Sommar och sjukskrivning....
Som jag berättade i mitt senaste inlägg så blev Katt hemlös den sista juni. Bedrövligt och sorgligt med stora konsekvenser på många sätt. Jag hade semester då, två veckor, och gick tillbaka till jobbet när nästa lag skulle gå. Jag gillar inte att ha tidig semester så därför bestämde jag mig för att ta tre veckor till, när det laget kommit tillbaka, och därmed kunna plocka bär bland annat. Men allt blir inte alltid som man planerar.
En söndag kväll tog jag cykeln och tänkte åka till Coop på Varvet, en bit från mig. När jag skulle korsa en gata så fastnade liksom cykeln i sten och grus på den uppgrävda trottoaren/överfarten och jag ramlade handlöst åt vänster. Jag tappade luften och blev stående på alla fyra med en enorm smärta i vänster knä. Sneglade åt sidan på bilen som stannat för att släppa över mig, men den gubben tittade bara på mig och körde vidare. Jag tog mig så småningom upp på benen, men kände att jag inte skulle klara av något butiksbesök utan vände hemåt. Det susade i öronen och jag var fullkomligt svimfärdig. Med hjälp av Ipren så lyckades jag på något märkligt sätt ändå somna och på morgonen därpå tog jag mig till jobbet, trots att jag inte ens kunde stödja på benet. Galet. Klarade arbetsdagen med hjälp av snälla kollegor som såg till att jag inte behövde röra mig i onödan, men när kvällen kom och jag på något mirakulöst sätt tagit mig hem, med cykeln som stöd, så orkade jag inte längre. Flickorna gjorde mackor och skjutsade mig till akuten (vid det här laget hade jag hittat kryckorna i klädkammaren) men där upplyste de mig om att jag skulle komma att behöva vänta 10-12 timmar och att det var bättre att jag åkte hem, gick till hälsocentralen dagen därpå för att få en akutremiss till röntgen. Ok, jag gjorde som jag blev tillsagd.
Nu glömde jag berätta vad hon sa på 1177 när jag ringde: "Om du har kunnat jobba idag så är det nog inte så farligt". Jojo...
Dagen därpå tog jag taxi till jobbet (vad skulle jag dit och göra överhuvudtaget?) och bestämde mig för att lista om mig till Hermelinens vårdcentral p g a att den ligger i huset bakom mitt jobb. Så här i efterhand var detta det dummaste jag gjort. Jag gick dit på eftermiddagen och blev granskad av en fysioterapeut som menade att en skada av det här slaget skulle ta ganska lång tid att läka. Dessutom sa hon (ordagrant). "Det blir ingen magnetröntgen i alla fall." och hänvisade till min ålder. Så gick veckan och jag var oerhört smärtpåverkad och på torsdag, eller fredag, orkade jag inte längre utan sjukskrev mig. Åtta dagar efter fallet fick jag äntligen en remiss till röntgen, som inte visade någonting. Jag, och säkerligen fysioterapeuten också, var säker på att det "bara" var en kraftig distorsion, men jag hade oerhört ont och var kolossalt rörelsebegränsad. Kunde knappt duscha och tvätta håret. Allt gjorde ont. Blev i alla fall sjukskriven och åkte med Malin och Katt till Frida i Halmstad. Knät kändes bättre. Jag tejpade det och klarade mig ändå hyfsat. Vi hade det underbart.
Badade på dagarna i Tylösandsbukten. Stranden ligger bara 900 meter från Frida och Joakim.
Vi var till Ullared (inga bilder därifrån) som fick 1 av 10 i betyg. Mitt tredje besök där och Katts och Malins första och även sista. Nej, handen på hjärtat, inte är det nåt att skriva hem om precis...
Men därefter åkte vi till Varbergs fästning och det var helt fantastiskt! Särskilt utställningen om Bockstensmannen. Overkligt!
Sista kvällen gick (jag cyklade) vi till minigolfbanan och spelade. Jätteroligt!
När vi kom hem kokade jag nyponsoppa av de gigantiska nyponen som finns därnere. Mums.
På hemresan svängde vi förbi Cattis och Gunnar i Alingsås och fick se deras nya hem. Cattis och jag har inte träffats sedan sista forumet i Vemdalen våren 2018 så vi hade nog behövt ett par dagar tillsammans, men vi behövde resa vidare och Cattis skulle fortsätta jobba. Underbart är kort!
Resten av resan tog vi det lugnt och övernattade på inte mindre än tre ställen. Vi fikade...
...vi besökte Mårbacka...
... och Dalarnas museum i Falun. Man skulle behöva tipsa bossen för Norrbottens museum att åka dit och kika lite hur ett besöksvänligt museum kan se ut.
Vi besökte också en hälsingegård. Jag ÄLSKAR verkligen sånt här!
Andra natten på hemresan försämrades mitt knä och jag kunde inte längre stödja på det alls. Tredje natten sov vi i Hans lägenhet. Själv var han och fiskade och innan vi var hemma dagen efter var det riktigt illa. Malin fick köra de här sista två dagarna och jag låg i baksätet och kände mig ömklig.
Ett par dagar efter hemkomsten tog jag mig dock ner till Hans med tåg och sen åkte vi vidare mot Klimpfjäll och Stekenjokk. Jag ringde Folksam och gjorde en olycksfallsanmälan och anmälde skadan som en distorsion, som fysioterapeuten sagt. Handläggare tyckte dock att jag skulle ta det hela på min sjukvårdsförsäkring, som jag inte ens tänkt på att jag hade, så jag ringde dit på en gång. Fick tid omedelbart till en ortoped på Hermelinen och det första han sa var att han skulle skicka mig på magnetröntgen. Ja, vad säger man? Tur i oturen att jag gjorde illa mig innan jag gick i pension i alla fall. För att göra en lång historia kort så visade magnetröntgen en Y-formad tibiafraktur och meniskruptur. Inte konstigt att jag haft ont. Att det inte syntes något på slätröntgen förklarade han med att det gått så många dagar så knät var svullet och vätskefyllt och därmed "suddigt". Det hade lossnat en benbit som låg (ligger fortfarande) en bit ifrån. Jag började jobba igen i slutet av oktober. Cyklade till och från då jag tyckte att det kändes bäst. Sen har jag gjort mina övningar dagligen och nu känns knät ändå helt ok. Värker förstås, men jag haltar inte och jag kan promenera.
