You´ll always find me in the kitchen at parties
Färdigt!
Snyyyyyggt?
Spinning rock boogie
Bortskämda barn kan bli odrägliga, men hur är det med bortskämda vuxna? Jag blir väldigt, väldigt bortskämd av Max och Christin. Är det inte med oxfilé så är det med presenter. Förra veckan åkte jag dit helt snabbt på lunchen och blev bjuden på en underbart god och lättuggad omelett. Helt rätt, eftersom jag tidigare på morgonen varit hos tandläkaren och påbörjat en rotfyllning. Tungan kändes flera gånger så stor som normalt och saknade givetvis också känsel, men omeletten kunde jag lätt slafsa i mig utan att bita mig vare sig i kind eller tunga.
Innan jag gav mig iväg tillbaka till jobbet fick jag en sån här.
Tillsammans med en nystvinda är den oslagbar.
På nolltid har man förvandlat en härva till ett vackert nystan.
Och jag hade ingen förut.
But then of course everything always happens for a reason
Jag tänker att jag inte ska tränga mig på, men de verkar verkligen ärligt och uppriktigt trivas med mig, mina barn. De VILL alltså att jag ska följa med på stan på lördagarna. Det kan inte vara för att de tror att jag ska köpa en massa grejer till dem, för det gör jag inte. Men vi brukar alltid dricka en kopp kaffe någonstans och uppenbarligen tycker de att det är lika mysigt som jag. Nu i lördags var jag dessvärre inte på mitt soligaste humör. Vi bestämde oss för att fika på Wayne´s och medan tjejerna handlade sitt så vaktade jag väskor och kläder.
De kom tillbaka efter en kvart eftersom ett helt sällskap lyckats tränga sig före i kön. Då var det min tur att ställa mig i den nu tämligen måttliga kön. Skenet bedrog dock, och när åtta minuter gått hade kunden längst fram ännu inte bestämt sig för vad hon skulle ha på mackan, eller vad hon nu skulle göra för viktig beställning. Mitt tålamod brast, jag lämnade kön och gick tillbaka till bordet där jag buttert sjönk ner på stolen. Tack och lov hade tjejerna köpt stora kakor och kaffemuggarna var enorma, så efter lite övertalning snikade jag in mig på deras fika. Ville ju inte förstöra stämningen...
Jag avslutade lördagens stadstur med att fynda på Lagerhaus. Har länge irriterat mig på ringarna som följde med mina vita duschdraperier. De är lite öppna på ena sidan och när man drar i draperiet så hoppar det ofta ur ringen. Förbaskat irriterande. På Lagerhaus hittade jag hela ringar på fyndhyllan. De var dessutom blå, så de matchar den blå kakelranden på väggarna och det blå golvet.
Jag är egentligen inte alls förtjust i blått, men det blev fint ändå.
Again I must remind you that a dog´s a dog, a cat´s a cat
Men han hade ännu inte lärt sig sticka hälen, så han nöjde sig med att känna på lite på garnet. Sen ville han bara ligga en stund i knät och mysa.
Gizmo är inte bara katt, han är också fotomodell och gör sig lika bra framifrån...
...som i profil.
En sån liten rackare skulle man haft!
How high the moon
Sedan sammanstrålade vi med Frida på teaterhuset.
Norra hamnen i Luleå är faktiskt en riktigt vacker plats. Från "teatersidan" ser man stadens fina kulturhus som den här kvällen lystes upp lite extra av fullmånen.
Vi såg Natten är dagens mor av Lars Norén, skickligt regisserad av Rasmus Lindberg och mästerligt framförd av Margareta Gudmundsson, Mats Pontén, Therése Lindberg och Maja Runeberg.
Foto: Erik Holmstedt
Dramat är baserat på Noréns egen uppväxt men i den här uppsättningen är genusrollerna omkastade. Sönerna är döttrar och istället för en nersupen far är det modern som dricker och förpestar tillvaron för sin familj. Detta får fortgå år efter år för, som pappan säger, "hon är ju så snäll och underbar när hon är nykter". Vad han inte begriper är att han med sin feghet låtit sina barn växa upp i en miljö som gjort den ena kall och luttrad och den andra - ja, rädd. Själva objektet, den skåpsupande Kerstin, gör ALLT för spriten. Hennes lögner blir absurda och enda gången hon är någorlunda nära att erkänna att hon druckit är när maken Erik bestämt talar om att han kommer att lämna henne dagen därpå. Då krälar hon gråtande vid hans fötter, framför ögonen på den 16-åriga dottern, och ber honom stanna. Han tycker synd om denna ömkliga varelse och faller till föga för hennes hysteriska vädjan och hennes löfte att aldrig mer dricka.
