En kall måndag

 
Det är lite snöigt, luften är skön att andas och det är ganska kallt. I morse var det -11 grader. Men underbart är kort och snart blir det regn och blida igen. Tur att jag har icebugs och broddar.
 
Jag har en väldigt produktiv helg bakom mig då jag har hunnit väldigt mycket på min to do-lista. Här kommer några bilder på klänningen jag sydde. Tyget köpte jag på Ohlssons tidigare i höst. Blev lite inspirerad av Lisa Pähns klänning i samma tyg, men modellen är min egen. Eller ja, jag ritade av en klänning som jag köpte på Kapp Ahl i somras.
 
 
Fast jag lade till två fickor som jag mönsterpassade såpass att jag knappt hittar dem!
 
 
Min syhörna ser numera ut såhär:
 
 
Det lilla sybordet är från Ikea. Det är tungt och stadigt och rymmer de två maskiner jag använder mest. Det är så litet att risken för att det också skall fungera som något slags avlastningsyta är i det närmaste obefintlig. Stolen är också från Ikea och under den har jag ett golvskydd.
 
De två lådorna rymmer de sybehör jag behöver ha inom räckhåll när jag sitter och syr.
 
 
Den högra lådan har jag inrett med små vita plastlådor från Clas Ohlson som finns flera olika storlekar och som kan sammanfogas som man önskar. Helt perfekt.
 
Ja, och så har vi soffan då. Jag som svurit på att aldrig skaffa ett sånt där groteskt monster med schäslong. Den här har två schäslonger. Jag valde i alla fall tyg med omsorg. 33000 martindale innebär att den bör hålla min livstid ut i alla fall. 
 
 
Bilderna är väldigt mörka men den här årstiden är inte de ljusa stunderna så långa. 

Fiffiga saker

Syvärlden är som snickerivärlden, bilmekanikervärlden eller vilken värld som helst. Den är full av finurliga saker och flera av dem finns här hos mig. För några år sedan hittade Christin något så praktiskt som en Rockabrunder på loppis. En Rockabrunder är ett verktyg som man använder när man markerar kjolfållen för att få den jämn runt om. Särskilt lämplig för den sömmerska som inte har någon som hjälper henne/honom med fållningen. Den är kanske inte så nödvändig när man fållar vida kjolar men helt oumbärlig till de smalare tweedkjolarna som finns i var mans/kvinnas garderob...
 
 
En tar på sig den ofållade tweedkjolen och ställer sig bredvid Rockabrundern,
 
 
tar den lilla blåsan i handen, 
 
 
och trycker på den medan en samtidigt sakta snurrar runt. Det som händer är att pulvret i burken puffar ut genom springan och det blir vita kritstreck runt kjolen. Sen är det bara att fålla. Rakt och snyggt. Jag har använt den en gång, när jag sytt en yllekappa med vidd nertill och det gick bra. Om jag till äventyrs skulle råka slita ut denna så har jag faktiskt en till (hihi) eftersom Christin hittade TVÅ stycken och köpte båda. 
 
 
Jag klarar mig alltså livet ut, och sen får väl ungarna slåss om dem...
 
Förra veckan gjorde jag mig av med en sopsäck full med urvuxna kläder på Kupan, Röda korset. Jag gick in och köpte några virknålar på uppdrag av min kollega, vars dotter nyss börjat handarbeta och behövde några i olika storlekar. Till mig själv hittade jag ett par gamla nålbrev med supertunna handsynålar. Sådana kan vara svåra, för att inte säga omöjliga att hitta nuförtiden. (Det var bättre förr, åtminstone fanns det tunnare synålar) Nå, hursomhelst så hittade jag något som jag inte begriper hur jag klarat mig utan tidigare - en RYAGAFFEL!
 
 
Allvarligt! Varför sitta och KNYTA rya när man kan sy på maskin? Inte för att jag ens funderat på att knyta en rya, men om jag nu någon gång kommer att göra det så har jag det jag behöver.
 