Jag tycker bara att det är bedrövligt att man kan bryta benet och få skadan avfärdad som en stukning. Av en fysioterapeut. Observera att hon inte remitterade mig till ortoped, trots att jag hade svinont och ett gigantiskt blåmärke i knävecket, vilket i sig är en indikation på en skelettskada. Jag hade fått nöja mig med det om jag inte hade haft försäkringen genom min arbetsgivare, men SKA DET VARA SÅ HÄR? Alla betalar vi skatt. Har inte alla rätt till en adekvat vård?
Har man skådat?
Jag får ibland meddelanden om att någon har kommenterat ett inlägg i bloggen och då går jag naturligtvis in och kollar, men det är alltid samma typ av "personer" som likear och börja följa en på Instagram, d v s amerikanska militärer.
Drygt fyra och ett halvt år sedan jag skrev något här sist, men någon gång då och då kikar jag på något gammal inlägg och skrattar igenkännande. Åren har gått och det har förstås hänt en del saker i livet.
Jag har t ex flyttat. Det är inte riktigt försvarbart att bo ensam på 102 kvm till en kostnad på omkring 10 lax inklusive el och bredband per månad. Förra året fick jag erbjudande om en trea i området där jag växte upp, i stort sett i centrum, och tog den naturligtvis. Nu har jag en trea utan diskmaskin men med ett oerhört funktionellt funkiskök, på andra våningen. Utan att anstränga mig ser jag både soluppgångar och solnedgångar från soffan. Bredband ingår och jag lyckades dessutom knipa ett eget garage!
Bilden är dock tagen i vintras från den pyttelilla inglasade balkongen.
Just nu är vi dock två personer i bostaden. Den sista juni, en härligt solig dag som jag och flickorna hade tänkt tillbringa på stranden i Brändön, så vaknade den näst äldsta dottern av en stark lukt. Hon steg upp och stängde sovrumsfönstret men såg inte ut p g a tjock svart rök. Hon gick in i vardagsrummet och såg hur lågor slog upp på balkongen och när hon vände sig in mot rummet så smällde rutorna bakom hennes rygg. Det brann explosionsartat i lägenheten under och efter samtal med 112 blev hon hämtad av en brandman tio minuter senare. Även om hennes lägenhet aldrig fattade eld, undantaget småbränder i golvet och runt dörröppningen till sovrummet, så blev ju hennes hem totalförstört. Hennes hem var inte precis något IKEA-hem utan innehöll många fina möbler, tavlor, lampor och övrig inredning. Arvegods och second hand-grejer. Allt som gjort den lilla lägenheten mysig och hemtrevlig.
Dottern fick en lägenhet i Gammelstad, mycket fin, men att skapa ett nytt hem från noll, i en lägenhet som dessutom ska renoveras INNAN hennes egen lägenhet i höghuset är inflyttningsbar, är svårt. Ambitionen fanns, men efter ett par månader sa jag åt henne att säga upp den och bo hos mig det här dryga året.
Den svarta balkongen på bilden, den med balkongdörren och all bråte på, det är hennes lägenhet på eftermiddagen efter branden släckts. Det var lägenheten under som brann.
Allt är dock inte bedövligt. Den 24 juli föddes mitt första barnbarn, Julie. Det är den yngsta telningen, sonen, som presterat, och herrejisses, vilket vackert barn! Och duktig! Snart tre månader och det är bara en tidsfråga innan hon säger farmor! Eftersom föräldrarna inte exponerar henne mer än med någon enstaka bild på Instagram, så gör inte jag det heller. Ni får helt enkelt lite på mig när jag säger att hon är finast i världen.
Och jag har förstås sytt och stickat till underverket. Ett färgglatt babygym efter en beskrivning av min forna kollega på Ohlssons tyger. Gymet är, enligt barnets föräldrar, oerhört uppskattat, särskilt den lilla virkade ängeln är visst rolig att prata med.
Den f d kollega har även gjort beskrivningen till det här fina babynestet. Även det är flitigt använt. Beskrivningarn finns på hennes blogg som heter Jagsyrminaegnakläder. Bara googla så hittar man den.
Nåmen det här var ju kul! Det kommer nog mera, men inte idag!
Drömtröja
En gång i världen, 1984 närmare bestämt, stickade jag en cardigan till min mammas sambo. Blott 25 år gammal gav jag mig på en s k lusekofta och den blev mycket lyckad och omtyckt av mottagaren. Nu är både han och koftan borta, men mönstret har jag givetvis sparat och det var bra, eftersom jag skulle sticka en tröja till Hans och han gärna ville ha just en lusekofta, eller setesdalskofta, som det heter "på riktigt".
Han hade dock lite önskemål om designen. Eftersom han är förtjust i zip-tröjor så undrade han om det skulle gå att göra en lite högre halsringning och montera en dragkedja. Praktiskt, för då behöver han inte ha någon halsduk på fisketurerna. Jag satte igång och resultatet blev precis vad både han och jag förväntade oss.
Själva stickningsprocessen är förstås viktig, men när en nu har lagt ner ett ofantligt stort antal timmar på en tröja så är det viktigt att även monteringen blir bra. Jag är med i diverse stickgrupper på FB och ser tämligen ofta hur mönsterbårder haltar efter montering. Efter att ha stickat kanterna och klippt upp koftan så sydde jag följaktligen ihop den igen. Därefter tråcklade jag fast dragkedjan innan jag sydde fast den "på riktigt". För hand, förstås.
Jag dolde traskanten, som blivit efter uppklippningen (eller steeken, som det heter på stickspråk) med mjuk snedslå i satin.
Till sist blev det dags för blockning. Jag blockar ALLT jag stickar. Det blir sån oerhörd skillnad i textur och känsla vid blockning. Först kör jag plagget i maskinens ullprogram med Milo ulltväggmedel (köpt i Norge) innan jag spänner upp det med knappnålar på en pusselmatta från Biltema.
Allra allra sist drog jag ur den rosa tråden som höll ihop framkanterna. Koftan blev perfekt och Hans blev jättejätteglad och det förstår jag ju. Jag är ändå ganska underbar...😉
Nyttosömnad
Förra året lånade jag Jenny Hellströms bok Urban Collection på biblioteket. Det fanns inget mönster som föll mig på läppen. Lite för ungdomliga modeller som passar bättre på lite nättare människor än jag. Men killmönsterna är jättefina. Jag har tidigare sytt ett par svarta byxor till Björn som han har använt jättemycket. Nu har jag sytt ett par jeans av samma mönster, byxan Oliver, och ett par t-shirts som heter Julian shirt.
