It´s raining again
Fem timmar rusade iväg, men innan jag åkte till kalaset sprang jag in på Lindex och köpte en gullig rosarutig skjortblus med murarkrage och ett par matchande leggings. Det ÄR roligt med kläder till småtjejer, för det finns så oerhört mycket fint. Jag hade också med mig ett paket med lite Barbie-kläder.
En stickad klänning med blå indianpärlor
En röd lackkappa/regnrock i trenchcoatmodell
Jag har självklart både stickat klänningen och sytt kappan. I paketet stoppade jag också ett par blå glittriga Barbie-skor. En kompis passade på att köpa ett ansenligt antal paket med skor när han var i USA och jobbade. Bra att ha. Det tyckte Siri också, som tjöt av glädje när hon såg skorna och skulle genast prova dem på dockan. Jodå, hon visade glädje för kläderna också, både sina egna och dockans, men kanske inte lika gränslös som för de centimetersmå glitterpumpsen.
Gullfian på en lite suddig bild, men det är svårt att sitta still när man är fyra år
Hemma väntade besök och vi ägnade några timmar åt att kolla in lite olika klänningsmodeller, samt måttagning. Jag har ju inte direkt slitit ut min nya maskin, men nu ska den få börja jobba...
I met a fox the other day
Óch plötsligt blev det återigen fredag! Tiden går fort och det är svårt att tänka sig att det redan hunnit gå två veckor sedan jag var i Vemdalen.
Min bil spökar en del... I tisdags åkte jag ut på stan direkt efter att jag släppt av mina tre kollegor lite här och där i Luleå. Parkerade bakom kyrkan och skulle bara snabbt springa in på Aurora och köpa senaste Burda. Nu MÅSTE jag börja fundera lite över sommarens fester och de klänningar jag skall sy till dessa. 
Senaste numret innehåller en hel del klänningar av 50-talssnitt, men som vanligt är de nättaste modellerna med de finaste skärningarna i s k kortstorlekar. Alltså anpassade till en längd av 160 cm... Tja, fattas bara 20 centimeter. Det finns faktiskt klänningar i långstorlekar också. 176 cm. He he. Nu är det ju inte så himla noga. Är man ute efter en speciell modell så förlänger man den bara. Det är lätt. Men jag funderar allvarlig på att ha långbyxor på Guldklavengalan. I dupionsiden. Finns ett jätteläckert på Ohlssons som skiftar i grönt och aqua. Då är det viktigare med bröllopet. Eftersom det varar i två dagar så behöver jag två klänningar. Men jag har nästan tänkt färdigt och visat Katt vad jag har tänkt mig. Det är så bra, för med henne kan jag prata olika skärningar och lösningar, både när det gäller konstruktionen och själva sömnaden.
Hursomhelst så startade givetvis inte bilen när jag kom tillbaka med min tidning. Jag ringde Janne som tyckte det var märkligt och gissade på tändnånting (spolen/paketet?) och gav mig rådet att låta den stå en stund innan jag försökte starta den igen. Jag suckade och travade iväg till Smedjan och Claes Olsson, där jag hade turen att stöta ihop med Håkan (min bror) med sonen Marcus. Han kör ju också Saab, betydligt nyare än min förstås, och verkade uppriktigt nyfiken på vad i hela friden min bil kunde lida av. Jag gick tillbaka till bilen (stendöd) och efter en stund körde Håkan och Marcus upp och parkerade bakom mig. "Vrid på nyckeln nu" sa Håkan intresserat "så får jag höra hur den låter". Och den lät alldeles kolossalt bra eftersom den startade innan jag knappt hunnit vrida på nyckeln. Jag fick veta att det eventuellt kan vara bränslerelät som håller på att ge upp, eller möjligen själva bränslepumpen. Det behöver inte vara någon katastrof. Bara att knacka lite på relät med en mejsel eller liknande. Men det bör väl bytas så småningom. Det blir så besvärligt för mitt stackars ex och mina bröder om de skall åka och hjälpa mig i tid och otid. Fast det gör de ju så gärna. Tror jag... Men det här med bilar, det är verkligen inte min grej.
Efter middagen snörde vi på oss skorna, Katt och jag, och tog en rask promenad. Gjorde en liten avstickare till kyrkogården och tittade till pappas grav. 
