ni förresten hur många människor det finns som aldrig varit längre norrut än möjligtvis Östersund? Och då har de ändå bara kommit halvvägs...)
 
 
Carolina och Mikael från Callinaz poserar med kollegorna i Martinez - Sandra, Tommy, Danne och Linus.
 
 
Peo och Jan från Jannez
 
Och här kommer en underrubrik:
 
Artisterna
 
Detta var min åttonde Guldklavengala och bortsett från någon gala där i början har de alltid hållit hög klass, så även i år. Här kommer lite bilder på årets medverkande artister.
 
 
The Refreshments!
 
 
Mats Rådberg och Joakim Ekelund (Kindbergs) i en duett!
 
 
En av kvällens överraskningar (åtminstone för mig) var Andreas Weise. Vilken entertainer, vilken artist, vilken sångare!
 
 
Peter Larsson var Thomas sidekick och för det fick han betyget MVG. Han sjöng Det måste gå att dansa till och gjorde några härliga moves som rev ner stora applåder. Vet ni hur vansinnigt rolig karln är? 
 
 
Få får det att svänga som Kingen!
 
 
Glada och välsjungande Elisa! (Hon hade korta shorts under sin tingeling-klänning, ifall ni undrar...)
 
 
Christina Lindberg - på gång med ny skiva!
 
 
Lill-Babs hittade Brolle i publiken
 
 
och undrade varför dansbandssångerskor alltid måste vara unga och snygga medan gubbarna kan se ut hur som helst. Ja, det kan man ju fråga sig...
 
 
Jätteduktiga och ambitiösa Carolina Skaruup Olsson som gjort en raketkarriär med sitt band Callinaz!
 
 
Arvingarna är alltid Arvingarna. Så bra så det gör ont!
 
 
Maria Montazami tyckte allting skulle gå lite långsammare...
 
 
Mats Rådberg - still going strong!
 
  
 
  
 
Åsså Brolle då... Suck! Nästan lika fantastisk som Thomas.
 
  
 
  
 
  
 
Ida Sundelius sjunger vanligtvis i dansbandet Mingos. Hon framförde Det måste bara bli så (I guess you had to be there) med text av Ulf Georgsson på ett oerhört berörande och skickligt sätt. En riktig bubblare. Lyssna på låten HÄR. Underbar, om ni frågar mig.
 
 
Det mest fantastiska och känslosammaste numret på hela kvällen var Stefan Nyqvists hyllning till Flamingokvintetten i allmänhet och Hasse Carlsson i synnerhet. Jag saknar ord!
 
 
 
Sista numret var en storslagen uppvisning av Kingen, Brolle och Lasse Holm. Världsklass!
 
Jag ger mig för idag! Nu väntar Spionoperan på Kläppenteatern i Boden. Som jag sagt, det gäller att passa på medan man är ung! Imorgon skriver jag om pristagarna och allt runt omkring!

En stark resa

Med risk för att bli lynchad måste jag ändå få erkänna att den enormt tryckande högsommarvärmen som vi har "njutit" av den här veckan inte riktigt är min kopp te. Det är skönt med värme, men det behöver inte vara 28 grader i skuggan...
 
Igår gav vi oss iväg mot Täfteå strax efter lunch, Ulrika, Thomas, Thomas och jag. Jag hade Fridas merca, förstås, i vilken luftkonditioneringen består av en taklucka och rejäla friskluftintag. Sidorutorna är givetvis ett alternativ, men bara när man cruisar i stan.
 
Eftersom mercan också är en lowrider fick jag hålla en hyfsat moderat fart då sulorna gärna vill skrapa i skärmarna i gupp och kurvor. Den sträcka som jag normalt kör på en kafferast tog alltså lite längre tid och vi var tvungna att ta en sådan - kafferast, alltså - efter drygt halva vägen, i Ljusvattnet.
 
Jag hade packat en kylväska med ost och kex, och som av en slump ville det sig inte bättre än att själva dukningen fick ett finskt tema, vilket vår finske Thomas tyckte var trevligt. 
 
 
Duken är visserligen tillverkad i Sverige, men textilkonstnären Mirja Tissari var finska.


Kaffekopparna är Arabias Riikka, loppisfynd, och glasen är Ittala, formgivare Kaj Franck. Mina favoritglas. Finns i massor av färger och är så lagom stora.


Vi åt och åt medan långtradarna dånade förbi, endast några meter från bordet. Ja, ni ser ju på bilden. Det är E4:an som passerar där bakom.

När vi kom fram till Täfteå stod Kurt Sundin från SVT och väntade på Thomas och Thomas


som han intervjuade både med och utan bild. Kommer snart på hans sida HÄR, så håll ögonen öppna!

Ulrika och jag stod en bit ifrån och tittade på och konstaterade att MYGGEN vaknat till liv! HUVVA!! Tack och lov fick vi strax gå in i logen. Där monterades en roll-up
 
 
och småpratades lite med Signar (oj, så suddigt det blev...) samtidigt som Elisa´s soundcheckade.
 
 
Sedan åkte vi in till Umeå och fräschade till oss på hotell Aveny.
 
I Gällivare finns det ett hotell med en märklig, men kanske nödvändig, lösning. Duschkabinen är nämligen placerad i hallen. Bild på det finns i det HÄR blogginlägget, som f ö också beskriver mitt livs första fortkörning... Hursomhelst fick jag lite flashbacks när jag såg planlösningen i killarnas rum, som var identiska. Båda hade halva badrummet i hallen.
 
 
Men det var ju fräsch och fint och det fanns till och med hantlar i en ställning ovanför sängen, vilket särskilt Thomas D tyckte var himla bra för då slapp han ju gå ner i gymmet.
 
 
Håhå, jaja. Vilka påhitt! Vilka nymodigheter! Ska det vara nödvändigt? 
 
Numummade, ombytta och fräscha styrde vi färden tillbaka mot Täfteå, men stannade för middag på hotellet i Arnemark, där vi åt en alldeles fantastiskt god middag bestående av ryggbiff, klyftpotatis och en god sås. Kladdkaka och kaffe till efterrätt. Mums. Bäst vi satt där dök Taxi-Kjell upp i foajén och vi var naturligtvis tvungna att gå ut och beundra hans nya taxibil, en lång-Volvo.
 
 
 
Thomas Lundins förnamn hade fått en lite märklig stavning på affischerna....
 