Tyget kommer från Tygdrömmar och var inte helt billigt... Men fint.
Den enfärgade jerseyn kommer från stuvavdelningen på Ohlssons. Den är en doubleface med typ ribbad insida så det var bara att vända på tyget och använda det till ärmmuddar och halsringning för en tjusig finish. Tyget i bröstfickan är även det från Tygdrömmar.
Båda tröjorna satt fint över axlarna men nästa tröja skall jag förlänga, både ärmarna och nertill. Sonen brås på sin mamma nämligen.
Byxorna gjorde jag lite vidare i benen än de svarta. Nu har han inte provat dem ännu så jag har faktiskt ingen aning om huruvida de passar, men jag hoppas det.
Såhär ser de ut bak. Helt vanliga utan några utsmyckningar.
Hur insidan ser ut spelar ju ingen roll, men lite roligare tyg än vanligt vitt gör ju byxan lite mer speciell.
Ja, och så har jag sytt ännu en kofta av en tröja. Jag älskar färgen och har dessvärre varit tvungen att avyttra en bomullskofta från Indiska i samma färg, som till slut hade större likheter med en disktrasa än med ett klädesplagg. Men knapparna sparade jag till denna. Jag har gjort koftor av tröjor flera gånger förut, och HÄR visar jag hur man gör. Inga genvägar. Man måste vara noga med både fix och tråckling. Eller måste och måste. Det bestämmer man förstås själv.
Ja, det var allt för idag!
Nysytt!
För två år sedan köpte jag ett petrolfärgat tyg på Ohlssons i Umeå som jag tänkte sy en kappa/jacka av. Dessvärre fanns det bara knappa två meter kvar på packen, så kappan kunde jag glömma men jag tyckte så mycket om både färgen och texturen så jag köpte biten i alla fall. Sen har den legat och legat och legat, precis som de flesta andra tyger jag köpt under de senaste åren. Mitt största issue, intalar jag mig, har varit att hitta ett lämpligt mönster. Det är naturligtvis inte sant, för ganska omgående fann jag ett enkelt jackmönster i en av mina Ottobre-tidningar. Nej, som jag tidigare berättat sinade min sömnadsinspiration och under några år har jag bara sytt det allra nödvändigaste och knappt det. I julas tog jag mig i alla fall tid att rita av och klippa ut mönstret. Jag började givetvis med en för stor storlek, det insåg jag när jag tejpade ihop mönsterdelarna och provade. Jag är så rädd att sy för smått, särskilt när jag syr ytterplagg, eftersom det är så mycket jobb. Blir det horisontella veck i plagget så är det för litet, så är det bara. Rätt storlek är A och O. Nåväl, det tog VECKOR att rita av mönstret, klippa ut delarna till både tyg och foder, stryka fix där det ska vara (i ett ytterplagg skall man ALLTID stryka ett tunt fix på hela framstycket). Jag har dessutom alltid ett tunt mellanfoder (kallades tidigare shetlandsull, men det är ju förstås inte ull numera), som jag overlockar fast i fodret. Allt det där gjorde jag och sydde till och med ihop foderdelarna, men sen tog det stopp. Förra veckan tog jag mig i kragen och sen gick det undan. Det gör ju det när man har gjort ett grundligt förarbete. På torsdag kväll sydde jag i knapparna och i fredags premiäranvändes den.
Jag är jättenöjd med modellen, bortsett från fickorna. Det skulle vara ficklock, men det fanns helt enkelt inte tyg så det räckte till dem. Allt som återstod när jag hade klippt ut mönsterdelarna var bara några stackars tygslamsor. Det var tråkigt, för fickans form var beroende av ficklocket och nu ser de bara sneda ut, fast de inte är det. Jaja, hade jag varit lite mer förutseende så hade jag givetvis gjort stolpfickor. Fördelen med de små fickorna är förstås att jag inte kan använda dem som handväska.
Den har ok och delat bakstycke och jag valde att inte sy några stickningar, eftersom jag inte hittade någon stickningstråd som passade i färg.
Så här ser den ut utan halsduk.
Fodret är ett billigt paisleymönstrat syntettyg från något parti vi köpte in på Ohlssons på den tiden jag jobbade där. Det har alltså legat till sig ordentligt. Jag har ett likadant i rött också. Man ska aldrig kasta något...
Jag är jättenöjd. Verkligen. I påsen har jag ett badskum från Rituals. Drygt och helt enkelt underbart.
Mest stickning
Fascinerande hur snabbt tiden går. Nyss var det jul och nu är det bara sex hela veckor kvar innan påskveckan börjar. Går till och från jobbet varje dag, sitter mest i soffan och stickar på kvällarna. Jag har oftast en liten jobbstickning, sockor eller vantar, och ett lite större projekt här hemma. Nog har jag stickat massor i mina dagar, men under de senaste åren har jag producerat otroligt mycket. Förr sydde jag varje ledig stund, men nu sätter jag mig vid maskinerna bara om det är absolut nödvändigt och jag uppslukas inte av sömnaden på samma sätt som förut. Senast alstret var en liten cape till Frida. Den ska hon ha när hon ska på bal nu i mars. Hennes sambo går på Karlberg och där är det tydligen bal då och då och då gäller det att följa the dresscode. Capen ska hon ha när de går ut och kollar på fyrverkerier.
Ohlssons tyger hade dessvärre inte svart fuskmink så jag fick beställa från Stoff och stil, men det gick ju bra det också. Satinbandet kommer i alla fall från Ohlssons. Jag har fodrat den med en tunn, lite stretchig, duchesse från min tid i tygaffären, som snart kan räknas till forntid.
Ikväll har jag stickat klart en ruta i en teknik jag aldrig förut provat, nämligen dubbelstickning.
Ganska skojigt men väldigt tidskrävande och jag skall villigt erkänna att jag hellre stickar kläder. Den här får i alla fall fungera som grytlapp, eftersom jag stickade i bomull.
Idag har jag också färdigställt veckans fika- och lunchraststickning, ett par sockor. I våras köpte jag ett par 100-gramsnystan Socki från Adlibris, som lustigt nog även säljer garn. (Inte konstigt att fysiska garnaffärer har svårt att överleva). Jag var osäker på hur långt det skulle räcka så jag delade upp det i två 50-gramsnystan och stickade en tå upp-socka från vardera nystanet. På så vis slapp jag sitta med slut garn och en och en halv socka. Det blev lite kortare skaft istället, men det gör inget.
