Burning down the house
Att man har gjort en sak ett flertal gånger är ingen garanti för att man alltid gör den saken rätt. Detta visade sig när jag satte igång med det årliga pepparkaksbaket. Jag gjorde som vanligt degen kvällen innan själva bakandet skulle äga rum och valde att använda laktosfria produkter, eftersom ett par av telningarna inte tål laktos. När det då skulle bakas tog jag lite bilder för att lite förmätet dokumentera min huslighet och lägga ut på bloggen."Se och lär" ungefär...
Degen, med ett avslöjande hål mitt i. Det är familjens egen nalle som varit framme och nallat....
För att få så tunna pepparkakor som möjligt så är degen ganska lös och för att den inte skall fastna på bakbordet använder jag mig av en därtill avsedd bakduk med tillhörande strumpa till kaveln, vilka jag dränker in med mjöl. Kak-Petter från Nils-Johan är ett ovärderligt hjälpmedel. Hade jag inte den skulle jag hålla mig till Annas pepparkakor från Kvantum...
Sedan ville det sig inte bättre än att det helt enkelt sket sig, om jag skall uttrycka det lindrigt. Kakorna blev platta (jo, jag vet att pepparkakor är platta, men de här såg ut som torra löv), tråkiga och väldigt ojämnt gräddade. De smakade heller ingenting. Efter tre plåtar gav jag upp och skyllde på de laktosfria produkterna. Passade på att svära lite extra innan jag satte mig på vardagsrumsgolvet och gjorde en ritning till ett pepparkakshus. När jag hade bakat ut, gräddat och naturligtvis bränt en gavel, gick jag och lade mig. Fortfarande tämligen irriterad.
Kvällen därpå byggde jag hus ...
...assisterad av Katt
Spartansk inredning...
...för att inte säga obefintlig.
Efter ett förstugekvisthaveri stod det till slut där. Ändå rätt fint, om jag får säga det själv.
Några pepparkakor hade det dock inte blivit än, så när jag handlade avhöll jag mig från det laktosfria och köpte riktigt smör och fetaste grädden. Men när jag senare gjorde den nya degen insåg jag vad jag missat i den första, nämligen bikarbonaten. Ja, så kan det gå.
Den nya degen, wrapped in plastic...
Detta bak blev betydligt mer lyckosamt än det första, och när endast en mjölstinn klump fanns kvar så svängde jag faktiskt ihop ett litet hus till. Jag skall ge det till min ena bror, som trots sina späda år lyckat dra på sig en hel hög med barnbarn, vilka alla skall fira jul hos dem.
Det blev inte stort, bara en liten stuga, men ändå fint.
Degen, med ett avslöjande hål mitt i. Det är familjens egen nalle som varit framme och nallat....
För att få så tunna pepparkakor som möjligt så är degen ganska lös och för att den inte skall fastna på bakbordet använder jag mig av en därtill avsedd bakduk med tillhörande strumpa till kaveln, vilka jag dränker in med mjöl. Kak-Petter från Nils-Johan är ett ovärderligt hjälpmedel. Hade jag inte den skulle jag hålla mig till Annas pepparkakor från Kvantum...
Sedan ville det sig inte bättre än att det helt enkelt sket sig, om jag skall uttrycka det lindrigt. Kakorna blev platta (jo, jag vet att pepparkakor är platta, men de här såg ut som torra löv), tråkiga och väldigt ojämnt gräddade. De smakade heller ingenting. Efter tre plåtar gav jag upp och skyllde på de laktosfria produkterna. Passade på att svära lite extra innan jag satte mig på vardagsrumsgolvet och gjorde en ritning till ett pepparkakshus. När jag hade bakat ut, gräddat och naturligtvis bränt en gavel, gick jag och lade mig. Fortfarande tämligen irriterad.
Kvällen därpå byggde jag hus ...
...assisterad av Katt
Spartansk inredning...
...för att inte säga obefintlig.
Efter ett förstugekvisthaveri stod det till slut där. Ändå rätt fint, om jag får säga det själv.
Några pepparkakor hade det dock inte blivit än, så när jag handlade avhöll jag mig från det laktosfria och köpte riktigt smör och fetaste grädden. Men när jag senare gjorde den nya degen insåg jag vad jag missat i den första, nämligen bikarbonaten. Ja, så kan det gå.
Den nya degen, wrapped in plastic...
Detta bak blev betydligt mer lyckosamt än det första, och när endast en mjölstinn klump fanns kvar så svängde jag faktiskt ihop ett litet hus till. Jag skall ge det till min ena bror, som trots sina späda år lyckat dra på sig en hel hög med barnbarn, vilka alla skall fira jul hos dem.
Det blev inte stort, bara en liten stuga, men ändå fint.
There's a world outside your window
Det känns som att jag har kört väldigt mycket bil i helgen. Det har blivit Luleå - Boden - Luleå ett antal gånger samt ett par svängar till Sunderbyn, åt samma håll. Så trots julfest med jobbet har jag hållit mig körklar, vilket egentligen har varit ganska skönt.
Julfesten ägde rum på Western Farm, så det var ju samma show som förra fredagen, men eftersom den var så proffsig och BRA så gick det alldeles utmärkt att se den en andra gång. Och att äta samma julbord två gånger var heller ingen nackdel. Nu visste jag ju vilka sillar och laxsorter jag skulle ta mer av...
Vi satt uppe på läktaren den här gången. Man såg visserligen väldigt bra, men på något sätt blir det en annan närvaro nere på golvet. Men det var roligt att se allt litegrann från ovan.
Vi åkte hem kring tolvsnåret, nöjda och glada. Det var en riktigt, riktigt rolig julfest och jag har världens bästa arbetskamrater!
Söndag morgon inleddes med att skjutsa Malin till domkyrkan. Därefter vete tusan var timmarna tog vägen, men halv två var det dags att åka till Boden igen. Plockade upp Thomas utanför hotellet och så begav vi oss till Max och Christin där vi blev bjudna på rena rama gourmetmiddagen. Trerätters, förstås. Och det här var förrätten.
Förr i världen brukade hon vara Lucia eller tomte, men Max och Christin har, liksom jag, gjort vissa rationaliseringar i julpyntandet.
Det blev en ruskigt trevlig eftermiddag. Thomas läste några gamla Se och fick också med sig ett exemplar hem.
Till slut var det dags att åka till Kallax och vinka av honom. Nu är måndagen äntligen strax förbi och snart är det fredag igen. Det är inte utan att jag längtar... Åh, vad jag ska sova länge på lördag!
Julfesten ägde rum på Western Farm, så det var ju samma show som förra fredagen, men eftersom den var så proffsig och BRA så gick det alldeles utmärkt att se den en andra gång. Och att äta samma julbord två gånger var heller ingen nackdel. Nu visste jag ju vilka sillar och laxsorter jag skulle ta mer av...
Vi satt uppe på läktaren den här gången. Man såg visserligen väldigt bra, men på något sätt blir det en annan närvaro nere på golvet. Men det var roligt att se allt litegrann från ovan.
Vi åkte hem kring tolvsnåret, nöjda och glada. Det var en riktigt, riktigt rolig julfest och jag har världens bästa arbetskamrater!
Söndag morgon inleddes med att skjutsa Malin till domkyrkan. Därefter vete tusan var timmarna tog vägen, men halv två var det dags att åka till Boden igen. Plockade upp Thomas utanför hotellet och så begav vi oss till Max och Christin där vi blev bjudna på rena rama gourmetmiddagen. Trerätters, förstås. Och det här var förrätten.
Förr i världen brukade hon vara Lucia eller tomte, men Max och Christin har, liksom jag, gjort vissa rationaliseringar i julpyntandet.
Det blev en ruskigt trevlig eftermiddag. Thomas läste några gamla Se och fick också med sig ett exemplar hem.
Till slut var det dags att åka till Kallax och vinka av honom. Nu är måndagen äntligen strax förbi och snart är det fredag igen. Det är inte utan att jag längtar... Åh, vad jag ska sova länge på lördag!
Natten TÄNDER sina ljus
Idag har det inte varit så himla tjosan hejsan att vara jag. Förra veckan kände jag att det började ila kraftigt i en kindtand på vänster sida. Det var alltså inte mitt pågående rotfyllningsprojekt som gav sig tillkänna utan en annan tand i en helt annan del av munnen. Min underbart lugna och skickliga tandläkare röntgade tanden när jag var där i fredags och konstaterade att det var tandhalsen som gav sig tillkänna och penslade på något äckligt. Ja, och sen kändes det bra. Jag kunde utan problem äta oxfilé med pepparsås och pommes frites hos Max och Christin i måndags och det var ju ändå väldigt positivt.