 
Nej, nu är det kväller och om jag skyndar mig i säng så blir det snabbare helg.

Kaos

Nu i höst är det precis fem år sedan mitt bostadsområde genomgick en omfattande renovering. Vid den tiden hade jag två förråd fulla med prylar, framförallt från min stuga som jag sålde 2007, men efter några dagars rejäl rensning, några loppisveckor på Veckans Allehanda, lite jävlaranammanostalgiäröverskattat så blev mitt nya förråd precis så överskådligt och välorganiserat som jag föresatt mig.
 
Jag var ner en sväng förra veckan för att kolla in tygbeståndet (allt ryms ju inte i lägenheten) men jag blev stående i dörren och undrade HUR I HELA FRIDEN BLEV DET SÅ HÄR?
 
 
Jag begriper inte detta... Eller jo, det gör jag. Grejen är att jag måste göra något åt det. Snarast. Livet ändrar sig och det jag ville spara för fem år sedan är inte alls lika intressant i år.
 
Jag ska bara sy mig en städrock så ska jag sätta igång...
 
 
Förra veckan var vi på ett affärsplaneringstjosan på Pite Havsbad. Jag kan inte minnas att jag har bott där någon gång förut. Inte på hotellet i alla fall. Vi hade en fantastisk utsikt från vår balkong
 
 
och det verkar som om havsbadets ledning verkligen ansträngt sig för att alla ska ha samma strålande utsikt, därav björkens märkliga frisyr.
 
 
I helgen har jag varit hos älsklingen i Umeå. Vi har druckit lite lokalproducerat öl 
 
 
(den i mitten vann) och vi har varit på historisk marknad på Gamlian. Jättemysigt. 
 
 
Den här tjejen skalade rötter till rotslöjd.
 
Vi smakade också Rovågerns surströmming och Hans, som inte tycker om surströmming, var inte den som bangade. Jag kan nog övertala honom att dela en klämma med mig någon gång.
 
Den här lilla kyrkan kommer ursprungligen från Holmön, där min mamma är född. 
 
 
Helena Elisabeth kyrka, som den heter, uppfördes på Holmön 1802 och användes som kyrka fram till 1891 då en ny kyrka invigdes på ön. Därefter användes den som fårhus, tvätthus och loge ända fram till 1955 då den flyttades till fastlandet och hamnade på Gamlia. 
 
Jag undrar var på Holmön den stod. Har mamma varit in i den där den stod? Hon är ju född 1926 så den fanns ju på ön då. Och Helena Elisabeth Grahn, var hon släkt med Grahns i Luleå, där de bodde ibland på vintrarna? Jag skall fråga henne och se vad hon kommer ihåg. Spännande.
 
Björn befann sig i Kiruna på jobb och i söndags när han vaknade såg världen ut såhär.
 
 
Det smälte bort förstås men ger oss ändå en föraning om vad som väntar oss. Det är inget som går att göra något åt, bara att gilla läget. Jag ser i alla fall fram emot omställningen till vintertid, som äger rum om cirkus en månad.
 
 
Så här såg jag ut när jag gick till jobbet förra måndagen. Fortfarande på onsdag, när vi åkte till Pite Havsbad, var jag tämligen blå på överläppen och käkpartiet. Nu har jag dock återtagit min vanliga färg och den blålilagula färgen är ett minne blott!

I don’t like Mondays

När jag var liten lärde min mamma mig hur man veckar örngottsband. Vi satt med varsin matkniv och veckade och veckade varje gång mamma hade haft tvättstugan. Numera finns det inga örngottsband att vecka. På mormors gamla brudlakan, från början av 20-talet, finns de kvar i alla fall.
 
 
Hos Christin och Max finns det ett verktyg för ändamålet. Det blir möjligen lite nättare veck, men ack så praktiskt och rationellt!
 
 
Hos Christin och Max finns också den här lampan. Jag älskar den!
 