En annan jobbstickning efter jul har varit ett renoveringsprojekt. Frida hade med sig två par raggisar när hon hade varit upp till Tjåmotis i jul. Båda paren hade gigantiska hål på hälarna, alldeles för stora för att jag skulle kunna stoppa dem. Sockorna har barnens farmor stickat och hon gick bort för sex år sedan, så det kändes tråkigt att behöva kasta bort dem. Istället stickade jag på nya fötter på farmors skaft och av bara farten stickade jag ett extra par till farfar.
Riktiga vänner växer inte på träd. Christin är en riktigt nära vän som har funnits i mitt liv i drygt 30 år. Ingrid har hängt med lite längre, kanske 36-37 år. Hisnande. Hon fyllde 60 år nu i februari och till henne stickade jag koftan Siri, ett omåttligt populärt mönster av Linnea Öhman, i dubbelt supersoft från Magasin Duett. En riktig yllekofta, varm och skön. Hon blev väldigt glad. Visst var det mycket jobb, men när man tycker mycket om någon så är det enbart kärt besvär.
Jag lägger upp allt jag stickar på instagram och ibland även på facebook. Och precis som när jag sydde mycket så händer det rätt ofta att jag får pm från bekanta som undrar om jag tar beställningar och svaret är nej. Jag stickar inte på beställning. Heller. Jag syr nämligen inte på beställning. Möjligen kan jag fålla byxor eller göra någon ändring på nåt plagg, men inga projekt. Jag har fållat byxor till ett par arbetskamrater och fått rejält betalt, både i form av en slant, men även i tacksamhet. 200 kr för att fålla ett par brallor kändes först lite mycket, men det var de som gav mig det och de tyckte båda det var värt det.
När det gäller stickning spelar vi i en helt annan division tidsmässigt. Ett par mönsterstickade vantar tar, för att ta ett exempel, mellan 12-15 timmar att sticka. Ett par tjocka raggsockor går betydligt snabbare, men vi pratar fortfarande 5-6 timmar, beroende på storlek. Lägg garnkostnaden därtill. Ett bra slitstarkt sockgarn är inte gratis. Nej, jag har massor med projekt i pipeline och har helt enkelt inte tid att sticka åt andra, undantaget exemplen ovan som är självvalda. Det är inte för att vara otrevlig, men jag vill inte känna mig tvungen att sticka något och därför säger jag nej för det mesta. Stickning är för mig nöje och avkoppling och det blir det inte om jag inte själv får bestämma vad och till vem jag skall sticka.
Imorgon ska jag sätta om blommorna och sen ska jag nog åtminstone börja sy på den ulljacka som har tagit mig hela vintern att klippa till. Hoppas att jag får lite inspiration. Jag behöver nya kläder och jag har ganska mycket tyg i hyllorna...
Plötsligt händer det!
"Jag är in VARENDA dag på din blogg, men du uppdaterar ju ALDRIG!", sa min kompis när hon var förbi en kväll med en kjol som jag kortade lite. "Alright, jag ska, jag ska....", svarade jag.
Sanningen är att det tar en stund att skriva ett inlägg och jag sitter hellre och stickar eller kollar på datorn eller lagar mat eller.... jag kommer inte på några fler bortförklaringar i hastigheten. Ni är i alla fall några trogna som tittar in mest varje dag och det är ju jättekul!
Livet rullar på. Det är dans ibland, jobb varje vardag och kärbon i Umeå åtminstone varannan helg. Och månaderna går.
I mitten av april brev jag klar med min kofta Siri. Den var jätterolig att sticka och jag känner mig rätt duktig nu, faktiskt. Överväger att sticka ännu en till en vän i födelsedagspresent, i en annan färg. När jag var klar med den tog jag tag i ett s k UFO, unfinished object, en sjal som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Vad ska jag med den till? Den blev fin och jag har ett kapptyg som nog räcker till en rundhalsad kappa utan krage och den passar kanske till den. Vi får se.
Den var tråkig att sticka på så sätt att den krävde fullständig koncentration och koll på diagrammet. Lyfta maskor hit och dit. Den prickiga "tungan" gick dock snabbare än den andra.
Härom helgen kom Hans upp och hämtade mig efter jobbet och så styrde vi kosan mot Umeå. Efter att ha ätit på Stigs i Skellefteå körde vi mot Skråmträsk. Först passerade vi danslogen i Djupgroven.
Det vilar något sorgligt över övergivna danslogar. Här var det tjo och tjim förr i världen, men i min ungdoms dagar var jag bara här en gång. Då var det Sven-Erics som spelade och eftersom jag har en onödig fallenhet för detaljer så kommer jag till och med ihåg vad jag hade på mig den kvällen.
Säsongerna 2007-2008 bjöds det återigen upp till dans på logen, men då var det nya tider. Tyvärr. Det är ju inget nytt att vi som dansar har blivit kräsna så inibomben. Hittar vi en ojämnhet i golvet, går inte fikakön tillräckligt snabbt, eller spelar orkestern två låtar som går för snabbt så är det kört för det dansstället. Den nye ägaren började med att öppna entrén i samma ögonblick som orkestern slog an kvällens första ackord, och det var ju inte så populärt... Vid nästa tillfälle var det felet åtgärdat och folk hann gå och pudra näsan innan det var dags att dansa.
En annan gång hade han inte korrekturläst annonsen innan den gick i tryck och Streaplers annonserades 21-01 istället för 19-23. Inte bra. Men nog hade jag roligt de gånger vi var där!
Nu är parkeringen igenvuxen. Sly växer snabbt.
Nästa loge vi passerade var Bursiljum. Här har jag inte varit och dansat på flera år, men det är fyra danstillfällen där i år, tre av dem med s k modernband av det slag som jag inte tycker spelar särskilt dansvänligt. Undantaget Highlights, möjligen.
Annars är det ett himla fint ställe med anor!
Och cykelparkering har de också!
Helgerna går snabbt. På lördag åkte vi till Täfteå och dansade till Framed. De har jag "följt" nästan ända sedan de startade i och med att de brukade spela i Vemdalen och ligger under Tonart, och det har varit ett nöje att få följa deras utveckling. De började som "mini-Streaplers" men har nu skapat en egen profil med så otroligt mycket bra låtar (givetvis finns det några Streaplers-låtar kvar i repertoaren), utan att göra avkall på det härliga gunget.