För igår började det plötsligt dunka litegrann i käken och idag har smärtan stundtals tagit över hela mitt huvud, åtminstone ansiktet. Det började med havregrynsgröten i morse och fortsatte med det varma kaffet vid den första fikarasten. På lunchen åkte jag till apoteket och köpte Pronaxen, men fann till slut för gott att ringa tandläkaren för åtminstone lite rådgivning.
När jag redogjorde för symtomen sa den uppringande sköterskan:
- Det är pulpan. Du måste komma hit!
- Men det går kanske över... försökte jag försiktigt.
- Nej, det gör det inte, sa hon bestämt. Du måste hit!
Och så bestämde jag mig för att ta en tid på fredag hos min ordinarie tandläkare.
Eftersom jag måste äta men får ont av det som är varmt så har jag handlat turkisk yoghurt, ruccolasallad och körsbärstomater. Åh, vad jag kommer att vara hungrig.
Nu finns ju värre saker att bekymra sig över. På måndag faller antagligen Saabs dödsdom och jag måste vårda min pärla ännu mer noggrant för vad ska jag ta mig till när den inte vill rulla längre?
För igår började det plötsligt dunka litegrann i käken och idag har smärtan stundtals tagit över hela mitt huvud, åtminstone ansiktet. Det började med havregrynsgröten i morse och fortsatte med det varma kaffet vid den första fikarasten. På lunchen åkte jag till apoteket och köpte Pronaxen, men fann till slut för gott att ringa tandläkaren för åtminstone lite rådgivning.
När jag redogjorde för symtomen sa den uppringande sköterskan:
- Det är pulpan. Du måste komma hit!
- Men det går kanske över... försökte jag försiktigt.
- Nej, det gör det inte, sa hon bestämt. Du måste hit!
Och så bestämde jag mig för att ta en tid på fredag hos min ordinarie tandläkare.
Eftersom jag måste äta men får ont av det som är varmt så har jag handlat turkisk yoghurt, ruccolasallad och körsbärstomater. Åh, vad jag kommer att vara hungrig.
Nu finns ju värre saker att bekymra sig över. På måndag faller antagligen Saabs dödsdom och jag måste vårda min pärla ännu mer noggrant för vad ska jag ta mig till när den inte vill rulla längre?
Do they know it´s Christmas
Äntligen blev det helg och för min del dök den upp en dag för tidigt. Inledde fredagen med ännu ett tandläkarbesök, långt ifrån det sista. Rotfyllning kräver sin tandläkare, och jag tror att jag har den bästa. Efter det besöket drog jag vidare till Gun-Britt, som hade hämtat Anna och symaskinen på Kallax.
Efter en kopp kaffe och en räkmacka i Gun-Britts och Görans underbart julpyntade hem åkte vi vidare in till stan för affärslunch Tallkotten med Fotomicke Törnqvist.
Micke och jag åt en underbar kycklingsallad, medan Anna valde räkor. Sedan visade Micke Anna en massa funktioner på hennes ganska nya Nikon. Åh, tusan...! Jag som inte riktigt fixar min lilla minisystemare Canon G9 ännu. Som jag f ö köpt av Anna.
Nå, tiden var knapp och då varken jag eller Micke ville ha parkeringsböter avrundade vi och gav oss iväg. Anna och jag gick naturligtvis på Ohlssons tyger. Det är nämligen så att vi ska på superfin galakväll när jag är i Blekinge och jag måste sy en ny långklänning. Hittade en vacker petrolfärgad microsatin som blir klockren till mönstret jag tänkt mig. Dessutom köpte jag ett tjockt svart-grått sweatshirttyg av vilket jag ska sy en onepiece. Så då vet du, Cattis! På vårforumet kommer även jag att hasa omkring i mysdress!
Efter att ha tröttat ut oss på stan en stund så gick vi upp på radion och hämtade Thomas innan vi åkte vidare mot Boden och Harrieth och Urban. Där blev det lite förfest med snacks, snittar och Zeunerts julmust, den allra godaste.
Sedan åkte vi ut på Farmen och där väntade dignande julbord och proffsig julshow (utan jultema, men ändå...).
Samuel Higberg
Björn Nagander
Linnea Bäcklund
Jonas Lundström, mister Western Farm himself, ledde allsången, som märkligt nog var Adams julsång. Men alla stod upp och sjöng och när jag blundade tänkte jag att jag var på en fotbollsmatch i England. Det lät som jag tror att det kan låta på en sådan...
Tore gav ALLT!
Anna och jag
Urban, Harrieth och en annan Anna
Thomas var "skojpojke och DJ" (snodde det av Anna).
Och det ska jag säga, att det spelades då inget dunka dunka på hela kvällen! Bara fina bitar!
Efter en kopp kaffe och en räkmacka i Gun-Britts och Görans underbart julpyntade hem åkte vi vidare in till stan för affärslunch Tallkotten med Fotomicke Törnqvist.
Micke och jag åt en underbar kycklingsallad, medan Anna valde räkor. Sedan visade Micke Anna en massa funktioner på hennes ganska nya Nikon. Åh, tusan...! Jag som inte riktigt fixar min lilla minisystemare Canon G9 ännu. Som jag f ö köpt av Anna.
Nå, tiden var knapp och då varken jag eller Micke ville ha parkeringsböter avrundade vi och gav oss iväg. Anna och jag gick naturligtvis på Ohlssons tyger. Det är nämligen så att vi ska på superfin galakväll när jag är i Blekinge och jag måste sy en ny långklänning. Hittade en vacker petrolfärgad microsatin som blir klockren till mönstret jag tänkt mig. Dessutom köpte jag ett tjockt svart-grått sweatshirttyg av vilket jag ska sy en onepiece. Så då vet du, Cattis! På vårforumet kommer även jag att hasa omkring i mysdress!
Efter att ha tröttat ut oss på stan en stund så gick vi upp på radion och hämtade Thomas innan vi åkte vidare mot Boden och Harrieth och Urban. Där blev det lite förfest med snacks, snittar och Zeunerts julmust, den allra godaste.
Sedan åkte vi ut på Farmen och där väntade dignande julbord och proffsig julshow (utan jultema, men ändå...).
Samuel Higberg
Björn Nagander
Linnea Bäcklund
Jonas Lundström, mister Western Farm himself, ledde allsången, som märkligt nog var Adams julsång. Men alla stod upp och sjöng och när jag blundade tänkte jag att jag var på en fotbollsmatch i England. Det lät som jag tror att det kan låta på en sådan...
Tore gav ALLT!
Anna och jag
Urban, Harrieth och en annan Anna
Thomas var "skojpojke och DJ" (snodde det av Anna).
Och det ska jag säga, att det spelades då inget dunka dunka på hela kvällen! Bara fina bitar!
Sometimes it seems like lately
Det har absolut inte hänt något den här veckan. Jag har inte varit på bio, inte hälsat på någon och inte haft främmande. Jag har jobbat, lagat mat, stickat sockar och torgvantar, fixat klänningen och så sovit lite däremellan. Så vad skulle jag blogga om? De salviakryddade köttfärsbiffarna med ostpotatis och en lök- och tomatröra till? De var delikata, men jag iddes inte för då hade jag varit tvungen att lägga ifrån mig sticken...
Nu passar jag i alla fall på medan degen jäser. Blir redd fisksoppa med nybakt bröd. Ruskigt ok! Imorgon är jag ledig igen, för då skall jag först till tandis och fortsätta med rotfyllningen och sedan åker jag till Gun-Britt, som förhoppningsvis har tagit hand om Anna.
Jo, jag ägnade hela gårdagskvällen till att sprätta foder och dragkedja. Därefter sydde jag helt enkelt ihop ryggen, för jag insåg att jag får på mig klänningen ändå. Så här blev den och jag är nog ganska nöjd i alla fall.
Färgen är dock något mer dämpad i r l...
Vinden viner runt knuten och regnet piskar mot rutan, denna första dag i december. Hos mig syns ännu inga stakar och stjärnor i fönstren, men jag skall nog göra ett ryck ikväll innan adventspolisen slår till.
Och så var det ordet INDOLENT. Titta och njuuuuut...
Nu passar jag i alla fall på medan degen jäser. Blir redd fisksoppa med nybakt bröd. Ruskigt ok! Imorgon är jag ledig igen, för då skall jag först till tandis och fortsätta med rotfyllningen och sedan åker jag till Gun-Britt, som förhoppningsvis har tagit hand om Anna.
Jo, jag ägnade hela gårdagskvällen till att sprätta foder och dragkedja. Därefter sydde jag helt enkelt ihop ryggen, för jag insåg att jag får på mig klänningen ändå. Så här blev den och jag är nog ganska nöjd i alla fall.
