Kärleken

Det har blivit lite resande under de senast två veckorna. För två veckor sedan åkte jag ner till Halmstad och Frida. Hon har flyttat sedan jag var där förra sommaren. Då delade hon en stor våning i ett sekelskifteshus mitt i stan med två kollegor: Nu har hon flyttat ett par-tre kilometer utanför till ett område som heter Kärleken. Där har hon en ganska stor och mysig etta i ett äldre hus.
 
 
Frida var ledig hela veckan och hämtade mig på Landvetter och så körde vi söderut. Stannade till i Kungsbacka och besökte Freeport innan vi fortsatte. Det var lite kallt och blåsigt, men vi tog en snabb promenad på kvällen. Skönt att röra på sig efter att ha suttit i flyg och bil mest hela dagen.
 
På onsdag kväll var vi på bio och såg en svensk film. Kvällens behållning var den gamla anrika biografen och definitivt inte filmen. En del uppföljare skulle aldrig ha gjorts...
 
Fridas kollega och kompis har precis varit och hämtat en liten valp vid namn Theodor. Han är en korsning samojed/bordercollie och helt underbar. Både hans mamma och pappa är av samma blandning. Lille Theo är förstås busig som valpar brukar vara, men förvånansvärt lydig och lättlärd. Trevlig vovve, helt enkelt.
 
 
En dag åkte vi ut i skogen, egentligen för att leta efter svamp, men vi hittade just inga.
 
 
 
Jo, vi hittade denna, men Fridas kompis Patricia (sällskapets svampexpert) var lite osäker så vi lämnade den, vilket visade sig vara ganska dumt. Det var nämligen en blomkålssvamp som rankas högt och tydligen är en riktig delikatess. Jaja, jag tog en bild på den i alla fall...
 
Skogen var vacker och helt olik våra skogar häruppe. Det växte mossa på allting, fast jag undrar om det är så himla positivt. Jag tänker på vår skägglav som ju är ett resultat av luftföroreningar.
 
 
En stengärdsgård mitt i skogen. Undrar hur det såg ut här för hundra år sedan?
 
 
Ett träd som vuxit över en stor sten.
 
 
Mina tankar gick till Resan till landet Längesen när jag såg den här stocken. Tänk om den kommer att förvandlas till en drake!
 
 
Jag kan också känna mig rätt mossig ibland.
 
 
Theo tyckte om att springa omkring och busa i skogen.
 
 
Före skogsturen blev jag avsläppt vid det gamla tegelbruket som håller på att rivas. Där fanns det hur mycket grafitti som helst! Överallt!
 
En kväll var vi på O´Learys och åt och på väg därifrån träffade vi en bekant figur.
 
 
Dagarna rusade iväg och till slut blev det söndag och jag skulle åka hem. Vi åkte ut på landet till World of Riccardo och svullade i italiensk glass och varsin rejäl latte. Sen var det bara att bege sig till stationen och tåget mot Götelaborg.
 
 
Hejdå, Halmstad och hejdå, Fridahjärtat! Vi ses!

Hösthelg i Piteå

Min omtänksamme kärbo, som läser mig som en öppen bok, tyckte att jag behövde ta det riktigt lugnt en helg och bokade hotell i Piteå från fredag till söndag. Underbart! Sedan vi checkat in åkte vi på Coop och köpte lite godis. De har ju Bis-Bis i lösvikt, likaså lakrits-Polly och några smaskiga choklad-salmiakbollar som jag aldrig smakat förut. 
 
Lördagen bjöd på lite regn och rusk, men inte värre än att vi ändå kunde strosa omkring på stan. Vi avrundade eftermiddagen med att fika på Ekbergs. På kvällen var vi på folkan och dansade till Perikles.
 
 
Lunkan och jag skickade en liten hälsning till vår vän Cattis.
 
Jag var lite orolig för att jag inte skulle få dansa nåt men jag fick fel. Det var gott om trevliga, dansanta kavaljerer och jag dansade med en kille som jag dansade mycket med när jag var ute som mest, i början av 80-talet. Fantastiskt trevligt! 
 
Perikles är ju hur kul som helst att dansa till och jag är så kolossalt glad över att jag är någorlunda flexibel när det gäller dansmusik. Vissa av de moderna banden spelar tyvärr inte särskilt dansant musik. Snabba och lugna låtar, säkert klanderfritt framförda, men utan känsla, dansgung och dynamik. Men Perikles är ju inte såna. Roligt att de är sig lika från förr och kul att de ALLTID varit ett modernband. Många tror ju nämligen att moderndans är en tämligen ny företeelse. 
 
Om man, som jag, inte är så inskränkt så bjuds det ju på sååå många fler danstillfällen än om man bara kan dansa till vissa speciella band. Man ska gå ut och ha kul, inte hela tiden försöka optimera varenda danskväll. 
 
När vi checkat ut på söndagseftermiddagen åkte vi till vänner i Bergsviken där vi bjöds på hembakta bullar och toscamazariner. Sen körde vi hemåt på bakvägar. Någonstans efter en av dessa såg vi ett ödehus. Jag blir alltid så nyfiken när jag ser såna hus. Hans vände bilen och så stannade vi och gick och kollade lite. Det fanns inga fönster och ytterdörrens övre del var borta. 
 
 
Det fanns lite möbler kvar i varje rum, och här hade råttorna kalasat på halmmadrassen. 
 
 
I ett annat rum var golvet täckt av broschyrer, böcker, tidningar och kataloger. Här och var låg det skor, kläder och sängkläder. Huset har haft många besök genom åren, det syns på väggarna.
 
 
Strax innanför dörren låg den här tidningen som var från 9 augusti 1970.
 
 
Kvinnokampen tog ordentlig fart på 70-talet!
 
 
Västgöta textil - sommarkatalogen 1969.
 
 
Vilka klänningar! Jag vill ha alla!
 