Jag hittade ett par gamla snickisar i min garderob. Tanken var att jag skulle lägga ut dem på Tradera eftersom de var jättesnäva när jag provade dem senast, för ungefär två år sedan, men plötsligt passade de! Å, så bekväma byxor! Och roligt hade jag på dansen i dem! (Ni vet ju att en del outfits är roligare än andra...)
Ja, det blev söndag igen, och vi gjorde en liten avstickare till Bjursele och Hans faster på väg till Luleå. Vi stannade först i Vindeln för en kopp kaffe och en kaka.
Här ser man förresten hela långa koftan Siri. Ett hittills välanvänt plagg.
Nästa stopp blev i Mårdsele, också det en del av Vindelälven. Här tog vi en liten promenad runt området, bland annat gick vi på några hängbroar. Onekligen lite svajigt...
Mitt hem är äntligen i stort sett återställt efter vattenskadan. Jag "fick" nya tapeter i sovrummet, ny parkett i sov- och vardagsrum men dessvärre la de inte in det rutiga golvet i hallen utan en likadan linoleummatta som jag hade innan. Fult och tråkigt. De slet dessutom bort alla fyra lager mattor så hallgolvet är flera centimeter lägre nu. Dörrfodren liksom hänger i luften och de har satt kromfärgade lister in mot alla rum istället för platta trätrösklar. Lite trist. Jag får väl köpa ett par fina mattor att täcka det fula golvet med.
Och litegrann saknar jag mina guldgula sovrumstapeter, men de här är förstås mer neutrala om jag nu vill ha andra gardiner eller ett annat överkast.
Ja, detta var kvartalets inlägg! Jag ska verkligen försöka var lite mer aktiv här. Bloggen fungerar ju som en dagbok för mig, och det är roligt att sitta och titta tillbaka.
Dans
Det var längesedan jag skrev något om dans. Ja, det var ju längesedan jag skrev något överhuvudtaget... Jag är med i två dansgrupper på facebook, Danslogen.se och Dansare i Norrland och det är mer regel än undantag att det blir hätska diskussioner kring olika företeelser som gäller dans. Det slår mig att det som förut var ett folknöje där det fanns plats för alla, numera är att likna vid ett särintresse, som t ex golf, pistolskytte eller tennis, där förutsättningarna måste vara optimala för att man skall ta sig tid att åka på dans. Det måste vara rätt musik, rätt lokal och de andra gästerna skall helst dansa likadant som en själv. Alla är sin egen profet och tycker att just de har rätt. Många har svårigheter att ta till sig andra människors åsikter och argument och det stora egot får före allt annat.
Jag skulle kunna skriva en bok om "hur det har blivit på dans", men jag ska försöka begränsa mig.
Att nobba och bli nobbad
Precis som i livet i övrigt så bör man även på dans tillämpa "regler" om vett och etikett. Hyfs och vett. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man nobbar till exempel INTE. Den "regeln" tycks dock mer och mer försvinna, åtminstone i "moderndanssammanhang" och söderut i landet. Nu kan man få råd och tips på bland annat ovan nämnda sidor, samt i olika bloggar, HUR man kan nobba "snyggt" och HUR man kan hantera en nobbning. Många tycker att de måste få nobba eftersom de ibland behöver vila. De får tips att ställa sig lite åt sidan och på det sättet markera att de inte vill dansa just då. Men nejdå, ett sådant förslag röstas genast ner av de som hävdar att de har betalat för sin kväll och då också har rätt att välja danspartner och att vistas intill dansgolvet för de vill ju ändå se på de som dansar och på orkestern fast de vilar. Här skall inga uppoffringar göras!
Jag har nobbat. Oftast fyllon men också en man som jag tidigare dansat med och som troligen inte hade hunnit till toaletten när det tryckte på... Jag har nobbat en man som jag dansat med två gånger innan och som båda gångerna förbehöll sig rätten att kommentera min längd och min kroppsbyggnad. Men jag har aldrig nobbat någon som jag inte ansett uppfyllt mina förväntningar på hur man ska dansa och jag har heller aldrig nobbat någon med något slags utvecklingsstörning. Jag brukar tänka att den här killen hade kunnat vara min bror eller min son, han har också betalat entré och jag kan mycket väl ägna 6-7 minuter åt honom. Det är ingen uppoffring utan bara en del av danskvällen.
Ni såg att jag skrev 6-7 minuter? Med andra ord två låtar, alltså en dans. Om jag dansar varje dans en kväll, så hinner jag med cirka 32 partners. Men ofta dansar jag ju två gånger med samma förare (ett könsneutralt uttryck som jag gillar) så i realiteten kanske jag bara dansar med 18-20 stycken olika. I Kusmark är det enkeldanser så då förstår ni själva hur många jag hinner dansa med under kväll.
Söderut, och då tydligen på "moderndanser" skall man dansa TVÅ danser med varje partner, alltså fyra låtar. Ja, då snackar vi plötsligt en kvart av kvällen! Även om man är på golvet varje dans så hinner man ju inte mer än kanske 14 danser på en kväll och då vill man inte offra en av dessa på något annat än på säkra kort. Och då nobbar man.
Här uppe har vi fortfarande kvar damernas/herrarnas. Många tycker det är förlegat, särskilt "moderndansarna" men även många orkestrar uttrycker ibland ovilja att sköta skyltarna, men faktum är att damernas/herrarnas är ett långt mer demokratiskt system än just demokratisk dans. Det är nästan alltid mer kvinnor (eller följare) än män (förare) på dans vilket innebär att förarna nästan aldrig hinner bjuda upp själv. De hinner nästan inte släppa den de nyss dansat med så är de uppbjudna på nytt. Den demokratiska ordningen blir i själva verket synnerligen odemokratisk. Föraren börjar boka nästa dans med någon hen gärna vill dansa med men först måste hen nobba någon som hinner före och bjuder upp.
Ja, som ni ser så är det här med dans inte lika enkelt nu som det var förr. Jag avslutar med ett tips. Vill ni bara läsa glada tillrop och uppmuntrande ord så kan jag rekommendera Online stickcafé på facebook. 23 000 snälla medlemmar. Fantastiskt!
Mars igen!
