Santa Claus is coming to town

Jag ville ha klänning idag fast det blåste så ini bomben. Därför tog jag bussen till jobbet. Gossen fick körkort då förra måndagen och sedan dess har jag inte sett min bil. (Mild överdrift, han har bara haft den knappt en vecka.) Jag bestämde mig i alla fall för att köpa ett busskort med tio resor omutifallatt och det kortet nyttjade när jag åkte hem. Men fy farao så fruktansvärt åksjuk jag blev. Mörkt ute (såg inte var jag var) i kombination med bussens rörelser (gasa, bromsa, svänga, gunga) gjorde att jag utan svårighet själv hade kunnat köra buss, gustavsbergsbussen...
 
Jag brukar kolla på Lyxfällan ibland och för en tid sen var det med en tjej som brukade jobba som väktare. 
 
 
Kolla in boken längst till vänster i hyllan bakom lyxfällandeltagaren.
 
Jag är ju inte helt purung och trots att jag varit mammaledig en massa år och dessutom pluggat så har jag också hunnit jobba en hel del. När man jobbar brukar man få julklapp av arbetsgivaren. Från posten fick jag handdukar, kopparburkar och lite annat smått och gott. Från Ohlssons fick jag biobiljetter, middag och konsert, margretheskålar (bästa julklappen från en arbetsgivare ever) och från G4S fick vi ett år en kokbok.
 
Det var inte vilken kokbok som helst. Det var G4S Secure Solutions ledningsgrupp som sommaren 2011 kläckte idén under en strategikonferens. De skulle hyra in Paolo Roberto och tillsammans med honom skulle de laga mat som sedan skulle bli en kokbok som skulle föräras samtliga medarbetare, alltså vi som slet vårt anletes svett för att upprätthålla ordningen i företaget (till en lön som närmast kan liknas vid en allmosa) medan ledningen deltog i världsmästerskapet i navelskådning. Ledningens förtjusning visste uppenbarligen inga gränser, då vi i god tid innan julklappsutdelningen uppmanades att göra plats för en utrymmeskrävande julklapp på arbetsplatsen. 
 
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om den här boken, men jag kan tamejtusan inte låta bli. Hur en företagsledning för en enda sekund kunde tycka att det var en bra idé övergår mitt förstånd. I kokboken, som förutom en mängd italienska recept (som i o f s säkert är bra) också innehåller instruktioner på hur man brer en smörgås
 
 
och andra, för vuxna självgående människor, självklara saker som att "En bra kosthållning handlar om att ha koll på vad man stoppar i sig och hur mycket." Really? 
 
För mig, drygt 50 år gammal, var hela kokboken i sig en enda stor förolämpning. Det faktum att många av mina kollegor helt enkelt lämnade boken på jobbet när de slutade visar att det inte bara var jag som kände så. En kille använde den till att tända en brasa. Med framgång, skall tilläggas.
 
 
Året efter, julen 2012, fick vi en liten högtalare till mobilen. En tusen gånger bättre julklapp.
 
 
Apropå julklappar så har de jättefint julklappspapper på Biltema. Då vet ni.
 
 

Don´t forget to smile

Jag läser ju lite bloggar här och där, mestadels sy- och retrobloggar och så följer jag Bloggfrossa & Mannen som blev trött, HÄR. Skitkul. De här sy- och retrobloggarna är trevliga. Oförargliga. Inte en massa åsikter som nödvändigtvis måste ventileras, vilket är precis det jag är på väg att göra nu. Ventilera åsikter. Dock utan att hänga ut någon, vara elak eller på annat sätt chikanera någon eller några individer. 

 

Jag hittade nämligen följande text i en blogg. Inlägget var ett referat från en danstillställning, vilken är oviktigt.

 

"Jag brukar ju vara väldigt hård mot våra band och nästan alltid ha massa åsikter som jag tycker de borde ändra /…/"

 

Meningsbyggnaden lämnar förstås en del att önska, för det skribenten skriver är att han brukar ha en massa åsikter som han tycker banden borde ändra på, vilket förmodligen många band gladeligen skulle ta itu med.  