Att Kerstin inte menar något med sitt utspel visar hon när hon en liten stund senare söker reda på en gömd flaska i dammsugarens öppning, hittar ett glas fyllt med sprit i vitrinskåpet och drar fram en liten pava ur en av de tre ankor hon skall marinera till morgondagens middag. Glömda är alla löften och föreställningen når sitt klimax men Kerstin fortsätter att skylla allting på sin man och sina barn, allt för att slippa tappa ansiktet, något hon ändå gjort långt långt tidigare.
Blev jag berörd av Svinalängorna så var det ändå ingenting mot detta. Det här var det mest gripande jag någonsin sett, och det tog ett tag innan vi kunde börja prata om det vi sett. Om skådespeleriets syfte är att påverka publiken, oavsett om det är skratt eller gråt, så måste den här ensemblen varit nöjd. Undrar hur det känns att stå på scenen och se en hel publik sitta och snyfta? Kvinnan bakom mig grät hämningslöst. Men ganska tyst.
Vi fastställde i alla fall att teater är fantastiskt och att man sällan eller aldrig upplever samma intimitet på bio. Sen konstaterade vi att de som ljuger är ena riktigt fega stackare.
You have strayed upon the motorway to Hell
Tack för ditt brev! Det fick mig att verkligen att tänka över och omvärdera mitt beteende och mina morgonrutiner, ja, faktiskt mitt liv. Vanligtvis kliver jag upp omkring 05:30, duschar, äter en rejäl frukost bestående av havregrynsgröt med lingonsylt, en kopp kaffe, en skiva lingongrova med messmör och ett glas Proviva blåbär, sminkar mig och fixar slutligen håret. Därefter ger jag mig iväg hemifrån och då är klockan omkring 07:15, en tidpunkt som jag hittills har tyckt varit lämplig då jag utan att stressa varit framme vid mitt arbete mellan 10 och 15 minuter i 8, då jag skall sitta klar på min plats.
Hädanefter kommer jag att vakna ännu tidigare på morgnarna, men jag har inte bestämt när. Det är avhängigt vilka andra som har för avsikt att köra till Boden samtidigt som jag och det kan ju vara svårt att veta från dag till annan. Jag har i min enfald förbehållit mig rätten att köra om de medtrafikander som inte håller hastigheten, d v s de som puttrar på i 90 på 110-sträckan mellan Gammelstad och Sunderbyn, samt alla de som har för vana att hålla 85 km/tim på 90-sträckorna. Nu förstår jag hur fel det är, jag är djupt ångerfull och lovar att aldrig mer göra en omkörning då det ibland innebär en hastighetsöverträdelse.
Tack för att du gjort mig uppmärksam på det faktum att de kameror som finns efter vägen faktiskt fotograferar fartdårar som jag, bötfäller dem och därmed drar in medel till bl a förbättringen av våra vägar. Ombyggnationerna av vägen från Sävast in mot Boden hade knappast kommit till stånd utan min hjälp. Jag var övertygad om att dessa kameror stod där för de som behövde ett snabbt passfoto...
Tja, vad finns det mer att säga? Jag är smickrad och nästan rörd över den uppmärksamhet du visat mig. Tänk att du bemödat dig om att ta reda på mitt namn och min adress, skrivit ett hyfsat välformulerat brev samt kostat på ett frimärke. Allt detta bara för mig!
Fast när jag tänker efter... Fegis.
Ain't gonna need this house no longer
Sen blev en stackare så illa tacklad att han fick hjärnskakning (I matchen, alltså. Inte på restaurangen.) Men den närgångna motståndaren fick sitt straff. Avstängning fyra matcher och 15000 i böter. Nästa gång han får spela är i Luleå...
Det är fortfarande hyfsat varmt ute och det regnar inte fullt så mycket längre. Jag måste ändå börja tänka på att lägga på vinterdäcken för plötsligt en morgon kan världen vara vit. Det känns lite tidigt att börja med dunjacka och poplinkappan börjar kännas lite tunn, så i fredags rusade jag in på Team Sportia och köpte en lättvadderad parkas, vars ärmar, till min stora glädje, var tillräckligt långa för mina armar och detta i min storlek, 36. Det händer inte så ofta, men jag blir lika glad varje gång.
