Att man har gjort en sak ett flertal gånger är ingen garanti för att man alltid gör den saken rätt. Detta visade sig när jag satte igång med det årliga pepparkaksbaket. Jag gjorde som vanligt degen kvällen innan själva bakandet skulle äga rum och valde att använda laktosfria produkter, eftersom ett par av telningarna inte tål laktos. När det då skulle bakas tog jag lite bilder för att lite förmätet dokumentera min huslighet och lägga ut på bloggen."Se och lär" ungefär...

Degen, med ett avslöjande hål mitt i. Det är familjens egen nalle som varit framme och nallat....



För att få så tunna pepparkakor som möjligt så är degen ganska lös och för att den inte skall fastna på bakbordet använder jag mig av en därtill avsedd bakduk med tillhörande strumpa till kaveln, vilka jag dränker in med mjöl. Kak-Petter från Nils-Johan är ett ovärderligt hjälpmedel. Hade jag inte den skulle jag hålla mig till Annas pepparkakor från Kvantum...



Sedan ville det sig inte bättre än att det helt enkelt sket sig, om jag skall uttrycka det lindrigt. Kakorna blev platta (jo, jag vet att pepparkakor är platta, men de här såg ut som torra löv), tråkiga och väldigt ojämnt gräddade. De smakade heller ingenting. Efter tre plåtar gav jag upp och skyllde på de laktosfria produkterna. Passade på att svära lite extra innan jag satte mig på vardagsrumsgolvet och gjorde en ritning till ett pepparkakshus. När jag hade bakat ut, gräddat och naturligtvis bränt en gavel, gick jag och lade mig. Fortfarande tämligen irriterad.

Kvällen därpå byggde jag hus ...



...assisterad av Katt



Spartansk inredning...



...för att inte säga obefintlig.



Efter ett förstugekvisthaveri stod det till slut där. Ändå rätt fint, om jag får säga det själv.



Några pepparkakor hade det dock inte blivit än, så när jag handlade avhöll jag mig från det laktosfria och köpte riktigt smör och fetaste grädden. Men när jag senare gjorde den nya degen insåg jag vad jag missat i den första, nämligen bikarbonaten. Ja, så kan det gå.

Den nya degen, wrapped in plastic...



Detta bak blev betydligt mer lyckosamt än det första, och när endast en mjölstinn klump fanns kvar så svängde jag faktiskt ihop ett litet hus till. Jag skall ge det till min ena bror, som trots sina späda år lyckat dra på sig en hel hög med barnbarn, vilka alla skall fira jul hos dem.



Det blev inte stort, bara en liten stuga, men ändå fint.