 

Nej, läser jag vidare i bloggen förstår jag att det skribenten menar att han brukar ha åsikter gällande banden. Utan att veta misstänker jag att han tillhör den typen av publik som har åsikter om danstempon, framföranden, ljudinställningar med mera (vilket ju i och för sig inte är fel, tycka får man ju) men som på något sätt har fått för sig att dennes åsikter mynnar ur (van)föreställningen att han på sitter inne med facit för hur/vad det optimala, perfekta dansbandet skall spela. Dock utan insikt om att andra kan vara av en helt annan åsikt. 

 

I helgen har jag dansat både fredag och lördag. Expanders på fredag i Piteå och Drifters i Skellefteå på lördag och jag hade skitkul båda kvällarna. Att sedan Expanders, på hela kvällen, spelade typ två lugna och två snabba danser som gick åt pipsvängen för långsamt respektive snabbt för att falla mig i smaken, hade ingen betydelse när allt annat, både repertoar och framförande, var alldeles fantastiskt bra. Även Drifters har några låtar som JAG tycker är helt värdelösa, men inte farao går jag fram till dem och säger att de borde ändra si eller så, för det finns ju faktiskt en möjlighet att det finns andra i deras och Expanders månghövdade publik som tycker att just de låtarna är alla tiders. Och jag DÖR ju inte precis av att inte exakt ALLT är min kopp te.

 

Om jag vore dansbandsmusiker skulle jag tamejfan bli bli galen om någon kom fram och började snacka bpm eller andra trivialiteter när jag spelat en hel kväll och därefter har kanske en och en halv timmes tungt kroppsarbete framför mig. Jag skulle bli tokig när jag har gjort allt för att folk ska dansa och ha kul om någon kom fram och kritiserade mitt arbete. Visst ska man kunna ta kritik, men i dansbandsvärlden är ju uppfattningen om rätt eller fel synnerligen relativ. Det handlar mest om individens tycke och smak.

 

Kan man inte bara slappna av och ha lite kul? Om nu några låtar inte faller en på läppen, kan man inte bara gå och sätta sig och prata med någon under den eller de danserna? Det är ju också ett sätt att ha kul! Prata med folk, alltså. 

 

Jag tycker bara att vi ska vara snälla mot varandra och faktiskt vara tacksamma för att det finns de som vill tillbringa åtskilliga timmar i en buss och slita hårt med upp- och nerpackning för att för några timmar stå på scenen och spela musik så att vi, som älskar att dansa, för en billig peng kan ägna oss åt det roligaste som finns!

 

Livet kan snabbt förändras. Det vi har idag kan vara borta imorgon. Möjligen lite floskelvarning på den, men icke desto mindre sant.

Halleluja

Jag börjar med att vara lite förbannad. Jag halvlåg i allsköns ro i kökssoffan när det ringde på dörren. Det var inget litet plingeling, utan en rejäl ringning av den typen som mina bröder eller mitt ex brukar åstadkomma när de kommer på besök. Jag pallrade mig upp men kikade i titthålet och såg två farbröder utanför dörren. Fylld av onda aningar gläntade jag på denna och frågade "Var kommer ni ifrån?". "Jehovas vittnen" sa den ena varpå jag gav dem onda ögat, smällde igen dörren och återgick till kökssoffan. Nu undrar jag - dessa vittnen, når de något resultat med sina organiserade trakasserier av landets invånare? Händer det någonsin att någon normalbegåvad människa glatt öppnar dörren, bjuder in dem och ber dem berätta om vad de har att erbjuda? Får de någonsin någon att konvertera? Hur ofta avspisas de, procentuellt sett?
 
För lite mer än 20 år sedan bodde jag i ett parhusområde där det sprang omkring en stackars småbarnsmamma och gjorde sitt bästa för att få oss förtappade att förstå att vi var fel ute i livet. I regn och snömodd drog hon sin barnvagn med en snorig unge i, medan den lite större, lika snoriga, ungen fick plumsa bredvid. Av någon anledning gick hon samma runda, alltså ringde på samma hus, några förmiddagar i rad och till slut ledsnade min granne. "Om du visar dig på min uppfart en enda gång till så ringer jag polisen. Du måste väl ändå fatta att jag inte är intresserad?!" Tyvärr var det nog inte tillräckligt tydligt, för redan dagen efter försökte den stackars Jehovas vittne-småbarnsmamman baxa sin vagn förbi grannens bil på deras uppfart, varpå grannen kastade upp dörren och vrålade "Vad var det du inte förstod igår?" Men sen kom hon aldrig tillbaka. 
 