 
Jag är också väldigt förtjust i de här trollen, kanske mest för att de är av en sort som jag tål riktigt bra. Tyvärr är känslorna inte särskilt besvarade. Den vänstra, Emile, var lite mer kelen när han var liten och den högra, Rousseau, har bara legat i min famn en gång men jag misstänker att Christine drogat honom med gin i dricksvattnet innan eller nåt sånt... 
 
 
Det är i alla fall stiliga gossar!
 

Het textil

Lördag morgon och jag vaknade några minuter före 8! Helt otroligt! Skickade ett sms till Christin som snabbt svarade med förvåning över att jag var kontaktbar så tidigt en lördagmorgon. Förklaringen torde ligga i att jag hamnade i bingen redan strax efter 23 igår kväll. Min avsikt var att åka till Boden och dansa till Jontez, men ju längre jag satt i soffan, desto tröttare blev jag och till slut bestämde jag mig för att banga. Strax före 22 tog jag mig dock i kragen, bytte om och skulle ge mig iväg (jag hade redan duschat och fixat mig). Halvvägs till garaget upptäckte jag att jag glömt mobilen så jag vände och hämtade den och det var ju tur för när jag kom till bilen fick jag ett sms av Anneli som skrev att jag inte missade något.
 
Förlåt mig, men då vände jag och gick hem igen. Sen ringde hon och det visade sig att hon inte ens stannat till pausen. Men så kan det vara ibland. Inspirationen uteblir och det kan vara lite extra kritiskt på fredagar när man har jobbat hela veckan. Så det var väl tur att jag inte åkte. Det blev alltså en tidig morgon som jag hittills har ägnat åt att sortera mängder av tvätt. Klockan tolv är det nämligen dags.
 
Från det ena till det andra. En gammal (ja, inte så gammal rent åldersmässigt) studiekamrat visade glatt upp ett påslakan hon köpt i någon tyggrupp på fejjan. Just såna lakan har jag två stycken och jag använder dem flitigt då jag tycker de är himla fina.
 
 
Tea for two heter lakanet och det är Anna-Lena Emdén som har designat. Sånt här betalar folk rätt bra pengar för, har jag upptäckt när jag läst bloggar och kollat på Tradera. En del fortsätter tydligen att sova i dem, medan andra syr kläder, företrädesvis barnkläder av dem. Och det är ju ett passande ändamål, för tygerna är ju mjuka och behagliga, men gamla lakan har ju en tendens att bli sköra, så hur hållbara dessa kläder blir vete tusan.
 
Även jag besitter en viss fascination över gamla textilier och eftersom mitt källarförråd innehåller en hel del ålderdomliga ting (och då skulle ni bara veta vad jag har avyttrat) efter diverse hus- och lägenhetstömningar så behöver jag inte åka på loppis (men det händer ju ändå) utan behöver bara gå dit ner och botanisera, vilket jag gjorde för ett par veckor sedan. Det mesta fick förstås stanna kvar i sina kartonger, det skrev jag ju HÄR, men en del fick komma upp i lägenheten.
 
Jag skall så småningom göra en rockad i lägenheten och i planen ingår ett eget sovrum till mig och att göra om Björns rum till syrum. Kanske. Jag ska i alla fall rama in min gamla LSD-affisch som jag fick i julklapp i början av 70-talet. Jag tror mina föräldrar tyckte den var färgglad och fin och de tänkte nog aldrig på budskapet.
 
 
En väldigt rejäl papperskvalitet är det i alla fall. Jämfört med dagens posters, alltså. Håhåjaja, det är mycket som var bättre förr...
 
Till min förtjusning hittade jag de här två stora krukorna. Jag har nästan bara gamla krukor till mina krukväxter och jag behövde verkligen dessa. Vilket fynd! I mitt eget hem, dessutom!
 
 
Den här klänningen hade mamma som hemmaklänning och nu har jag nästan vuxit i den... Jag kommer kanske inte att använda den, men jag tog upp den i alla fall. Vet egentligen inte varför, men den är lite skojig, eller hur?
 