Katt
Det var tisdag det. Imorgon är det som sagt fredag igen och då skall jag svänga ihop något gulligt till lilla Siri Piri Piraya som fyllt fyra år och som bjuder på tårta på lördag! Sandins på Björknäsparken imorgon, men njaaa... Jag avvaktar väl ett tag. Thomas kommer snart upp.
Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör
Resten av kvällen ägnade jag åt att revidera verkligheten, d v s några blogginlägg, vilket tog flera timmar. Uppdateringen har kinkat men nu är jag klar och imorgon väntar en ny, fantastisk tisdag.
Sunday sunday
Så här i efterhand tycker jag nog att vi har haft en ganska behaglig vinter. Visst, snön kom tidigt och det har varit så jävulskt osannolikt kallt i långa perioder, men det har inte regnat eller varit plusgrader med slask och rusk och snorhala vägar som följd. Jag har hellre på mig täckkjol och en extra tröja än gummistövlar med broddar, om jag skall sammanfatta det hela.
Igår modifierade jag mörkläggningsgardinerna en smula innan jag hängde upp dem bakom längderna i vardagsrummet, där jag sover. Kvart i elva i morse (ehhh, förmiddags...) ringde Carl-Martin, min norske vän och tillika LS/Tonart Productions representant i vårt grannland, och väckte mig. Han och Lasse Stefanz crew var på väg med bussen från norra Norge och Carl-Martin ville att jag skulle hoppa i kläderna och komma till Statoil på en kopp kaffe. Nu var de bara i Överkalix så jag hade ändå gott om tid på mig och hann både äta frukost och sminka mig innan jag körde ner till macken. 
Jag messade givetvis Thomas och gjorde därmed hans söndag...
Så hann vi avhandla Vemdalen, Lönsboda (Carl-Martin hann med båda ställena förra helgen) samt se fram emot Dansbandsveckan i Malung över en toscabulle innan det var dags för dem att dra vidare. De skulle stanna till hos Per-Erik i Sundsvall i lagom middagstid.
Trotjänaren Ulf och Carl-Martin, pigga och glada efter att ha tankat och druckit lite kaffe.
Nu e de lörda
Klockan tolv var det frågesport men trots att vi, hjärntrusten, satt tillsammans så gick det inget vidare för någon av oss. Man kan ju försöka intala sig själv att det inte är så himla viktigt att vinna, men jag är dålig på det. Alla vill väl vinna? Varför tävlar man annars? Frågesporterna och tipsrundorna på Vemdalsforumen är ju verkligen på blodigt allvar...
Nå, sedan blev det återigen rast och vila. Thomas gjorde några intervjuer och påpekade, när han kom tillbaka till lägenheten, att det varit mycket mysbyxor för min del under helgen. "Är det så att du bara går omkring och väntar på att få gå och lägga dig och sova?" Nja, så illa var det väl inte, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte uppskattade att bara få tänka på mig själv och gå och sätta mig till dukat bord under några dagar.
Efter den delikata trerätters middagen hamnade jag i Cattis lägenhet tillsammans med bl a Glennartz, Thomas och delar av Framed, samt Cattis syrra och en kompis. Fasen, vad kul vi hade. Men allting har en ände och jag skulle ju upp tidigt eftersom söndagen skulle tillbringas bakom ratten.
Resan hem gick jättebra. Blev stoppad i en poliskontroll strax utanför Skalet men det blev grönt. Tankade som vanligt i Torsboda och var in en snabbis på Fjällräven outlet i Ö-vik och plötsligt var jag hemma. Vemdalen ligger egentligen inte så himla långt bort, i alla fall inte när det är fint väder.
Men när jag lastat ur bilen utanför porten så startade den inte när jag skulle köra bort den. Först ringde jag min bror Håkan, som var ute och gick med hunden men lovade komma till undsättning inom 20 minuter. Sen ringde jag Janne och talade med hög och gäll röst in ett meddelande på hans mobilsvar. Sist ringde jag Thomas och Anna bara för att beklaga mig lite. "Vilken tur att det inte hände i Torsboda!" sa Thomas och det kunde jag ju faktiskt hålla med honom om. Så ringde Janne och sa att jag skulle kliva ur bilen, låsa och låsa upp den med nyckeln i låset och sedan prova starta. Och se, det funkade! "Dåligt batteri i nyckeln." sa Janne. "Men hur farao ska man kunna veta det?" undrade jag som trodde att det minst var startmotorn som dött. "Det står i handboken" suckade mina barns far. Jaha, oj. Måste ha missat just det kapitlet när jag plöjde igenom boken.