Jag kan inte låta bli att tänka på det där ibland. Den där kvinnan med de snoriga barnen skulle kanske ha varit hemma med dem tills de slutat snora och därefter tillbringat sina förmiddagar på öppna förskolan. Jag har en liten skylt som satt på min dörrpost när jag flyttade hit. Jag tog ner den när huset renoverades men jag får nog sätta upp den igen. Kanske inte för att någon bryr sig utan mer för att den är från sent 60-tal och ändå lite rolig...
 
 
Nu var det ju inte detta jag skulle blogga om egentligen. Det föll sig bara så naturligt eftersom jag blev så irriterad. Nä, jag skulle ju berätta om helgen. Att jag var på Björknäsparkens säsongsavslutning i fredags och att Black Jack spelade och att det var jätteroligt trots att det var lite stök och fylla på dansgolvet. Jag tänkte skriva några ord om hur fantastiskt det är med ett dansställe som kör kontinuerligt varje vecka från första helgen i maj till sista helgen i september och att såna ställen inte växer på träd. Danserna drivs genom BBK och det är UTESLUTANDE ideellt arbetande eldsjälar som helg efter helg ser till att göra så att dansgäster och orkestrar bara har det bäst! Utan dem fick vi som gillar att dansa se oss i månen efter någonstans att utöva det vi tycker är så kul. 
 
Fast det inte alltid är det band som man gillar mest så kan man faktiskt åka dit ändå. Eftersom fredagar är kritiska ur energisynpunkt har jag ofta blivit sittande och mest kollat på, men bara att träffa vännerna, skratta och surra med dem, har gjort att kvällen trots allt blivit lyckad. Man ska helt enkelt inte förvänta sig att alla danskvällar skall bli optimala ur just danssynpunkt. Det är så mycket mer än så.
 
 
Mysiga Björknäsparken blev ännu mysigare i fredags med Black Jacks snygga ljussättning och scendesign.
 
Det här är ett exempel på vad jag menar.
 
 
Ett kilo lakritscenter som jag fick av min kompis Märit för att hon vet att jag gillar såna. Den här påsen drog hon fram i pausen igår på Pitefolkan där Jannez spelade och det var precis vad jag behövde. Jag har nämligen ansträngt min högra fotled såpass att det gör ont att dansa och det är INTE roligt. Jag dansade bara en knapp timme efter paus, men sedan gick luften ur mig och jag åkte hem. 
 
Nu skall jag ladda för nästa lördag då det blir en sväng till Skellefteå och maran. Skall till Stockholm på introduktionsutbildning med jobbet onsdag till torsdag, så det blir en lite annorlunda vecka.

Att vara populär

Robban jobbar på ett företag i en bransch som har sett sina bästa dagar. Men eftersom allt i tillvaron tycks gå i cykler så kämpar Robban och hans kollegor i samma bransch  på, och hoppas att alla snart ska förstå hur betydelsefull och viktig hans profession är. 

 

Robban är bra, och framförallt har han något som gör att kunderna bara älskar honom. Han har inga problem att skaffa nya kunder, och det roliga är att många av dessa har upptäckt att även Robbans kollegor producerar något som tilltalar dem. Företagsledningen är kolossalt nöjd med Robbans insats och menar till och med att det är tack vare Robban som produkten fortfarande existerar.

 

Robbans företag är, som sagt, störst men det finns en mängd företag som har liknande produkter att visa upp, och många av dem kan också stoltsera med oerhört goda försäljningssiffror. Varje år delas det ut en bonus till det företag som under året betytt mest för branschen och de senaste åren är det faktiskt Robbans företag som har fått den bonusen. Robban och hans medarbetare slutar aldrig att glädjas över detta utan tycker alltid att det är lika roligt! Det ger dem inspiritation att fortsätta kämpa på och de är oerhört tacksamma! Det är möjligt att Robbans allra närmast konkurrenter/kollegor känner ett sting av avundsjuka men i så fall har de den goda smaken att hålla inne med det och gratulerar istället Robban och hans medarbetare. De vet ju att vore det inte för Robban och hans företag så skulle de förmodligen hamna ännu mer i skymundan. Alla VET vem Robban är och alla kan namnet på företaget, även de som inte för närvarande nyttjar produkten.

