Helg igen! Inte för att jag märker någon större skillnad. De senaste två helgerna har jag ju ändå klivit upp i ottan och åkt och jobbat. Förra lördagen hade jag ont i huvudet på morgonen och spolade därför upp ett härligt skumbad. Det hjälper ju mot det mesta... När jag dragit ur korken och tömt halva badkaret, böjde jag mig över kanten för att ta upp badlakanet från golvet. Det vägde säkert ett par kilo, förvånansvärt nog. Detta berodde på att det badvatten som hittills runnit ut, valt att söka sig ut på badrumsgolvet istället för ner i golvbrunnen. Och det var inte bara badlakanet som var genomblött. Badrumsmattan låg och flöt, likaså mina jeans, som jag slängt i ett hörn och min volumaster befann sig under vattenytan... Klockan hann bli halv ett innan jag var på jobbet.

På kvällen skulle jag recensera Tornedalsfestens galakonsert i Kulturens Hus. Den visade sig innehålla ömsom vin ömsom vatten. Mest vatten, faktiskt. När programmet dragit över en dryg timme så sket jag i alltihop och åkte hem. Trött, hungrig och med en överjävlig huvudvärk. Klev upp okristligt tidigt på söndag morgon för att hinna skriva innan jag skulle promenera till mamma. Klockan två på eftermiddagen trodde jag att det var läggdags. Så kan det bli när man är van att sova fram till lunch. Recensionen kan man läsa HÄR om man vill.

I måndags fyllde Katarina 21 år. Hon åker till London på tisdag, så av mig fick hon lite pund och av pappan fick hon en ny mobil. Väldigt behövligt. Tårtan fick hon göra själv, men så är det när man är vuxen. Den blev snygg, men lite torr. God. Men torr...


Ett självporträtt

I måndags började det klia i näsan, som av en analkande förkylning. Självklart bröt den ut under tisdagen och sedan dess har jag använt upp en hel förpackning pappersnäsdukar. Min kollega, som varit borta i två dagar, tittade i vår gemensamma papperskorg och sa:
- Oj, här var det fullt! Hur mår du egentligen, Boel?
- Dåligt. Jättedåligt. Schwajnit dåligt, faktiskt.
Sa jag inte. För vad är en liten förkylning egentligen? Inget man dör av i alla fall även om jag precis för ögonblicket tycker ganska synd om mig själv. För här sitter jag i mitt iskalla vardagsrum med jättetäppt näsa och inser att jag har glömt Otrivin-sprayen på jobbet.