Så har det gått ännu en bussvecka och jag kan konstatera att det nog är bland det mest spännande jag utsätter mig för här i livet. Just nu i alla fall. Första spänningsmomentet äger rum redan innan själva bussturen. Jag syftar givetvis på promenaden till hållplatsen. Denna tar cirka tolv minuter, men jag är alltid så rädd för att komma försent att jag kalvar iväg i en faslig hastighet och när jag väl kommer fram kommer nästa pulshöjande sekvens av bussåkandet, nämligen VAD ÄR DET FÖR CHAUFFÖR IDAG???

Precis som i världen utanför bussen är inte den ena chauffören lik den andra. Det finns ett par äldre herrar som uppenbarligen lider av något slags svårartade tics i sina högerfötter. De gasar, släpper gasen, gasar, släpper gasen och så här håller de på tills min frukostgröt annonserar att den vill ut samma väg den kom in.

Sedan finns det chaufförer som uppenbarligen inte ens hittar gaspedalen. Och så finns den mörkhårige unge mannen som ler så glatt när man kliver på att man nästan för en stund inbillar sig att han verkligen trivs med sitt jobb. Han kör dessutom väldigt bra. Hög och jämn hastighet och det bästa av allt - han kör om alla långsamma biljävlar som ligger och mesar i 80 knyck!

Men när jag skulle hem i fredags satt chauffören from hell bakom ratten... Efteråt insåg jag att jag redan när jag klev på, såg att denna äldre dam var en ulv i fårakläder. Eller en ulv i ulvkläder, kanske. Allt gick hyfsat tills vi kom till sjukhuset i Sunderbyn, där först en vanlig vuxen människa klev av. Precis när bussen återigen började rulla, kom en mamma, en mormor och två små barn på att inte heller de skulle åka längre. Medan de baxade sig själva och sina väskor genom mittgången, passade chauffören på att tända varenda lampa i bussen. När den återigen rullade iväg, ropade några typ 12-åriga pojkar som satt längst bak "Kan du släcka lyset?" När ingenting hände fick den minst omtyckte av dessa gossar vingla fram till chauffören för att vördsamt be henne släcka. Han såg dock mycket missbelåten ut när han kom tillbaka med det dystra beskedet att "hon tänker inte släcka för att vi skrek...". 

Hur skulle de annars ha förmedlat sin önskan, kan man ju undra? Man skall ju faktiskt sitta fastspänd, även i bussar. Att detta beslut även drabbade bussens övriga passagerare tycktes inte bekomma henne det minsta. Tack och lov hämnades de driftiga pojkarna genom att trycka på stopp-knappen tre gånger på väg mot stan. Vid nästa hållplats stannade således bussen och när ingen klev av gick chauffören bak och frågade grabbarna vem som hade tryckt.
- Inte nån av oss! sa de unisont och jag kunde känna vinddraget i nacken av deras änglavingar...

Jag har jobbat både lördag och söndag och igår hände det som inte fick hända. Jag gick för sakta, eller också körde bussen för fort. Jag vet inte. Men jag fick vända hem och hämta bilen och det gick ju bra det också. Vis av skadan gick jag tio minuter tidigare i morse och då gick det bättre. Men vem tror ni satt bakom ratten och log ett jävulskt leende när jag skulle hem? Stel av skräck försökte jag le mitt vackraste leende och om det var det vet jag inte, men vi fick vila ögonen i behagligt mörker hela resan. 

Det finns för övrigt många användningsområden för Länstrafikens bussar. Martinez köpte en som de hottade upp rejält.


Före


Efter

Jag misstänker att det skulle vara bra mycket trevligare att färdas till Boden i den nedre upplagan. 

Nu är det för övrigt bara några dagar kvar till julafton! Jag har ännu inte köpt en enda julklapp, men jag har i alla fall både kokat knäck och bakat pepparkakor. Och vad är väl en jul utan älg? Den här finns hos Max och Christin. På fullt allvar.