Bort i fjärran land
Det är ingen idé att jag packar upp resväskan så den får ligga uppslagen på vardagsrumsgolvet. Byter bara ut lite kläder innan jag smäller ihop den och drar iväg igen. I tisdags åkte jag med en hög arbetskamrater till Stockholm och vidare på kryssning till Åland. Ganska härligt att bara låta sig lotsas runt i flock och lita på att alla går åt rätt håll. Vi började med lunch i Folksamhuset i huvudstaden
och jag förvånade mig själv genom att välja strömmingflundror istället för kyckling. Det var bara några dagar sedan jag upprörd förkunnade att beniga strömmingsflundror med dill emellan troligen aldrig någonsin skulle passera min matstrupe, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Det var riktigt gott, faktiskt. Och moset var riktigt och inte gjort på pulver.
Så följde några timmars information innan vi bussades till Vikingterminalen. Vi fick vänta i avgångshallen i ca 20 minuter innan vi i snigelfart kunde gå ombord.
Massor med folk, och så här ser det ut sju dagar i veckan.
Väl på båten fick vi en dryg timmes ledigt innan konferensen skulle börja.
Och den började med sånt där jag inte gillar. Beblandning och lärakännavarandra-övning. Jag hamnade dock i en grupp med bara lulebor och det hade förstås funkat med inblandning av stockholmare också. Jag är ju inte SÅ himla asocial. Tror jag.
Varje grupp skulle ta en liten kasse och i den skulle det finnas material som skulle användas till uppgiften och för att göra en lång historia kort tog vi (jag) den kasse som innehöll två häftapparater och en kartong med klamrar och som inte alls skulle stå bland de andra. Vi skred dock målmedvetet till verket, löste uppgiften med de medel vi hade, men upptäckte att våra kollegor (konkurrenter) arbetade med paljetter, flirtkulor, fjädrar, kolorerade papper, piprensare med mera och började förstås ana ugglor i mossen. Less is more gällde dock i det här sammanhanget och som lagledare gjorde jag en presentation av vårt resultat som talade om vad vårt lag stod för, hur suveränt vi samarbetat och bla bla bla och vi vann förstås. Stolta och glada mottog vi förstapriset, varsin limegrön mirakelhandduk, som jag ska ha hängande i byxfickan när jag är på dans. SKOJA!!!
Vår enkla verk. För er som ser dåligt eller har bristande fantasi kan jag tala om att det är en bil till höger, ett hus i mitten, en båt, en 60+:are, en hund och lite hjärtan. (För det du bryr dig om)
Här har vårt bidrag försvunnit bakom allt lull-lull som våra kollegor tillverkat. De som tog rätt påsar....
Sen blev det middag och efter det gick vi till Funclub och tittade på dansbanden. ("Boel, du stod väl inte framme vid scenen och fotade?", sa Thomas. Jo, det gjorde jag. Oops...) När vi kom var det Callinaz som spelade. Jag är så imponerad över det bandet, ja, främst då över Carolina, som så snabbt och målmedvetet förverkligat sina drömmar. Det är bara två år sedan jag hörde dem första gången i en dansbandstävling i Härnösand och redan då hade de verkligen DET.
Efter deras set kom Larz Kristerz upp på scen. Dem hör man inte så ofta. Senast var nog i Vemdalen i våras och före det i början av förra året. De är fantastiskt bra och underhållande!
Stefan är inte still många sekunder...
Anders är också uppe och hoppar titt som tätt. Det var roligt att stå och titta, faktiskt. Dansgolvet befolkades till största delen av överöverförfriskade individer som otyglat rörde sig hit och dit samt ett och annat äldre par som verkligen dansade. Jag kan tyckas föraktfull, och jag har inga problem med att folk dricker, men när de börjar ragla och röra sig okontrollerat tycker jag det är äckligt.
Eftersom jag ändå är lite äldre och visste att onsdagen skulle börja tidigt fann jag för gott att dra mig tillbaka strax efter midnatt. Vaknade kl 7 finsk tid och tog därefter itu med den maffiga frukostbuffén. Sedan väntade många timmars konferens med uppehåll för lunchrast då vi också hann med ett besök i taxfreen.
Sen var resan slut! Vi bussades direkt till Arlanda genom ett biltätt Stockholm.
Folksamskrapan by light.
På Kallax stod en flygtaxi och väntade och jag var hemma i rimlig tid, kl 21. Det var en vansinnigt trevlig och rolig resa, även om vi inte hade särskilt mycket "ledigt". Fast det här med kryssningar är verkligen inte min grej. Tycker det är skitjobbigt att gå av och på båten, nämligen. Stå och trängas med en massa människor och röra sig sakta sakta framåt med pyttesmå steg. Tar en halvtimme att gå på och en halvtimme att gå av. Jobbigt för en folkskygg norrbottning.
Det allra bästa med den här resan var i alla fall att min kollega och hyttkompis följde med. Say no more, men det var jättejätteroligt och det gladde mig mest.
Kommentarer
Anna
Tack! Vad snäll du är! Jag hade inte följt med om du inte var med. Så glad att jag vågade och tusen tack för ditt stöd! ♥
Trackback