 
 
Det känns lite som att jag ska lära mig att sälja på Tradera också. Inte bara köpa...
 
 
Det här är riktiga Marimekko-gardiner! Jag hade dem i mitt rum i början av 70-talet. Vi köpte tyget i en liten Marimekko-butik i Torneå, mamma sydde dem och av någon outgrundlig anledning som jag inte känner till, har jag sparat dem fast de är gräsliga. Det här är, enligt mitt förmenande, ett exempel på kejsarens nya kläder. Skulle det inte stått Marimekko i stadkanten (som f ö inte finns kvar eftersom min mamma visste att en stadkant ALLTID drar gardinen) hade nog ingen velat ha dem. Nu kommer de troligen att hänga i Björns rum ett tag, där de förmodligen gör sig alldeles utmärkt mot den bruna tapeten. 
 
Jag är lite svag för förkläden. Eller snarare fascinerad. Såna här midjekorta förkläden satt alltid runt midjan på min mormor, min mamma och mina kompisars mammor när jag var liten. De här två är i tunn bomull, det ena i ett ljuvligt blommönster och det andra i ett lite skojigare med solhattar och parasoller.
 
 
 
 
Det sista som fick följa med upp är två relativt stora tygstycken som tidigare satt under lager av flanell och lakanslärft på en hemgjord strykbräda vi hade i stugan. Jag tvättade upp det och insåg att det nog räcker till en liten klänning av nåt slag.
 
 
Nä, farao. Här sitter jag och degar och får ingenting vettigt gjort. Bäst att hoppa ur nattlinnet och ta på sig något mer respektabelt innan jag ska ner i tvättstugan. Ikväll blir det Drifters i Piteå! 

Sjuhundra!

Jag tänker nu skriva mitt sjuhundrade inlägg i min blogg. Det har gått drygt fem år sedan Frida startade den åt mig och den nuvarande designen är den tredje i ordningen. Det är Anna som har fixat den här (den förra också) och det är också hon som har fotograferat. HÄR är hennes blogg. 
 
Jag tänker ägna detta sjuhundrade inlägg åt att berätta om en alldeles speciell barnbok som jag har i min ägo.
 
 
Max och Moritz - en sedelärande historia från 1865. Så gammalt är dock inte mitt exemplar.
 
 
Min mamma fick den av sin moster Alfhild på sin femårsdag 1931. Det är 82 år sedan!
 
 
Det är en historia om två gossar
 
 
som hittar på det ena ondskefulla hysset efter det andra. De stoppar bland annat krut i magisterns pipa. (När jag var liten tyckte jag att den här bilden var väldigt läskig.)
 
 
De samlar ihop massor med ollonborrar som de gömmer under filten i den snälle onkelns säng.
 
 
De skär upp bondens säckar så allt korn rinner ut när han bär iväg dem. Max och Moritz gömmer sig i kornet, men bonden får syn på dem och föser ner dem i en säck som han bär till mjölnaren.
 
 
Och sen är det kört för de halslösa monstren!
 
 
Så här slutar deras liv. Håhåjaja. Ingen tycker synd om dem och bokens fyra sista rader lyder:
 
Korteligen, runt i sta´n
roptes hela långa da`n:
            "Gudskelov, så slutar stygghet, 
           och nu har man åter trygghet!"
 
Jag tycker det är himla skojigt att ha kvar den här boken, som faktiskt är en klassiker. Förutom det så är budskapet tydligt: Den som jävlas med andra får förr eller senare sitt straff. Och det är väl bra?

Då går jag ner i min källare - igen

Den som är sjukt less på mina förrådsrensningar kan sluta läsa nu. Jag har gjort ännu en djupdykning bara för att liksom kolla vad som egentligen finns där, lite mer på djupet så att säga. Och jag blir alldeles uppgiven. Planerar en rejäl rensning (har ni hört det förr?) med efterföljande loppis. För man kan ju bara inte kasta sånt här och inte heller GE bort det.
 