 

Nu verkar ju allt vara frid och fröjd. Folk är glada och tacksamma, branschen och produkten överlever kanske några extra år, men det är inte så enkelt. För även om kunderna och kollegorna är jättenöjda så finns det andra som tycker det är åt helvete att Robbans företag ska stå där med äran vartenda år. Och det har de ju sin fulla rätt att tycka, men de glömmer bort att Robban är en människa och smutskastar honom och företaget på facebook och i andra offentliga rum. När bonusen sist delades ut var det till och med några kunder som buade högt! Det finns kollegor som deltar i den här smädningen. Visserligen inte några framgångsrika kollegor, så det är antagligen avundsjukan och missunsamheten som lyser igenom men eftersom även de utrycker sitt missnöje på facebook så drar de igång drevet.

 

De här individerna förstår inte att Robbans företag INTE har nominerat sig själv. De begriper inte att Robban och hans medarbetare INTE röstar på sig själva. De är så korkade att de inte fattar att de ska vara så inihelvete tacksamma för att Robban och hans medarbetare är så framgångsrika, för det ger produkten publicitet och möjlighet att finnas kvar. 

 

Jo, jag vet att vi har yttrandefrihet i det här landet, men jag håller fast vid det jag skrivit tidigare (HÄR), nämligen:

"Visst kan man vräka ur sig vad som helst och rättfärdiga det genom att hävda yttrandefrihet. Man kan också slå sig för bröstet och tycka att man är en riktigt ärlig och uppriktig människa och ingen smilfink. Sen kan man göra sig till martyr och beklaga sig för att man "måste" ha samma åsikter som andra, man "måste" älska LS och man förstår inte att det handlar om sättet att uttrycka sig på. 

 
Om det förhåller sig så att ärlighet och uppriktighet är synonymt med att chikanera, förtala, håna och såra människor in publicum,  att inte hålla god ton och bara helt enkelt visa vanligt folkvett och respekt, ja, då föredrar jag nog att betraktas som en smilfink." 

Burka i Burda?

Jag köper inte riktigt alla Burda-tidningar. De är numera inplastade och man ser inte vad det är för mönster. LIte som att köpa grisen i säcken. Jag har köpt tidningen så många år och många mönster återkommer. Anna har prenumererat ett tag, så i måndags kollade jag igenom några nummer som jag inte sett i förut och jag blev så förrrrrbannad! Vad säger ni om detta?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
De här små notiserna finner man på var och varannan sida som stöd och hjälp för vilsna kvinnor som inte själva begriper bättre utan exponerar sina kroppsdelar i åtsittande kläder. Det enda som uppenbarligen skall exponeras är barmen, som också, till skillnad från mage, lår och rumpa, gärna får vara överdimensionerad. 
 
Ibland har man även herrmodeller i Burda och jag ser fram emot liknande information på dessa sidor. Till exempel "Den här skjortan döljer kulmagen" eller "Den här byxan framhäver paketet". 
 
P.S. För den oinvigde kan jag berätta att Burda är en modetidning som också innehåller mönster på plaggen som visas. D.S.

Idag var imorgon igår

Igår lade Thomas upp en länk till mitt förra inlägg på danslogen.se på fejjan och på sin egen wall. Även Cattis länkade och någon delade den från henne logg och jag ska säga att antalet läsare ökade osannolikt mycket! Och vilka reaktioner! Tack, alla fina människor för allt beröm, all uppmuntran och all glädje jag fick genom kommentarer och gilla-markeringar! 
 
Alla kommentarer var förstås inte positiva. Några personer har kastat sten i glashus, eller som jag brukar säga när folk förväntar sig av andra det de inte själva lever upp till, "Det kom ju från rätt kakhål..." Dessa kommentarer ser jag som hålen i osten. De måste kanske finnas där för att man ska uppskatta själva osten, vad vet jag?
 
