men inom mig är alla känslor blå

Äntligen är helgerna slut och den grå vardagen har tagit över. Folk är på jobbet, det har varit snorhalt ute och folk har halkat och slagit sig som aldrig förr. För ett par dagar sedan föll dock några snöflingor och temperaturen har anpassats efter årstiden. Harriet och jag flexade ut lite tidigare igår och åkte direkt mot Umeå. Allt gick bra ända till Skellefteå, där vi rastade lite på Statoil. (Jag åt förstås en härlig statoilkorv med räksallad och starksenap.) Någon mil söder om stan blev det plötsligt vinter. Det var som att köra genom en dörröppning med höst på den ena sidan och snöstorm på den andra. Men jäklar vilket väglag! Det blev till att köra på känsla mellan 40-60 km/h eftersom det var omöjligt att se vägen, särskilt när mötande trafik yrde upp en massa snö. Någonstans vid Sävar lättade alltihop och jag kunde skjutsa Harriet till hennes hem på Tomtebo (efter att ha blivit felnavigerad två gånger).
 
Landade hos Hans strax före åtta och då var det nästan lite brådis. Snabbuppfräschning och ombyte och sen åkte vi till Ersboda och dansade till Perikles. Jag hade riktigt, riktigt kul! Känns som att jag har börjat "dansa in" mig och blev uppbjuden av flera godingar (förutom min egen, förstås). Hittade också flera stycken jätteduktiga dansörer på damernas. Det var lite stökigt, men det får man ju stå ut med. Stämningen var det i alla fall inget fel på, den har ju en tendens att hamna på topp när Perikles spelar. Tänk, när jag var ung dansade jag jämt och ständigt till dem. Sedan gick det ÅR men när jag började åka på Vemdalsforumen fick jag dansa till dem igen och under de senaste två åren har de ju faktiskt varit häruppe litegrann igen.
 
Förra lördagen var vi till Skellefteå folkets park och där spelade Sannex. Också en sån där sjukt rolig kväll med kanonbra musik och gott om jobb på dansgolvet. Jag har inte träffat Hans och Märit på ett tag, men jag fick en present som de köpt i Malmö!
 

Lakritssirap! Nu ska jag bara googla efter lite recept. Mums!
 
Vi var en sväng på stan och parkerade som vanligt i Parketten. Jag är lite fascinerad av parkeringshus. Rent generellt så brukar de vara väldigt trånga. Och överfulla. Man sitter där och kör och så tänker man att "JAAA!!! En ledig plats!" och precis när man ska svänga in så ser man att det ändå står någonting längst fram i parkeringsrutan, oftast något japanskt med fyra hjul på undersidan. Man bygger antagligen parkeringshus med såna där små uppochnervända tvålkoppar som mall. Därav storleken på rutorna.
 
I Parketten är det dessutom väldigt lågt i tak, men för att man inte skall tappa fattningen och förlora förståndet i trängseln så kan man läsa en massa positivt laddade ord på väggarna.
 

Och jag blir så lugn och fin av ord som "mysgroda" och "styrka".


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0