Färgen är dock något mer dämpad i r l...
Vinden viner runt knuten och regnet piskar mot rutan, denna första dag i december. Hos mig syns ännu inga stakar och stjärnor i fönstren, men jag skall nog göra ett ryck ikväll innan adventspolisen slår till.
Och så var det ordet INDOLENT. Titta och njuuuuut...
Cause they whisper too loud for me
Jag har inte försovit mig sedan jag jobbade på Vägverket någon gång under 1800-talet. Jag är däremot väldigt duktig på FÖRVAKNA mig. Det hände ett flertal gånger under mina år på Ohlssons, t ex. Jag kom helt enkelt till jobbet alldeles för tidigt. Sånt känns ju bittert för en som värderar sömn som den mest dyrbara aktivitet man kan ägna sig åt.
I går skulle jag hämta min kollega för att åka till Boden och jobba lite över. Jag ringde och väckte Frida klockan 6 och somnade sedan om. Jag trodde att jag slagit av Fridas väckningstid och gått över på min egen, så när klockan var 10 i klev jag upp, skyndade mig att äta gröt och dricka kaffe och sms:ade min kollega att jag var på väg. Hon ringde snabbt upp och lät en smula sömndrucken när hon frågade:
- Skulle vi inte vara där klockan 9?
- Jodå, sa jag samtidigt som jag konstaterade att klockan i bilen visade 7:23
- Aaaarghhhhhh! var allt jag fick ur mig.
- De e lugnt, sa kollegan. Jag går och duschar snabbt.
- Ta det lugnt! skrek jag med hög och gäll röst. Duscha och ät nåt! Jag kan sitta i bilen och sticka tills du är klar!
Nå, vi kom ju till jobbet lite tidigare än beräknat och kunde således lämna det tidigare än beräknat också.
Jag hade inte sovit särskilt mycket och gick väl inte på högvarv precis. Men innan hemfärden pimpade jag snabbt min arbetsplats. 
Nu kan jag sitta och kolla in alla snyggingar på dagarna... Jag är lite osäker på om det kan uppfattas som lite småsjukt men en del pyntar sin arbetsplats med glitter och tomtar medan jag dekorerar den med något mer bestående - dansband. Nä, det känns fullkomligt naturlig.
Min stackars bil har nog aldrig varit så fruktansvärt skitig som nu. Trots att det inte verkar vilja börja snöa än på ett tag så bör jag nog dränka den i avfettning och spola av den, av hänsyn till lacken. Något säger mig att den skulle må bra av att få se dagens ljus, om än bara för ett ögonblick.
Har tillbringat kvällen hos en kollega och tillsammans har vi faktiskt lyckats sätta i oss en flaska kaffeglögg. Rätt bra gjort, om jag får säga det själv. Tyvärr misstänker jag att jag kommer att ha lite skallebank imorgon, men det är väl smällar man får ta...
There´s always something to cry about
Detta var dagen då det skulle rensas och fejas från morgon till kväll. Dagen började 09:20 då en hurtig man från Postkodlotteriet ringde och väckte mig för att meddela den glädjande nyheten att jag vunnit hela 150 kr som skulle sättas in på mitt konto. Wow, tänkte jag och var tvungen att fråga hur mycket han sa att jag hade vunnit. Tänkte att jag missat ordet TUSEN efter hundrafemtio, men det hade jag inte. Men nu skulle det dras vinnare varje timme i flera dagar och totalt skulle 64 miljoner ut. Typ. Ville jag inte köpa några fler lotter än den trygghetslott jag prenumererar på? (Jo, man är ju nödd och tvungen. Tänk om grannarna skulle vinna och så sitter jag där utan lott.) Men nej, det ville jag inte. Sannolikheten att jag skulle vinna någon storvinst, trots 3-4 lotter är ändå försvinnande liten.
Efter frukosten satte jag igång med Får jag lov-tidningarna och fick vara ganska sträng med mig själv för att inte förlora mig innehållet i de äldre tidningarna. Annars hade jag väl suttit där ännu. Hittade i alla fall en bild på ett ungt Scotts...
Nog känns han väl igen, Henke?
På insändarsidan tas ofta stora viktiga frågor upp. Någon tycker att arrangörerna inte ska släppa in så mycket folk eftersom det blir så trångt på dansgolvet. "De tänker bara på att tjäna pengar!" Kommentarer är väl överflödiga. Och den här skribenten är upprörd över storleken på bandens idolkort. Nä, jag säger ingenting om det heller men fick plötsligt en större förståelse för mitt brev, se tidigare inlägg... Det är väl bra att folk har något att sysselsätta sig med.
Sedan satte jag igång med Björns rum, och det var jäklar i min låda inte gjort på en kafferast. Även här fastnade jag när jag började läsa min anmälan till skolverket med efterföljande utredning och jag bara NJÖÖÖÖÖT. Katarina vaknade så småningom och när jag demonterat hörndatabordet (tog tamejtusan lika lång tid som det tog att montera det en gång i världen) så fyllde vi bilen med prylar och skräp och åkte till återvinningen. Sedan kändes allting lite lättare och vi åkte in på Hemmakväll och köpte lite godis. Bara för att fira. När vi kom hem var jag således smått euforisk och passade på att borra upp mina tavellister och spegeln för skumögda.
En vit kort på den svarta väggen. På den satte jag ljuslyktor.
En svart lång på den vita väggen och där får de kokböcker jag ännu inte förstört genom att spilla klägg i stå. Och Katarina visar sig som vanligt från sin naturligaste sida.
Här var jag lite orolig för att kaklet skulle spricka, trots att jag borrade i skarven. Men det gick bra. Jag kommer antagligen att lämna spegeln om jag någon gång flyttar. Eftersom det är ett våtutrymme tryckte jag in en massa silikon i hålen innan jag pluggade. Har hört att det ska vara så...
Men allvarligt, det här med borrar, plugg och skruvar är ju inte så jäkla självklart. Om man har en burk med skruvar och en med plugg, hur vet man vilken skruv som skall användas till vilken plugg? Och vilken borr ska man ha? Jag använde uteslutande 5:an idag.
Vad ska jag använda när jag ska sätta upp stringhyllorna? Jag vill ju inte att de ska ramla ner så fort jag ställer nånting i dem. Det blir nog till att konsultera broder Håkan. Men jag är i alla fall glad att jag har en egen slagborr.
Efter frukosten satte jag igång med Får jag lov-tidningarna och fick vara ganska sträng med mig själv för att inte förlora mig innehållet i de äldre tidningarna. Annars hade jag väl suttit där ännu. Hittade i alla fall en bild på ett ungt Scotts...
Nog känns han väl igen, Henke?
På insändarsidan tas ofta stora viktiga frågor upp. Någon tycker att arrangörerna inte ska släppa in så mycket folk eftersom det blir så trångt på dansgolvet. "De tänker bara på att tjäna pengar!" Kommentarer är väl överflödiga. Och den här skribenten är upprörd över storleken på bandens idolkort. Nä, jag säger ingenting om det heller men fick plötsligt en större förståelse för mitt brev, se tidigare inlägg... Det är väl bra att folk har något att sysselsätta sig med.
Sedan satte jag igång med Björns rum, och det var jäklar i min låda inte gjort på en kafferast. Även här fastnade jag när jag började läsa min anmälan till skolverket med efterföljande utredning och jag bara NJÖÖÖÖÖT. Katarina vaknade så småningom och när jag demonterat hörndatabordet (tog tamejtusan lika lång tid som det tog att montera det en gång i världen) så fyllde vi bilen med prylar och skräp och åkte till återvinningen. Sedan kändes allting lite lättare och vi åkte in på Hemmakväll och köpte lite godis. Bara för att fira. När vi kom hem var jag således smått euforisk och passade på att borra upp mina tavellister och spegeln för skumögda.
En vit kort på den svarta väggen. På den satte jag ljuslyktor.
En svart lång på den vita väggen och där får de kokböcker jag ännu inte förstört genom att spilla klägg i stå. Och Katarina visar sig som vanligt från sin naturligaste sida.
Här var jag lite orolig för att kaklet skulle spricka, trots att jag borrade i skarven. Men det gick bra. Jag kommer antagligen att lämna spegeln om jag någon gång flyttar. Eftersom det är ett våtutrymme tryckte jag in en massa silikon i hålen innan jag pluggade. Har hört att det ska vara så...
Men allvarligt, det här med borrar, plugg och skruvar är ju inte så jäkla självklart. Om man har en burk med skruvar och en med plugg, hur vet man vilken skruv som skall användas till vilken plugg? Och vilken borr ska man ha? Jag använde uteslutande 5:an idag.