Visst kan man vräka ur sig vad som helst och rättfärdiga det genom att hävda yttrandefrihet. Man kan också slå sig för bröstet och tycka att man är en riktigt ärlig och uppriktig människa och ingen smilfink. Sen kan man göra sig till martyr och beklaga sig för att man "måste" ha samma åsikter som andra, man "måste" älska LS och man förstår inte att det handlar om sättet att uttrycka sig på. 
 
Om det förhåller sig så att ärlighet och uppriktighet är synonymt med att chikanera, förtala, håna och såra människor in publicum,  att inte hålla god ton och bara helt enkelt visa vanligt folkvett och respekt, ja, då föredrar jag nog att betraktas som en smilfink.
 
 

Mean Woman Blues

Jag har varit arg länge. Det har gått upp och ner, men i helgen var det dags igen. Jag upprörs över att en liten klick människor inte har något bättre för sig i sina fattiga liv än att hävda sin rätt att prata skit om Lasse Stefanz i allmänhet och Olle Jönsson i synnerhet. Nu på sistone, sedan Olle aviserade att han gjort sin sista spelning med bandet, är det framförallt två damer som, trots att ingen av dem är något Lasse Stefanz-fan (något som båda varit noga med att påtala), ändå ägnar förvånansvärt mycket tid åt just Lasse Stefanz. 
 
De båda (ja, det finns fler också, men de här två är värst) menar att man får ha åsikter så länge man står för dem, de "anser" en jävla massa om Olle. De spekulerar i en mängd olika anledningar och har åsikter i samband med dessa. Ungefär som om jag skulle sprida ut att jag tror att grannen slår sitt barn för barnet skriker så mycket. Och OM det nu vore så att han gjorde det så vore det ju ändå förjävligt. Jag måste ju också ha i åtanke att barnet kan skrika av någon annan anledning. Det kanske har kolik eller eksem? Håller på att få tänder?
 
Förstår ni resonemanget? "Jag säger inte att det var en pr-kupp, men OM det var det så blablablablabla...." Jag fattar inte varför man ägnar så oerhört mycket energi på något som bevisligen inte gör en till en bättre människa. Gillar man inte företeelsen Lasse Stefanz så är det väl bara att skita i dem och ägna sig åt något man gillar istället? Dessa damer förbehåller sig också rätten att håna de som inte håller med dem. De vrider och vänder på resonemang och tolkar andras inlägg som fan läser bibeln.
 
Diskussionerna gick vilda även i somras när Lasse Stefanz ville spela på bana 2 i Malung. De blev då kallade både det ena och det andra av sina icke-fans och jag läste t o m en blogg i vilken skribenten framförde den briljanta åsikten att det var dags för arrangören (Malung, alltså) att sluta ha Lasse Stefanz för de drog till sig så mycket folk och det blev så stökigt både i Orrskogen och nere på stan p g a dem. Håhå, jag slår mig för pannan och tröstar mig med att dessa individer, som tycker det är så viktigt att sprida denna dynga till andra, i själva verket inte är så många.
 
Jag är inte heller något hängivet Lasse Stefanz-fan, men jag är imponerad över deras framgångar. Jag tycker det är fantastiskt att en 56-årig icke-Adonis har förmågan att trollbinda så många, vare sig han  framträder med orkestern eller som solosångare. Lasse Stefanz musik är också väldigt speciell. Det svänger som tusan och jag vet många som köper skivorna utan att någonsin sätta sina fötter på ett dansgolv. Jag kan inte finna någonting med det som skulle vara negativt för branschen. 
 
Och OM de nu skulle verka lite dryga ibland, vad gör det? Vi ska ju dansa och lyssna till dem! Har man spelat ihop i 45 år och säljer flest skivor i landet, alla kategorier, så kanske man inte alltid behöver stå med hatten i hand vart man kommer. Jämför man med "riktiga" artister är de ändå bara en sunnanvind. Det räcker med att ha kommit femma i en talangjakt på tv för att ha en lista på saker som skall finnas i logen. Dansbandsartister är oftast nöjda och glada om de blir bjudna på mat. Det är lite pricken över i och inget de brukar räkna med, har jag förstått. 
 