Vi gick inte in i huset. Golvet hade rasat i ett rum, och det var lite läskigt. Tänk om det hade kommit en stor, fet råtta och attackerat oss! Hujja! Jag nådde tidningen och katalogen från dörren. Spännande var det i alla fall. Det fanns tidningspapper bakom tapeterna på väggarna och om jag hade sökt så hade jag säkert hittat drevtrasor i timringen.

Holmön del 2

När vi hade fikat från vår medhavda matsäck, fotat och vandrat omkring runt Berguddens fyr, satte vi oss på cyklarna och trampade vidare mot nästa anhalt - ödekyrkogården. Där finns idag endast ett kors kvar. Där ligger min morfars två äldsta syskon som dog med bara fyra dagars mellanrum. Den ena av difteri, den andra av scharlakansfeber. Man kan nog inte föreställa sig smärtan som föräldrarna fick utstå. Från att ha varit tvåbarnsföräldrar hade de inget. Året efter föddes dock en son, följd av inte mindre än ytterligare nio barn, däribland min morfar, men inget barn kan ju ersätta ett annat.
 
 
I slutet av 1800-talet hade Holmöns befolkning blivit så stor att man fick bygga en ny kyrka och anlägga en ny kyrkogård. Den gamla kyrkogården låg dessutom på rörlig mark, så kistorna kröp upp ur jorden och man flyttade nästan alla gravar till den nya kyrkogården. Den gamla kyrkan var rivningshotad men flyttades 1955 till Gammlia i Umeå. Jag har skrivit om den i det här inlägget.
 
 
Det här är en modell av den gamla kyrkan som är placerad på den gamla kyrkogården.
 
Vi trampade vidare till den nya kyrkan och kyrkogården. På vägen dit passerade vi den gamla butiken, som stängdes 1993. Där har man också kunnat tanka bilen.
 
 
 
 
 
Min morfars fars familjegrav.
 
Det roligaste med hela trippen var mötet med min mammas kusin, Siv Brakander, som bor på ön med sin Sven. Vi blev sittande i deras kök och blev bjudna på kaffe och gott fika. 
 
 
Siv och jag på deras förstukvist.
 
Slutligen besökte vi återigen Holmöns båtmuseum, där morfars far har en central plats.
 
 
 
 
Utsikt från båtmuseets utsiktstorn.
Det var en helt fantastisk dag och jag vill verkligen åka dit fler gånger. Gärna när vandrarhemmet är öppet så jag får se rummet där min mamma föddes för 89 och ett halvt år sedan.

Holmön del 1

Mamma föddes i fyrvaktarbostaden intill Berguddens fyr på Holmön 1926. Uppe på vinden i ett rum som vätter åt norr. Numera är det STF som förvaltar huset och man kan bo där om man besöker ön under sommaren. Jag har aldrig någonsin varit på ön, trots att det inte är så fasligt långt. Min bror Bo, min svägerska Ulla och mamma var dit i början av 90-talet. 
 
Men för några veckor sedan blev det av! Hans och jag packade våra ryggsäckar, körde till färjan och åkte över. Där hyrde vi cyklar och trampade iväg mot Bergudden. Det var fantastiskt att äntligen få komma dit och se allt på riktigt. Jag blev oerhört berörd och grämer mig faktiskt över att jag inte tog med mamma hit ut medan hon fortfarande orkade. Fast det är svårt att ta över bilen, förstås. Rätt var det är ryms den inte med tillbaka och då blir det krångligt.
 
 
Här står jag på samma plats som min mormor...
 
 
... 1950, alltså för 65 år sedan. Hon håller min äldsta kusin Ulf på armen och hon är lika gammal, 56 år, som jag är i år. Jag tror inte att mormor och morfar bodde på ön vid den här tiden, utan var och besökte den eftersom de fortfarande hade släkt där. Jag kan ha fel. Enligt mammas kusin bodde de i ett annat hus senare, men jag vet inte riktigt när.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är själva Berguddens fyr, men det förstod ni säkert.
 
 
Här uppe, på övervåningen, föddes mamma. Jag hoppas vi kan åka över nästa sommar när vandrahemmet är öppet så jag får se hur det ser ut inne i huset. Känslan att ha varit där är svår att beskriva och jag är väldigt glad att det blev av.

Nolia-tur

Jag minns inte riktigt när jag var på Nolia-mässan senast, men det var väldigt, väldigt längesedan. Typ 2000 skulle jag tro. Jag åt i alla fall langos för första gången då. I Piteå.
 
För ca en månad sen var jag och min käresta på Nolia i Umeå men snåltarmen slog till och jag hittade just inget jag behövde. Smarteyes lockade dock med gratis synundersökning om man bokade tid där och då så jag slog till. 350 spänn tackar man inte nej till och jag behövde nya glasögon. Passade på att delta i en tävling också. Man skulle gissa hur många glasögonbågar de klämt ner i en glascylinder. Jag gissade att det var 74 stycken, för när jag var sju år vann jag med det numret en spargris i porslin på Sparbanken i Luleå på skyltsöndag. (När jag var barn var bankerna öppna på skyltsöndag. De sålde lotter, handarbeten och det fanns ALLTID tombola. Vet ens dagens barn och ungdomar vad tombola är?)
 
Nå, hursomhelst så skrev jag också en lite motivering till varför Smarteyes är så himla bra. Den löd "Bågar och glas av hög kvalité till förmånligt pris är Smarteyes idé". På tisdagen efter ringde en Adam från Smarteyes och berättade att jag vunnit inte mindre än TRE par glasögon! Jag hade tid för synundersökning på onsdagen, och nu hade jag verkligen möjlighet att gå bananas bland bågar och glas. Det höll på att sluta med tre par pilotbågar. (Den minnesgoda läsare vet att jag haft pilotbågar i tre år...) I sista sekund roffade jag åt mig ett par rejäla plastbågar, som jag bestämde skulle vara kromatiska.
 
Så här blev det!
 