 
Efter middagen inhandlades ett par flaskor Djungelolja och därefter var Thomas och Thomas redo för jobb och Ulrika och jag för dans. Det är så roligt i Täfteå, för man behöver verkligen inte stå i "damhögen" för att få dansa. Ulrika och jag vandrade omkring och var vi än befann oss, längst ner i danslokalen, i fiket eller utomhus så blev vi uppbjudna. Det spelade ingen roll. Jättekul var det! Och Elisa´s är ett alldeles otroligt kompetent dansband som bara blir bättre och bättre! Spelar jättebra dansant musik med glädje och engagemang!
 
Allting har en ände, så också denna kväll. Vi skjutsade Thomas och Thomas till hotellet i Umeå omkring kl 1 och påbörjade därefter den 27 mil långa resan hem. Det gick jättebra. Ulrika är ett himla trevligt sällskap och jag var inte trött alls. Vi tankade i Skellefteå och blev uttittade av alla ungdomar i liknande bilar som vår, som förmodligen undrade varför två (eller åtminstone en, Ulrika är ju ganska ung) äldre damer körde omkring i en fjortisbil.
 
Kring halv 5 i morse lade jag huvudet på kudden och med öronproppar lyckades jag sova ända till halv ett!
 
Idag har jag varit ner till Janne. Körde ner på fyra hjul och återvände på två. (Buuuhäääää....Snyft!) Hittade min gamla Crescent från 1984 fastvuxen i gräsmattan, men på bara en liten stund hade Skarin förvandlat den till ett fordon i toppskick! Hurra!
 
 
Medan han höll på och smorde växlar och bromsar och lagade punka kollade jag lite i garaget och förrådet och titta vad som hängde på en dörr! Det här, mina kära vänner, det här var ett RIKTIGT bra dansband när det begav sig!
 
 

Lördag och söndag

Cattis sov som en stock på lördag morgon. Jag hann sy färdigt klänningen jag skulle ha på kvällen. Hon vaknade inte förrän jag började röra mig lite oförsiktigt mellan mitt rum och toaletten. Men vi hann med frukosten!
 
Också Thomas var uppe med tuppen och hann precis förse sig innan personalen plockade bort frukosten och började fixa för lunchen. Nej, det är inte öl i glaset. Äpplejuice.
 
 
Lördagen är alltid en tämligen hektisk dag och den här utgjorde inget undantag. Först var vi på sportaffären och kollade in rean. Cattis hittade en jacka som hon skulle gå tillbaka och köpa sen, men jag tror faktiskt att hon missade det. Sen var det frågesport och underhållning. Självklart var vi sju stycken (sekten) som hade alla rätt, men jag valde att ändra svaret på en självklar fråga bara för att ge någon annan chansen. Cattis vann, och hennes seger är också min seger så vi var nöjda båda två. Åtminstone jag.
 
Sen träffade jag killen som skulle köpa bilen och affären gjordes upp. Det var med ganska lätta steg jag gick till Martin, Leif och Markku för att äntligen få den är irishen. Cattis och Thomas kom också dit och under ett par timmar spelade vi önskemusik och hade det allmänt trevligt. Dusch och fix av hår stod på tur innan det återigen var dags för mingel. 
 
Även den här kvällen bjöds det på mingelmusik med Hopkok som till största delen bestod av medlemmar ur suveräna Looking Back Band. 

 
Under middagen underhöll Erik Lihm och Ann-Cathrine Wiklander med en rad finstämda kärlekssånger. Tyvärr lyckades jag skaka till varenda bild...
 
 
Efter middagen var det Slabangs tur att visa vad de kan och det var inte lite. 
 
 
Gruppen består av Boris Karlsson, Per Sjöstedt och Åke Swahn. Den sistnämnde spelade i Max Fenders när det begav sig. Efter att Mats Långström slutat. Jag minns att han var målad och jättehipp och vansinnigt duktig på alla instrument. Det sades att man kunde sätta vilket instrument som helst i händerna på honom och han kunde hantera det på en gång. Jag minns också att Max Fenders vid den här tiden spelade Povel Ramels Lingonben i en högst dansbar version. Allt detta hände sig under tidigt 80-tal och Åke började senare med Jubilée.
 
 
Nå, hursomhelst så blev Cattis, Thomas och jag kvar i foajén utanför Hovdesalen, där vi ätit, och det bar sig inte  bättre än att vi gick raka vägen därifrån till våra rum omkring halv ett. Vi var riktigt trötta och Cattis och Thomas skulle dessutom upp tidigt. Bingolotto, ni vet.
 
Själv steg jag också upp rätt tidigt bara för att finna att serveringspersonalen hade försovit sig. När jag kom in i restaurangen sprang de i skytteltrafik mellan köket och buffébordet. Söndagsmorgnarna är alltid lite sorgliga. Särskilt tråkigt är det att säga hej åt Martin, Leif och Markku och så Cattis förstås, men å andra sidan går tiden himla snabbt och innan man vet ordet av är det dags för höstforum.
 
Min gamla bil stod parkerad en bit bort, då den nye ägaren inte vågat köra med den på släp eftersom det hade blivit överlast och Vemdalens population till hälften bestod av poliser den här helgen. Vi träffades så jag fick ta min mobilladdare och lite annat som jag glömt i konsolen mellan sätena. Lite sorgligt var det allt.
 
 
Carola skulle åka lite skidor med sin pojke så vi lämnade inte Vemdalen förrän kring 12-snåret och i vanlig ordning hade de poliskontroll en bit ifrån Skalet. Rutinerade Carola svängde in och stannade innan polisen ens vinkat åt henne, men allt gick bra och jag mindes den flygande besiktningen jag fick utstå i höstas...
 
I Sundsvall fick jag byta bil för att åka med en för mig vilt främmande kille de 55 milen till Luleå. Inte för att jag var orolig innan men tanken slog mig för en stund att TÄNK om vi inte skulle bonda och inte alls ha något att prata om. Det hade vi, kan jag säga, och bilresan gick förvånansvärt snabbt. Vi stannade i Örnsköldsvik och åt på en liten kinarestaurang som hade otroligt god mat.
 
Det var nog första gången i modern tid som jag passerat Höga kusten-bron på passagerarsidan i en bil.
 
 
Hittills har allt ordnat sig på bästa sätt. Jag blev skjutsad till Janne och av honom fick jag låna hans nya Toyota Avensis fyrhjulsdrivenåturboåalltmöjligtannat. Oerhört snällt.
 