 
Fascinerande är också det faktum att det faktiskt inte finns något annat dansband i hela Sverige som har några brister, om man får tro dessa belackare. Ingen spelar så högt som LS och inga medlemmar är så dryga som LS. Men jag lovar att det finns en del som tillskriver sig själv en väldigt stor plats i universum.
 
Jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag ger mig nu. I dagspressen möter man en annan falang - dansbandshatarna - och de hade mycket att säga när nyheten om att Olle skulle sluta var på löpsedlarna. Mitt bland alla elakheter läste jag detta inlägg:
 
"Voksne mennesker....ojojoj. Hvorfor gidde å uttale seg i en sånn sak,når man ikke liker dansband en gang??? Og til dere sin mener d ene og andre om olle,har dere pratet m han på 2 mannshånd noen gang?? Kjenner dere han,så dere kan uttale dere om han som person??? I forhold til musikken...noen liker dansband,andre ikke....noen liker rock,andre ikke. Men hvorfor skrive dritt??? La heller være å bry dere. Handler faktisk om mennesker,dere rakker ned på. Respekter andre istedet for å skriv møkk!!! For min del håper jeg olle fortsetter. Men forstår å om han vil bruke tiden på annet.......han får gjøre d som er best for han!!! Og dere andre her,hør på d du vil av musikk,lik de du vil og bruk tiden på det du vil....men respekter andre,og ikke gidd å bruke energi på å takke ned på andre. Mennesker er forskjellig,reagerer forskjellig,liker forskjellig osv....og takk faen for d :-) men ikke rart d er krig i verden når d blir sånne diskusjoner ut av ett dansbandsoppslag....ojojoj......"
 
Min ilska beror på att människor använder internet till att spy ur sig ilska, elakheter, sjuka idéer och anklagelser utan att den/de drabbade har en chans att komma till tals. Man hävdar sin rätt att göra så och tror att det är helt ok eftersom man inte är anonym. Nu har de värsta trådarna på det forum jag skriver om plockats bort, men orden har ändå blivit lästa av många som kommer att minnas dem. Allt som blivit skrivet finns kvar. Någonstans. 

Back on Track

Så har jag haft min allra första sjukdag sedan jag började på G4S. Inte för att jag inte varit sjuk tidigare, men aldrig tillräckligt för att stanna hemma. Min tjurighet har liksom hittills segrat över feber, snuva, heshet eller vad det än har varit. Men mitt ryggont visade sig vara av det mer långvariga och illasinnade slaget och imorgon skall jag till kiropraktorn kl 10. Sen hoppas jag kunna räta upp mig en smula...
 
Under mina dagar i soffan har jag hunnit med en hel del. Jag har sett Färjan, Det okända, en massa gamla avsnitt av Hollywoodfruar, Ensam mamma, Playa del Sol men också mängder av nyheter och Vem vet mest. Och det är särskilt en sak som har gjort mig fruktansvärt upprörd, nämligen utvisningen av 2-åriga Haddille. Flickan som blev övergiven av sin mamma vid 20 dagars ålder och som därefter levt i ett familjehem i Broby sedan hon blivit omhändertagen då hennes styvpappa misstänks ha misshandlat henne. Jag undrar hur någon för en enda sekund kan få för sig att det är barnets bästa att ryckas upp från den enda familj hon känner till för att hamna i en annan familj som pratar ett språk hon inte kan. Och även om man hittar hennes mamma så är det väl ändå inte självklart att flickan skall bo hos henne. 
 
Man måste förstå att de känslor man får för ett barn som bott hos en så länge inte skiljer sig från de känslor man har för ett biologiskt och vice versa. Det lilla barnet känner inte till några andra föräldrar och varför skulle hon göra det? Nej, någonstans måste det finnas en gräns för vad man utsätter barnet för. Det kan inte vara så att den biologiska föräldern alltid skall han något slags företräde, utan hänsyn till barnet. Det måste finnas tillfällen då rätten till ens barn måste anses som förverkad, oavsett anledning till omhändertagandet. Det är i alla fall min åsikt och jag undrar om paragrafryttarna på Migrationsverket kan föreställa sig hur det vore om någon kom och tog deras barn och sa att "Nu har hon bott färdigt hos dig, nu skall vi skicka henne till ett annat land."
 