Nu är det så långt mellan inläggen att jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev om sist. LIvet går sin gilla gång med dans, stickning, lite sömnad och ett compact living som aldrig verkar ta slut. I fredags var det nio veckor sedan vattenskadan uppkom och jag kan ju inte tillskriva Rikshem några höga poäng när det gäller deras engagemang i detta. Kalles bud och transport har i alla fall varit här och flyttat ner mitt möblemang till ett rum i källaren och nu har vi en avfuktare som är kopplad till ventilationen i badrummet. Det går alltså inte att stänga dörren dit in, men alternativet var köksfläkten och vi har ju bara ett kök, men två toaletter.
Vi har det alltså inte så himla mysigt hemma just nu och ca 6 veckor framåt. Jag ägnar inte kvällarna åt så mycket mer än stickning och nu, under senaste veckan, lite sömnad. Christin har fyllt år och i fredags åkte jag dit och hade med mig hennes present, ännu en jacka. Denna gång i ett bomull/lin som jag beställt från Japan. Christin har en hög kroppstemperatur och vill helst vara ute utan ytterplagg, även på vintern, men det skulle ju se konstigt ut, så därför kan nog den här jackan vara användbar. Ofodrad i ett svalt tyg, som en skjorta fast en jacka. Jag slog in den i ett fint papper.
Rousseau tittade på medan Christin öppnade paketet.
Det visade sig att jackan var perfekt i både storlek och utförande.
Min lilla mamma, som fyller hela 90 år idag, har börjat ligga till sängs mer och mer. Personalen på hennes boende vill gärna att hon skall vara klädd under dagtid och inte ha nattlinne dygnet runt, men det blir väldigt varmt för henne med långbyxor, även om det är tunna trikåbyxor. Jag sydde därför två stycken kjolar som jag hoppas kan vara bättre att ha på sig.
Båda två är i tunn viskostrikå och sydda i sex våder. Upptill har jag sytt muddväv istället för en resårkanal, då jag tänkte att det kanske känns lite mjukare i midjan för henne.
Annars blir det väldigt mycket stickning. Katarina tappade bort sin ena tunna vante när hon sprang till bussen och när jag stickade en ny så blev det en skarp övergång i garnet, som nog kan betraktas som ett produktfel.
Jag stickade då ett helt nytt par i ett annat garn. Det garnet skiftade så långsamt att vantarna blev helt olika varandra, men väldigt vackra och Katarina blev mycket nöjd.
Till Björn har jag stickat ännu ett par torgvantar med huva. Han har använd de gråa hela vintern så nu får han variera lite.
Vantarna är stickade i Alafoss, men garnet tog slut så toppen på den ena huvan är stickad i svart lovikka. Det är lite grövre men det gjorde inget.
Min svägerska Ulla och hennes väninna Nina har ägt Handarbetshörnan i tio år, men trots ett ökande intresse för stickning och handarbete så har kundunderlaget minskat med åren. Förklaringen torde vara att de fått större och större konkurrens av internet men också av Rusta, Dollarstore, matvaruaffärer och andra butiker. Till och med Ohlssons har börjat sälja garner. Handarbetshörnan har haft ett otroligt sortiment, men för en tid sedan bestämde de sig för att sälja. Flera intressenter har hört av sig, men då hyresvärden krävde att de skulle binda hyresavtalet flera år så var det ingen som vågade satsa och nu är butiken stängd, efter ett par månaders utförsäljning. Jag hann fynda lite garner och ett broderi och av ett av garnerna har jag stickat en jättefin sjal. Jag borde fotat den utsträckt för den är stickad lite på skrådden och verkligen jättefin.
Nurmilintu heter mönstret och det var gratis på Ravelry. Här ser ni också mitt eget instickade headset. Det har blivit några till. Först gjorde jag dem helt för hand efter denna tutorial:
https://www.youtube.com/watch?v=HueHUb1GtFw
Men så köpte jag en Prym stickkvarn och med den gick stickningen i en rasande fart. Från delningen får man dock sticka för hand, men ett par lurar tar högst ett par timmar att göra. Jag skall göra en liten film och lägga upp på Youtube så får ni se. Återkommer med den...
Som ni förstår så tycker jag det här är skitkul! Jag älskar att producera! Nördic Knitting hade en liten mysteriestickning i vintras och det här är resultatet av den.
Jag är supernöjd! Men nu ska nog stickorna få vila ett litet tag. Jag har en del grejer som jag vill sy, så jag får väl passa på medan inspirationen flödar.
Wade in the water
Jag har inte bara garn i huvudet, även om det verkar så. Nej, här flyter det även vatten under golven sedan nästan en månad tillbaka. Fredagen den 8 januari spelade Martinez i Kusmark och självklart skulle Annelie och jag dit. Alltså lika självklart som att björnen bajsar i skogen, påven har en lustig hatt o s v.... Men ödet ville annat. Klockan 17:36 tittade Malin på klockan och konstaterade att hon strax skulle börja gå till bussen. I samma ögonblick letade jag efter ett par benvärmare i höstolen i hallen. Då hördes ett porlande någonstans ifrån. Malin, som stod i badrummet med dörren öppen, frågade vad jag pysslade med och jag undrade vad HON gjorde. Gemensamt konstaterade vi att det porlade bakom vägen utanför badrummet.
Det rann så fina rännilar utmed väggen, och medan jag under en nanosekund tappade hakan och insåg att det inte skulle bli någon dans, så handlade Malin betydligt mer handlingskraftigt. Hon öppnade överskåpet till garderoben bredvid och fick en vattenkaskad över sig. Det bekymrade henne föga. Istället tömde hon skåp och garderob på nolltid innan hon var tvungen att lämna slagfältet. Själv ringde jag först till Annelie och sa att hon kunde svänga av mot Piteå och glömma mig, åtminstone den här fredagen. Sen ringde jag Rikshems felanmälan.
Efter 20 minuter dök det upp två herrar från Bravida. Vid det här laget hade jag hunnit tömma hela linneskåpet på frottéhanddukar i något slags förhoppning att kunna stoppa vattenflödet. Även grannarna i våningarna under kom upp och det visade sig att de var i samma prekära situation. Jag vet inte vad jag trodde, men jag hoppades nog att det skulle sluta rinna i samma ögonblick som Bravida klev över tröskeln. Det gjorde det inte, kan jag säga. Som illrar sprang herrarna omkring i huset och vred av varenda vattenkran men i väggen rann det alltjämt. De hämtade upp en vattendammsugare som jag med frenetiskt sugande försökte hindra vattnet från att rinna in i kök och vardagsrum.