Vad ska jag använda när jag ska sätta upp stringhyllorna? Jag vill ju inte att de ska ramla ner så fort jag ställer nånting i dem. Det blir nog till att konsultera broder Håkan. Men jag är i alla fall glad att jag har en egen slagborr.
I get tired, and upset
Jag har inte sytt sådär ruskigt mycket på sista tiden, trots min nya maskin. Däremot har jag ju köpt en massa tyg, bl a i Kristianstad i somras. Lite kreativ har jag förstås varit. Stickat sockar till Katarina och sytt ett par toppar till Christin och mysbyxor till Max. Dessutom sydde jag klänningen/långskjortan jag hade i lördags.
Men så hittade jag ett mönster till en fin vardagsklänning.
Och tänk vilken tur att Ohlssons hade likadant boucléstickat tyg som på bilden! Jag började med att köpa en bit av det. Sedan började det tråkigaste och mest tidsödande, nämligen att rita av mönstret
Det är det tråkigaste momentet. Inte fullt lika tråkigt är det att klippa ut tyget
Fast det är ju inte så att man sitter och skrattar när man gör det. Inte heller när man markerar och nålar insnitten.
När man gjort allt detta vill man som börja sy, men ett grundligt och noggrant förarbete förenklar själva sömnaden så därför klipper jag ut fodret och fixet när jag ändå håller på.
Dessa tidskrävande moment gjorde jag igår kväll, men måste till slut gå och lägga mig. Men idag kunde jag äntligen sätta igång och sy, och det är när man börjat med det som man inser hur viktigt det är att man gör ett ordentligt och noggrant förarbete. Då behöver man inte avbryta för att kolla markeringar på mönstret eller klippa till fix.
Och ikväll har jag sytt och sytt och när jag hade sytt fast den dolda dragkedjan och fodret så provade jag klänningen. Man kan inte sy fast en dold dragkedja med något annat än vanlig raksöm och trots att jag höll igen tyget så mycket som möjligt blev det bulligt runt dragkedjan. Jag fann då för gott att släcka ner symaskinerna för dagen, hänga upp klänningen och tänka på något annat . Att blogga till exempel. Och sticka några varv för att lugna nerverna.
Imorgon är jag ledig. Ska träna mig lite på det, för det är jag också nästa fredag. Ledighetsministern...
Men så hittade jag ett mönster till en fin vardagsklänning.
Och tänk vilken tur att Ohlssons hade likadant boucléstickat tyg som på bilden! Jag började med att köpa en bit av det. Sedan började det tråkigaste och mest tidsödande, nämligen att rita av mönstret
Det är det tråkigaste momentet. Inte fullt lika tråkigt är det att klippa ut tyget
Fast det är ju inte så att man sitter och skrattar när man gör det. Inte heller när man markerar och nålar insnitten.
När man gjort allt detta vill man som börja sy, men ett grundligt och noggrant förarbete förenklar själva sömnaden så därför klipper jag ut fodret och fixet när jag ändå håller på.
Dessa tidskrävande moment gjorde jag igår kväll, men måste till slut gå och lägga mig. Men idag kunde jag äntligen sätta igång och sy, och det är när man börjat med det som man inser hur viktigt det är att man gör ett ordentligt och noggrant förarbete. Då behöver man inte avbryta för att kolla markeringar på mönstret eller klippa till fix.
Och ikväll har jag sytt och sytt och när jag hade sytt fast den dolda dragkedjan och fodret så provade jag klänningen. Man kan inte sy fast en dold dragkedja med något annat än vanlig raksöm och trots att jag höll igen tyget så mycket som möjligt blev det bulligt runt dragkedjan. Jag fann då för gott att släcka ner symaskinerna för dagen, hänga upp klänningen och tänka på något annat . Att blogga till exempel. Och sticka några varv för att lugna nerverna.
Imorgon är jag ledig. Ska träna mig lite på det, för det är jag också nästa fredag. Ledighetsministern...
Don’t worry, there’s no doubt
Handen på hjärtat, inte är det så himla kul med måndagar. Ja, möjligen första måndagen på semestern, men hur mycket jag än trivs med mitt arbete och min arbetsplats, så är onekligen helgen veckans höjdpunkt. Kanske främst för att jag slipper kliva upp så plågsamt tidigt men också för att jag får ägna mig åt sånt som jag tycker är kul. Sy och dansa och lite annat kul.
Men just nu är det faktiskt inte så särskilt tjosan hejsan att vara hemma, för det är så fruktansvärt stökigt här. Ja, det är till och med så stökigt att jag tänker vara ledig en hel dag bara för att städa. Nja, det är kanske inte hela sanningen. Jag håller på att rensa lite i Björns rum och måste åka ut till återvinningen med ett databord, lägga ut en gungstol och en träningsbänk på Blocket, lägga ut två 60-talsklänningar på Tradera och lämna en säck med kläder på Röda Korset. Pust. Katarina har lovat att hjälpa mig. Thomas och Anna kommer ju nästa helg, och det är ju bra om de kommer sig in i lägenheten.
Men helst skulle jag förstås ägna mig åt annat. Läsa lite till exempel.
När jag var i Vemdalen fick jag nämligen hela den här backen full med Får Jag Lov-tidningar, från allra första numret, av mina vänner Lillan och Joel Emanuelsson. Jag blev verkligen jätteglad att de tänkte på just mig när de skulle göra sig av med dem. Det är skitkul att sitta och bläddra men fatta vad saker och ting har förändrats, bara under de sista 8-10 år sedan.
Idag öppnade Media Markt i Luleå. Tja, vad säger man? De har i alla fall valt säkerhetsbolaget med den trevligaste kundtjänsten... Nu hjälpte inte det mannen som fyllt bilen med datorer och diverse elektronik och som passade på att springa in på Coop och handla lite innan han skulle åka hem. Efter 15 minuter återvände han till bilen bara för att finna att bovar och banditer passat på att slå in bakrutan och tömma den på allt han handlat. De orkade kanske inte stå i kö...
Lagom till eftermiddagskaffet ringde Frida, på väg från Tjåmotis, och ville kika in på mitt jobb en sväng. Med sig hade hon en påse mjukkaka som hon bakat när hon var däruppe. Vilken tjej!
Men just nu är det faktiskt inte så särskilt tjosan hejsan att vara hemma, för det är så fruktansvärt stökigt här. Ja, det är till och med så stökigt att jag tänker vara ledig en hel dag bara för att städa. Nja, det är kanske inte hela sanningen. Jag håller på att rensa lite i Björns rum och måste åka ut till återvinningen med ett databord, lägga ut en gungstol och en träningsbänk på Blocket, lägga ut två 60-talsklänningar på Tradera och lämna en säck med kläder på Röda Korset. Pust. Katarina har lovat att hjälpa mig. Thomas och Anna kommer ju nästa helg, och det är ju bra om de kommer sig in i lägenheten.
Men helst skulle jag förstås ägna mig åt annat. Läsa lite till exempel.
När jag var i Vemdalen fick jag nämligen hela den här backen full med Får Jag Lov-tidningar, från allra första numret, av mina vänner Lillan och Joel Emanuelsson. Jag blev verkligen jätteglad att de tänkte på just mig när de skulle göra sig av med dem. Det är skitkul att sitta och bläddra men fatta vad saker och ting har förändrats, bara under de sista 8-10 år sedan.
Idag öppnade Media Markt i Luleå. Tja, vad säger man? De har i alla fall valt säkerhetsbolaget med den trevligaste kundtjänsten... Nu hjälpte inte det mannen som fyllt bilen med datorer och diverse elektronik och som passade på att springa in på Coop och handla lite innan han skulle åka hem. Efter 15 minuter återvände han till bilen bara för att finna att bovar och banditer passat på att slå in bakrutan och tömma den på allt han handlat. De orkade kanske inte stå i kö...
Lagom till eftermiddagskaffet ringde Frida, på väg från Tjåmotis, och ville kika in på mitt jobb en sväng. Med sig hade hon en påse mjukkaka som hon bakat när hon var däruppe. Vilken tjej!
Pack up your troubles get your old grin back
Jorå, nu har det gått en vecka sedan Vemdalen och den har väl egentligen inte varit så himla kul. Jobbat senvecka och eftersom jag inte har några samåkningskompisar då valde jag att åka buss, vilket inte alls var så tokigt. På fredag träffade jag Thomas på Bodensia på en mini-after work. Kaffe Karlsson och nötter, inte helt fel faktiskt. Jag hann precis med Jokkmokksbussen mot Luleå och kom hem mitt i Katarinas försenade födelsedagskalas.