Nu har ju i alla fall Haddille och hennes familj fått en tids respit, men nog måste man se över lagen illa kvickt för det här är inte första fallet och säkerligen inte det sista heller. 
 
 

I will be popular

Alla har vi ju våra favoritband. Mina favoriter heter Streaplers, men jag gillar även Lars Kristerz, The Playtones, Sannex, Lasse Stefanz, Drifters och Martinez SKARPT! Och jag kan fortsätta med Mats Bergmans, Donnez, Kindbergs, Titanix, Wizex och många många fler. Alla har de nånting som jag gillar och självklart skulle jag önska att ALLA duktiga musiker och sångare fick en guldklav eller någon annan utmärkelse.

Jag har hört nya band som har varit helt suveräna att dansa till - Callinaz, Voize, King Edwards, Kertz och Ankies för att nämna några.

Men jag skulle behöva hjälp med att definiera begreppen MOGET och MODERNT. Om man INTE spelar modern dansmusik, vad spelar man då? Omodern? Och vice versa? Omoget? Donnez, t ex, som har jättemycket nya låtar? Är de omoderna? Till vilken kategori hör Sannex? Titanix (som uppenbarligen drar en tämligen mogen publik här uppe)? För att inte tala om Jannez!

Anledningen till mina funderingar är att det i samband med guldklavennomineringarna ifrågasätts varför inga "modernband" är nominerade, samtidigt som man ondgör sig över att Lasse Stefanz återigen är nominerade i ett flertal klasser. Jag tror att det förhåller sig så här:

Guldklaven är inget "uppmuntringspris". En guldklavenominering får man av någon särskild anledning. Lasse Stefanz säljer fortfarande mest skivor i hela Sverige, alla kategorier. Lasse Stefanz lockar bevisligen en större publik än "oss dansare". Varför gör de det, tror ni? Man behöver inte älska dem, men man måste inse att deras popularitet förmodligen är större än "vi dansare" kan föreställa oss!

Den 15 juni släpps boken om Lasse Stefanz, utgiven på Bonnier Fakta. Bonnier är inget litet bokförlag, om man säger så. Bonnier släpper inte böcker hur som helst. En person undrade "Är Lasse Stefanz verkligen så stora?" och svaret är förstås JA.

Zlatan Ibrahimovic' har blivit årets forward på Fotbollsgalan fem år i rad. Han har mottagit Guldbollen sex gånger. Tror ni att de här diskussionerna dyker upp även i sportsammanhang? "Nä, nu måste vi släppa fram någon annan!" Så länge Zlatan når störst framgångar så är han bäst och får flest utmärkelser.

Så länge Lasse Stefanz är störst så förtjänar de alla utmärkelser de kan få. Jag är övertygad om att Dansbandssverige skulle te sig bra mycket fattigare utan dem. 

The Trick Is To Keep Breathing

Källsortering är något som numera är mer regel än undantag i varje hem, men är det något som jag aldrig kommer att vänja mig vid så är det den där vidriga komposteringen. I en fyrkantig låda med lock skall man sätta en slinkig plastpåse som är precis på centimetern så liten att när man dra den över det fjärde och sista hörnet på lådan så spricker den. Man tar en ny påse, stretchar den litegrann och tar man i lite lite för mycket så spricker även den, INNAN men ens hunnit få ner den i lådan. Eventuellt lyckas man redan vid tredje försöket och allt är frid och fröjd, men bara för någon dag framöver. Därefter börjar lådan fyllas med diverse matrester. Där hamnar en slatt av morgongröten, en kant av en smörgås, det som blir kvar av purjolöken, fiskrenset, det vita från skinksteken, apelsinskalet och så vidare och så småningom uppstår en vidrig stank som gör att man måste byta påsen, trots att den inte ens är halvfull.

Och det är DÅ som det kan bli riktigt obehagligt. Beroende på vad som hamnat i bunken förekommer det ibland att någonting har läckt och påsen liksom ligger och gungar i någon odefinierbar äckelpäckelvätska. Nä, fy farao, jag rensar hellre avloppet i duschen, faktiskt.

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0