Det är sista veckan på jobbet och nu återstår det bara en sak att säga:
 
 

Fredag

Cattis och jag gick ner till butiken och köpte färskt bröd. Jag hade varit förutseende nog och tagit med mig havssaltat Bregott, Philadelphiaost och skinka och när vi hämtat kaffe i restaurangen åt vi frukost vid skrivbordet i vårt rum. Under frukosten löste det sig också med min hemfärd på bästa sätt. Jag hade tidigare blivit lovad att få åka med Michael från Moliden ända till Örnsköldsvik. Planen var att ta hyrbil därifrån hem till Luleå eftersom jag hade lite för mycket grejer för att börja bängla med någon buss. Men det visade sig att jag kunde åka med Carola till Sundsvall och därifrån med en Boden-kille som inte bara var ensam i bilen utan dessutom ville skjutsa mig ända hem till Luleå. När detta var fixat och utrett gick vi ner till Saaben och började tömma den på grejer. Carola körde fram sin bil så vi kunde lasta över allt direkt.
 
Det var kuddar, cykelställ, kupévärmare och en massa annat. En klappbox full med bilvårdsprodukter och lite annat. När det var gjort tog jag lite kort på den, gick upp på hotellrummet och lade in en annons på Blocket.
 
 
Sen vet jag egentligen inte vart resten av dagen tog vägen. Thomas och Micke W kom in till oss på ett glas vin, jag öppnade en cider som jag smuttade på och fick hälla ut dagen efter. Så småningom gick de iväg och jag gick upp till Martin för en Minttu eller en irish, men jag var inte alls i form och gick hem utan något av det. 
 
Någon stund senare började i alla fall folk ringa på annonsen och när jag efter några samtal hade en köpare kändes allt mycket bättre. Vi fixade oss och gick ner till minglet före middagen. Där spelade Hopkok som för kvällen bestod av Leif Hermansson, Lars Hester och Lars Kristerz, med ett gästspel av Anders Inberg, Framed.  
 
 
 
 
Det var väldigt bra och roligt! Ja, så blev det middag och när vi svalt den sista tuggan kom underhållningen i form av Kingen som berättade om när rocken kom till Sveg.
 
 
 
Det var förstås också himla bra! Efter det gick vi ner på dansen. I fredags spelade Framed, Larz Kristerz och Looking Back Band.
 
 
Alla tre banden spelade verkligen kanonbra! Framed blir bättre och bättre för varje gång  jag hör dem och i sann Streaplers-anda kör de 100 % live. När de gjorde sitt sista set och jag och Cattis stod och försökte göra oss osynliga bakom ryggen på en vakt (det var en läskig karl som förföljde oss och stod och blängde på oss på en meters håll...) så stannade ett dansande par upp, tog mig i armen och sa "De här är BÄST!" Kul, tyckte både jag och Cattis.
 
Larz Kristerz, LS kronprinsar, gjorde också bra ifrån sig. Det är mer än ett år sedan jag hörde dem, men de har så mycket roliga och medryckande låtar som man helt enkelt måste dansa till.
 
 
 
Looking Back Band har jag aldrig hört förut, så de blev kvällens överraskning. Så jäkla kul med dessa rutinerade musiker som på ett skickligt och självsäkert sätt levererade den ena gamla godingen efter den andra. Medlemsantal som ett dansband på 70-talet och då lät det därefter också. Roligt och fantastiskt bra!
 
 
 
När jag tänker efter spelade faktiskt kvällens alla tre band live.
 
Danssalongen är alltid lite olika möblerad från år till år. I fredags lyckades vi lägga rabarber på ett bord och det var skönt att slippa stå upp hela kvällen. Ståborden har en tendens att vara lite för låga för att de ska vara bekväma att stå vid en längre stund. Tyvärr var det många som ville sitta och vi fick vakta våra platser som hökar. Thomas löste det dock på ett smidigt sätt.
 
 
Inte för att nån brydde sig... Det blev allt Cattis och jag som likt hökar fick vaka över våra kollegors stolar.
 
 
Det blev inte lika sent som kvällen innan. Vi hoppade över pytt i pannan. Istället stämde jag träff med min bilköpare. Han var rädd att jag inte skulle tro att han var seriös så jag gick till entrén där han sa att han skulle befinna sig. Där var dock fullt av fulla ynglingar med tom blick och öppen mun. Thomas sa att han aldrig i livet skulle sälja sin bil till "nån av de där" men plötsligt lösgjorde sig en rödkindad proper ung man ur den vinglande massan och denne unge man visade sig vara den som i framtiden ska se till att Saaben mår bra och ge den den omsorg den behöver för att må bra. 
 
Det är nog bäst jag går och lägger mig nu.
 
 
 

Det började som en skakning på nedre däck

eller kanske snarare som ett våldsamt motstånd i gaspedalen. När jag passerat korsningen i Rätan var det knappt att den orkade uppför de första kilometernas stigning. Jag tänkte att det berodde på den knöliga vägen och fram nästa korsning gick det ändå hyfsat. Sen blev det ännu tyngre. Thomas vände på huvudet och observerade ett gigantiskt rökmoln bakom bilen, något som jag själv blev varse om när jag tittade i backspegeln. Ingen körde om utan bilarna bakom saktade istället ner. 
 
Själv ringde jag förstås min förste fordonssupport som tveklöst gav diagnosen RASAD TURBO med den skoningslösa åtgärdsplanen LÄMNA BILEN. 
- Töm den, lägg ut den på Blocket, ge bort den eller vad som helst, men inbilla dig inte för en sekund att du ska få hem den.
Därpå presenterade han en kalkyl som argument för detta handlande. Min sekreterare Thomas agerade snabbt. Fick tag i hjältarna Leif Wibron, Gävleparken och Martin Jonsson, saligen insomnade (nedbrunna) Norrskedikaparken, som snabbt var på plats med flera liter olja. Denna olja fick oljelampan att slockna och hålla sig släckt någon kilometer innan den återigen började lysa. 
 
 
Den här bilden är tagen från Leifs bil. Någonstans där inne finns min bil.
 
Nu fann jag för gott låta mig bogseras fram till hotellet. Leif o Martin åkte och fixade en lina (en bogserlina är inget självklart tillbehör i vare sig en Saab eller en Volvo) och så bar det iväg de tre sista kilometerna.
 
 
Det här har dessvärre varit en tämligen frekvent förekommande vy från Saaben under det senast året... Det är bara fordonet framför som stått för variationen.
 