 
Solglasögon med styrka! Progressiva dessutom! Guldfärgad pilotbåge med sköldpaddsfärg runt glasen.
 
 
Kromatiska. Ändrar alltså färg utomhus. Skalmarna är guldfärgade.
 
 
Och till sist de "vanliga" glasögonen. Alla tre paren har alla behandlingar man kan få. Jag är supernöjd med alla tre och har hittills använt både dessa "snälla" och de andra lite tuffare lika mycket. Solbrillorna har jag förstås i bilen.
 
Det kan man kalla en rejäl vinst!
 
 
 
 
 

Sommaren som gått

Jag har jobbat mest hela sommaren. Hade ledigt vecka 27 och därefter tre dagar v 29, men det har inte gjort så mycket. Vädret har varit lite si och så (en skön kontrast mot förra sommaren som var vidrig på dagarna men ljuvlig på kvällarna) och jag hade en och en halv vecka att se fram emot nu i slutet av august, då solen sken från en klarblå himmel varje dag. Hans och jag har varit till Holmön, ön där min mamma föddes, och det var en omtumlande upplevelse som jag ska skriva mer om en annan dag.
 
Sytt har jag däremot inte gjort på väldigt länge. Ändrat lite kläder åt en mycket god vän, lagat litegrann åt en annan, men inget klädskapande. Istället har jag stickat en hel del. Vantar, sockar och en kofta. Tog tag i ett UFO, ugglesockar till Nellie, så att hon skulle kunna ha en på varje fot. Den första färdigställde jag i våras och det var lite segt att komma igång med den andra, men när jag väl satte igång gick det ganska snabbt.
 
 
Parallellt med mina småstickningar har jag också stickat en kofta. Den har till och med ett namn, nämligen Rusty/Rydraud. Mönster på Ravelry. Garnet är ett entrådigt ullgarn, Plötulopi, och jag har inte använt något förstärkningsgarn. Det gick av ibland, men eftersom det var ospunnet var det inga problem att få ihop tamparna och fortsätta sticka. 
 
 
 
 
Hade jag följt mönstret hade oket blivit jättekort med vid hals och trånga ärmhål. Jag stickade därför på en bit och gjorde några förkortade varv i nacken så att den skulle bli högre där. Jag är nöjd, men kommer kanske att sticka om vänster kant som blev lite fladdrig.
 
Bilderna är från i söndags då Katarina, Björn och jag var i Laver och tittade på de gamla husgrunderna och hade lite picknick. En riktigt härlig dag i det vackra vädret.
 
 
 
En gruvgång. Det var alldeles för blött för att gå där med vanliga skor. Nästa gång får vi ta gummistövlar och en riktig ficklampa.
 
 
Lite laglig graffitti från 1936.
 
 
Björn och Katt gjorde upp en eld. Tyvärr hade vi ingen korv att grilla med oss.
 
 
 
 
 
 
Så här såg gruvsamhället Laver ut. Efter elva år plockades hela byn ner då koppargruvan bara gett en tiondel av vad man räknat med.

Det här med tänder...

I maj 1981 hade jag varit på inflyttningsfest hos några kompisar på Malmudden. På väg hem cyklade jag över Malmudssviadukten och mötte en person som plötsligt styrde sin cykel mot mig. Jag minns att han hade rött, lockigt halvlångt hår och uppknäppt skjorta som flaxade bakom honom. Men uppspärrade ögon styrde han sin cykel rätt mot mig. Han hade nerförsbacka, jag kämpade uppåt. 
 
När jag vaknade låg jag på trottoaren och jag kände direkt att jag skadat mina tänder. Det kom en kille gående från stan som hjälpte mig och en tjej som var ute med sin hund rusade hem till sin kille som plockade upp mig och skjutsade mig till lasarettet. Där stoppade de min utslagna tand i en burk och skickade hem mig. Med tanke på att jag faktiskt varit medvetslös skulle jag kanske ha legat kvar över natten. Men det gick ju bra. Jag överlevde och morgonen efter blev jag hämtad av min kompis som skrattade så mycket när hon såg mitt tandlösa leende att hon höll på att styra sin vita bubbla rakt in i en vägg.
 
Jourtandläkaren limmade dit ett par plastbitar så att jag skulle klara mig till på måndagen och på kvällen åkte vi till Rimjokk och dansade till Frisco. Förutom de utslagna tänderna hade jag också rejäla skrapsår under näsan och på hakan.
 
På måndagen jobbade jag som vanligt och efter jobbet återvände jag till samma tandläkare som limmat dit plastbitarna. Eftersom jag var så sårig och inflammerad tog inte bedövningen som den skulle så det gjorde förstås jäääävulskt ont när han försökte dra ut mina trasiga tänder med rötterna. Till slut blev han arg, satte tången i handen på mig och sa att jag skulle försöka dra ut roten själv eftersom han hade andra patienter att ta hand om.
 
Jag tror att man bör vara oerhört påverkad av något annat än lokalbedövning innan man drar ut sina egna tänder, så jag packade mig därifrån och åkte hem till min kompis, hon med bubblan. Hon ringde till sin mamma, tandtekniker i Huddinge, som rådde mig att ringa till specialisttandvården på Björkskatan och be att få komma till en speciell tandläkare. När vi avslutade samtalet hade jag gråtit och snörvlat så mycket att sårrugorna lossnat.
 
Nå, jag ringde till Björkis och fick komma till tandläkaren hon föreslagit. Först träffades vi och pratade och han berättade vad han tänkt göra. När jag åkte därifrån hade jag två Stesolid i en liten påse. Dessa skulle jag ta tillsammans med två Treo inför den första behandlingen. En annan kompis skjutsade mig. Det är möjligt att jag var lite svamlig, men framförallt var mitt synfält starkt begränsat. Tandläkaren drog rötter och slipade tänder hit och dit. Det gjorde ont, men det brydde jag mig inte om och de fyra timmarna jag låg i stolen rusade bara iväg. Min kompis var däremot väldig orolig för att jag skulle ha virrat ut någon bakväg och gick och frågade om jag var kvar, och det var jag ju. Tänk att hon satt i väntrummet i fyra timmar och väntade på mig! Det glömmer jag aldrig!
 