Eftersom min kamera gav upp under fredagen så blev det inga fler bilder, men en av forumets arrangörer, Lars Heaster, fotade en hel del. Han bilder ser du kan du titta på här!
Förra fredan´
Väcktes av ett jäkla liv från stugorna ovanför våra lägenheter. Kan man inte sova så får man väl äta, tänkte jag och gick ner till frukosten där jag träffade Martin, Markku och Leif. Sedan gick vi till deras lägenhet för att dricka irländskt kaffe, men kan man tänka sig att jag faktiskt var nöjd med det kaffe jag druckit i restaurangen. Vi snörde på oss skorna och knatade iväg på en promenad bortåt Vargen. Under natten hade en rattfyllo mejat ner tre ungdomar åt det hållet. Det är förbaskat illa att man inte har mer innanför pannbenet.
Det var riktigt varm ute, även om det var mulet. Jag fick ett sms av Thomas som även han hade blivit väckt av Lady Gaga eller någon annan dynga. Inte var det Olle Jönsson i alla fall.
Pigga arrangörer på promenad
Åssa jag...
Efter promenaden väntade romprovning inne hos Per-Erik i grannlägenheten. Mörk thailändsk sådan. Med cola förstås. Helt ok. När det sedan var dags för bastubad gick jag in i vår lägenhet där jag hade bastun för mig själv. Riktigt behagligt. Inte som skumbad direkt, men helt ok.
Att dygnet oftast har alldeles för få timmar är väl något som ofta är ganska påtagligt, åtminstone för oss som jobbar. När man är i Vemdalen märks det ännu tydligare eftersom man träffar så många goda vänner som man har så oerhört mycket att avhandla med. Knappt har man svalt frukostgröten så är det dags för middag, som vanligt med lite mingel och musik.
Jag, Martin o Cattis Musikanterna Hermansson och Heaster
Östen (med resten) o Jens stod för Hans Östh sjöng "Surfer Girl" för Cattis
en del av middagsunderhållningen tillsammans med sitt Bhonus, som senare
och det tyckte vi var förbaskat kul. fick stående ovationer. De här små bilderna
har jag fått av Markku!
Efter middagen dansade vi till bl a Holidays, Glennartz, Bhonus och Framed. Men jag gav upp tidigt. Mysbyxorna väntade, så redan halv ett stod jag i färd med att släcka sänglampan och sluta ögonen när plötsligt det centrala brandlarmet satte igång. Jag gick in till Per-Erik, där "alla" andra redan var och det visade sig att larmet löst ut av rök från en stor brand i en intilliggande lägenhetslänga.
Här kan man läsa om detta.
Larmet upphörde inte så till slut gick vi i samlad tropp ner till Martin o co, där det givetvis bjöds på lakritsshots. Jag avstod dock p g a en begynnande huvudvärk... Klockan två messade Thomas att det slutat tjuta och jag kunde äntligen gå och lägga mig.
På morgonen nåddes vi av nyheten att en ung man omkommit i lågorna. Det var ingen bra fredag i Vemdalen.
Torsdag
Så småningom dök Thomas upp och tillsammans gick vi över vägen till Hildings och den traditionella torsdagsmiddagen tillsammans med goda vänner.
Thomas och Cattis
Bjarne och jag
Efter middagen var vi sugna på lite efterrätt, men när servitrisen kom med menyn visade det sig att bokstäverna i denna var yttepyttesmå!
- Nä, sa jag åt tjejen. Det blir ingen efterrätt, för jag ser tusan inte vad det står.
- Men vi har glasögon, sa hon glatt, rusade iväg och hämtade en kartong med diverse läsglasögon.
Det blev Caprin med mylta, alltså varm getost från Klövsjö med hjortron. Mätta och belåtna fortsatte vi kvällen nere på dansen, där Bhonus stod på scenen när vi kom ner. Farao, så bra de är och så himla kul det var att träffa dem också.
Det är lustigt, för när många av forumdeltagarna (de från Götaland och Svealand) pratar om att de är "långt uppe i Norrland" så har jag kört 75 mil söderut och är fortfarande kvar i Norrland... Ja, jisses, vad Norrland är stort och så himla långt bort jag bor...