När vi kommit fram till parkeringen och knutit lös bilen så hade vi förstås kunnat putta in den på platsen, men eftersom det bara rörde sig om typ två meter så körde jag in den.
 

Host host...
 
Ja, hela eftermiddagen blev som förryckt av detta. Det blev inget irländskt kaffe hos pojkarna, utan istället ett snabbt ombyte och ett glas vin innan vi först gick och kollade när Cattis band Statuz soundcheckade och därefter gick till Hildings för den traditionella torsdagsmiddagen. Min ambition var att försöka dränka sorgerna, men det gick som vanligt dåligt då jag har lite svårt att få i mig några mängder alkohol. 
 
 
Thomas och Cattis hade kanske inga sorger just för stunden, utan försökte av ren sympati hjälpa mig i dränkandet.Det är svårt att vara riktigt deppig när man har så mycket gulliga människor omkring sig. Inom loppet av en timme hade jag hur många sätt som helst att ta mig hem på!
 
Kvällen fortsatte förstås inne på dansen där Statuz, Dreams och Jannez stod för musiken. Mer om det en annan dag.

Fest!

Det roligaste med att vara på Thomas och Annas fester är att de är så otroligt välordnade. De är alltid fulla av överraskningar och fantastisk underhållning. Vanligtvis är det Thomas som har en mer framträdande roll medan Anna verkar lite i bakgrunden (utom när vi får njuta av hennes underbara sång) men eftersom det var Thomas som var föremål för firandet var det Anna som stod för fiolerna i lördags och det gjorde hon förstås med den äran. Finns det något som hon INTE kan, den tjejen?

En av de annorlunda grejerna var att det vid varje bord fanns en extra plats. Vid den platsen skulle Thomas sitta 20 minuter åt gången innan han bytte till ett annat bord. Det var lyckohjulet som avgjorde vilket bord som stod på tur.


Anna hade gjort två helt otroligt proffsiga bildspel som visades under kvällen och de rev ner massor av skratt och applåder. (Vi tittade på dem två gånger dagen efter också. Jääävulskt kul!) Sen hade massor av vänner, som inte kunde komma på festen, skickat videohälsningar.

Det bjöds på underhållning av Anna-Lena och hennes Sigge,


Annas och Thomas vänner,


och Thomas visade att han även kan sjunga (nåja) musikal när han och Anna, med visst stöd, sjöng en duett ur Fantomen på operan. Sjukt roligt!


Även Diana, Susanna och jag - Thomas stödmammor - sjöng en liten trudelutt. En text som vi skrivit själv, naturligtvis till tonerna av en LS-låt.
 
 
Självklart dansade vi! Vad hade det annars varit för fest? På scen stod Lasse Stefanz Tribute, som de fick heta den här kvällen, Robban Furlong, Daniel Uhlas och Josef Appelqvist. Även Jens U Nilsson bidrog med sitt gitarrspel. Och ja, de spelade faktiskt en Lasse Stefanz-låt.
 
 
När bandet tackat för sig blev det midnattsdisco med Roger Qvarnström från Radio Norrbotten.
 
Bland gästerna syntes Per-Erik och Birgitta Sjöström från Sundsvall. De brukar jag vanligtvis träffa i Vemdalen men nu var de här!
 
 
 
Även Per var på plats (förstås) och han och Thomas tog sig en svängom, till allas vår stora glädje. 
 
 
Glada gossar!
 
 
Anna var, som sagt, toastmaster (eller toast madame, som Magdalena Ribbing säger att det heter i femininum) och till sin hjälp hade hon Tore från Luleå, här iklädd en klädsam ballonghatt.
 
 
Sen finns det inte så mycket mer att säga! Det var en underbart rolig kväll och nästan alla stannade kvar in på småtimmarna och inte förrän klockan 4 lade jag huvudet på kudden.
 

Lasse Stefanz på Western Farm

Jag minns inte riktigt när Thomas berättade om sina planer att ha Lasse Stefanz på Western Farm i Boden, men jag minns att jag tänkte att det skulle bli en lång väntan men nu är det över! Och vad säger man? Kvällen var naturligtvis värd all väntan. God mat, trevligt sällskap, kanonbra musik och en helt otrolig stämning. Jag hade tyvärr inte kameran med mig utan fotade med min iphone. Blev inte så många bilder.
 

Thomas pratade lite med Olle innan det var dags.
 
 
1986 vann Thomas en handduk i ett lokalradioprogram, lett av Roger Qvarnström. Roger och Thomas blev sedermera kollegor. Det är Roger till höger.
 
 
Det blev ett sällan skådat drag på Western Farm vilket också syntes på ljusen.
 
Farmen var full av människor i alla, och då menar jag verkligen ALLA åldrar. Jag drack Loka så att jag skulle ta mig hem utan besvär och visst kan jag väl tycka att det var lite småjobbigt att vistas i den lite röriga och stökiga miljön, men samtidigt är det ju kul med omväxling. Det var ju en FESTKVÄLL!
 
Och när Lasse Stefanz som sista dans spelade Rap Das Armas var det fullt av dansande, hoppande, sjungande människor framme vid scenen och alla var GLADA! Då är väl ändå allt som det skall vara?

Första advent

Nu är vi riktigt inne i slutmånaden och snart har ännu ett år gått. Även detta i hisnande fart. Jag har ännu inte tänt det första ljuset, men väl plockat fram en bunt julskivor. Nu skall här spelas till det blöder ur öronen.
 
 
I helgen har Thomas varit upp. Förutom att hälsa på sina norrbottensvänner var huvudsyftet med resan en överraskningsfest för vännen Tore som fyllt jämt. Vi som skulle fira Tore träffades först på relaxen på Bodensia där vi inväntade ett intet ont anande födelsedagsbarn som sedan några veckor tillbaka levt i villfarelsen att det skulle göras ett 15 minuter långt inslag i tv-programmet Gokväll om honom och hans skådespelardrömmar. Tore är en flitigt förekommande statist i många filmer som producerats i Norrbotten, bl a Hypnotisören och tv-deckaren Höök (tror jag den hette...).
 
Hursomhelst så blev han ju fetblåst. Inte väntade något filmteam på honom, det var ju bara vi som stod där när han till slut dök upp.
 