 
En sån här kaffepanna, design Sigvard Bernadotte, såldes på Bukowskis Market för 400 pix i november, och då saknades ändå knoppen. På Tradera är de bra mycket billigare. Den får kanske stanna kvar hos mig... 
 
 
Jag har två såna här filtar och de kan ju vara bra att ha...
 
 
Hittade en till likadan duk som jag redan har i linneskåpet uppe. Samma duk som jag hade med mig när vi fikade i Ljusvattnet på väg till Täfteå i somras.
 
 
Det vore väl synd att göra sig av med den? Man vet aldrig när man får användning för båda två!
 
 
En fryspåse från Strands Glass, som tillverkades i Öjebyn, är ju inte värd något men det känns ju trist att kasta den när den nu har överlevt sedan 60-talet.
 
 
Samma sak med den lila kassen i kraftig plast från Folkes Snabbköp, som låg på Sandviksgatan i Luleå, närmast Bergnäsbron. I den butiken har senast Norrlands motorhistoriker huserat och nu har Galleri Syster flyttat in (tror jag). Kassen är från tidigt 60-tal.
 
 
Den bruna kuvertväskan i läder som min mamma hade på 40-talet vill jag förstås inte göra mig av med. 
 
 
I en kartong hittade jag typ 8-10 par gamla glasögon från pappa. Ganska coola, va?
 
 
Dessa är nog äldst.
 
 
Här var pappa i 30-årsåldern. Och jag tänker att om de här glasögonen har legat i en kartong så länge så kan de få ligga ett tag till...
 
 
I några kartonger ser det ut så här. Någon (jag?) har desperat slängt grejer som legat och skräpat uppe. 
 
 
Snart blir kanske 80-talet populärt igen (fast det verkar högst osannolikt) och då kommer folk att köpa harlekindockor och balettskor i porslin. Jag får spara denna tills dess. Och kanske hyra ett extra förråd.

Burkigt

Ibland blir jag sittande med datorn i knät och kollar på blogg efter blogg. Läser förstås helst sybloggar, alltså de som syr vuxenkläder, men tycker också det är kul att se vad folk stickar. Hamnar jag på en bra blogg har de oftast också länkar till andra och, ja, där rinner timmarna iväg.
 
Inte mindre intressanta är alla de s k retrobloggarna. Folk som springer på loppis och auktioner och köper prylar. Det gillar jag. Inte att köpa prylar själv, förstås. Jag har inte sådär väldigt mycket saker framme, men upptäcker vartefter hur mycket "retrosaker" jag har i skåpen. Och i källaren. Det som är därnere har jag inte så bra koll på. Jag sålde, och gjorde mig av på annat sätt, massor när jag sålt stugan och behövde tömma förråden inför flytten till evakueringsbostaden. I dag öppnade jag en random kartong och fann sånt som jag har sett på bild på någon blogg.
 
En vanlig simpel plastkanna, made in Sweden, full av minnen. Det serverades saft ur den under varma sommardagar på 60-talet. Ja, senare också.
 
 
Vi hade två Arabia-kannor. En i stugan och en i stan. När jag var liten köpte man mjölk i dessa märkliga förpackningar. 
 
 
Då de var synnerligen osmidiga att hantera tömdes den nyöppnade tetran i en kanna.
 
 
Kannan är helt felfri. Inga nagg i kanten, inga sprickor i glasyren. Det låg ännu en kanna i lådan. En betydligt äldre Rörstrand. Vi brukade fylla den med ängsblommor. Ljuvligt.
 
 
 
Alla tre kannorna fick stanna i förrådet. Med upp i lägenheten fick istället den gamla brödburken följa.
 
 
Den är dessvärre lite rostig inuti, men jag har lagt in ett grönprickigt papper och skall fylla den med mindre burkar som innehåller tryckknappar, öljetter, nitar och annat smått och gott. Gamla brödburkar är väldigt bra att förvara saker i. Den här rymmer kvitton, bruksanvisningar och sånt som jag snabbt vill hitta när jag behöver det. Den står på köpmandisken i köket.
 