Jag fick en provisorisk brygga som plockade lös vid varje behandling. Det blev en rotfyllning och sen skulle käken stabiliseras efter borttagandet av rötter så det dröjde ända till november innan jag fick min permanenta brygga som sträckte säg över sex tänder. Från hörntand till hörntand i överkäken. Inte var de ju som mina riktiga tänder och gluggen mellan framtänderna var förstås borta, men att slå ut tänderna var dock som en sunnanvind om man tänker på hur illa det hade kunnat gå. Jag fick lära mig att leva med mina nya jättetänder.
 
En fasa jag haft hela livet är att bryggan skall lossna och jag har varit oerhört noga med att hålla den ren och sköta tänderna den satt på. Förra sommaren började jag få ont i den rotfyllda framtanden och framåt hösten bad jag min tandläkare kolla upp den. Det visade sig att hela roten var infekterad. Jag fick komma till protetiken tämligen omgående och fick där veta att en brygga som min har en livslängd på ca 15 år (min satt i 32...) och att jag nu skulle få ett provisorium som var "tiotusen gånger snyggare den du har nu!" Sagt och gjort. Min gamla brygga, som satt som berget, hamrades ut ur min mun och min protetiktandläkare höll sitt löfte och fixade ett fantastiskt fint provisorium. 
 
Efter att den inflammerade roten dragits har jag nu, efter 10 månader, fått två titanskruvar inopererade i överkäken. Dessa skall växa fast i fem månader och därefter skall jag få (eller få och få förresten. De kostar en hel del...) en ny lösning med en brygga över endast tre tänder och fasader på övriga.
 
Dag tre efter ingreppet har nu passerat. Jag har hållit mig inomhus med undantag för en snabb sväng på Ohlssons när de öppnade på fredag morgon. Mitt ansikte förändras hela tiden och varje gång jag ser mig i en spegel har det hänt något nytt.
 
 
Såhär såg jag ut någon timme efter ingreppet. Lite Julia Roberts över överläppen och inte alls så tokigt. Här hade bedövningen inte släppt ännu och jag var fortfarande väldigt lugn.
 
 
Fredag morgon. En svag blånad kan skönjas på överläppen och eftersom jag sover på höger sida hade jag även ett svagt blåöga.
 
 
Lördag kväll. Trots Hirudroidsalva har blåmärkena ökat i styrka och det kan bli lite jobbigt att gå och rösta imorgon. Överläppens svullnad har minskad medan det känns som jag har en pingpongboll på var sida av käken.
 
Men detta är en baggis. Blåmärkena kommer att försvinna och så småningom får jag nya fina tänder i en storlek som passar mig och det finns ingenting som är dåligt med det.
 
 

Apropå...

Plötsligt händer det...



Det lackar mot jul

och på lördag vänder det och går mot ljusare tider. Det känns lite osannolikt med tanke på att vi ännu inte har någon vinter att tala om. Snön faller och bäddar in världen i ett mjukt täcke som dämpar ljuden och gör allting mycket ljusare. Dagen efter regnar det och det blir alldeles helt otroligt jävla halt. Det gör mig så förbannad! Tur att jag har broddar i alla fall. Är ju lite rädd om kroppen.
 
Jag har ännu inte lyckat få fram några tomtar hemma, men jag har ju både söndag och måndag kväll på mig. Imorgon efter jobbet kör jag nämligen till Umeå och på lördag morgon åker vi till Härnösand. Där är det Julkul med Lasse Stefanz och sämre start på julen kan man ju ha. Det ska verkligen bli kanonkul! 
 
 
 
I måndags var jag och Björn och hämtade Frida på Luleå Airport. Vi har ju inte sett henne i verkligheten sedan augusti, så det blev lite blött i ögonen när hon kom gående. Mammas lillgumma! När vi ändå var därute passade vi på att rösta på Katarinas graffittigran. Så här ser den ut. Lägg gärna en röst på den om ni råkar befinna er därute. 
 
 
 
Enligt mitt förmenande är hennes gran vackrast. Förstås.
  
 
 
 
 

Bort i fjärran land

Det är ingen idé att jag packar upp resväskan så den får ligga uppslagen på vardagsrumsgolvet. Byter bara ut lite kläder innan jag smäller ihop den och drar iväg igen. I tisdags åkte jag med en hög arbetskamrater till Stockholm och vidare på kryssning till Åland. Ganska härligt att bara låta sig lotsas runt i flock och lita på att alla går åt rätt håll. Vi började med lunch i Folksamhuset i huvudstaden
 
 
och jag förvånade mig själv genom att välja strömmingflundror istället för kyckling. Det var bara några dagar sedan jag upprörd förkunnade att beniga strömmingsflundror med dill emellan troligen aldrig någonsin skulle passera min matstrupe, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Det var riktigt gott, faktiskt. Och moset var riktigt och inte gjort på pulver.
 
 
Så följde några timmars information innan vi bussades till Vikingterminalen. Vi fick vänta i avgångshallen i ca 20 minuter innan vi i snigelfart kunde gå ombord.
 
 
Massor med folk, och så här ser det ut sju dagar i veckan. 
 
Väl på båten fick vi en dryg timmes ledigt innan konferensen skulle börja.
 
 
Och den började med sånt där jag inte gillar. Beblandning och lärakännavarandra-övning. Jag hamnade dock i en grupp med bara lulebor och det hade förstås funkat med inblandning av stockholmare också. Jag är ju inte SÅ himla asocial. Tror jag.
 