Vi höll hårt på traditionerna och avslutade således kvällen med nattamat (pytt i panna) hos Martin, Markuu och Leif. Eftersom jag hade kört längst så var jag tröttast och gav alltså upp först. Redan vid fyrasnåret tackade jag för mig. Thomas höll ut till närmare halv sex, tror jag, medan resten antagligen hade kunnat äta frukost som tilltugg till den sista shoten...
Isfarligt
Anna är duktig på att lblogga och tar kanonfina bilder. Bra för mig. Läs om våra äventyr HÄR!
The Kings
Själv var jag ju inte sådär vansinnigt pigg, så jag tog Thomas hyrbil och åkte till Max och Christin där jag fick mat och ett armband. Vi såg "Halv åtta hos mig" och "Antikrundan" innan jag åkte och hämtade Thomas, som hunnit förflytta sig till Bodensia där han dinerade tillsammans med Nanne, Carina och Ingela. Där blev även jag sittande en dryg timme innan vi slutligen rattade hem mot Luleå.
Jag var faktiskt ledig dagen efter, men fick ändå kliva upp hyfsat tidigt. Vi hämtade Anna på Kallax, som kom med planet 9:30. Den stackarn hade varit vaken sedan halv fem (vilket ju egentligen är vidriga halv fyra) så vi stuvade in henne i bilen och styrde åter mot Boden. I Sunderbyn körde vi om The Playtones och jag lade mig på tutan, av den händelse att någon av dem skulle råka sova. De var ju för tusan nästan framme vid målet, efter sin 170 mil långa nonstop-resa.
Väl framme i Boden insåg Thomas att han glömt att checka ut från parkeringen kvällen innan, men eftersom vi skulle stå där flera timmar även under fredagen så avvaktade han med det.
Så småningom fylldes gallerian med folk och Thomas kunde äntra scenen och stolt presentera
The Playtones!
Anna trivdes. Litegrann i alla fall. Hoppas jag.
Svannte och grabbarna pratar ju samma språk som hon...
Min förtjusande arbetskamrat Hanna dök upp och passade på att äta lunch till tonerna av förstklassig rockabilly.
Därefter var det dags för skivsignering och kön med music lovers växte sig lång. Det bästa man har sätter man på bordet, så där hamnade sockerhjärtat Siri, Thomas guddotter.
Sedan serverades det lunch på Bodensia innan Anna och jag lämnade Thomas och Boden och vände hem mot Luleå. Men innan vi åkte checkade Thomas ut från parkeringen - 160 kr...
You´ve got a friend
Den gör mig så glad så att jag får nästan svårt att andas, och den största anledningen till det är det faktum att den står där den står tack vare mina underbara vänner, sådana man önskar att alla hade vett att uppskatta. Jag gör det i alla fall, för vad vore livet utan dem?
Liten redovisning av fredagen får ni här. Och imorgon kommer det mer på den här bloggen. Lovar. Förhoppningsvis skriver även Anna också något. Hoppas.
The return
Ni är himla fantastiska som inte ger upp utan kollar in här dag efter dag efter dag efter dag.... Och det enda jag lyckats åstadkomma är en ren i tvättstugan. Själv läser jag alltid Annas och Fridas bloggar. Annas för att den minskar avståndet mellan oss en smula och Fridas för att jag aldrig slutar fascineras över min underbara, vackra och intelligenta unge.
Och nu ska jag väl skriva ett blogginlägg. Hm. Ja, jag har i alla fall sytt en kappa. Den kan jag börja med. 
Tyget är ett brun- och svartrutigt ulltyg som jag köpte på stuvavdelningen medan jag jobbade kvar i butiken. Det var massor i bunten och räcker till säkert minst en kappa till. Som foder har jag svart stretchduchesse och tinsulate. Jag är verkligen jättenöjd. Kappan blev precis som jag ville. 
Jag har också lyckats svänga ihop en skjortblusklänning i brun- och grönrutig flanell, också en kvarleva från butiken. Min gamla Mammylock har gett upp totalt, så det där med att sy har känts ganska jobbigt. Nu är jag ju hänvisad till att zickzacka alla sömmar, något som går SÅÅÅÅÅÅÅ mycket snabbare med en overlock. Jag har jobbat över som en galning sedan nyår och hade hoppats att jag skulle kunna köpa en ny maskin eftersom jag fick en tämligen rejäl lön sist, men det visade sig att det fanns andra som ville åt mina slantar. Csn, Trafikverket, Trygg Hansa och så vidare. Det var roligt att drömma om den nya maskinen, men nu har jag bitit i det sura äpplet och bestämt mig för att detta inte får hindra mig i mitt kreativa skapande. Ha ha.