Utsikt från relaxen, 11 våningar upp

Ja, sen pratade vi, åt lite tilltugg, drack, lyssnade på ett radioprogram och badade bastu. Fred och Eva hade hyrt ett rum så jag följde med dem ner och gjorde mig iordning för kvällen. Strax för 19 åkte vi ut till Western Farm. Där bjöds det på julbord och en julshow av riktigt hög klass!
 
Här kommer lite blandade bilder från den. Vi satt riktigt bra till!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Varje gång jag är på Farmen, och det har blivit några gånger vid det här laget, slås jag av vilket fantastiskt ställe det är. Och att det faktiskt ligger i Boden! Precis som i fjol så gick mr Wester Farm himself, Jonas Lundström, upp på scenen och sjöng Adams julsång inför en stående publik som sjöng med.
 
 
Tore, längst ner till vänster, gav som vanligt ALLT!
 
Chrystal Palace, där showen ägde rum, är väldigt stort och för att alla ska se det som sker på scenen finns det två storbildsskärmar på var sida av denna. På dessa syntes denna fina bild hela kvällen, utom under showen.
 
 
Det blev en riktigt, riktigt rolig kväll som också innehöll lite dans när maten och showen var slut. Sen blev jag hämtad av Frida, som tyckte det var paying back-time. Det har förstås hänt att jag hämtat henne också, både i Piteå och Luleå...
 
Jag är i alla fall glad att jag fick komma till Farmen även i år. Förra året var jag två gånger. Ena gången med Thomas och Anna och en vecka senare med jobbet. Roligt båda gångerna. I år får vi dock ingen julfest med någon luddig motivering att det inte är läge med tanke på personalen i Malmö och Boden, som nu måste gå vidare i livet. Istället har man satsat pengarna på intern marknadsföring i form av ett automatiserat telefonsamtal från vår VD, i vilket han berättar hur vansinnigt bra det går för företaget och att vi, som ett bevis på ledningens uppskattning, kommer att få ett diplom i nästa nummer av personaltidningen. Vi har också fått en fantastisk gåva i form av små gubbar på rad. Utsänd i ett gigantiskt vitt kuvert.
 
 
Ja, det är helt underbart hur det kan bli när konsulter/marknadsförare får tänka till och dessutom lyckas övertyga en företagsledning att detta är två riktigt bra idéer. Jag ser verkligen fram emot diplomet, för jag har nog inte fått något sådant sedan jag gick i simskola vid åtta års ålder. Funderar på om jag ska köpa en röd eller svart ram till det. De fina gubbarna skall jag nog hitta någon hedersplats till. 
 
Nu får vi hoppas att årets julklapp blir en uppföljning på fjolårets navelskådningskokbok, gärna med ett recept på hur man brer en smörgås med skinka. Förra årets recept på ostsmörgås känns lite uttjatat nu och lite förnyelse vore inte fel.
 
Nä, jag är varken bitter eller sarkastisk...
 
 
 
 

Här är polisen som mitt i gatan står

Vaknade på lördag morgon redan vid 6 av en blixtrande huvudvärk. Och nej, den berodde förmodligen inte på för stort alkoholintag. Jag tog två Alvedon och lyckades så småningom somna om ett par timmar till. Cattis, den underbara människan, gick på Ica och handlade frukost och så hämtade hon kaffe i restaurangen, så det blev en bra start på dagen, den viktigaste av alla. Tipsrundedagen. Den prestigefyllda. 
 
Vi är en liten kärntrupp som alltid går tillsammans. Det är Martin, Markku, Leif, Bjarne, Cattis och jag. Hjärntrusten kan man också kalla oss. Det är ganska jobbigt att gå så man måste ha några vätskekontroller och det som de första åren serverades i en liten plunta bärs nu runt i en enliters flaska. Lakritsshots i kolossalformat.
 
 
Men det brukar gå bra.
 

De två sista frågorna fick vi uppe i Hovdesalen, där vi också lyssnade på två band, Frontline från Bålsta och Janne Martins någonannanstansifrån.

Så dök den här trion upp. Patriks Combo skulle spela både på After Ski och till middagen, något som jag verkligen såg fram emot. De var ju på Thomas och Annas bröllop och de är verkligen jättebra.

 
Tidspressen innebar att det inte blev någon After Ski för oss. Istället tog vi det lugnt hos oss, Cattis, Carola och jag.
 
 
Det är alltid under lördagens middag som ens framtid avgörs, d v s tipsrunderesultaten redovisas. Tyvärr hade jag ett fel så jag knep inte förstapriset, men eftersom jag skrivit en så suverän vers så vann jag ändå en termos och ett bananfodral. Ja, och äran förstås.
 
Det var ju kul ändå även om jag tävlar för att vinna och inte för att det på något sätt skulle vara roligt att bara delta. Vi satt med de obehärskat spralliga killarna i Date - Jan, Björn och Peter.
 

Patriks Combo underhöll, till allas glädje


och allra sist, innan det var dags att gå ner på dansen, underhöll även Cattis och jag. Wibron hade skrivit en Vemdalsforumtext till Sommar i Sverige och den framförde vi, utan att repetera innan, kompade av Per-Håkans. Jubel och glädje. Alla tyckte vi var helt fantastiska. Utom en kanske. Det ligger en film på detta stora på min timeline på fejjan, för den som vill höra. Tyvärr ville Cattis sjunga i C medan F hade varit en mer bekväm tonart för mig, men jag är ju flexibel...
 
Lördagen blev därefter en lugn historia eftersom de flesta skulle upp och köra på söndag. Kvällens tre band var Fernandoz
 
 
Date
 
 
 
 
 
och Per-Håkans, "gamla Sannex". Ett kärt återhörande ska jag säga. För farao så bra!
 
 
Allting har en ände och den kommer alltid rätt snart när man har riktigt jäkla kul, men eftersom jag skulle upp och köra så var det bara att gå och lägga sig i rimlig tid. Cattis åkte iväg med Date så när jag vaknade på söndag morgon var lägenheten tom. Jag skulle ha med mig Rogher, arrangör i Skelleftehamn, och klockan var inte mer än tjugo över nio när vi åkte iväg i regnet. 
 
 
Redan efter ett par kilometer stoppades vi av polisen som i vanlig ordning hade kontroll efter vägen. Men den här gången blev det inte bara att blåsa, visa körkortet och vara glad. Nej, den här polisen hade en kumpan och tillsammans gick de runt bilen, tittade, skakade på sina huvuden och till slut kom han fram till mig och berättade vilka anmärkningar jag haft på senaste besiktningen och att de felen fortfarande fanns kvar och att det "åligger ägaren att åtgärda felen" och blablablabla. Så fick jag köra fram en bit och ställa mig framför en polisbuss medan han skulle "skriva lite". 
 