Varje grupp skulle ta en liten kasse och i den skulle det finnas material som skulle användas till uppgiften och för att göra en lång historia kort tog vi (jag) den kasse som innehöll två häftapparater och en kartong med klamrar och som inte alls skulle stå bland de andra. Vi skred dock målmedvetet till verket, löste uppgiften med de medel vi hade, men upptäckte att våra kollegor (konkurrenter) arbetade med paljetter, flirtkulor, fjädrar, kolorerade papper, piprensare med mera och började förstås ana ugglor i mossen. Less is more gällde dock i det här sammanhanget och som lagledare gjorde jag en presentation av vårt resultat som talade om vad vårt lag stod för, hur suveränt vi samarbetat och bla bla bla och vi vann förstås. Stolta och glada mottog vi förstapriset, varsin limegrön mirakelhandduk, som jag ska ha hängande i byxfickan när jag är på dans. SKOJA!!!
 
 
Vår enkla verk. För er som ser dåligt eller har bristande fantasi kan jag tala om att det är en bil till höger, ett hus i mitten, en båt, en 60+:are, en hund och lite hjärtan. (För det du bryr dig om)
 
 
Här har vårt bidrag försvunnit bakom allt lull-lull som våra kollegor tillverkat. De som tog rätt påsar....
 
Sen blev det middag och efter det gick vi till Funclub och tittade på dansbanden. ("Boel, du stod väl inte framme vid scenen och fotade?", sa Thomas. Jo, det gjorde jag. Oops...) När vi kom var det Callinaz som spelade. Jag är så imponerad över det bandet, ja, främst då över Carolina, som så snabbt och målmedvetet förverkligat sina drömmar. Det är bara två år sedan jag hörde dem första gången i en dansbandstävling i Härnösand och redan då hade de verkligen DET.
 
 
Efter deras set kom Larz Kristerz upp på scen. Dem hör man inte så ofta. Senast var nog i Vemdalen i våras och före det i början av förra året. De är fantastiskt bra och underhållande!
 
 
 
 
Stefan är inte still många sekunder...
 
 
 
Anders är också uppe och hoppar titt som tätt. Det var roligt att stå och titta, faktiskt. Dansgolvet befolkades till största delen av överöverförfriskade individer som otyglat rörde sig hit och dit samt ett och annat äldre par som verkligen dansade. Jag kan tyckas föraktfull, och jag har inga problem med att folk dricker, men när de börjar ragla och röra sig okontrollerat tycker jag det är äckligt. 
 
Eftersom jag ändå är lite äldre och visste att onsdagen skulle börja tidigt fann jag för gott att dra mig tillbaka strax efter midnatt. Vaknade kl 7 finsk tid och tog därefter itu med den maffiga frukostbuffén. Sedan väntade många timmars konferens med uppehåll för lunchrast då vi också hann med ett besök i taxfreen.
 
 
Sen var resan slut! Vi bussades direkt till Arlanda genom ett biltätt Stockholm.
 
 
 
Folksamskrapan by light.
 
 
På Kallax stod en flygtaxi och väntade och jag var hemma i rimlig tid, kl 21. Det var en vansinnigt trevlig och rolig resa, även om vi inte hade särskilt mycket "ledigt". Fast det här med kryssningar är verkligen inte min grej. Tycker det är skitjobbigt att gå av och på båten, nämligen. Stå och trängas med en massa människor och röra sig sakta sakta framåt med pyttesmå steg. Tar en halvtimme att gå på och en halvtimme att gå av. Jobbigt för en folkskygg norrbottning.
 
Det allra bästa med den här resan var i alla fall att min kollega och hyttkompis följde med. Say no more, men det var jättejätteroligt och det gladde mig mest.
 
 

Någonting att äta

Så var jag återigen i Boden för att äta på restaurang Viljan, som är Björknässkolans egen restaurang. Maten lagas alltså av skolans elever som därmed får träna på både matlagning och servering.

Det här är en soppa med flera sorters svamp. I den lilla pirogen var det kantareller. Mums. 

Christin orkade inte riktigt allt kött så hon tog med en bit hem i en servett, till Rousseaus och Emiles förtjusning.


Natten har jag tillbringat i "mitt" rum hos Max och Christin, för ikväll ska vi på samma restaurang igen... Ikväll är det fisktema. 

I "mitt" rum finns det ett bord från 30-talet med belysning i.


Inte ett lika populärt årtionde för samlare som 40- och 50-talet, men det skapades många fina saker då också.

Jag är alltså ledig idag och det känns jättekonstigt, men föralldel rätt skönt. Ligger just nu i en schäslong, ser på tv och är på det hela taget ganska nöjd med att slippa gå ut i regnet.

Ett dygn i Stockholm

Det finns inte så många skyskrapor i Luleå. Å andra sidan är begreppet skyskrapa tämligen relativt, så de nya höghusen på Lulsundsberget (14-16 våningar höga) kanske har lite skyskrapestatus där de står. Folksamhuset i Stockholm, Skanstull, är lite högre än så. Jag har alltså varit i Stockholm på Folksams huvudkontor på introduktionsträff. Förutom att vi (min kollega Anna och jag) har fått träffa en massa trevliga människor så har vi fått uppleva själva Folksamhuset, som i sig helt klart vart värt resan. En fantastisk byggnad.
 
 
Många knappar i hissen är det. I Wikipedia står det att huset är 24 våningar, och även om bilden visar att det är fel så räcker inte heller 26 knappar. Nej, huset är 28 våningar och på den översta finner man enbart maskinrummen till hissarna. Huset stod klart 1959 och är byggt i gedigen kvalitet som skulle stå sig och det har det ju bevisligen gjort. Redan då tänkte man flexibilitet och byggde kontorsrum med flyttbara väggar.
 
Nu kommer det lite bilder som kanske är roligare för mig än för er, men ändå...
 
 
Fönster
 
 
Golv
 
 
Kvalitetsgardiner i sammanträdesrum
 
 
Samma möbler som 1959 (fast det är ju egentligen inte så himla längesedan...)
 
