Här finns så mycket kvar att göra

Vi sov ut ordentligt på söndag morgon, och efter frukosten packade Anna och jag åter in oss Volvon och styrde kosan mot Antikparken i Ronneby. Den är förlagd i ett gammalt Folkets Hus/Folkpark, därav namnet. Ett helt fantastisk byggnad, som tyvärr inte är i det bästa skicket.
 
 
Jag hittade lite grejer. En tavla med en tjej som klamrade sig fast i ett gigantiskt kors mitt i ett stormande hav. Det var lite synd om henne för hon hade två vänsterfötter.
 
 
Sen hittade jag en tavla med ett budskap som på pricken stämde med min livsfilosofi. Särskilt det där med "unga år". Jag bara väntar och väntar på att mina unga år ska gå över, men de verkar sega.
 
 
 
Anna hittade en jättefin lampa, men priset var tyvärr inte lika fint.
 
 
Och så stod han bara där! Anna hade förstås spanat in honom förut, men nu kunde hon inte motstå hans vädjande blick. "Take me home, country road" sa den. (Eller nåt sånt.) Vi stuvade in honom i bilen och pallade upp hans huvud med hans eget vänstra ben. De kan vara känsliga i den här åldern och vi ville ju inte att han skulle bryta nacken.
 
 
 
Väl hemma fick han en kram och Anna funderade lite på hur hon skulle skyla honom. Men han passade i skamvrån i skolsalen.
 
 
 
 
Inte heller jag åkte tomhänt från Ronneby. Hittade två djuptallrikar från UE, Rhodos, till en facil peng. Fina att fylla ut resväskan med.
 
 
 
Innan vi åkte hem med gossen gjorde vi en lov till Olofström och Antikhuset, men där ser man inte riktigt skogen för alla träd. Lite för mycket blandat gammalt och nytt och inte särskilt bra priser.
 
Så blev det en stund i hängmattan igen, och nu slumrade jag faktiskt till.Det gäller att passa på.
 
 
Annas fina föräldrar kom förbi och tillsammans inspekterade vi trädgården. Det är ju, som jag tidigare antytt, en viss skillnad i vegetationen här nere mot för i Norrbotten. Fast vi har ju å andra sidan isbanan på våren...
 
Nå, vi blev ju hungriga även denna dag och Anna kom på den briljanta idén att vi skulle köpa pizza och ta med oss till stranden. Sagt och gjort. Vi hamnade på en klippa i Kofsa där vi avnjöt varsin pizza. Thomas hade till och med tagit med lime till Coronan... Han tänker då på allt.
 
 
När det blev dags att bada erbjöd han sig att vakta Snoddas, och det var ju ädelt. Då fick ju Anna och jag simma i lugn och ro.
 
 
Det var jättevarmt i vattnet.
 
 
Vi satt länge och tittade på solen innan vi simmade tillbaka till bryggan.
 
 
 
Sen låg vi på klippan och såg på när solen försvann i fjärran.
 
 
Ännu en magisk kväll!
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0