Premiäranvände den i lördags när jag och två av tjejerna gick in till stan, fikade på Mat och Prat...
...och gick sedan hem igen. (Ja, de gör sig till...)
Vi passerade Bergviksskolan, där alla mina fyra ungar gått, och det var ingen rolig syn.
Verksamheten är numera flyttad till gymnasiebyn och jag tror att det är bra. Det är som en av Björns lärare sa:
- Det sitter så mycket negativt i väggarna i den här skolan.
Det hade hon väldigt rätt i.
Everyone's in the dark when you're in the room
Tisdag. Talkshow. Thomas. Trevligt och trivsamt.
Peter Eriksson pratade...
...och sjöng lite Neil Young.
Annelie Rydé och Gunhild Carling rockade loss.
Den osannolikt musikaliskt begåvade multiartisten Gunhild spelade säckpipa. (I bakgrunden syns hennes ackompanjatör, Hans Inge "Singe" Magnusson)
Även Hans Olov "Hantis" Ohlson var där och avfyrade sina limerickar, den ena mer snillrik än den andra.
Kvällens lokala bidrag bestod av Tomas Bäcklund från Boden. Att påstå att han trollband publiken är nästan en underdrift, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
En av låtarna "Dorothys skor" kan man lyssna på HÄR.
Nu ser jag bara fram emot nästa show, den 25 oktober. Det här är förstklassig feelgood-underhållning!
When I´m back again, nothing gonna be the same
Men de döljer det i sådana fall väldigt väl. Vi var hursomhelst ditbjudna på söndagens förmiddag, så efter några ynka timmars sömn infann jag mig tillsammans med Thomas och The Playtones-boys. Det bjöds på omelett, småkorvar, varma tomater, smörgås, kaffe, juice, ja, allt som får en ordinär hotellfrukost att liknas vid kallnad havregrynsgröt.
En perfekt avslutning på en fantastisk helg!
Det var alltså vad jag trodde. Stefan smög omkring i lägenheten och pratade i telefon, men till slut kom han och satte sig i soffan och såg fundersam ut. Efter en stund kröp det fram att han vill åka och titta på en bil. I Råneå! Nämen, så skojigt, tänkte jag. Och så åkte vi dit i ösregnet.
Det var en röd gammal Volvo, men tydligen i hyfsat skick. Särskilt karossen. Så Stefan gjorde slag i saken, betalade, fixade försäkring, åkte till macken och fyllde soppa. Där sa vi hej till varandra och jag var hemma på 20 minuter medan han hade 150 härliga mil framför sig. Utan bilstereo. Och dessa blekingar som tycker att vi bor långt bort!
There's a party and it's startin' right now
För att återgå till lördagskvällen, så bestod den av god mat, ännu godare vänner och massor av skratt. Anna-Lena Brundin, denna JÄÄÄÄÄVULSKT skarpa och intelligenta människa bjöd på förstklassig standup. Och hon är inte bara bara rolig, hon har en pipa som inte går av för hackor.
AnneMarie och Sigge
Jag och Kajsa
Thomas ställde Anna-Lena mot väggen och ville att hon skulle förklara sitt uttalande i Luleå-Bodens egen Se & Hör, gratisbladet Extra. "Du kallade mig sjuk!"
Sedan ville han att The Playtones skulle berätta om sin framgångssaga och vem de har att tacka för den... Denna gången (den 64:de) var det Stefan som fick dra den. 
Därefter bad vi litegrann, om vad vet jag inte. Kanske att Saaben skulle hålla hem till Luleå?
Så dök finaste Hannah upp! Det var roligt!
Tillsammans gick vi sedan in i kristallsalen och hängde i trappan, medan vi dels betraktade och lyssnade till heltj-afantastiskasuperunderbara The Playtones, som spelade nonstop med genuina 60-talsrockarna i Ragges från Luleå, dels tittade på alla människor som rörde sig på och runt dansgolvet. Och hur de rörde sig...
Tråkigt nog tog även den här kvällen slut, och framåt tre-snåret packade jag och Hannah våra bilar fulla med män och instrument som vi sedan tippade av utanför hotellet. Sedan åkte jag vidare till Luleå, där jag plockade upp några telningar som tillbringat kvällen på lokal, innan jag sent omsider landade på kudden. Ännu en oförglömlig afton!