Hädanefter skall det skapas klänningar i rader. Frida tar studenten, och hon skall tackochlov inte gå på någon bal men en vit studentklänning skall hon ju ha. Tack och lov råkar jag ha ett antal meter av ett underbart naturvitt sidentyg. Ja, så är det ju Guldklavengala även i år och i augusti blir det bröllop i Blekinge. Till det behöver jag minst tre klänningar.
För ett par veckor sedan var Thomas upp och roddade lite med förberedelserna inför Bodens stora dansfest den 2 april. En upprepning av fjolårets succé! Luleå är ju en fantastisk nöjesmetropol så på fredagen var vi först på Invit och sedan trängdes vi bland tio andra på Bishops efter det att Thomas, Tore och Carina blivit utfösta från favoritrestaurangen Corsica som ville stänga ett par timmar tidigare. Lördagsmiddagen åt vi följaktligen på ett annat ställe, Baan Thai, och det var jättekul eftersom vi ändå fick uppleva den där härliga Corsica-känslan som uppstår när bordsgrannarna dricker för mycket.
Den här kvällen var det en kvinna, troligen i min ålder, som dinerade med sina halvvuxna barn och förmodligen deras partners. Hon började med att beställa "Den största öl ni har!" och därefter steg decibelen i takt med att öl och annat intogs. Två lindrigt nyktra män anslöt sig och till slut tyckte väl ungarna att modern var en smula pinsam och började droppa av. Då uppstod ett fantastiskt drama i bästa Norén-stil och när slutligen hela sällskapet lämnat restaurangen satt vi nöjda kvar och applåderade föreställningen vi nyss bevittnat. 
Thomas och Curt-Göran på första parkett
Ja, men det var väl allt för den här gången då! Vi hörs om ett par månader! Skoja...
Jo, förresten.. Lindas blogg är också jäkligt läsvärd.
Hjort är hjort
In the air tonight
Halv fyra i morse stod sonen vid fotänden av min säng och påstod att han inte sovit en blund under natten men att han inte vågat väcka mig tidigare. Så det var ju bra att han tog mod till sig och gjorde det såpass sent på natten att jag inte skulle hinna somna om. När jag försökte hindrades jag nämligen av något som gjorde ont i huvudet, misstänkt likt en yxa eller något liknande. Jag pallrade mig upp, drogade mig, lade mig på spikmatteartelleriet och så småningom återvände faktiskt John Blund. Förvisso alldeles för sent för att jag skulle orka upp och duscha (förlåt, kära kollegor, om jag har varit ofräsch idag) men jag hann i alla fall frakta mig själv och två av mina kumpaner till jobbet.
Huvudvärken klamrade sig i alla fall tjurigt kvar runt min hjärnas högra halva, och man kan säga att luften gick ur mig och dagen blev en dag då jag inte hade några som helst problem med att reta upp mig på än det ena, än det andra. Somligt möjligen obefogat, somligt i allra högsta grad befogat. Somligt höll jag tyst med, somligt var jag tvungen att prata om. Somligt kan man bortse från, somligt MÅSTE man bry sig i. Stundtals känner jag mig som en riktig
och då känns det bra att veta att i alla fall barnen älskar mig.
Även om huvudvärken släppt och allt kändes bättre när jag kom hem efter jobbet, så spolade jag nästan genast upp ett välbehövligt bad. Men då kom nästa dråpslag! Den uppblåsbara badkarskudden var tom på luft! Den hade läckt ut vartenda uns! Beslutsamt blåste jag upp den innan jag tryckte ner den under vattenytan i syfte att lokalisera hålet. Nu ligger den på tork i väntan på lagning. Och nu en fråga: Är silvertejp vattenfast? Anyone?
För att återgå till badet... Innan jag dök i deklarerade Malin att hon också ville bada, varför jag lät bli att blåsa ut ljusen på badkarskanten. Samtidigt drog jag mig till minnes hur det var när jag var liten och fler än en familjemedlem skulle bada. Då spolades det nämligen inte upp något nytt badvatten. Nej, nej, vilket ruskigt slöseri. Först fick jag bada, eftersom jag var yngst, flicka och sötast. Sedan var det dags för den av bröderna som tyckte att han skulle blöta ner sig och allra sist var det pappas tur. Jag utgår från att karet fylldes på med lite varmt vatten mellan de badande, men det ursprungliga vattnet var dock samma. Hugaligen.