 
Den äldre röda brödburken har jag i en hylla i vardagsrummet. I den hittar man kablar, hörlurar och små högtalare till datorn.
 
 
Och den här rackarn står tom och väntar på att fyllas med något. När jag var liten fanns det alltid bondkakor, rån och något mer i den, men sånt har vi bara när någon fyller år numera.
 
 
Burkar är alltså alldeles utmärkta att förvara saker i. Framförallt sybehör. Knappar, ringar, spännen av olika slag, pärlor, stenar, spets, allt förvarar jag i burkar.
 
 
Kakaoburken dök upp under en bit grön- och vitrandig självhäftande plast som mamma dekorerat den och andra burkar med någon gång för längesedan. Magnecylburken och Saridonburken (också en febernedsättande och smärtstillande medicin) finns i lådan under mormors symaskin från 20-talet. Den jättejättenötta plåtburken har innehållit "cigarettes".
 
 
Den gula burken med rosor rymmer precis en Ikea-förpackning med 100 värmeljus.
 
 
Läkerol - gammal och ny burk.
 
Ja, jisses så mycket gamla grejer jag har utan att tänka på det. Jag tycker ändå att det är lite roligt att ha kvar dem och nog är det lite mer själ i dem, jämfört med den smarta förvaringen från t ex Ikea. Man får hitta en medelväg. Det fanns ju inte snygga tidskriftsamlare på 50-talet såvitt jag vet. Och nånstans måste jag ha mina Burda, Får jag lov och Populär Historia. Lådor till CD- och DVD-skivor var inte heller så hett på den tiden. 

New shoes

Torsdag är det imorgon och prick en vecka kvar för kundcenter i Boden. Sen slutar de flesta och vi är några stycken som är kvar ett tag till. Folk droppar av fast inte tiden är ute. Detta är andra veckan vi har fått klara oss utan Siri.
 

Det har väl gått hyfsat. Vi har ju Marielle, men hon försvinner på fredag. Håhåjaja, jämmer och elände.
 
Igår åkte jag in på stan som hastigast eftersom jag skulle in på apoteket. Mittemot apoteket i Smedjan ligger skoaffären Nilson. På nåt jäkla vänster var det som om en osynlig hand ledde mig in i butiken. Det visade sig att de hade tokrea och självklart fanns det ett par skor som i princip ropade på mig.
 
 
Till mitt försvar: Jag behövde ett par vinterskor att promenera i. Dr Marten är väldig hala. Sulan blir hård i kyla och det är som att halka omkring i träskor. Ecco-kängorna får jag skavsår av och det har jag fått sedan de var nya. Kan bara inte gå långpromenader i dem.
 
 
De här är grymt sköna och jag köpte 38 så det ryms en socka i dem. De är vattentäta och det bästa av allt är priset. Jag betalade 31,2 % av det svindyra ursprungspriset. Oj, så nöjd jag är.
 
Ikväll vann Lasse Stefanz en Grammis för Årets dansband, och vips fylldes fejjan och instagram av ifrågasättande människor. (Ja, många gratulationer också förstås.) Och visst, det hade varit minst lika kul om t ex Streaplers eller Elisas hade vunnit, men det är ju de facto så att LS säljer i särklass flest skivor i Sveriga så därför är det kanske inte så konstigt att de vann. Jag gläds åt deras framgångar för jag tycker att de förtjänar dem. Och nej, Lasse Stefanz vinner inte varje år. Benny Anderssons Orkester vann i fjol och de har faktiskt fem grammisar som årets dansband. Men som sagt, man får vara glad åt att det faktiskt var ett dansband som vann.

Prylar

När man har levt så länge som jag har gjort, har man också hunnit samla på sig en hel del prylar. Någon gång emellanåt har jag rensat skoningslöst. Kastat och gett bort, slängt och sålt på loppis. Under de senaste åren har jag sålt sommarstugan och tillsammans med mina syskon flyttat mamma ett par gånger, vilket resulterat i en mängd prylar, tillika minnen. Prylarna från stugan var särskilt svåra att göra sig av med, för att inte tala om själva stugan...
 