Been there done that
För precis sex månader sedan, den 1 april, var The Playtones i Boden och spelade i gallerian. I lördags var de tillbaka, denna gången på Western Farm. När jag kom dit stod bandet utanför med sina väskor och såg vilsna ut. Det visade sig att de väntade på taxi, men när det efter tjugo minuter ännu inte kommit någon så frågade Stefan om han fick låna min bil. Reptilhjärnan hann före förnuftet, vilket uppenbarligen tydligt framgick av mitt ansiktsuttryck, något som de andra blixtsnabbt fattade.
- Naaaw, blev det jobbigt nu, Boel? undrade Svannte.
Jag har svårt för att låna ut bilen, men efter en liten stund kom jag ju ihåg att Frida, som nyss tagit körkort, har haft den en hel del den sista tiden och att Stefan faktiskt är yrkeschaufför och förmodligen kör bättre än jag själv. Även om det kan vara svårt att tro. Så jag lämnade över nyckeln samtidigt som jag kom ihåg att jag hade massor med överbliven kartong i skuffen. Fascinerat betraktade jag miraklet som skedde när fem vuxna män med varsin resväska en efter en försvann in i min svart racer som till slut, med Stefan bakom ratten, skumpade iväg över parkeringen.
- Åh, tänkte jag. Jag har en lowrider!
Och det var väl ungefär vad Stefan sa när de återvände några timmar senare och jag fick tillbaka nyckeln.
- Du vet, Boel. Den där bilen, den är slut.
Sedan räknade han upp felen, medan jag för min inre syn såg tusenlapparna fladdra iväg. Det var fjäderled (?) fram och stötdämpare bak och när jag nu ändå bytte bak kunde jag "lika gärna byta fram också". Han avslutade sitt lilla anförande med "Med ditt sätt att köra är inte Saab någon lämplig bil. Du borde skaffa dig en BMW."
Det var väl det jag visste! Jag har dessutom haft en BMW 1600 årsmodell-70 en gång i världen och min kompis Pia hade en likadan, möjligen en -71. Jag var tvungen att lämna in den på verkstad stup i kvarten och till slut sa "min" bilreparatör:
- Du MÅSTE byta bil! Jag ids inte hålla på att skruva i det här vraket!
Det var efter att jag varit tvungen att byta EN damask fram och på kuppen nästan ruinerat mig. Så vi sålde våra fina bilar, jag och Pia. Jag köpte en kycklinggul Opel Kadett och Pia en röd Volkswagen Polo. Ur statussynpunkt så köpte vi ner oss båda två, men ur privatekonomisk synvinkel så drog vi varsin vinstlott.
Detta blev jag varse om när jag efter en tid behövde byta BÅDA damaskerna fram och jag skräckslaget i princip tömde mitt bankkonto för att kunna betala dessa, som visade sig kosta bara en bråkdel av vad jag fick betala för en enda till BMW:n.
Ja, det här var ju ett käckt inlägg. Inte en enda bild och dessutom skulle jag berätta om hur kul det var i lördags. Imorgon kommer Thomas hit igen och har sin talkshow på Norrbottensteatern så jag gör väl ett nytt försök på onsdag...
I believe I'll dust my broom
I morse slog jag upp ögonen redan kvart i tio och kände mig som Rönnerdahl antagligen gjorde när han hoppade "med ett skutt ur sin säng". För första gången på mycket länge löste jag Melodikrysset och skickade sedan in det i Katarinas namn. Jag tror att hon vill ha en väska som det står Melodikrysset på. Med många fack, om man får tro Anders Eldeman.
Ikväll blir det partykväll på Western farm i Boden med Anna-Lena Brundin, The Playtones och sist, men inte minst, Thomas Deutgen. Blir sjukt kul! Jag pratade dessutom med Hanna igår och hon tänker komma dit lite senare, efter middagen, och det ska bli så himla roligt att träffa henne. Nu är det ju några timmar innan det är dags och dessa måste jag ägna åt något välbekant, nämligen utrensning-av-saker-som-inte-längre-ryms.
Mamma flyttade till ett äldreboende i somras, och förra helgen var det dags att tömma hennes lägenhet. Eftersom jag fortfarande känner mig ganska trångbodd i min fyra på 102 kvm, så sa jag åt mina bröder att jag absolut inte ville ha någonting annat än två böcker, Bröderna Grimm sagor och Max och Moritz.