En nybadad liten cowgirl
I´ll let a little light melt the ice
Islyktorna blir vackrare på vintern än på sommaren.
Cleaning´ Out My Closet
Jag har svårt för att sitta ner och se en hel film från början till slut. Det är något som jag knappast klarar av hemma i soffan. Därför är det fantastiskt bra att det fortfarande finns biografer, alltså en plats där jag trycks ner i en fåtölj och helt enkelt inte ges möjlighet att flyga upp och vattna blommorna, klippa ut ett mönster eller förbereda morgondagens middag.
Igår var jag och Björn på Filmstaden och såg Svinalängorna, filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman med samma namn. Och jag tror att det är första gången som jag INTE tycker att filmen är sämre än boken. Inte heller bättre, utan snarare fristående. Att tillföra en ramberättelse, nutid, och låta själva romanen bli tillbakablickar, är ett genialiskt drag.
Att påstå att Svinalängorna berör är en våldsam underdrift. Den tog tag i mig, ruskade om och örfilade upp mig och när filmen var slut hade jag nästan svårt att andas. Och det bästa av allt är att den slutar på ett jäkligt bra sätt.
"Det är aldrig för sent att försonas" står det på bio.nu. Men sanningen är att man slipper det slippriga slutet där barnet förlåter sin mamma för det helvete hon åsamkat henne. Nej, den enda försoningen är det vuxna barnets egen. Med hjälp av sin man inser hon att ingenting av det som hände var hennes fel för hon "var ju bara ett barn".
För så är det. Man kan inte, och SKALL inte, förlåta allt. Det finns gränser för vad man kan utsätta andra människor för. Det är så lätt att trampa på andra i sin strävan att få det som man vill, att normalisera tillvägagångssätten och inbilla sig att blodsband och kärlek övervinner allt. Alla har sympatiska sidor, alkoholister, narkomaner, pedofiler, INGEN är helt igenom ond och beräknande, men att tvinga någon annan att anpassa sig för att man själv skall må bra kan knappast leda till riktig lycka. Någonstans måste man bestämma sig för att tänka på sig själv. Kanske för att helt enkelt kunna fortsätta leva. Man kan sakna och sörja det som var bra, men den sorgen går över och till syvende och sist är det kanske det liv man KUNDE ha haft som man saknar.
Jag föreslår att ni ser filmen, så förstår ni nog vad jag menar. Fortsätter jag att skriva lär jag avslöja alldeles för mycket och då vet jag i alla fall en (dotter) som blir skitarg på mig. Så nu lägger jag ner både datorn och mig själv för ikväll. Imorgon blir det lördagsjobb!
Streaplers on ice
Henrik, Anders, Kenny och Kjetil sjöng fyrstämmigt. Otroligt vackert!
Fyra femtedelar Streaplers i nya fina halsdukar, nöjda efter att ha skrivit ett nytt kapitel i Luleå Hockeys historia.
Men om jag skall gå mer på hockey så skulle jag vilja ha något slags vinstgaranti. Det är så himla kul när Luleå gör mål, för då blir alla så glada och det är väl ändå det som är meningen? Att man ska ha roligt, alltså.
A very special Christmas
Så här i jultider låter jag min bitterhet blomma gränslöst. Jag har faktiskt firat så många jular att jag vid det här laget börjar bli less. Från att ha varit kvinnan som bakat kakor och bullar, gjort egen leverpastej och varit sjukt pysslig i största allmänhet, har jag övergått till att köpa det som går att köpa färdigt. Ja, förutom pepparkakorna, jullimpan och skinkan. Den senare måste kokas, för annars får man inget spad att doppa limpan i. 
Men det är jäkligt trist när man upptäcker att skinkan består av mer fett än skinka... Blä.
Jo, jag har gjort en sak till. Egen marsipan. Runt den samlades familjen (Kalle var stand in för Björn som hade annat för sig) i måndags. 
Kalle och Frida
Katarina...
...gjorde ett avhugget barnfinger medan vi andra gjorde...
...grisar...
...svampar, flickor...
