Fyrahundra (400) inlägg är jäklar i min låda inte det sämsta. Roligt är också att det finns relativt nytillkomna läsare som betat sig igenom ALLA inlägg. Det gör mig nästan lite generad. Förra sommaren, efter ca 250 inlägg, berättade en kompis glatt att hon först läst alla, därefter hade hon upptäckt kommentarerna och då körde hon igenom hela bloggen en vända till. Tja, det finns kanske sämre tidsfördriv.

I söndags var jag, som sagt, på Kulturens hus och såg Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Fy farao, så himla bra! Min recension i Norrbottenskuriren kan man läsa HÄR. En recension bör inte vara för lång. Med för många tecken till sitt förfogande är det lätt att skribenten REFERAR istället för recenserar, och det är en jäkla skillnad. Min självgodhet har inga begränsningar...

Idag blev vi bjudna på tårta på jobbet, vilket var precis vad jag behövde mitt under en jobbig eftermiddag. I lunchrummets dunkla belysning såg tårtan en smula märklig ut och jag undrade vem som stulit rosen. Sandra och jag tittade en stund på den besynnerliga tårtan och konstaterade till slut att det var ett BRÖST!   



Det tyckte vi var jättekul men ändå rätt logiskt eftersom oktober, sedan några år tillbaka, är rena rama bröstmånaden. Vi funderade dock, under något ögonblick, på varför den inte var rosa, men bagaren ville väl att det skulle se så naturligt ut som möjligt. En stund senare var det färdigskrattat när en annan kollega krasst konstaterade att tårtan skulle föreställa en pumpa, och det var också av den anledningen som den reades ut till halva priset. Där ser man.

När jag jobbade i tygaffären i Shopping blev vi då och då föremål för kampanjer som var övergripande för hela köpcentret. En av kampanjerna var rosa bandet och alla skulle ha ett rosa band fastsatt på tröjan/blusen. Problemet var att det skulle sättas fast med en tämligen grov nål som stack hål på tätstickade/vävda textilier. Jag vägrade således bära bandet eftersom jag inte ville ha små hål i mina kläder. Jag fick veta att jag MÅSTE ha bandet men det sket jag i och det gick bra i alla fall och det har ingenting med mitt engagemang i kampanjen att göra utan mer om att ingen för farao skall bestämma vad jag skall skylta med. Året efter fick vi grisskära t-shirts och den hade jag faktiskt på mig en hel lördag, trots att den rosa färgen gjorde mitt ansikte så vitt att det nästan slog över i blått....