Två veckor och tre dagar
tog det att sticka den oktröja jag funderat på att göra i ett par år. Fast då har jag stickat som en besatt. Och jag skulle behöva någon som knådade mina axlar. Men fin blev den och jag är ruggigt nöjd.
När jag hade fäst alla trådar spände jag upp den mellan fuktiga frottéhanddukar.
När Anna gjorde om min blogg kom vi överens om att jag i möjligaste mån ska försöka fota mina skapelser i dagsljus, vilket har visat sig vara lättare sagt än gjort. Det är fortfarande ganska mörkt när jag kommer hem på kvällarna så den här gången får det bli hallbilder med tråkigt ljus.
Jag gillar färgerna men särskilt nöjd är jag med storleken. Jag ville inte ha någon överdimensionerad tjocktröja utan tänkte mig mer en jumper och det lyckades jag ju med.
Jaha, och sen satt jag där och rullade tummarna. Skurade lite i badrummet och i köket men sedan plockade jag fram ett tunt svart ulltyg och klippte ut en enkel kjol. Något jag länge tänkt göra men inte kommit mig för.
Det tunna ulltyget är en kvarleva från min tid på Ohlssons och jag antar att jag hittat det på stuvavdelningen. Det är i alla fall australiensiskt, det syns klart och tydligt.
Jag fodrade den med den svarta, lätt stretchiga duscessen. Den som jag köpte hur mycket som helst av vid någon av våra reor och som jag använt som foder till massor av plagg.
Jag har börjat sticka den här babyhjälmen för vuxna till Katt som så innerligt önskar sig en sådan. Och jag gör ju ALLT för mina gullungar.
Kommentarer
Anna Neah
Otroligt fin!
Trackback