"En böteslappsjävel" tänkte jag, medan jag våndades och såg tusenlapparna flyga iväg. Rogher och jag satt och ondgjorde oss över deras småaktighet när han så småningom kom tillbaka med ett A4-ark som han lämnade över och sa att jag egentligen skulle fått böter men att jag istället skulle se till att felen fixades och sedan åka till Bilprovningen och visa upp den senast den 11/12. Jag drog en lättnadens suck,  tackade den snälle polisen för hans storsinthet och skyndade mig snabbt därifrån innan han hann ångra sig.
 
"Det där var bara för att du är tjej" sa Rogher. "Jag hade garanterat fått böta" Och när jag berättade det för min chef (som också heter Rhoger, fast med h:et på ett annat ställe) sa han ungefär samma sak. Och det kanske stämmer, vad vet jag?
 
Det blev en tung resa hem, i regn, rusk och mörker, och jag vad glad för sällskapet som jag skjutsade hem till Skelleftehamn. De sista 14 milen gick bra och nu är vi redan en vecka närmare nästa forum, som äger rum i april. Hurra!
 

Det är stunder som gör livet värt att leva

Efterfestens minimalistiska format innebar att vi lyckades pallra oss upp till frukosten som bara serverades till kl 10, vilket enligt mitt förmenande är åtminstone ett två timmar för tidigt avslut. Sen var vi så pigga och raska att vi enades om att gå en promenad. Den blev väldigt kort, kan jag säga, och det berodde på att det var snorhalt ute. Cattis hade förstås tagit med sig broddar från Alingsås men dessa hade hon av någon anledning lämnat i lägenheten.
 
Vi var förstås tvungna att besöka några av Skalets butiker och i den ena hittad Cattis  en riktig Cattis-mössa. Men den fick ändå stanna kvar i affären.
 

Sen gick vi förbi danshallen där Arvingarna höll på att rigga inför eftermiddagens After Ski.
 


Vi gick och handlade lite innan vi tyckte att det var dags för lunch. Det blev Carbonara på Hildings och där fick Bjarne tillfälle att visa upp sina glammiga lila läsglasögon med bling-bling på sidorna. Mycket tjusigt. Undrar vad frun tyckte om att han snott dem... 
 

Det gäller att hålla koll på logistiken och eftersom vi ville se Arvingarna kl 16 och middagsminglet började 18 så fixade vi oss inför kvällen före 16 då det tar en sån oäääändligt lång tid för mig att bli klar. Sen blev det After Ski och det är alltid kul att se alla otroliga kostymer. 
 
 
Jag väntade ivrigt på Sven Ingvars-medleyt, i vilket Kim briljerar med Status Quo-intron lite här och där och ett ruskigt häftigt slut, men precis när han klev upp och lyfte gitarren mot taket vaggade hela familjen Barbapapa fram till mitt och Cattis ståbord. Inte nog med att de skymde sikten, de skulle börja hälsa också! Och jag är alldeles för väluppfostrad för att vara otrevlig och nonchig, så jag hälsade förstås om än smått okoncentrerat...
 
Fredagkvällens band var Martinez, Arvingarna och Callinaz. 
 
 
Martinez vikarierande sångerska Sandra Estberg har blivit permanent och hon är så jäkla bra. Vilket lyft! Först var jag rädd att Arvingarna skulle ta över hela kvällen, men det gjorde de inte. Visst var det mer tryck när de spelade men varken Martinez eller Callinaz behövde skämmas för de var bara så rätt de också. Det brukar märkas på dansgolvet om något band inte är så populärt, men vi kunde konstatera att det var mycket folk oavsett band. 
 
 
Callinaz hörde jag första gången förra sommaren i Härnösand där de deltog i en dansbandstävling. De vann inte men redan då såg jag målmedvetenheten och förståelsen för vad som är bra dansmusik i det här unga bandet (medelåldern är 22 år). De spelade sista setet efter Arvingarna och vi blev lite rädda att de liksom skulle försvinna, men då tog de till det tunga artilleriet och det blev ett jäkla bra tryck även den sista halvtimmen.
 
 
Och Arvingarna är alltid - ja, Arvingarna. Veteraner trots sina späda år. De förblir unga pojkar fast alla är i fyrtioårsåldern nu. Konstigt.
 
 
 
 
 
 
Stod mest och hängde i ett hörn, men det är klart att jag blev uppbjuden ibland också. Konstaterade att det går alldeles utmärkt att dansa i Dr Martens. Bra glid fast kanske en smula klumpiga. Jag hittade en knapp på väggen som senare, när Leif Wibron lutade sig mot den, visade sig vara den enda knappen man behövde trycka på för att hela stora danshallen skulle bada i ett härligt vitt lysrörsljus...
 

So long, it was so long ago

Tidigt, tidigt på torsdag morgon gav jag mig iväg till Vemdalen. Jag siktade in mig på att komma iväg kl 6, men innan jag packat bilen hann klockan bli nästan halv 7, fast det hade jag räknat med. Det var ett fantastiskt körväder, solen sken och vägen var torr och fin. Solglasögonsväder. Synd bara att jag inte hade med mig några.
 

Undrar hur många gånger jag kört över den här bron under de senaste sex åren?


Det vackra vädret och mina snabba stopp (tankade och åt en Statoil-korv med räksallad och starksenap i Torsboda, strax norr om Sundsvall) gjorde att jag var framme rekordtidigt i Vemdalen, kl 15:20, trots att jag höll hastighetsbegränsningarna rätt hyfsat. Jag hann precis in och hämta nyckeln i receptionen när Cattis kom med Streaplarna. Vi bar upp vår packning och skyndade oss sedan snabbt till Markku, Wibron och Martin. Där väntade både lakritsshots och irish, förutom min medhavda Minttu.  


Martin demonstrerade sin gloria. Han är den ende av oss alla som har en sån.


Sedan blev det torsdagsmiddag på Hildings tvärs över gatan innan vi gick över till dansen. Där delade Streaplers scen med Expanders och King Edwards.

Kul att träffa den alltid lika glade Jan-Åke, som också gav mig ett exemplar av deras nya skiva. Även om den musik de spelar inte riktigt är min kopp te på dansgolvet, så har jag stor behållning av den i andra sammanhang. Den tål att lyssna på!
 