Men herregud, det är inte lätt att vara selektiv och man kan ju inte kasta bort tolv helfranska band med Selma Lagerlöfs verk. Inte heller sex böcker innehållande H C Andersens sagor, med underbara illustrationer. Plus en hel del annan litteratur. Kakburken i tre våningar, som alltid har innehållit allehanda godsaker, behöll jag också.
Förmodligen har den gröna delen varit överst, därav nötningen på just den burken.
Några gamla veckotidningar tar ju inte så stor plats och kan vara roliga att bläddra i. Filmjournalen är från 1935, Svensk Damtidning från 1950 (Ni känner väl igen vår kung på omslaget?) och Året Runt från 1959.
Då är det värre med de stora mattallrikarna Blå Eld från Rörstrand och de blå Nittsjö-tallrikarna. Vackert porslin som jag bara måste behålla.
Detta är bara ett axplock, om man skall uttrycka sig i milda ordalag. Lägg därtill ett rejält antal vackra linnedukar, nästan alla märkta med monogram i vitbroderi, linneservetter, vitbroderade lakan, skor från min mormor (alltså från 20-talet), stickbeskrivningar från 40- och 50-talen, vackra vaser, en aftonklänning från 50-talet, två Jackie Onassis-klänningar från 60-talet, roliga mössor och mammas gamla solglasögon. Man kan bara inte kasta!
Så därför sitter jag återigen här, omgiven av de banankartonger jag för snart två år sedan svor på att aldrig någonsin mer befatta mig med, och måste än en gång inventera mina lådor och skåp i hopp om att finna saker som platsar i någon av kategorierna SLÄNGA och SÄLJA.
Hey kid, batteries not included
Då är jag bättre på att slå in paket. Att takterna sitter i från min tid som julklappsinslagerska på Domus julen-76 var ganska uppenbart när jag efter nära en timmes slit kunde uppvisa detta fantastiska resultat.
Förarbetet var minutiöst utfört.
Ni kanske kan skönja bordsmangeln under de tio meterna bubbelplast? Den skickades som bussgods i tisdags till Anna i Gustavstorp och anlände redan i torsdags till Ronneby. Där behöll de paketet ganska länge, antagligen för att de inte riktigt kunde slita sina blickar från det, men idag kl 16:43 anlände det till Karlshamn.
| 2011-09-27 15:28 | LULEÅ | Inlämnad |
| 2011-09-28 14:40 | Jönköping | Vidaresänd |
| 2011-09-29 11:40 | Växjö | Vidaresänd |
| 2011-09-29 13:58 | Ronneby | Vidaresänd |
| 2011-09-30 16:43 | KARLSHAMN | Anlänt |
Hela denna resa till ett tämligen facilt pris. Tänk om det vore lika billigt för mig? Fast jag väger ju inte 24,2 kg...
I am happy in my skin
Jepp, that´s my girls...
...och f d grannens.
Innan töserna hunnit få av sig sina vackra men opraktiska utstyrslar hade jag hunnit promenera nästan ända hem. Jag hämtade bilen och så åkte vi på Max, där Lisa jobbade men var glad ändå.
Så åkte vi hem, käkade hamburgare och kollade innehållet i min goodiebag.
Konstaterade att Malins makeup knappast är något man målar dit i brådrasket.
Kanske inte heller Katarinas.
Rödbetskaka med saffransglasyr
4 dl vetemjöl
3 ½ dl strösocker
½ tsk salt
1 tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
1 msk kanel
1 tsk malen muskotnöt
3½ dl raps- eller solrosolja
3 ägg
3 dl rivna rödbetor
2 - 3 valnötter (dessa hoppade jag faktiskt över och kompenserade detta med ca 1½ extra dl vetemjöl)
1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en rund bakform ca 24 cm i diameter
2. Blanda de torra ingredienserna. Rör i olja och ägg till en jämn smet. Hacka valnötterna (om ni envisas med att ha med dessa...) Tillsätt rödbetor och valnötter (ja, vad sa jag nyss...?)
3. Häll smeten i formen. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 45 minuter.
4. Låt kakan svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på galler och låt kallna under formen.
Saffransglasyr
Blanda ihop 200 g cream cheese (Philadelphia, förslagsvis), 3 dl florsocker och 1 påse saffran (½ g) med en elvisp. Bre den släta krämen över kakan.