Igår klev jag upp i den arla gryningen bara för att promenera in till stan och det årliga frisörbesöket. Långt hår är väldigt bra för ekonomin. Dessutom hade Trudes 100 kr rabatt på klippningen. Nåt jubileum, men det gjorde inget. När jag kom hem väckte jag mina sjusovande barn och satte igång att sy kvällens kreation.
På kvällen spelade Drifters i Skellefteå Folkets Park och för en gångs skull tänkte jag vara ordentligt i tid, men som vanligt blev det stressigt med hår och make up och allt det där som skiljer kvinnor från män. Jag landade i alla fall strax efter åtta, vilket torde vara rekord. På plats var redan familjen Brännström, Jörgen, Anna och lilla Maja.
Detta lilla sockerhjärta blev så småningom trött, iklädd pyjamas och försedd med en vällingflaska. Döm om min förvåning när hon dissade sin mamma och sträckte armarna mot MIG! Om jag blev förvånad (och väldigt smickrad) så var det ändå ingenting mot för vad Jörgen och Anna blev.
Som vanligt var också Linus och Jamie med. Den senare var lite trött och gnällig men somnade ganska snart efter att de började spela. Sämre start på livet kan väl en liten unge ha. Tänk att få somna till Drifters varje kväll...
Boliden (tror jag det var) hade haft något slags personalfest tidigare på kvällen och jag är helt säker på att gästerna blivit bjudna på gratis sprit. Ett ansenligt antal personer hade stora svårigheter att gå rakt, lyfta fötterna i trapporna och framförallt röra sig på dansgolvet. Det hade kanske inte varit något bekymmer om de hade varit glada, men det var de inte. Flera var agressiva och polisen körde skytteltrafik mellan stationen och parken. Det har man inte varit med om förr. Men så fruktansvärt korkat att vräka i sig såna mängder bara för att det är gratis. Det går ju som inte att buffra en fylla...
Detta var i alla fall en anledning till att jag inte iddes vara nere och dansa mer än några danser. Det var roligare i logen, helt enkelt. Där åt vi chips och cupcakes (jo, jag hade bakat) och hade det riktigt mysigt. Fast vi gick ju ut någon gång ibland, bara för att lyssna, för de är ju så himla bra!
Litegrann från ovan
Ronny
Stellan ger ALLT!!
Tim
Turbo, Erica och Stellan
Och vem har vi här då?
Men till slut så tystnade musiken och lamporna tändes. I Skellefteå tänds de väldigt snabbt. Faktiskt nästan INNAN musiken tystnar. Men det är väl för att folk ska hitta ut.
Medan killarna packade satt jag med Erica i logen medan hon ammade Jamie. Därefter skildes vi åt och åkte åt varsitt håll. Och jag var inte hemma förrän halv fem...
Så söndagen har blivit lite si och så. Hade tvättstugan kl 12 och försov mig en smula. Fast det var knappast därför jag inte hann få allt torrt utan det berodde på den enorma mängden tvätt. Helt otroligt. Det är inte så jäkla kul att komma upp med flera Ikea-kassar fulla med halvtorr tvätt som man måste placera ut på lägenhetens alla element. Farao, så irriterad jag var.
Sen SVOR jag ihop kökspallen jag köpte på Ikea förra söndagen på väg hem från Vemdalen, och det gick bra till slut.
Ganska snyggt gjort, om jag får säga det själv.
Igår klev jag upp i den arla gryningen bara för att promenera in till stan och det årliga frisörbesöket. Långt hår är väldigt bra för ekonomin. Dessutom hade Trudes 100 kr rabatt på klippningen. Nåt jubileum, men det gjorde inget. När jag kom hem väckte jag mina sjusovande barn och satte igång att sy kvällens kreation.
På kvällen spelade Drifters i Skellefteå Folkets Park och för en gångs skull tänkte jag vara ordentligt i tid, men som vanligt blev det stressigt med hår och make up och allt det där som skiljer kvinnor från män. Jag landade i alla fall strax efter åtta, vilket torde vara rekord. På plats var redan familjen Brännström, Jörgen, Anna och lilla Maja.
Detta lilla sockerhjärta blev så småningom trött, iklädd pyjamas och försedd med en vällingflaska. Döm om min förvåning när hon dissade sin mamma och sträckte armarna mot MIG! Om jag blev förvånad (och väldigt smickrad) så var det ändå ingenting mot för vad Jörgen och Anna blev.
Som vanligt var också Linus och Jamie med. Den senare var lite trött och gnällig men somnade ganska snart efter att de började spela. Sämre start på livet kan väl en liten unge ha. Tänk att få somna till Drifters varje kväll...
Boliden (tror jag det var) hade haft något slags personalfest tidigare på kvällen och jag är helt säker på att gästerna blivit bjudna på gratis sprit. Ett ansenligt antal personer hade stora svårigheter att gå rakt, lyfta fötterna i trapporna och framförallt röra sig på dansgolvet. Det hade kanske inte varit något bekymmer om de hade varit glada, men det var de inte. Flera var agressiva och polisen körde skytteltrafik mellan stationen och parken. Det har man inte varit med om förr. Men så fruktansvärt korkat att vräka i sig såna mängder bara för att det är gratis. Det går ju som inte att buffra en fylla...
Detta var i alla fall en anledning till att jag inte iddes vara nere och dansa mer än några danser. Det var roligare i logen, helt enkelt. Där åt vi chips och cupcakes (jo, jag hade bakat) och hade det riktigt mysigt. Fast vi gick ju ut någon gång ibland, bara för att lyssna, för de är ju så himla bra!
Litegrann från ovan
Ronny
Stellan ger ALLT!!
Tim
Turbo, Erica och Stellan
Och vem har vi här då?
Men till slut så tystnade musiken och lamporna tändes. I Skellefteå tänds de väldigt snabbt. Faktiskt nästan INNAN musiken tystnar. Men det är väl för att folk ska hitta ut.
Medan killarna packade satt jag med Erica i logen medan hon ammade Jamie. Därefter skildes vi åt och åkte åt varsitt håll. Och jag var inte hemma förrän halv fem...
Så söndagen har blivit lite si och så. Hade tvättstugan kl 12 och försov mig en smula. Fast det var knappast därför jag inte hann få allt torrt utan det berodde på den enorma mängden tvätt. Helt otroligt. Det är inte så jäkla kul att komma upp med flera Ikea-kassar fulla med halvtorr tvätt som man måste placera ut på lägenhetens alla element. Farao, så irriterad jag var.
Sen SVOR jag ihop kökspallen jag köpte på Ikea förra söndagen på väg hem från Vemdalen, och det gick bra till slut.
Ganska snyggt gjort, om jag får säga det själv.
The winner takes it all
Vi började närma oss slutet av helgen. Efter en halvtimmes sömn var det lite bråttom att duscha och göra sig klar, åtminstone för mig som har en betydligt mer omständlig frisyr än Cattis. Fast det märks inte. Jag var sjukt nervös inför resultatet av tipsrundan vars vinnare alltid tillkännages under lördagens middag. Det har nämligen hänt ibland att jag inte har vunnit, och det är ju himla trist. Förr vann jag ofta en kryssning, som jag i o f s inte åkte på mer än ett par gånger, men det är ju liksom ÄRAN man vill åt. Och gärna en inbjudan till nästa orkesterforum...
Duktiga Date underhöll under minglet
och när maten var uppäten, eller åtminstone utburen, var det Östersundsbandet Ständut Blakk som höjde temperaturen. De är jääävulskt roliga. Och skickliga.
Och självklart vann jag och Cattis. Vi hade alltså samma poäng, men hade skrivit olika dikter. Cattis hade skrivit två stycken men å andra sidan hade jag skrivit om texten på refrängen till Invitation och den fick jag framföra sjungande. Det var roligt, för mig i alla fall, och eftersom jag självmant utsatte mig för denna förnedring så klassade jag ut Cattis. Men hon vann vistelsen i Vemdalen och jag vann en stor flaska whisky. Eller typ malt eller nåt. Ingenting för tjejer, så jag bytte med Cattis, som ju har en man hemma.
Och vad gjorde Peter?
Han ville kanske inte vara sämre än sina kamrater, men det blev inte så mycket mer än den där dubbelvikningen. Då lyckades Björn och Emil bättre. Björn gjorde en mus (sa han) och Emil en...
...ehh, tja, en sån där en.
Sen gick vi ner och dansade lite
till Jive
Date
och Zekes (som f ö också var jättebra. Alltså verkligen skitbra!)
