Hösten är en underbar årstid. Alltså den soliga hösten, då lövträden brinner, luften är klar och hög och man håller sig varm i en vanlig simpel poplinkappa. September. Men nu, i oktobers sista skälvande dagar, är den inte lika mysig längre. Kupévärmare och dunjacka och ändå hackar man tänder under den korta vägen ner till garaget på morgnarna.

Men det finns ändå små glädjeämnen här i livet. Ett av dem är att det snart är slut på sommartidshelvetet. Natten mellan lördag och söndag får vi äntligen, äntligen ställa tillbaka klockan, livet återgår till det normala och jag blir en hel människa.

Idag fick jag följa mina kamrater ner på stan för att köpa lunch på Köket. Jag var den enda som hade bil och jag misstänker att det var det som gav mig access till sällskapet. Åtminstone sa Ullis det. Fast på skoj, förstås. Köket ligger efter en gata i Boden, där man måste fickparkera. På längden, alltså. Detta har varit ett stort problem för mig alltsedan jag en dag för många år sedan råkade parkera på en sådan ruta med vår Cheva-van. Dessvärre var den rutan redan upptagen av en Volvo och det blev ganska dyrt för den blev väldigt olik sig. 

Ivrigt påhejad av tjejerna lyckades jag övervinna min rädsla med detta fantastiska resultat.



Tyvärr fick jag inte njuta av detta så särskilt länge eftersom det tog typ fem minuter att handla lunch. Och sedan var det dags att köra tillbaka.