Det är flera plusgrader ute trots att vi är inne i november. Någon morgon har det dock legat en tunn ishinna på asfalten så vinterdäck är i alla fall ett måste. Jag har ägt bil en bra bit över trettio år och jag ser detta med däckskifte som ett absolut nödvändigt ont, ungefär som dammsugning. Tack och lov behöver man inte byta däck lika frekvent som man bör dammsuga och tack och lov är jag omgiven av snälla människor, de senaste gångerna min bror, som glatt erbjuder sig att utföra denna oerhört själsdödande syssla.



Men nu har det hänt något nånstans i nåt av hörnen på bilen, för ibland skrapar det och lever om, särskilt när jag backar i nerförsbackar, så jag får väl sluta upp med det.



Pärlan skall ju ta mig till Vemdalen på torsdag och jag vill verkligen att den håller ihop HELA vägen. Helst hem också. En gång i världen gav sig en uttjänt drivknut tillkänna när jag var på väg till dans i Skellefteå. Själva hjulet valde att bara snurra sporadiskt. Då dansade jag med en man som sa sig arbeta som bilreparatör på Saab och som menade att "så länge inte tempmätaren eller oljelampan lyser så är det bara att köra".

Jag kan ju ha fel, men jag tror i alla fall att man ska ta det lite lugnt när hjulen slutar snurra.