Ja, och sen var det slut! Cattis och Hampus skulle åka hem med Date och jag hade ju typ tusen mil att avverka under söndagen, så halv två var det natti natti. Någon gång vid fyra-snåret åkte mina lägenhetskompisar och därefter sov jag till 9.
Strax efter 10 var jag på väg och fick som vanligt blåsa vid en kontroll efter några kilometer. Men det var förstås grönt och jag fick blåsa vidare.
Well we all shine on, like the moon and the stars and the sun
Fredagen var ju inte precis slut bara för att vi ätit middag, tvärtom. Nu skulle vi lyssna på alla band, framförallt så ville vi inte missa Date och Drifters. Men för att orka var vi tvungna att gå till lägenheten och stärka oss en smula. När vi kom ner på dansen hade Drifters precis börjat. De blev sedan avlösta av Alvenfors, Callinaz, Mannerz och slutligen Date.
Jag dansade inte så mycket, några danser bara, men det var så himla trevligt att bara vara där och träffa folk och ha kul! När Linus hade nattat Jamie (och Erica?) kom han glatt nerspringande till arenan.
Här flankerad av Hampus och Rickard
Tim och Lars
Rickard och Simon
Date var kvällens sista band och slutade spela strax efter två. Cattis och jag hade bestämt oss för att INTE bevista någon efterfest. Bestämt tog vi godnatt av alla glada killar och började gå, men efter fyra meter sa Cattis:
- Tänk om vi missar något nu?
Precis samma tanke hade farit genom mitt huvud en nanosekund tidigare.
- En liten liten stund bara, föreslog Cattis. Två själar, en tanke så vi vände på klacken och återvände till den lilla skaran som ännu inte hade skingrats.
Jamen hallå! Sova kan man ju göra hemma eller nåt...
Det pratades och skrattades och imiterades och när sedan Simon och Rickard från Zekes dök upp så gick det bara inte att gå och lägga sig. Det här med dialekter är verkligen fascinerande. Särskilt för en som i princip pratar rikssvenska... (blink blink).
Klockan han bli en bit över fyra innan alla gästerna gått och vi kunde äntligen förpassa oss till drömmarnas land. Självklart drömde jag hur jag vann lördagens tipsrunda...
Det var en kämpig morgon. Efter frukost var det "Snillen spekulerar" i Hovdesalen och där fick Marianne Leek berätta om sitt "dansarbete" och vilken effekt Guldklavenutmärkelsen haft på detta. Det var jättekul att höra och jag skulle önska att det fanns fler som hon. Kanonbra!
Halv två stod vi påpälsade och klara (möjligen lite nervösa) inför den prestigefyllda tipsrundan. Martin hade som vanligt med sig en flaska lakritsshot. En rejäl flaska, skall jag tillägga. Första åren var den där flaskan mer i pluntstorlek, men den har numera större likheter med en dunk. Innehållet hade i alla fall effekt på hjärncellerna och när vi kommit i mål och den väntande ölen och Jägermeistern, kände vi oss omåttligt nöjda. Och ganska spralliga.
Cattis
Jag och Markku
Och sen fotograferade Calle Friman och jag varandra medan Martin, lakritsshotblandaren, tittade på
Ner kommer man alltid och då var vi så hungriga att vi gick på Hildings och åt en underbar Carbonara. Därefter gick vi in på Ica en sväng och konstaterade att det nog inte riktigt var säsong i Vemdalen ännu...
Frukten samsades med strumpor, troll och annat krafs fint.
I kyldisken tronade grytor, vattenkokare och brödrostar. Inte en oxfilé så långt ögat nådde.
När vi kom till lägenheten fick jag äntligen SOVA! En halvtimme var allt som behövdes för att komma i form igen inför kvällen.
Jag dansade inte så mycket, några danser bara, men det var så himla trevligt att bara vara där och träffa folk och ha kul! När Linus hade nattat Jamie (och Erica?) kom han glatt nerspringande till arenan.
Här flankerad av Hampus och Rickard
Tim och Lars
Rickard och Simon
Date var kvällens sista band och slutade spela strax efter två. Cattis och jag hade bestämt oss för att INTE bevista någon efterfest. Bestämt tog vi godnatt av alla glada killar och började gå, men efter fyra meter sa Cattis:
- Tänk om vi missar något nu?
Precis samma tanke hade farit genom mitt huvud en nanosekund tidigare.
- En liten liten stund bara, föreslog Cattis. Två själar, en tanke så vi vände på klacken och återvände till den lilla skaran som ännu inte hade skingrats.
Jamen hallå! Sova kan man ju göra hemma eller nåt...
Det pratades och skrattades och imiterades och när sedan Simon och Rickard från Zekes dök upp så gick det bara inte att gå och lägga sig. Det här med dialekter är verkligen fascinerande. Särskilt för en som i princip pratar rikssvenska... (blink blink).
Klockan han bli en bit över fyra innan alla gästerna gått och vi kunde äntligen förpassa oss till drömmarnas land. Självklart drömde jag hur jag vann lördagens tipsrunda...
Det var en kämpig morgon. Efter frukost var det "Snillen spekulerar" i Hovdesalen och där fick Marianne Leek berätta om sitt "dansarbete" och vilken effekt Guldklavenutmärkelsen haft på detta. Det var jättekul att höra och jag skulle önska att det fanns fler som hon. Kanonbra!
Halv två stod vi påpälsade och klara (möjligen lite nervösa) inför den prestigefyllda tipsrundan. Martin hade som vanligt med sig en flaska lakritsshot. En rejäl flaska, skall jag tillägga. Första åren var den där flaskan mer i pluntstorlek, men den har numera större likheter med en dunk. Innehållet hade i alla fall effekt på hjärncellerna och när vi kommit i mål och den väntande ölen och Jägermeistern, kände vi oss omåttligt nöjda. Och ganska spralliga.
Cattis
Jag och Markku
Och sen fotograferade Calle Friman och jag varandra medan Martin, lakritsshotblandaren, tittade på
Ner kommer man alltid och då var vi så hungriga att vi gick på Hildings och åt en underbar Carbonara. Därefter gick vi in på Ica en sväng och konstaterade att det nog inte riktigt var säsong i Vemdalen ännu...
Frukten samsades med strumpor, troll och annat krafs fint.
I kyldisken tronade grytor, vattenkokare och brödrostar. Inte en oxfilé så långt ögat nådde.
När vi kom till lägenheten fick jag äntligen SOVA! En halvtimme var allt som behövdes för att komma i form igen inför kvällen.
Faith is the exchange
Jag hade gärna sovit längre än till 9, men av flera skäl var jag tvungen att pallra mig upp. Ett av skälen var frukosten, som jag ju inte gärna missar. Av bekvämlighetsskäl. Man sparar disk om man äter i restaurangen.
Efter frukosten gick vi och träffade Drifters, som roddade för fullt före soundcheck. Linus och Jamie var givetvis där och jag kunde passa på att ge Jamie paketet med den lilla mysdressen jag sydde häromkvällen.
Även Callinaz förberedde sig inför kvällen.
Carolina spelar, liksom Erica Sjöström, flera instrument bl a dragspel och saxofon.
Cattis och Bjarne
Så gick vi ut på promenad, Cattis och jag. Först gick vi till Drifters buss bara för att kolla om Stellan var där och städade, och det var han. Fast han städade inte.
Därefter gick vi vidare och plötsligt hörde vi någon som ropade "Tjejer!!" och fortsatte "Får jag fråga er en sak?" Vi blev ju jätteglada, både jag och Cattis. Alla som säger tjej till mig hamnar på plus. Men när vi vände oss om mot ynglingen som ropat sa han "Öhhh, nämen nu vet jag var jag är. Jag klarar det här." Men det var trevligt så länge det varade.
Det var väl egentligen meningen att vi skulle sova en liten stund eftersom torsdagens efterfest pågick längre än vi trodde var möjligt, vilket således hade en icke obetydlig inverkan på sömnen, men det blir ju sällan som man tänkt sig. Vi åt pizza och badade därefter bastu (Fatta JAG i en bastu! Jag som trodde att jag bara badade skumbad...) och plötsligt blev det som vanligt bråttom. Det tar ju onekligen en stund för mig att göra mig klar. Make up tar tid, men mest tidsödande är håret. Det är jag och Maria Montazami, om ni undrar. Fast jag har inga extensions, bara eget. Och så har jag förstås min egen färg också, förutom att det inte är i närheten av hennes längd, så varför nämnde jag henne överhuvudtaget?