Igår blev det raspberry chocolate cupcakes och till det en äggtoddy med varm mjölk. Supergott, men trots den ringa mängden alkohol - 3 cl mörk rom - så har jag schwainigt ont i huvudet i dag. Vet inte om det beror på den eller på en omedveten (?) tandagnisslan.
Nu ska jag fylla en termos med kaffe, packa den och mina muffins och därefter åka till mammas lägenhet för att tömma den på det som finns kvar efter hennes flytt. Så nu är det lite brådis, brorsorna är redan där
Working in a coal mine
Idag har det varit torsdag hela dagen och jag har varit LEDIG! Bara sådär! Åh, så härligt det har varit. Fick nästan lite mersmak. Som grädde på moset hade jag ALLA barnen hemma här inatt så morgonen hade hög igenkänningsfaktor då alla skulle iväg åt olika håll.
Katt och jag promenerade in till stan eftersom Frida har lånat min bil. Katt skulle till doktorn med sin migrän. Ett morsarv som jag gärna hade besparat henne. Det besöket var snabbt avklarat så vi gick till TA:s och drack kaffe och läste tidningen.
Strax efter 10 gick vi till rekryteringsmässan på Pontushallen. Där vandrade vi omkring och upptäckte att man befinner sig i guldläge om man är ingenjör eller vill köra stora maskiner i Kiruna, Pajala eller Kaunisvaara. Men en cv-coach från Trygghetsrådet tyckte i alla fall att både mitt och Katts cv var klockrena.
Så träffade vi Christoffer och Isak som också gled runt på rekryteringsmässan. Isak är visserligen bara ett år, men framförhållning är aldrig fel. Sedan kurrade magen och vi gick på Waldorf och åt av deras lunchbuffe.
Isak gjorde sin pizzadebut. Visserligen tämligen blygsam, då han bara fick kanterna, men dock...
Jag och Katt sprang runt på stan ytterligare en stund och avrundade med ett besök hos Ulla och Nina på Handarbetshörnan. Regnet hade vänligheten att hålla upp under min promenad hem, men när jag kom in på gården satte det igång igen. Jag blev så less att jag var tvungen att sova lite middag.
Resten av kvällen ägnade jag åt Svenska Hollywoodfruar på Tv3Play utan att egentligen veta varför.
I'll wrap my voice around you and I'll drag you everywhere
Gunhild Carling
Limerickaren Hans-Olof "Hantis" Olsson
Anna-Lena Brundin
Happy Chaps
Thomas himself
Alla som var där var lika glada som Gun-Britt, Sigge och AnneMarie!
Showen var helt klart tusen gånger bättre än bilderna. Den var så himla lyckad och trampade inte vatten en enda sekund, utan flöt tryggt framåt från början till slut. T o m en liten textblackout blev en rolig grej Det är så underbart att få sitta och bara bli road och jag känner mig faktiskt väldigt stolt över Thomas! Han är så sjukt BRA!
Den här showen sänds i P4 Norrbotten (fast den var helt klart i P4Riks-klass) nu på torsdag kl 11:03. Ni som inte har något annat för er - lyssna! Eller gå in på "Norrbottensradion" (som den hette förr...) och lyssna i efterhand.
I drive a Rolls Royce cause it's good for my voice
Efter sex timmar arbete åkte jag hem, skrev veckomatsedel och åkte och handlade. Hämtade Katt hos Kalle och väl hemma igen satte jag igång att baka en kaka som jag länge tänkt göra, men det har liksom inte blivit av. En rödbetskaka med saffransglasyr!
Ruskigt god! Som morotskaka fast med rödbetor och saffran. Typ. Och kanelen fick sällskap av muskotnöt.Väldigt lyckad.
Nöjd och glad gick jag och lade mig ganska sent, men eftersom jag hade ångan uppe svängde jag snabbt ihop både sirapskakor och hälsobröd redan under söndagens förmiddag. Därefter satte jag igång med älgsteken som jag fick av min vän och kollega Anki och hennes Niclas i födelsedagspresent. Den var så stor att den räckte både till en viltgryta och en vanlig stek. Den senare fick bräsera i Coca-Cola. Mycket delikat.
Så kom Ingrid och Kent på besök och av dem fick jag bodybutter och badskum från Body Shop!
Jag har således tillbringat en övervägande del av helgens timmar i köket, men det gör ingenting, för jag har haft så trevligt sällskap hela tiden.