 
Malmsten
 
 
Inte heller armaturerna är utbytta
 
 
Utsikt från våning 27 inne
 
 
 
 
 
och ute
 

                            
 
Konst
 
  
 
En vacker dörr och så en bild på förre vd:n, pitesonen Anders Sundström
 
 
Stockholm har väldigt många cyklister. De har väl kommit på att det går så mycket snabbare att cykla mot att köra bil. Många cyklister ser ut som tjejen längst fram i bild, men så finns det GALNINGAR som besinningslöst trampar på och förmodligen är uppe i cykeltävlingshastigheter och säkerligen inte har en CHANS att stanna om någon, ett barn, en hund eller för den delen vad/vem som helst skulle råka förirra sig ut på cykelbanan. 
 
Nä, hörni, nog var det skönt att komma hem...

Här nere på Söder

Eftersom jag hade med mig resväskan till jobbet i morse tog jag bussen. Promenerade ner till ändhållplatsen på Klintbacken där också några flickor klev på. Döm om min förvåning när de klev av ett par hållplatser längre fram, vid posten. Där klev några andra ungdomar på och de gick av vid nya läroverket, mindre än en kilometer bort. Man undrar ju varför de inte promenerade den korta biten... Men det finns kanske en anledning. 

Jag är i alla fall i Stockholm nu. Ligger i sängen (en dubbelsängs bredd), kollar på Stalkers och bloggar på mobilen. Sämre kan man ha det. Har ätit middag med en hel hög Folksammänniskor och haft jävulskt trevligt. Nu tänker jag släcka och sova för imorgon ska min kollega Anna och jag äta frukost tidigt och läääänge.





Mysigt nyrenoverat hotellrum.


Plåtstol. Ja, roligare än så här blir det inte. Godnatt!

Det var den sextonde september

När en god vän insjuknade i cancer förra året vid den här tiden, kom jag till insikt om hur flyktigt livet är. Istället för att beklaga sig över man blir äldre ska man ju självklart glädjas åt varje födelsedag. Det är väl logiskt?
 
I söndags, dagen före min födelsedag, åkte jag ut på stan och köpte en födelsedagspresent till mig själv.
 
 
Ett par röda manchesterjeans på Åhlens, så smalspåriga att de nästan ser ut som sammet. Hög midja och långa ben. Perfekt för mig. Dessutom till det facila priset av 299 kr. Sen träffade jag Katt, Kalle och Maja som var på väg till Max för att köpa lyxmilkshakes. Katt frågade om jag också ville ha och det ville jag förstås, så vi satte oss i solen utanför Kulturens Hus och hade det allmänt trevligt. 
 
 
Och igår ägde själva födelsedagen rum. Malin bakade cheesecake och citronbiskvier. Mina bröder Håkan och Bo och min svägerska Ulla kom på besök och hade med sig presenter.
 
 
Garn och mönster av Bosse och Ulla
 
 
En minichokladask av Håkan. (Jag åt den till middag idag. Innehållet alltså)
 
Idag fick jag ett sms från Synoptik i vilket det stod att mina terminalglasögon var klara.
 
 
Ganska snygga, tycker jag. Och de funkar kanonbra!
 
Nu hade jag tänkt länka till Black Jacks Det var den sextonde september, men tyvärr finns den varken på Spotify eller Youtube. Så det får bli den finaste visan som finns, Stället av och med Lasse Eriksson. Jag påmindes om den i morse när jag läste Åsa Ivarsdotters blogg. HÄR
 

En alldeles särskild dag

Den 27 augusti 1987 förändrades livet för Janne och mig. 01:27 föddes vårt första barn, Malin Maria. Den vackraste lilla varelse världen någonsin skådat. Och nu tänker ni kanske "Men hur kan hon säga så?! Hon har ju tre till!" Självklart har även de varit världens vackraste ungar, men det kan inte hjälpas - den förvåning jag kände när Malin kom ut och jag fattade att jag faktiskt fött fram ett riktigt barn är oförglömlig. När resten av barnaskaran dök upp, en efter en, var jag ju redan rutinerad och visste vad det handlade om...
 
 
Malin fick ganska snart en lillasyster, Katarina.
 
 
 
Sen kom det två till och sen fick det vara nog. Men den där natten för 26 år sedan kan jag fortfarande redovisa minut för minut, tror jag...
 
 
I brist på scanner har jag helt sonika fotograferat korten med mobilen, därav kvaliten.

Boardershop light

Nu snörs snaran sakta men säkert åt och jag kan på ena handens fingrar räkna de dagar jag har kvar i A-kassans och arbetsförmedlingens grepp. Det blev lite motstridigt, det där. Vad jag menar är att jag trivs alldeles kolossalt bra med att vara ledig, särskilt på sommaren, men att jag ändå inte kan uttrycka den lättnad och glädje jag känner över mitt nya jobb. Sommaren har varit underbar, den bästa sedan mannaminne. Förutom Malung och Blekinge har jag gjort andra roliga saker, bland annat umgåtts med Christin. För några veckor sedan var vi på Kläppenteatern i Boden, en nybyggd amfiteater, och såg Spionoperan som bygger på Thomas Breskys bok Mikael - Spionaffären Enbom och kalla kriget. Läs mer om föreställningen HÄR
 
 
 
 
Det var en fantastisk föreställning och förutom det så var det en jättemysig kväll. Vi drack vitt vin i pausen och hade det allmänt trevligt.
 
I måndags ringde en gammal vän som jag nog inte har träffat på sex, sju år och då bara som hastigast på stan. Vi har känt varandra sen -76 (nu tror ni kanske att vi träffades redan som embryo, men sanningen är den att vi gick lanthushållsskola tillsammans...) och umgicks väldigt mycket när barnen var små. Jag blev i alla fall jätteglad för samtalet, kastade mig i bilen och åkte ut till henne. Sen satt vi i deras uterum och surrade i TIMMAR! När jag åkte därifrån svängde jag förbi Odod och hämta sushi och så drog jag vidare till Boden och Christin och Max. Där blev jag kvar över natten och igår morse stuvade vi in oss i deras Toyta Prius och med mig bakom ratten åkte vi utomlands!
 