En som ännu inte behöver bekymra sig om volumaster och plattänger är den här gossen. Småknattar med den här knapra behåringen får mig alltid att tänka på onkel Fester. Inget ont menat. En av mina fyra såg precis likadan ut bakifrån. De andra tre hade ruskigt mycket hår redan vid ankomsten. Olika falla ödets lotter, men det rätade till sig så småningom i alla fall.
Turbo, jag och Tim
Tim och Jan
Date och Bjarne underhöll
och plötsligt hade jag även Linus vid min sida
Nej, jag gjorde ingenting...
Man kan inte skriva hur långa inlägg som helst även om man fyller dem med bilder, så därför sätter jag stopp här och återkommer förhoppningsvis imorgon när de planerade köttfärsjärparna är uppätna.
Efter frukosten gick vi och träffade Drifters, som roddade för fullt före soundcheck. Linus och Jamie var givetvis där och jag kunde passa på att ge Jamie paketet med den lilla mysdressen jag sydde häromkvällen.
Även Callinaz förberedde sig inför kvällen.
Carolina spelar, liksom Erica Sjöström, flera instrument bl a dragspel och saxofon.
Cattis och Bjarne
Så gick vi ut på promenad, Cattis och jag. Först gick vi till Drifters buss bara för att kolla om Stellan var där och städade, och det var han. Fast han städade inte.
Därefter gick vi vidare och plötsligt hörde vi någon som ropade "Tjejer!!" och fortsatte "Får jag fråga er en sak?" Vi blev ju jätteglada, både jag och Cattis. Alla som säger tjej till mig hamnar på plus. Men när vi vände oss om mot ynglingen som ropat sa han "Öhhh, nämen nu vet jag var jag är. Jag klarar det här." Men det var trevligt så länge det varade.
Det var väl egentligen meningen att vi skulle sova en liten stund eftersom torsdagens efterfest pågick längre än vi trodde var möjligt, vilket således hade en icke obetydlig inverkan på sömnen, men det blir ju sällan som man tänkt sig. Vi åt pizza och badade därefter bastu (Fatta JAG i en bastu! Jag som trodde att jag bara badade skumbad...) och plötsligt blev det som vanligt bråttom. Det tar ju onekligen en stund för mig att göra mig klar. Make up tar tid, men mest tidsödande är håret. Det är jag och Maria Montazami, om ni undrar. Fast jag har inga extensions, bara eget. Och så har jag förstås min egen färg också, förutom att det inte är i närheten av hennes längd, så varför nämnde jag henne överhuvudtaget?
En som ännu inte behöver bekymra sig om volumaster och plattänger är den här gossen. Småknattar med den här knapra behåringen får mig alltid att tänka på onkel Fester. Inget ont menat. En av mina fyra såg precis likadan ut bakifrån. De andra tre hade ruskigt mycket hår redan vid ankomsten. Olika falla ödets lotter, men det rätade till sig så småningom i alla fall.
Turbo, jag och Tim
Tim och Jan
Date och Bjarne underhöll
och plötsligt hade jag även Linus vid min sida
Nej, jag gjorde ingenting...
Man kan inte skriva hur långa inlägg som helst även om man fyller dem med bilder, så därför sätter jag stopp här och återkommer förhoppningsvis imorgon när de planerade köttfärsjärparna är uppätna.
Ifall man bara stannar inne på hotellet
För första gången (vill jag minnas) Körde jag till Vemdalen i strålande sol och en temperatur som växlade mellan -3 och +8. Sprang som hastigast in på Ikea och hittade en jättefin hopfällbar trappstol, så nu kan jag avveckla det fula vraket som står i mitt kök och tar plats. Men en trappstol behöver man alltid, även jag, mina 180 cm till trots.
Särskilt mitt plastburksskåp, i vilket det råder ständigt kaos, kräver att jag har fullständig överblick och det har man inte från golvet.
Jag anlände i alla fall till Vemdalen ca 17:30 och skyndade mig förstås snabbt ner till Martin, Markku och Leif där det bjöds på lakritsshots och smultrondrink.
Och efter det har det varit så fullt upp att jag knappt ens hunnit sova...
Vi åt på hotellrestaurangen. Det var gott, men trots att vi förbeställt maten så fick vi vänta läääääääääänge innan vi fick den.
Jag hade trevligt sällskap vid bordet av Marianne Leek, som fick guldklav i Malung i somras i kategorin Juryns specialpris för sitt arbete med att introducera sällskapsdansen som en naturlig del av livet bland ungdomar.Här är hon i samspråk med Jan Lindberg i Date.
Det blev en hyfsat sen kväll. Vi sprang omkring och hälsade på folk i deras lägenheter och stugor, men vi var förstås också ner på dansen där bl a Swänsonz spelade.
Jag dansade ingenting men minglade desto mer.
Andreas, Cattis och Jan
Peter och Tim
Jan, Emil och Björn
Jan
Jag och Peter
Sveriges populäraste arrangör, Leif Wibron med hustrun Els-Marie, Gävleparken
Cattis och Hampus
Kvällen avslutades med efterfest i vår lägenhet. Den pågick långt in på småtimmarna.
Bjarne, jag och Tim
Detta var allt för idag. Nu väntar dans till bl a Date och Callinaz, men framförallt till DRIFTERS!
Särskilt mitt plastburksskåp, i vilket det råder ständigt kaos, kräver att jag har fullständig överblick och det har man inte från golvet.
Jag anlände i alla fall till Vemdalen ca 17:30 och skyndade mig förstås snabbt ner till Martin, Markku och Leif där det bjöds på lakritsshots och smultrondrink.
Och efter det har det varit så fullt upp att jag knappt ens hunnit sova...
Vi åt på hotellrestaurangen. Det var gott, men trots att vi förbeställt maten så fick vi vänta läääääääääänge innan vi fick den.
Jag hade trevligt sällskap vid bordet av Marianne Leek, som fick guldklav i Malung i somras i kategorin Juryns specialpris för sitt arbete med att introducera sällskapsdansen som en naturlig del av livet bland ungdomar.Här är hon i samspråk med Jan Lindberg i Date.
Det blev en hyfsat sen kväll. Vi sprang omkring och hälsade på folk i deras lägenheter och stugor, men vi var förstås också ner på dansen där bl a Swänsonz spelade.
Jag dansade ingenting men minglade desto mer.
Andreas, Cattis och Jan
Peter och Tim
Jan, Emil och Björn
Jan
Jag och Peter
Sveriges populäraste arrangör, Leif Wibron med hustrun Els-Marie, Gävleparken
Cattis och Hampus
Kvällen avslutades med efterfest i vår lägenhet. Den pågick långt in på småtimmarna.
Bjarne, jag och Tim
Detta var allt för idag. Nu väntar dans till bl a Date och Callinaz, men framförallt till DRIFTERS!
Born this way
Malin och Katarina var på STUK i fredags och eftersom det var allhelgonahelg så var det maskerad och så här såg mina tjejer ut:
Orkar ni inte titta på hela filmen, så kolla i alla fall på den sista minuten.
Orkar ni inte titta på hela filmen, så kolla i alla fall på den sista minuten.
La grande finale
Det är möjligt att Thomas tänkte att han skulle spara det bästa till sist, och sett ur hans perspektiv så gjorde han nog det. För om jag tänker tillbaka en sex, sju år så tror jag inte att Thomas då ens skulle anat att han en dag skulle ha Olle Jönsson som gäst i sin egen talkshow. Vi, hans vänner, är dock inte förvånade för vi har hela tiden vetat vilken otrolig talang han är. Thomas alltså. Ja, även Olle, men inte inom samma område som Thomas...
Sofia Jannok var också en av kvällens gäster...
...liksom "Hantis" Ohlsson - limerickmästaren.
Hans-Inge "Singe" Magnusson klarade sig utmärkt på egen hand. Gunhild Carling spelade in "Så ska det låta" och var således inte med ikväll.
Kvällen blev kanske inte lika "ösig" som förra gången, men showen var definitivt inte sämre för den skull. Stämningen var precis sådär mysig och gemytlig som den bara kan bli med en riktigt, riktigt bra värd.
Jamen liiiite mera Olle, va...?
Jag kom dit ganska tidigt och sammanstrålade med Max och Christin, som bjöd mig på underbart god middag och därefter en Kaffe Karlsson. Mums. Sedan kom Ulrika direkt ifrån jobbet.
Efter showen hälsade Max och Christin på Olle och det blev förstås en del kattsnack. Olle har sex stycken!
Ja, det var allt för den här gången! Jag konstaterar att jag har fått uppleva fyra fantastiska tisdagskvällar i höst. Till helgen är det orkesterforum i Vemdalen och samtidigt startar julshowerna på Farmen. Håhåjaja.
Sofia Jannok var också en av kvällens gäster...