King Edward har avancerat en hel del på bara några år och de är ett mycket kompetent dansband. De spelar jättebra dansmusik och har en väldig glädje både på och utanför scenen.
 
(Leif Wibron, Gävleparken, buggar nere till vänster)
 
Men inget band kan mäta sig med Streaplers. Sorry alla. Deras underbara gung har inget annat band. Farao, så bäst de är!
 
 
 
Vemdalen är som en samlingsplats där man träffar folk man nästan aldrig annars ser, men döm om min förvåning när plötsligt Susanne från Blentarp dök upp! Och lika glad som alltid!
 
 
I minglet syntes också den gamle Flamingon och tillika Streaplaren med fru Radio Berg, Gun-Kristin.
 
 
Christer, Nöjen i Norr och Åke, King Edwards
 
 
Håkan och Kenny, Streaplers
 
 
Anders och Henrik, Streaplers (naturligtvis)
 
 
Marcus (f d Bhonus), Eva, Brunnsparken, Cattis, the one and only cohabitant samt Streaplers-Håkan
 
 
Och bland allt folk syntes även jag själv, här med Anders.
 
 
Framåt småtimmarna, när banden spelat klart, tänkte vi oss en traditionell efterfest, i värsta fall inne hos oss. Men Cattis styrde listigt över gästerna till lägenheten bredvid...
 
Nick Borgen hade mycket att berätta och King Edwards-Mats lyssnade uppmärksamt.
 
 
Både jag och Cattis har ju fyllt 27 så vi orkade inte vara med så himla länge utan avvek in till vår egen lägenhet. Cattis smarta drag innebar, förutom att vi inte behövde köra ut folk, också en avsevärd mindre mängd glas att diska. Men det var roligt så länge det varade. 

Dagarna i Malung

Så blev det måndag och jag vaknade av att två damer från Göteborg stod i min hall och kacklade. Det lät åtminstone så. Jag upptäckte nämligen att en vanligt enkel trädörr i hallen var det enda som skilde mitt rum från grannens och det är klart att det inte är mycket till isolering i en sådan. Jag pallrade mig upp, täppt i näsan och med svår huvudvärk, förmodligen orsakad av möglet i rummet. Kände mig tvungen att duscha och förbannade det faktum att jag inte hade med mig ett par flipflop eller liknande att ha på fötterna i det minst sagt deklinerade badrummet.
 
Efter frukosten gjorde jag mitt första bloggförsök, men så ringde Cattis och Monica och tillsammans med dem gick jag och käkade lunch på en thairestaurang. Sedan gick vi tillbaka och packade ihop mina grejor och så flyttade jag ifrån detta Malungs eget Fawlty Towers.
 
På kvällen spelade Streaplers och Flamingokvintetten på bana 1. Traditionen bjuder att vi träffas på hotellet och äter middag tillsammans innan vi så småningom drar oss upp mot Orrskogen och denna måndag utgjorde inget undantag. Men först gick Lina och jag in till Cattis och Monica där vi förfestade under tio minuter eller så.
 
Den här kvällen hade jag min rödprickiga klänning. Den blev riktigt bra och jag kände mig jättefin i den!
 
 
Ja, sen blev det inga fler bilder från den här kvällen. Efter den långa, goda och trevliga middagen gick vi upp till Orrskogen och skingrades därefter som frisläppta höns. Ett par gånger under kvällen träffades vi dock i Thomas loge och gjorde en snabb utvärdering. Cattis och Monica lyste med sin frånvaro, men dök lyckligtvis upp till slut. Eller som Monica glatt utbrast:
- Bättre sent än aldrig!
 
På tisdagen började allvaret i samband med att Får jag lovs tält sattes upp i Grönlandsparken och ytterligare tre medarbetare anlände. På plats fann ju redan tidigare, förutom jag själv, även Diana och Lina. Också denna dag laddade vi upp med lite thaimat innan det var dags att börja jobba. Vi hade ett förmånligt prenumerationserbjudande och en tävling där man kunde vinna cd-skivor. Dessutom kom Elisas till tältet och signerade skivor efter sitt uppträdande i parken.
 
 
När vi hade packat ihop för dagen hade jag några timmar för mig själv. Thomas hade åkt till Gävle och Lina skulle jobba så jag vilade och gjorde ännu ett försök att blogga. Klockan hann bli lite över nio innan Lina och jag träffades i restaurangen för en bit mat och där blev vi sittande. Inte förrän halv tolv promenerade vi upp mot parken. Det var kallt och regnigt och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag tagit med mig en lite varmare jacka och inte bara småkoftor...
 
Foto: Lina Haskel
 
Kvällen avslutades i ölstugan, i vilken jag f ö inte tillbringade så mycket tid som jag brukar. Det blev som bara inte! Också denna kväll blev jättetrevlig och jag t o m dansade eftersom Lasse från Hedemora bjöd upp. Så det blev ett par varv till tonerna av Matz Bladhs.
 
Även under onsdagen hade vi en mängd besökare i vårt tält. Vi kunde konstatera att en betydande mängd av dessa redan var prenumeranter och massor av dessa berättade att de haft tidningen ända från allra första början och dessutom sparat vartenda nummer. Jätteroligt!
 
När Titanix framträtt på stora scenen kom de till oss och signerade sin nya skiva.
 
 
Av den händelse att ni inte redan vet det, så kan jag informera om att Titanix är ett alldeles fantastiskt roligt band att dansa till. Gillar man den "mogna" dansmusikens gung så gillar man också Titanix trots att de spelar lite rivigare musik. De lyckas nämligen spela så oerhört dansvänligt och gör liksom inte avkall på dansbarheten på något sätt.
 
Jag sprang iväg en sväng och kikade på Thomas som satt utanför bokhandeln och signerade boken om Lasse Stefans - Gammal kärlek rostar aldrig - med bilder av Lina Haskel. Har ni inte redan köpt den så gör det!
 
 
Bland dansbandsveckans traditioner hör också middag hos Pelle och Suss utanför deras husbil på en industritomt nära Orrskogen. Det var tack och lov uppehåll och någorlunda varmt och förutom det trevliga sällskapet blev vi bjudna på underbart god mat och dryck samt dansuppvisning.
 