...och fyllda dadlar, alltså "normalt" marsipangodis.
Jo, så svängde jag ihop lite knäck också. Men tusan så irriterande det är när formarna välter!
Själva julaftonen blev väldigt otraditionell. Den inleddes med familjefrukost (Jonas var stand in för Björn som hade annat för sig). Medan vi åt frukost griljerade jag skinkan och bakade limpor.
Därefter dök Björn upp och även Janne hälsade på en stund.
Frida hade bakat bullar som hon tagit med sig.
Det var väldigt mysigt...
...och alla var glada.
Sen gick Janne hem för att förbereda julmiddagen och då fick jag öppna julklappar.
Detta är ett moment som jag mer än gärna skulle vilja rationalisera bort. Men jag har tydligen varit alldeles för snäll i år, för paketen var många. Hmm, det är något att jobba på till nästa år.
Under tiden roade sig barnen med min kamera. 
Frida hade jobbat hårt med paketen.
Mums!
Av Katarina fick jag en t-shirt med en bild på en filmaffisch. Attack of the 50 ft woman. Handlar visst om mig... (En feet är 0,30480 m. Fullt så lång, 15,24 m, är jag ju inte...)
Hela julklappshögen! Inte illa!
Sedan skulle Fridas hår lockas...
...innan de små liven gav sig iväg till Janne.
Ja, och sedan satt jag faktiskt här helt ensam, med undantag av svängen ut till brorsan på Björkskatan. Om jag ska vara riktigt ärlig så var det inte alls oangenämt. Det var ju inte så att jag satt och tyckte synd om mig själv precis, även om jag försökte. Lite självömkan är ju aldrig fel, som en vän - lika bitter som jag - sade. Men timmarna rusade iväg och jag hade lovat att skjutsa Frida till Jonas i Piteå, vilket jag också gjorde, så klockan hann bli över ett innan jag lade huvudet på kudden, väldigt nöjd med dagen.
Favorit i repris
Är det inte likt, så säg?
No spitting on the bus (reviderat 20110516)
Precis som i världen utanför bussen är inte den ena chauffören lik den andra. Det finns ett par äldre herrar som uppenbarligen lider av något slags svårartade tics i sina högerfötter. De gasar, släpper gasen, gasar, släpper gasen och så här håller de på tills min frukostgröt annonserar att den vill ut samma väg den kom in.
Sedan finns det chaufförer som uppenbarligen inte ens hittar gaspedalen. Och så finns den mörkhårige unge mannen som ler så glatt när man kliver på att man nästan för en stund inbillar sig att han verkligen trivs med sitt jobb. Han kör dessutom väldigt bra. Hög och jämn hastighet och det bästa av allt - han kör om alla långsamma biljävlar som ligger och mesar i 80 knyck!
Men när jag skulle hem i fredags satt chauffören from hell bakom ratten... Efteråt insåg jag att jag redan när jag klev på, såg att denna äldre dam var en ulv i fårakläder. Eller en ulv i ulvkläder, kanske. Allt gick hyfsat tills vi kom till sjukhuset i Sunderbyn, där först en vanlig vuxen människa klev av. Precis när bussen återigen började rulla, kom en mamma, en mormor och två små barn på att inte heller de skulle åka längre. Medan de baxade sig själva och sina väskor genom mittgången, passade chauffören på att tända varenda lampa i bussen. När den återigen rullade iväg, ropade några typ 12-åriga pojkar som satt längst bak "Kan du släcka lyset?" När ingenting hände fick den minst omtyckte av dessa gossar vingla fram till chauffören för att vördsamt be henne släcka. Han såg dock mycket missbelåten ut när han kom tillbaka med det dystra beskedet att "hon tänker inte släcka för att vi skrek...".
Hur skulle de annars ha förmedlat sin önskan, kan man ju undra? Man skall ju faktiskt sitta fastspänd, även i bussar. Att detta beslut även drabbade bussens övriga passagerare tycktes inte bekomma henne det minsta. Tack och lov hämnades de driftiga pojkarna genom att trycka på stopp-knappen tre gånger på väg mot stan. Vid nästa hållplats stannade således bussen och när ingen klev av gick chauffören bak och frågade grabbarna vem som hade tryckt.
- Inte nån av oss! sa de unisont och jag kunde känna vinddraget i nacken av deras änglavingar...