Först stoppet gjorde vi på återvinningen i Kalix. Där köpte jag fyra äggkoppar i plast, design Per Alimente för Guzzini. Oviktigt för mig för de var snygga och ytterst funktionella. En femma styck. 
 
 
 
Kommer att användas flitigt.
 
 
Så hittade jag den här fina korsstygnstavlan för bara 30 kr! Kommer att göra sig alldeles utmärkt i syrummet eller föralldel i det rum som Björn har för närvarande.
 
 
Det var lite glitter i några av färgerna. Det här är visserligen inte det mest avancerade korsstygnsbroderiet, men det har tagit sina modiga timmar att göra. Det är dessutom inramat (ingen billig Ikea-ram i standardmått) så 30 kr är skamligt billigt. Jag är generellt inte särskilt såld på korsstygn och sånt, men den här talade till mig... Eller nåt...
 
Vi fortsatte mot Torneå och där besökte vi det nya köpcentret Rajalla. Vi iddes förstås inte springa i alla butiker utan nöjde oss med tygaffären Eurokangas där jag köpte det här bomullstyget
 
 
och några dolda dragkedjor. Tyget var inte särskilt billigt men dragkedjorna hade bättre pris än i Sverige. Nästa butik vi besökte var matvaruaffären där vi köpte ost och lakrits.
 
 
Av två kartonger BisBis återstår idag bara en och lite till... Därefter stod Alko på tur. Där gick vi bananas, både Christin och jag. Likörer är ju mycket billigare där så man kan ju prova lite skojiga smaker, vilket jag också gjorde. Jag provade alltså inte på plats, utan fyllde vagnen med smått och gott. Köpte bland annat en mintchokladlikör som visade sig ha en väldigt mysko färg. 
 
 
Men den var jättegod... Tyvärr hade de inte vaniljvodka, men jag tog saken i egna händer och köpte helt enkelt en flaska vanlig sprit som jag, efter lite googlande, tryckte ner tre vaniljstänger i. Den har nu antagit en lite mörkare färg men luktar väldigt gott (Om man nu gillar vanilj. Jag ÄLSKAR det. Som glass, sprit, tvål, doftljus - you name it.)
 
 
Nu återstod Ikea. Där började vi med att äta mos och köttbullar innan vi i en rasande fart försedde oss med vad vi kom dit för att handla. Samt lite till. När vi var packade och klara var det skönt att sätta sig i bilen och återigen styra söderut. Söder om Kalix svängde vi av mot Morjärv. Vägen leder bredvid Kalixälven och det är oerhört vackert. Stannade till på en liten loppis i Kamlunge där Christine köpte en Nittsjö-vas och jag hittade två djupa Taverna från Rörstrand för en tia.
 
 
Sista stoppet på vår roadtrip blev på GeKås i Morjärv. Mycket tyger hade de, men särskilt billigt var det inte. Nu har jag i alla fall varit dit, och det blev ju en annan väg "hem" till Boden. Vi hämtade mat på Artic Thai och när vi ätit flyttade jag över mitt pick och pack till Volvon och åkte hem till Luleå. Nu blir det inga mer resor på ett tag, undantaget Skellefteå imorgon kväll...

Den bästa dagen!

Det har knappast undgått någon att jag numera är arbetslös. Ett tillstånd som i sanningens namn inte är helt fel såhär på sommaren, men som rent ekonomiskt är en katastrof. Sen vill man ju förstås jobba och finnas i ett sammanhang. Jag har därför, tro det eller ej, sökt lite jobb. Jag har dock förbehållit mig rätten att vara en smula kräsen, d v s uteslutande sökt jobb som för mig verkat spännande och intressanta. Så var det med det jobb på Folksam som jag sökte i mitten på maj. Det stod i princip "Boel, this is for you!" 
 
Jag skickade förstås in min ansökan. Dagen efter fick jag ett test på nätet och därefter fick jag vara med om en telefonintervju och sedan en intervju irl. Det är inte ofta jag har varit med om en sådan, så självklart var jag en smula nervös, men tänkte att jag skulle vara mig själv. Det verkade vettigast. 
 
Sen uppstod förstås det problem. Vad skulle jag ha på mig? Jag ville egentligen ha en vanlig långärmad skjortblus, men alla mina hade krymp på bredden och jag hittade faktiskt ingen med tillräckligt långa ärmar på stan så du gjorde jag det alla andra skulle gjort i samma situation - jag sydde en tröja.
 
Jag till och med KÖPTE tyg enkom till ändamålet. Tunn sweatshirttrikå på Ohlssons. På axlarna sydde jag röda knapphål och använde de pepitarutiga knapparna jag hade i min knappburk. 
 
 
Ärmarna sydde jag förstås tillräckligt långa. Det brukar vara dåligt med ärmlängden på köpeströjor.
 
 
Jag är jättenöjd med min jobbsökarjumper och intervjun gick bra. Sen har jag väntat och väntat och väntat... Slängts mellan hopp och förtvivlan men bestämde mig ändå för att vara positiv. Om det till äventyrs skulle gå åt skogen fick jag väl hantera det då, sa jag till mig själv. Ett par timmar i fosterställning och sen upp i sadeln igen.
 
I morse ringde de och sa att jag kan börja den 19 augusti. Jag hoppas ni förstår hur FRUKTANSVÄRT glad jag är! Hela dagen har jag gått omkring med ett leende på läpparna och det känns inte som att jag någonsin kommer att sluta med det.
 
Ikväll firar vi med sushi på Odod. Because I´m worth it! Ha en bra midsommar, alla mina läsare!