Målarfärgen på väggen bubblade och det började droppa från taket. Den yngre av Bravidakillarna tittade på mig och sa: "Jag måste riva väggen". Så sprang han ner i bilen och kom upp med en slägga.
Och fort var det gjort. Halvvägs in i arbetet vände han sig mot mig och sa entusiastiskt: "Det här gillar jag!" Men vattnet rann fortfarande...
När väggen var borta tog den unge mannen en spade, gick upp på vinden och genom att skotta sig genom isoleringen däruppe så hittade han det sönderfrysta röret från fläktrummet som åsamkat mig det lidande det innebar att inte få åka till Kusmark. Då hade vattnet runnit i precis en timme. På minuten.
Den kvällen sköttes allt mycket tjusigt. En timme efter att Bravida lämnat min bostad ringde det på dörren och där stod det två personer från Ocab. Den ena satte in en avfuktare (MYCKET högljudd) och den andra städade. Innan kvällen var slut såg det ändå rätt okey ut, förutom väggen som inte längre fanns kvar.
Så långt skötte sig alla som de skulle, och även efter det har entreprenörerna varit bra. Men Rikshem... Efter två veckor hade fortfarande ingen från fastighetsbolaget hört av sig. Ocab konstaterade att golvet i hall, vardagrum och stora sovrummet måste bytas. Alltså måste rummen tömmas. Jag talade om för killen på H Ö Allbygg att jag för det första inte har plats för möblemanget från de två rummen någonstans i lägenheten och för det andra inte kan bära tungt överhuvudtaget. Han tog då kontakt med kvartersvärden (jag hade inte en aning om att det fanns en sån) som ringde upp mig. Då hade det, som sagt, gått precis två veckor efter det inträffade.
Kvartersvärden uppmanade mig att göra en anmälan till mitt försäkringsbolag, vilket visade sig vara helt onödigt då inget lösöre förstörts. Rikshem menar att min hemförsäkring skall bekosta flytthjälp ner till ett förråd som mina möbler skall stå i under golvbytet, medan försäkringsbolaget informerade om att min hemförsäkring endast bekostar flytt vid evakuering. Kvartersvärden var på min sida och lovade återkomma på måndagen och uppmanade mig samtidigt att börja packa böcker. Det gjorde jag, så långt som kartongerna räckte - 13 stycken.
Jag borde kanske frågat VILKEN måndag hon skulle ringa, för hon ringde varken förra eller denna, som f ö snart är slut. Det har således gått tre och en halv vecka och här sitter vi, mellan flyttkartonger och med innehållet från två garderober lagt över några stolar. Visst finns det de som har det värre, de rumänska tiggarna som sitter ute hela dagen i -25 grader t ex, men jag känner mig ändå jäääävulskt irriterad och vill ha tillbaka mitt hem.
Visst kan man väl få vara det?
Producerar mera
Jag producerar sjukt mycket småstickning och förutom att det är så vansinnigt roligt så är det också oerhört lugnande. Jag stickar hemma och jag stickar på rasterna på jobbet.När jag har slutfört ett projekt, fäst trådarna och blockat, så känner jag mig så himla nöjd.
Även mottagarna till mina stickade produkter verkar nöjda. Björn önskade sig ett par såna här vantar och att uppfylla den önskan var fort gjort.
Jag stickade dem i ett grått garn jag hade i min garnbyrå och eftersom det var tämligen tjockt så var de klara på ett par kvällar.
Min fina vän Ingrid fyller år i februari och till henne har jag stickat flera saker.
Ett par vantar Martjärn med mönster av Dödergök och jag har stickat dem i Drops Alpaca. Det var ett jätteroligt mönster att sticka efter så jag kommer nog att göra fler par.
Ett par tunna yllevantar att ha under blir nog inte fel, så dem ska hon också få. Jag har hunnit sticka ganska många par i vinter, men jag har bara stickat under rasterna på jobbet.
I tredje och sista paketet kommer strumporna Petter, också av Dödergök, att ligga. Det är andra paret jag stickar efter det här roliga och välkomponerade mönstret.
Min kompis dotter fyller år månaden efter och hon kommer att få ett par Gudrun. Inte av mig utan av sin mamma, men det är jag som har stickat dem.
Nu har jag stickat fem par så nu lär det dröja ett tag innan jag gör fler.
Katarina behövde ett par lite tunnare ullstrumpor i sina dr Martens och eftersom jag har en hel del Fabel hemma så gick det ganska snabbt att sticka dessa.
Till sist har jag stickat ett par reflexvantar. Även det garnet var jättetjockt så de var klara på några timmar. Förutom reflexvantar har jag sytt på ett traditionellt, gammeldags reflexband bak på jackan samt köpt en liten lampa som hänger i nederkanten av jackan. Plus ett gäng Folksam-reflexer som hänger och dinglar från jackfickorna. Det har varit så jäkla mörkt ute när det inte har varit någon snö. En stund efter att jag kommit till jobbet i måndags kom min kollega Linus förbi min arbetsplats: "Du, jag släckte lite lampor på din jacka i kapprummet."
Hoppsan.
Cry Cat och varmt om händer och fötter
Jag har blivit en garnnörd. Jag har förvisso alltid stickat, men från att ha stickat sockar och tröjor lite nu och då till husbehov är jag numera i det närmaste besatt. Detta kommer sig förstås av alla inspirerande stickbloggare. Många gör egna mönster som de generöst bjuder läsarna på, alternativt lägger upp dem på stickarnas egen community - Ravelry - där en kan köpa mönster för en billig penning.
Maria Lärkäng, Asfaltsflickan, är en av dessa duktiga stickare. Det är hon som skapat vanten Gudrun.
Jag har hittills stickat fyra par Gudrun. På dessa, som är till Katarina, gjorde jag en egen variant av mudden. Det är många som frågat om jag stickar på beställning, men där säger jag nej. Att sticka tar tid och ingen vill betala det jag vill ha för ett par sådana här vantar. Jag kommer däremot att sticka ett femte par till en väns dotter, men det gör jag för att den här vännen står mig väldigt nära och har betytt mycket för mig genom åren. Vi har känt varandra sedan början av 80-talet. Men så kan det vara. Osjälvisk vänskap kan vara hela livet. Jag har några sådana, och det är jag oerhört tacksam för. Hursomhelst så kan man köpa Gudrunvantar i Marias Etsyshop som heter Asfaltsflickandesign.