Numera försöker jag att inte samla på på mig så himla mycket, men trots det hopas kartongerna i källaren och den översikt och ordning som rådde i förrådet när jag flyttade tillbaka efter renoveringen av lägenheten för drygt tre år sedan, är ett minne blott och nu när Fridas flyttkartonger står i Björns rum inser jag att det är dags för en ny insats,  utan sentimentalitet och tårar. Det är ju bara prylar!
 
Vissa saker är dock så små att de inte ställer till det på något sätt. I hallen har jag ett gammalt tryckerikast fullt med småsaker, många av dem med en egen historia.
 
 
 
De små bilarna har mina bröder lekt med och familjen Flinta och Musse Pigg följde nog med i något fling- eller kexpaket. 
 
 
Mina bröder hade massor och bilar och jag ville förstås också ha en egen så jag fick den här hundkojan. Tyvärr har däcken torkat och lossnat och ena strålkastaren har ramlat ur, men den är väldigt fin ändå.
 
 
När jag var liten hade jag en hel del lego. Roligt lego, med sluttande bitar till tak, bitar med namn på till skyltar, träd, vackra dörrar och fönster. Tyvärr bestämde min pappa en dag att det var färdiglekt med lego och gav alltihop till grannen. Han missade dock den här lilla mercan som dessvärre tappade vindrutan när mina egna barn var små.
 
 
Gitarren tror jag mina föräldrar köpte i Stockholm, men jag var nog inte mer än fyra år så jag minns inte riktigt varifrån den kommer. Malin och jag såg dock likadana i en Beatles-butik när vi var i London. Den här är inte heller komplett. Plexiglaset som skall sitta framför bilden har ramlat bort. Mina bröder fick också varsin gitarr (det är en nål på baksidan så den kan användas som brosch) men inte med bild på hela bandet. 
 
 
Apan, hunden, pottan och den lilla babyfiguren kommer från min mormor, som var född 1894. Dockskåpsbyrån hade min mamma ( f 1926) när hon var liten, men det är möjligt att också den kommer från mormor. Såna här småsaker gör man sig givetvis inte av med. De tar ju ingen plats och även om de förmodligen inte betingar något ekonomiskt värde så är det i alla fall kul att ha kvar dem. 
 

Alltid vatten under bron men stilla floder i mitt sinne

För ganska många år sedan såg jag en kortfilm eller ett inslag i typ Kulturnyheterna. Vilket det var låter jag vara osagt. TV var det i alla fall. Hursomhelst så handlade det om en mekanisk orkester i naturlig storlek. Den tillverkades i England, troligtvis under slutet på 1920-talet och i kortfilmen/inslaget jag såg hade man satt ihop hela bandet hjälpligt, men alla gubbarna och gummorna hade legat i en källare sedan 60-talet så ingen av dem var i något vidare skick och en gubbe saknade till och med huvud.

 

Nu är orkestern renoverad och den finns till beskådan på Malmö museum.

 

Foto: Merja Diaz, Malmö Museer

 

Jag är så otroligt fascinerad av denna jättelika speldosa som med hjälp av fjädrar, fläktar och inbyggda motorer faktiskt spelar jazz. I den här artikeln kan man läsa mer om själva renoveringsarbetet och här är ännu en trevlig artikel om orkestern.

 

Jag har tyvärr inte hittat några gamla bilder på orkestern som den såg ut när den hittades, men i Timbuktus video "Välj mej" ser man litegrann hur de såg ut. Den spelades nämligen in under renoveringsarbetet och den gav Timbuktu MTV-priset för årets bästa musikvideo 2010.

 

 
Och jag tycker bara att allting med den här automatiska orkestern är så himla häftigt och faktiskt ganska creepy!

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0