Och vädret har jag kunnat se genom fönstret.
Fast jag och Malin gick en promenad ikväll. Då lyste en halv måne istället för solen, men det var fint ändå. Nu rundar jag av den här helgen med ett hallondoftande skumbad!
B t w... Dan Andersson dog natten mot den 16 september 1920 och Marc Bolan, T-Rex, omkom i en bilolycka samma datum 1977. Det är ju inte så roligt, men Black Jack har en låt på sitt album Vad vore livet utan kvinnor som heter Den sextonde september. Det tycker i alla fall jag är lite kul.
och bullarna vi äter, de är av bästa klass
Om det nu nödvändigtvis skall komma något slags nederbörd varenda dag, så är det inte utan att jag föredrar de vita flingorna. Om man fick välja, alltså. Det är som pest och kolera, men ändå. Jag är sjukt less på regnet. Sjukt! Men eftersom vädret inte inbjuder till några promenader efter jobbet så har jag ägnat ett par kvällar åt att göra kvarten till ett hem igen, och igår fick jag för mig att jag skulle baka bullar. Åkte på Kvantum och köpte allt som behövdes utom det mest elementära, nämligen jästen. Den glömde jag, till Fridas stora glädje, för då fick hon låna pappans fetmerca för att åka och införskaffa två paket.
Därefter härjade jag i köket, och när jag gräddat den första plåten dök de upp, allihop utom Björn. 
Nog är det kul att få plocka fram de gamla hemmafrutakterna!
Torsdagsmyyyyys!
Det bästa med att jobba senvecka är att jag inte behöver gå och lägga mig så himla tidigt på kvällarna för att orka med dagen efter. Jag är ju, som kanske framgått tidigare, ingen morgonmänniska.
Ända sedan jag köpte Hänt Extra veckan efter bröllopet har jag våndats inför nästa köp av det slaget. Helt i onödan. Min snälla kompis Ulrika har nämligen försett mig med både ännu ett nummer av Hänt och idag fick jag senaste numret av Se & Hör av henne. Jag vill ju så gärna läsa vad de skriver om Thomas och Anna...
Idag skrev de bl a att Anna sytt både sin egen brudklänning "samt de fyra tärnornas". 
Få se nu.... En, två, tre... Att räkna till tre är inte alltid det lättaste. (Det kan alla dansband, som ska hålla ordning på damernas och herrarnas när de spelar norröver, vittna om.)
Och så fanns det lite annat som de hade fått om bakfoten.
Lilla pirayan, Thomas guddotter, figurerar förresten i pressen nästan lika ofta som sin gudfar. Jag hittade henne också i senaste numret av Hemma i HSB.
Imorgon är det fredag IGEN och då stannar jag i Boden efter jobbet för att umgås med Max och Christin över en bit oxfilé som nästan säkert kommer att sköljas ner med en rom och cola. Eller möjligen två.
The sun ain´t gonna shine anymore
Igår fortsatte jag min långsamma sanering av bostaden. Förra veckan frostade jag av frysen, ett litet projekt som jag skjutit på hela sommaren, och igår rengjorde jag ugnen.
Känslan är obeskrivlig och livet känns plötsligt lättare att leva. Lägg därtill att jag lyckades rensa de ytor i köket på vilka jag har för vana att arkivera post och papper som jag ska "ta hand om senare". Nu var det "senare" igår och den harmoni jag upplever när jag sitter i mitt välstädade kök är så påtaglig att jag utan att ha dåligt samvete kan ägna mig åt något så trivialt som att måla naglarna.
Apropå naglar så fick Malin äntligen ta bort gipset idag. Fjorton veckor med armen i paket har naturligtvis satt sina spår. Allt har vuxit som gräs på hennes högra arm. Alltså hår och naglar, inga blommor och svampar eller så.
Så här såg hon ut för några veckor sedan, strax innan hon skulle byta gips för sista gången.
Hon fick avsluta sin gipsperiod med ett dekorativt i rosa, som gjorde sig väldigt bra till hennes mörka hår och ofta svarta outfit. Det här är förhoppningsvis den sista bilden på hennes gipsade arm.
Men man vet inte. Båtbenet i tummen är ett lurigt ben att bryta, och under alla dessa veckor har det inte ens börjat läka.
Nej, vet ni. Här kan man inte sitta hela kvällen. Jag har viktiga saker i görningen. Måste välja färg på veckans nagellack...
