I maj 1981 hade jag varit på inflyttningsfest hos några kompisar på Malmudden. På väg hem cyklade jag över Malmudssviadukten och mötte en person som plötsligt styrde sin cykel mot mig. Jag minns att han hade rött, lockigt halvlångt hår och uppknäppt skjorta som flaxade bakom honom. Men uppspärrade ögon styrde han sin cykel rätt mot mig. Han hade nerförsbacka, jag kämpade uppåt. 

 

När jag vaknade låg jag på trottoaren och jag kände direkt att jag skadat mina tänder. Det kom en kille gående från stan som hjälpte mig och en tjej som var ute med sin hund rusade hem till sin kille som plockade upp mig och skjutsade mig till lasarettet. Där stoppade de min utslagna tand i en burk och skickade hem mig. Med tanke på att jag faktiskt varit medvetslös skulle jag kanske ha legat kvar över natten. Men det gick ju bra. Jag överlevde och morgonen efter blev jag hämtad av min kompis som skrattade så mycket när hon såg mitt tandlösa leende att hon höll på att styra sin vita bubbla rakt in i en vägg.

 

Jourtandläkaren limmade dit ett par plastbitar så att jag skulle klara mig till på måndagen och på kvällen åkte vi till Rimjokk och dansade till Frisco. Förutom de utslagna tänderna hade jag också rejäla skrapsår under näsan och på hakan.

 

På måndagen jobbade jag som vanligt och efter jobbet återvände jag till samma tandläkare som limmat dit plastbitarna. Eftersom jag var så sårig och inflammerad tog inte bedövningen som den skulle så det gjorde förstås jäääävulskt ont när han försökte dra ut mina trasiga tänder med rötterna. Till slut blev han arg, satte tången i handen på mig och sa att jag skulle försöka dra ut roten själv eftersom han hade andra patienter att ta hand om.

 

Jag tror att man bör vara oerhört påverkad av något annat än lokalbedövning innan man drar ut sina egna tänder, så jag packade mig därifrån och åkte hem till min kompis, hon med bubblan. Hon ringde till sin mamma, tandtekniker i Huddinge, som rådde mig att ringa till specialisttandvården på Björkskatan och be att få komma till en speciell tandläkare. När vi avslutade samtalet hade jag gråtit och snörvlat så mycket att sårrugorna lossnat.

 

Nå, jag ringde till Björkis och fick komma till tandläkaren hon föreslagit. Först träffades vi och pratade och han berättade vad han tänkt göra. När jag åkte därifrån hade jag två Stesolid i en liten påse. Dessa skulle jag ta tillsammans med två Treo inför den första behandlingen. En annan kompis skjutsade mig. Det är möjligt att jag var lite svamlig, men framförallt var mitt synfält starkt begränsat. Tandläkaren drog rötter och slipade tänder hit och dit. Det gjorde ont, men det brydde jag mig inte om och de fyra timmarna jag låg i stolen rusade bara iväg. Min kompis var däremot väldig orolig för att jag skulle ha virrat ut någon bakväg och gick och frågade om jag var kvar, och det var jag ju. Tänk att hon satt i väntrummet i fyra timmar och väntade på mig! Det glömmer jag aldrig!

 

Jag fick en provisorisk brygga som plockade lös vid varje behandling. Det blev en rotfyllning och sen skulle käken stabiliseras efter borttagandet av rötter så det dröjde ända till november innan jag fick min permanenta brygga som sträckte säg över sex tänder. Från hörntand till hörntand i överkäken. Inte var de ju som mina riktiga tänder och gluggen mellan framtänderna var förstås borta, men att slå ut tänderna var dock som en sunnanvind om man tänker på hur illa det hade kunnat gå. Jag fick lära mig att leva med mina nya jättetänder.

 

En fasa jag haft hela livet är att bryggan skall lossna och jag har varit oerhört noga med att hålla den ren och sköta tänderna den satt på. Förra sommaren började jag få ont i den rotfyllda framtanden och framåt hösten bad jag min tandläkare kolla upp den. Det visade sig att hela roten var infekterad. Jag fick komma till protetiken tämligen omgående och fick där veta att en brygga som min har en livslängd på ca 15 år (min satt i 32...) och att jag nu skulle få ett provisorium som var "tiotusen gånger snyggare den du har nu!" Sagt och gjort. Min gamla brygga, som satt som berget, hamrades ut ur min mun och min protetiktandläkare höll sitt löfte och fixade ett fantastiskt fint provisorium. 

 

Efter att den inflammerade roten dragits har jag nu, efter 10 månader, fått två titanskruvar inopererade i överkäken. Dessa skall växa fast i fem månader och därefter skall jag få (eller få och få förresten. De kostar en hel del...) en ny lösning med en brygga över endast tre tänder och fasader på övriga.

 

Dag tre efter ingreppet har nu passerat. Jag har hållit mig inomhus med undantag för en snabb sväng på Ohlssons när de öppnade på fredag morgon. Mitt ansikte förändras hela tiden och varje gång jag ser mig i en spegel har det hänt något nytt.