Jag har jobbat både lördag och söndag och igår hände det som inte fick hända. Jag gick för sakta, eller också körde bussen för fort. Jag vet inte. Men jag fick vända hem och hämta bilen och det gick ju bra det också. Vis av skadan gick jag tio minuter tidigare i morse och då gick det bättre. Men vem tror ni satt bakom ratten och log ett jävulskt leende när jag skulle hem? Stel av skräck försökte jag le mitt vackraste leende och om det var det vet jag inte, men vi fick vila ögonen i behagligt mörker hela resan.
Det finns för övrigt många användningsområden för Länstrafikens bussar. Martinez köpte en som de hottade upp rejält.
Före
Efter
Jag misstänker att det skulle vara bra mycket trevligare att färdas till Boden i den nedre upplagan.
Nu är det för övrigt bara några dagar kvar till julafton! Jag har ännu inte köpt en enda julklapp, men jag har i alla fall både kokat knäck och bakat pepparkakor. Och vad är väl en jul utan älg? Den här finns hos Max och Christin. På fullt allvar.
Hockey enligt Boella (reviderat 20110516)
Så igår kväll ville det sig inte bättre än att jag plötsligt fann mig sittande på läktaren i Coop Arena där mötet mellan Luleå Hockey och AIK skulle äga rum. Och det är klart att det hade hänt en massa sedan jag var där på hockey sist. Framförallt så var stolarna bekvämare. Å andra sidan var det första gången jag SATT på hockey...
Först var isen blank och fin med stjärnor på. Så åkte gubbarna in och körde runt litegrann, utan hjälmar, och Jan Sandström fick blommor för han var den sjunde spelaren i laget som var uppe i femhundra matcher. Ja, och så kom det andra laget in och åkte runt lite de också och hejaklacken sjöng och klappade.
Därefter började själva matchen. Det fanns ju väldigt mycket att titta på, men jag förstod ju att det var pucken som jag skulle fokusera på. Ändå kunde jag inte låta bli att göra vissa observationer. Det är t ex väldigt många män som går på hockey. Män i svarta jackor. Och reservmålvakterna måste stå och glo hela matchen för de kan inte böja benen. Åtminstone tror jag det.
De vita gubbarna är AIK...
Första perioden blev mållös. I andra perioden gjorde först AIK ett mål och sex minuter senare kvitterade Luleå. Tack och lov. Tredje perioden blev också mållös men matchen förlängdes och då gjorde Luleå 2 - 1. Pust. Det var ju en väldig tur att de vann, när jag nu för en gångs skull var på plats.
...och de svarta är Luleå Hockey!
Eftersom det var så himla länge sen så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig, men det löste sig på bästa sätt när autopiloten slog till. Man klappar när alla andra klappar, man buar när de andra buar, man skriker NEEEEEJ samtidigt som alla andra och så där håller det på. Jag gjorde den fasansfulla upptäckten att mitt ordförråd var starkt decimerat under en stund. Jag åkallade till exempel SATAN typ tre gånger i minuten. Vad det får för konsekvenser i framtiden vet jag inte.
Ja, som jag berättade så blev det förlängning och det var i denna som Luleå gjorde det avgörande målet. Då hände det som jag bara trodde hände på bio, nämligen att folk reste sig upp och rusade mot utgångarna. Jag ville ju stanna kvar och titta på när de tog i hand och tackade varandra, eller vad det är de gör, de båda lagen. De kanske blänger på varandra och säger "Fuck you", vad vet jag? Så medan jag långsamt knäppte min kofta sneglade jag ner på rinken och hann i alla fall se litegrann.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Luleå Hockey var bäst på alla sätt. Inte nog med att de vann, de slogs minst också. AIK hade massor av utvisningar medan Luleå inte hade en enda. Jag kan nog tänka mig att gå på fler matcher. Den sjätte januari sjunger Streaplers nationalsången när Luleå spelar hemma mot hmmm... ett annat lag och då måste jag givetvis vara där.
För övrigt har det varit fredag hela dagen och nu är det kväll. Eftersom det bara är skit på de få kanaler jag har (Nobelfest och Idolfinal) så tittar jag på pilotavsnittet av Twin Peaks, den bästa serien ever, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Imorgon blir det konsert med Malin och firmafest på kvällen. Jag vet redan nu vad jag ska göra på söndag. Vila, vila lite mer och till sist - vila ordentligt.