Fridas kommer hem över jul och har med sig kompis och kompisens lilla vovve. Jag har ingen julklapp till vovven, men till kompisen har jag stickat ett par lovikkavantar
med broderier av växtfärgat garn. Hon ska också få ett par sockar.
Dessa är stickade i Drops Fabel efter ett mönster av Dödergök som heter Petter. Lättstickade, vackra och väldigt bra passform.
Katarina stod på Kulturens Hus igår och målade en tavla till Musikhjälpen.
Den ligger ute på Tradera och just nu, med tre dygn och 18 timmar kvar av auktionen, är det högsta budet 815 kronor. Spännande att se var det slutar.
Lite måndagssömnad
Ikväll har jag sytt två par trosor, tro det eller ej. Slaktade ett par som jag trivs bra med (jag har fler i samma modell) och svängde ihop två par som blev minst lika bra som originalen. Lite skojigare i färgen bara.
Jag har inte använt overlocken alls utan sytt med den vanliga maskinens flatlocksömmar. Provade mig fram lite innan jag bestämde mig för att den här var mjukast.
Upptill har jag använt vikresår. Den funkar alldeles utmärkt. Återstår att se hur den blir efter tvätt i 60 grader. Jag kan konstatera att det hade gått bra mycket snabbare med en coverlock men jag känner inget behov av att skaffa ännu en maskin. Vem har bråttom?
En kall måndag
Det är lite snöigt, luften är skön att andas och det är ganska kallt. I morse var det -11 grader. Men underbart är kort och snart blir det regn och blida igen. Tur att jag har icebugs och broddar.
Jag har en väldigt produktiv helg bakom mig då jag har hunnit väldigt mycket på min to do-lista. Här kommer några bilder på klänningen jag sydde. Tyget köpte jag på Ohlssons tidigare i höst. Blev lite inspirerad av Lisa Pähns klänning i samma tyg, men modellen är min egen. Eller ja, jag ritade av en klänning som jag köpte på Kapp Ahl i somras.
Fast jag lade till två fickor som jag mönsterpassade såpass att jag knappt hittar dem!
Min syhörna ser numera ut såhär:
Det lilla sybordet är från Ikea. Det är tungt och stadigt och rymmer de två maskiner jag använder mest. Det är så litet att risken för att det också skall fungera som något slags avlastningsyta är i det närmaste obefintlig. Stolen är också från Ikea och under den har jag ett golvskydd.
De två lådorna rymmer de sybehör jag behöver ha inom räckhåll när jag sitter och syr.
Den högra lådan har jag inrett med små vita plastlådor från Clas Ohlson som finns flera olika storlekar och som kan sammanfogas som man önskar. Helt perfekt.
Ja, och så har vi soffan då. Jag som svurit på att aldrig skaffa ett sånt där groteskt monster med schäslong. Den här har två schäslonger. Jag valde i alla fall tyg med omsorg. 33000 martindale innebär att den bör hålla min livstid ut i alla fall.
Bilderna är väldigt mörka men den här årstiden är inte de ljusa stunderna så långa.
I wish it would rain
är en låt på Rodney Crowells album The Houston kid och jag vill skriva en låt som heter I wish it would snow. Nu har det ju, i ärlighetens namn, snöat lite men underbart är, som vanligt, kort och på onsdag skall allt regna bort. Fast meteorologerna har ju haft fel förr...
Det tog förstås lite tid och jag tänker inte göra om det men de trasslar inte ett dugg nu!
Veckorna rullar på i en rasande fart och på tisdag är det bara en månad till julafton! Idag har jag adventspyntat. Egentligen mot mina principer, men jag åker till Umeå nästa helg och det är ju onekligen väldigt mysigt med lite pynt.
Tidigare i höst köpte jag en ny soffa. En stor, brun jättesoffa med två divaner. En stor, ful jäkel som jag svurit på aldrig skulle komma över min tröskel, men jag börjar bli gammal och sätter bekvämlighet före estetik, åtminstone till viss del. SÅ hemskt ser det faktiskt inte ut. Ska lägga in ett par bilder någon dag.
Nå, hursomhelst så fick jag göra om i syhörnan för att bamsesoffan skulle rymmas. Jag köpte ett mindre bord på Ikea på vilket bara overlocken och den vanliga maskinen ryms. Och en lampa till vardera maskin. Måste fota det också för det blev så jäkla bra!
Men sedan denna rockad har jag inte sytt! Egentligen slutade jag långt före det. Jag tror att det har med min viktuppgång att göra. Jag måste tänka om när det gäller mönster och modeller och jag har liksom inte hunnit eller orkat. Någon klänning har det förstås blivit men inte som förr.
Igår hamnade jag dock i ett flow och förlängde ett täcke och ett påslakan till Björn. Han är numera 1,96 och då vill gärna fossingarna sticka ut längst ner på täcket... När jag ändå höll på så fållade jag två par jeans till en kollega och slutligen sydde jag en klänning som jag klippt till för ett tag sen. Åh, vad nöjd jag kände mig!
Annars stickar jag mest faktiskt. Jag älskar att läsa stickbloggar och jag tänker hela tiden på tröjor, vantar och sockar. Nästan. Häromveckan stickade jag in ett headset bara för att testa och det blev så himla bra!
Det tog förstås lite tid och jag tänker inte göra om det men de trasslar inte ett dugg nu!
Jag brukar också sticka på rasterna på jobbet och hittills har det blivit bl a handledsvärmare till en kollega och tre par tunna vantar att ha under tjockare vantar när det är riktigt kallt.
Ett par till varje dotter har det blivit. Nu är planen att sticka en tröja till vardera unge och de får välja själv vad de vill ha för modell. Frida vill ha en lusetröja och jag hoppas att någon vill ha en islandströja, för de är också så kul och lätta att sticka.
Ikväll har jag inte stickat utan färgat en ullkofta som jag köpte på Indiska förra vintern.
Jättesöt modell, tillräckligt långa ärmar men en menlös mörkvit kulör som nästan slog mot rosa. Kände mig som en magnecyl i den men hoppas den kommer till användning efter detta. Ska bara fixa nya knappar också.
Det är lördag, det är kväll och nu är det dags för en skräckis! Bu!