Det går bra nu

Nej, jag vet ännu inte hur jag ska försörja mig i framtiden, men det har i alla fall löst sig på bilfronten för en tid framöver. Igår träffade jag min före detta kollega Jenny och hennes kille, som flyttade till Göteborg i höstas men som nu var "hemma" en liten sväng. Vi käkade en tvåtimmarslunch på Waldorf och sedan gick jag till min svägerska Ulla på Handarbetshörnan. Där blev jag sittande i flera timmar. Det var lugnt i butiken och min brorson Daniel kom dit med lille Milo, Charlies lillebror. En riktig gullunge, ska jag säga.
 
Jag gick så hem så småningom (Jag GÅR väldigt mycket nuförtiden.) och efter middagen drog jag på mig springskorna och gav mig iväg ut. Då ringde telefonen. Det var Ulla som sa att hon tänkte komma förbi och lämna bilen! De har nämligen två bilar, en rejäl Volvo och en liten Mitsubishi (som hon övertagit från sin pappa som inte längre kör bil). Eftersom de ska ha semester i ett nästan oääändligt antal veckor (sex-sju stycken) och ska ut och drälla längs vägarna (Skåne) så behöver de inte lillbilen. Jag blev så glad att jag nästan började gråta! Man är ju onekligen ganska beroende av bil för det är så himla tungt att dra hem mjölk, mjöl och annat tungt från Kvantum. Sen är det ju lättare att ta sig på dans med bil också.
 
 
Det är förstås inte läge att raljera över en bil som man fått låna, men när Björn fick se den utbrast han något jag inte tänker återge här. Bosse och Ulla har, som sagt, inte själva valt och köpt den här bilen utan den har liksom bara hamnat hos dem och därför vågar jag mig på att säga att ja, det är ju en riktig pensionärskärra. Den är förstås inte fulare än andra apdass, tillverkade av Mercedes, Opel, Ford etc. Nästan alla biltillverkare har ju en sån här modell i sortimentet. Den är funktionell och smidig, men jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv ens fundera på att köpa en likadan. Inte ens när jag blir pensionär.
 
Det är inte bara för att den är ful. Den är inte tillverkad för långa människor. Och jag är ju lång. Men jag är så kolossalt tacksam för att jag får låna den och bara omtanken gör mig lycklig!
 
I morse skjutsade jag Malin hit.
 
 
Jag antar att man skrivit på dörren i väntan på nya skyltar. Dagens sanning är det i alla fall.
 
Konstnären Carolina Falkholt har varit i Luleå och målat ett konstverk. Kalle har haft förmånen att få hjälpa henne. 
 
 
Bilden är tagen i måndags och målningen blev klar igår, tisdag. Helt fantastisk!

Nu kör jag gärna bilar med stjärna

Jag har haft väldigt många tider att passa sedan jag blev utan arbete. Så många att jag inte förrän i måndags kom mig iväg till Tjåmotis för att hämta Fridas bil, som hon i ett svagt ögonblick (berusat?) lovat att låna ut till mig över sommaren. 
 
Efter ett snabbt och dyrt (1020 kr) tandläkarbesök på måndagsmorgonen skyndade jag mig till Luleå Busstation för att hinna med Gällivare-bussen till Jokkmokk. Det gick bra. Eftersom det inte var fullsatt precis så kunde jag sitta längst fram på övervåningen. Jag tog visserligen en åksjuketablett innan men jag vill ändå se vägen jag ska färdas efter. 
 
 
Regnet vräkte ner mest hela vägen, men jag kunde ändå se alla fina träd...
 
Två och en halv timme i Jokkmokk ägnade jag åt att äta flottdrypande rödspätta på Opera, en restaurang som hade fått Alexander Nilsson att skrika högre än nånsin, och fika kaffe och filmrulle på Cityfiket (mysigt), läsa bok (Kråkflickan) och prata med Thomas. Så det gick ingen nöd på mig. Sen sov jag på bussen upp till Tjåmotis.
 
Där var allt sig likt. Jag stannade och surrade en stund med Harry, drack kaffe och käkade korvmacka.
 
 
Spring hade stått ute i regnet och hans tjocka päls var genomblöt.
 
 
Pärlan stod och väntade på mig...
 
 
...och så började hemfärden. Precis som i fredags, när vi åkte till och från Gällivare, drällde det av djur efter vägen. Mängder av renar, en älg och sanslöst många pippifåglar. Den här var så modig (dum?) att den stod på vägen.
 

Hem kom jag så småningom. Det är ju ändå 25 mil mellan Tjåmotis och Luleå. Piece of cake. Nästgårds.
 

Första dagen

Det var himla skönt med en liten helg mitt i veckan. Jag kunde för ett ögonblick låtsas att jag var som alla andra, de som skulle på jobbet idag. Men så var det inte. Istället blev jag hämtad av Anita strax före tio och tillsammans åkte vi till Arbetsförmedlingen. Och det var inte så upplyftande. Inte vädret heller.
 
 
Fast jag ska i ärlighetens namn säga att de verkligen gör sitt bästa för att man inte ska bli så illa till mods. 
 
Vilsna klev vi in genom dörrarna men genast kom det en glad ung kvinna och ställde lite frågor, skrev upp våra namn och visade oss sofforna där vi skulle sitta och vänta. Där satt redan Peter och såg glad ut så vi satte oss förstås med honom. Sen blev både han och Anita uppropade ganska snabbt medan jag fick vänta någon halvtimme. 
 
När vi slapp ut därifrån åkte vi på Friends och åt lunch, precis som folk som jobbar gör. Där satt vi och kände oss helt normala och tittade på påskliljorna utanför fönstret 
 
 
och på solen som försökte spricka fram genom molntäcket.
 
 
Men besöket på AF, det pissiga vädret och insikten om att jag jäklar anamma måste ha ett nytt jobb, helst inspirerande och meningsfullt, drog ner mig litegrann. Och vad är det bästa botemedlet mot akut nedstämdhet? Shoppa tyg, naturligtvis! Så jag gick på Ohlssons och köpte en meter tyg som jag genast, när jag kom hem,  sydde två kuddfodral av. Nytt och snyggt på kökssoffan! Och jag var ganska glad igen!
 
 

 

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0