...liksom "Hantis" Ohlsson - limerickmästaren.
Hans-Inge "Singe" Magnusson klarade sig utmärkt på egen hand. Gunhild Carling spelade in "Så ska det låta" och var således inte med ikväll.
Kvällen blev kanske inte lika "ösig" som förra gången, men showen var definitivt inte sämre för den skull. Stämningen var precis sådär mysig och gemytlig som den bara kan bli med en riktigt, riktigt bra värd.
Jamen liiiite mera Olle, va...?
Jag kom dit ganska tidigt och sammanstrålade med Max och Christin, som bjöd mig på underbart god middag och därefter en Kaffe Karlsson. Mums. Sedan kom Ulrika direkt ifrån jobbet.
Efter showen hälsade Max och Christin på Olle och det blev förstås en del kattsnack. Olle har sex stycken!
Ja, det var allt för den här gången! Jag konstaterar att jag har fått uppleva fyra fantastiska tisdagskvällar i höst. Till helgen är det orkesterforum i Vemdalen och samtidigt startar julshowerna på Farmen. Håhåjaja.
Tired of toein' the line
Det är flera plusgrader ute trots att vi är inne i november. Någon morgon har det dock legat en tunn ishinna på asfalten så vinterdäck är i alla fall ett måste. Jag har ägt bil en bra bit över trettio år och jag ser detta med däckskifte som ett absolut nödvändigt ont, ungefär som dammsugning. Tack och lov behöver man inte byta däck lika frekvent som man bör dammsuga och tack och lov är jag omgiven av snälla människor, de senaste gångerna min bror, som glatt erbjuder sig att utföra denna oerhört själsdödande syssla.
Men nu har det hänt något nånstans i nåt av hörnen på bilen, för ibland skrapar det och lever om, särskilt när jag backar i nerförsbackar, så jag får väl sluta upp med det.
Pärlan skall ju ta mig till Vemdalen på torsdag och jag vill verkligen att den håller ihop HELA vägen. Helst hem också. En gång i världen gav sig en uttjänt drivknut tillkänna när jag var på väg till dans i Skellefteå. Själva hjulet valde att bara snurra sporadiskt. Då dansade jag med en man som sa sig arbeta som bilreparatör på Saab och som menade att "så länge inte tempmätaren eller oljelampan lyser så är det bara att köra".
Jag kan ju ha fel, men jag tror i alla fall att man ska ta det lite lugnt när hjulen slutar snurra.
Men nu har det hänt något nånstans i nåt av hörnen på bilen, för ibland skrapar det och lever om, särskilt när jag backar i nerförsbackar, så jag får väl sluta upp med det.
Pärlan skall ju ta mig till Vemdalen på torsdag och jag vill verkligen att den håller ihop HELA vägen. Helst hem också. En gång i världen gav sig en uttjänt drivknut tillkänna när jag var på väg till dans i Skellefteå. Själva hjulet valde att bara snurra sporadiskt. Då dansade jag med en man som sa sig arbeta som bilreparatör på Saab och som menade att "så länge inte tempmätaren eller oljelampan lyser så är det bara att köra".
Jag kan ju ha fel, men jag tror i alla fall att man ska ta det lite lugnt när hjulen slutar snurra.
Now this looks like a job for me
Så hade jag plötsligt en fonduegryta i min ägo. Och för att den inte bara skulle stå och samla damm så bestämde vi oss för att använda den.
Jag är ruskigt rädd för het olja, brandrisken ni vet, men efter lite googlande bestämde jag mig för att använda en god buljong istället. Det blev en grymt mysig och god middag, med både nöt- och fläskkött som legat i olika marinader över natten. Till det en rödlöksmarmelad, klyftpotatis och en massa goda såser, bl a hemgjord bernaise.
När vi dukat undan (under?) tände vi en massa ljus och fortsatte lördagsmyset med att frossa i andras elände.
"Det här är det VÄRSTA vi sett!"
Och av matresterna blev det en helt suveränt god gryta till söndagens middag.
Det här var förresten mitt 500:de inlägg. Ja, jäklar...
Jag är ruskigt rädd för het olja, brandrisken ni vet, men efter lite googlande bestämde jag mig för att använda en god buljong istället. Det blev en grymt mysig och god middag, med både nöt- och fläskkött som legat i olika marinader över natten. Till det en rödlöksmarmelad, klyftpotatis och en massa goda såser, bl a hemgjord bernaise.
När vi dukat undan (under?) tände vi en massa ljus och fortsatte lördagsmyset med att frossa i andras elände.
"Det här är det VÄRSTA vi sett!"
Och av matresterna blev det en helt suveränt god gryta till söndagens middag.
Det här var förresten mitt 500:de inlägg. Ja, jäklar...
If there's something weird and it don't look good, who ya gonna call?
ÄNTLIGEN! Lugn och harmoni råder i det skarinska hemmet, kropp och själ mår bättre än på länge och jag vet varför. Jo, än en gång har vi nått den årstid då normaltid får råda, inte det djävulens påfund som man kallar sommartid. Sju månader om året tvingas man bära detta ok. Inte en enda morgon kan man vakna utan att tänka att "egentligen är klockan bara fem nu". För enligt min uppfattning är allt före klockan sex mitt i natten. Och vem farao vill vakna då?
I fredags var vi på spökvandring, jag och två av mina kumpaner. Regnet vräkte ner, vinden slet i våra paraplyer och vi var rädda att vi skulle lyfta och flyga iväg över kyrkbyn på bästa Mary Poppins-vis. Ja, vi var så övertygade om att det skulle ske att vi tränade litegrann på "Lite socker i botten så går medicinen ner...".
Detta var innan vi lämnat ifrån oss biljetterna och börjat den gastkramande vandringen i kyrkbyns smala gränder på vilken vi fick möta en handfull osaliga andar som av en eller annan anledning inte lyckats ta sig till den andra sidan. Huga! Men om jag ska vara riktigt ärlig var jag aldrig rädd, utan tyckte mest att det var väldigt spännande och intressant. Absolut värt pengarna, helt klart.
Och som pricken över i lyckades jag fånga två spöken på bild!
I fredags var vi på spökvandring, jag och två av mina kumpaner. Regnet vräkte ner, vinden slet i våra paraplyer och vi var rädda att vi skulle lyfta och flyga iväg över kyrkbyn på bästa Mary Poppins-vis. Ja, vi var så övertygade om att det skulle ske att vi tränade litegrann på "Lite socker i botten så går medicinen ner...".
Detta var innan vi lämnat ifrån oss biljetterna och börjat den gastkramande vandringen i kyrkbyns smala gränder på vilken vi fick möta en handfull osaliga andar som av en eller annan anledning inte lyckats ta sig till den andra sidan. Huga! Men om jag ska vara riktigt ärlig var jag aldrig rädd, utan tyckte mest att det var väldigt spännande och intressant. Absolut värt pengarna, helt klart.
Och som pricken över i lyckades jag fånga två spöken på bild!
Tuesday's gone, long gone with the wind
Thomas Deutgen talkshow på Norrbottensteatern igen! Den här gången hade jag med mig både min kompis Ulrika och mina tjejer Malin och Katarina. Det var så FRUKTANSVÄRT roligt!!!
Gunhild sjöng och spelade trombon...
...tre trumpeter SAMTIDIGT...
...blockflöjt...
...och SÅÅÅÅÅÅG! Imponerande!
Hans-Inge "Singe" Magnusson spelade och var glad.
Hans-Olov "Hantis" Ohlson läste sina egna snillrika limerickar, den ena fräckare än den andra. Snygg slips hade han också!
Bo Selinder framförde sina egna låtar, vars texter var sanslöst roliga och intelligenta. Han ackompanjerades av Andreas Eriksson.
Thomas Lundin sjöng och gav oss bl a smakprov på sin schlagerkunskap. 
Och Babsan, kvällens primadonna, visade också hela sin artistiska bredd! 
Kolla handen! Jag är såpass gammal att jag minns Zarah Leander...
Det var en kväll fylld av musik och glädje, för att nu använda några välanvända, men icke desto mindre sanna, klyschor. Som vanligt höll Thomas ihop hela paketet på ett föredömligt sätt. Det är i och för sig möjligt att den stackare som skall redigera programmet innan det sänds i P4 Norrbotten imorgon, är av en annan uppfattning. Det berättades mer än en historia som kanske inte lämpar sig för radion, om man säger så.
Sånt här berikar livet! För knappa två veckor sedan bubblade gråten i bröstet länge efter att teaterföreställningen var slut. Igår var det skrattet som ville ut. Båda lika befriande.
Som jag skrev på fejjan - det här var världens bästa tisdag!