Foto: Per Sjöbring
 
På begäran spelades Lasse Stefanz (vilka f ö spelade på bana 2 den här kvällen)
 
När det så småningom blev dags att dra sig mot Orrskogen fick både jag och Thomas skjuts på värdfolkets cyklar. Väl framme klämde vi oss först in på bana 2 och dansade ett par danser till magiska Lasse Stefanz och sedan tog vi faktiskt en svängom till Scotts på bana 3.
 
 
Så återstod bara torsdagen. Det regnade stundtals en hel del vilket resulterade i ett färre antal besökare i tältet.
 
 
Vi hade lottdragning på stora scenen halv tre och därefter packade vi ihop. Detta medförde att jag hann se Drifters innan jag åkte.
 
 
Faktiskt en av veckans höjdpunkter. Åh, vad jag skrattade! Jag hann också säga hej åt guldklimpen Jamie, men sedan gav jag mig iväg. Tankade och åt en korv på Statoil i Mora, men till skillnad från i fjol, då jag körde nonstop därifrån, var jag tvungen att stanna på en rastplats mellan Hudiksvall och Sundsvall för att sova. Jag var så sjukt trött, då sömnen mellan onsdag och torsdag inte blivit den bästa. Framåt morgonen låg jag bara i en dvala och tänkte på allt jag skulle packa, hur jag skulle få med det i bilen, vad och var jag skulle äta frukost och andra meningslösa funderingar...
 
Så jag bäddade ner mig i baksätet och sov lite drygt fem timmar innan jag fortsatte färden mot norr. Då var klockan mitt i natten, närmare bestämt tre. Nästan ingen trafik och väldigt vackert.
 
 
Strax efter åtta på morgonen närmade jag mig Jävre och plötsligt försvann Streaplers i bilstereon. Jag insåg att jag varit så nära att somna som jag någonsin varit under de 34 år jag haft körkort. Trots att jag ändå befann mig tämligen nära Luleå så svängde jag in på rastplatsen i Jävre och sov en timme till, lätt skakad faktiskt.
 
När jag kom hem bar jag upp all packning och fortsatte sedan att sova till halv fem på eftermiddagen. Jag kände mig febrig, hade ont i halsen, hungrig och var onekligen på ett ruskigt dåligt humör. Det blev således varken Brolle i Bursiljum (kändes inte så frestande att köra de 16-17 milen enkel väg) eller Flamingokvintetten i Boden.
 
Nu sitter jag här med nymålade naglar och är ändå riktigt taggad inför kvällens begivenhet, nämligen Lasse Stefanz på Björknäsparken i Boden! Det finns sämre sätt att avrunda semestern på.

Guldklavegalan 2012

Jo, jag är hemma igen. Släpade med mig datorn till Malung i hopp om att kunna uppdatera bloggen dagligen men det sket sig förstås. Inte i huvudsak på grund av tidsbrist, utan för att blogg.se inte funkar så himla bra sedan de gjorde om den. Ingenting som ni läsare ser, men det har skett förändringar för användarna.
 
Inlägget om Guldklavengalan har jag skrivit och försökt publicera tre gånger utan att lyckas så jag försöker väl på nytt igen. Det blir mest bilder, men jag hoppas det framgår hur ruskigt bra den var och hur j-vulskt kul vi hade!
 
Jag anlände till Malung redan på lördag kväll och kort därefter kom också Anna och Thomas och en del andra. Söndagen ägnade vi åt att promenera lite i centrum.
 
Bokhandeln skyltade tjusigt
 
och i Malung tycks man leva på stor fot.
 
Vi åkte vidare till Orrskogen där soundcheck ägde rum. Här är det Guldklavenominerade Andreas Ohlsson från Sannex som repar.
 
Jag passade på att kolla var jag skulle sitta på kvällen
 
Därefter var det bara att ge sig tillbaka till hotellet och göra sig iordning till kvällen. Minglet hade precis börjat när vi anlände.
 
Li och Thomas höll koll på schemat
 
medan Linda ansvarade för tiden. (I bakgrunden Thomas G:son och Olle Jönsson)
 
Fler mingelbilder ser du på Annas blogg HÄR!
 
Så småningom gick vi in och satte oss och galan kunde börja.
 
Skickliga Starboys gjorde ett par bejublade framträdanden. Otroligt roliga!
 
 
Thomas med sin sidekick Tony Irving
 
Erica Sjöström såg till att inte stämningen sjönk. Åh, vad hon kan sjunga!
  
 
  
 
 
Eva Eastwood och Peter Larsson sjöng en duett
 
Anders Larsson, Streaplers, blev Årets musiker. Välförtjänt!
 
Andreas Ohlsson, Sannex, sjöng
 
Thomas G:son fick årets SKAP-stipendium
 
Lotta Idoffsson sjöng
 
Wille Crafoord och Thorleifs sjöng Tre gringos
 
Larz Kristerz vann kategorin Årets album med sin Från Älvdalen till Nashville och då blev de så här glada!
 
Bert Karlsson var på plats och delade ut pris till Årets kvinnliga sångerska
 
Sten Nilsson fick tillsammans med sin bror Ebbe motta Juryns specialpris
 
Lina, Diana och Anna
 
Eva Eastwood sjöng och var prisutdelare
 
Påtagligt rörd mottog Olle Jönsson utmärkelsen för Årets manlige sångare
 
Tony pratade lite med Thorleif, som gör sin sista turnésommar innan de lägger ner
 
Lill-Babs, 74 år på papperet men vigulant som en 35-åring, sjöng och Arvingarna körade
 
Årets dansband blev Lasse Stefanz, och om nu någon tror att de börjar bli vana vid det så har ni fel. Glädjen var lika stor som sist!
 
När radiosändningen var över satt gick Cattis, Monica och jag och kikade lite på dansbanorna. Vi kunde konstatera att Date skötte sig exemplariskt.
 
Därefter gick vi tillbaka till festen och satt och pratade en bra bit in på natten.
 
Jag och Anna i våra nysydda klänningar. Min med körsbär och hennes vackert blåblommig.
 
Linus
 
Jag och söta Linda, som är sambo med Peter Larsson i Larz Kristerz. Det är alltid lika kul att träffa henne, fast det är långt mellan gångerna.
 
Wille hade stor kännedom om Luleå och de nordligaste länen. Större än jag själv har, tror jag...
 
Men även Guldklavegalor har ett slut och så småningom drog vi vidare till våra respektive hotell. Denna natt bodde jag på Skinnargården, ett "hotell" som kommer att få ett alldeles eget inlägg snart. Med många fina bilder.
 

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0